Staffan Malmgrens blogg

Dagens stora mediagrej har varit EU:s förslag att kräva registrering och avgifter från bloggare. Det har varit på diskussion i bloggvärlden under den senaste veckan, och idag tog gammelmedia upp pucken (såhär efter FRA-bloggbävningen vill de väl vara lite snabbare på banan), vilket lett ytterligare bloggdiskussioner om förslaget.

I det blogginlägg som väl är inlägg zero för diskussionen skriver Hax

• Alla bloggar skall registreras / licensieras av staten.
• Det skall bli lättare att komma åt bloggare juridiskt.
• Myndigheterna kan reglera innehållet på din blogg.

I efterföljande diskussioner nämndes även att EU vill avgiftsbelägga bloggande. Sammantaget skulle förslaget bryta mot EU:s subsidiaritetsprincip, europakonventionens krav på yttrandefriheten, svenska grundlagens censurförbud, med mycket mer. Och det är ju fullständigt horribelt.

Om det hade varit sant. Men det är det inte. Den rapport som alla hänvisar till är 2007/2253(INI), men uppenbarligen läser jag den inte med samma sorts glasögon som resten av bloggosfären. Den punkt som skulle kunna tolkas som att den handlar om registrering är punkt 9, men den lyder:

9. Europaparlamentet föreslår att bloggarnas rättsliga och allmänna ställning ska klargöras och uppmuntrar en frivillig klassificering av dem utifrån deras författares och utgivares yrkesmässiga och ekonomiska ansvar och intressen.

Notera “frivillig”. Inte tvång. VARFÖR man skulle vilja frivilligt registrera sig framgår inte — Mikkos uttalande i DN tyder på att hon hoppas på att en sån klassificering ska utgöra en kvalitetsstämpel. Det verkar väl sådär sannolikt, men det punkten säger är att EU uppmanar till transparens.

Mikkos uttalande “Om en bloggare förolämpar eller manipulerar så kommer vi att veta vem som står bakom bloggen” förutsätter ju en registrering/kontroll, men det framgår inte från sammanhanget om hon vill att det ska gälla alla bloggare eller bara de som fått en “kvalitetsstämpel” (artikelns uttryck) genom klassificering.

Man bör också uppmärksamma att punkten om klassificering fallit bort från förslaget inför Europaparlamentets utskott för kultur och utbildnings omröstning, enligt DN. Jag har försökt jaga rätt på texten i sin aktuella lydelse, men EU-dokumentationen är för mig (som ändå har läst europarätt 4 p och har ett intresse för rättsinformation) ogenomtränglig.

Den punkt som skulle kunna peka på en avgiftsplikt är punkt 7, men om man läser hela punkten och motiveringen framgår det att det rör avgifter för gammelmedia att återanvända användargenererat innehåll.

Europaparlamentet föreslår att avgifter som står i proportion till det kommersiella värdet på det användargenererade innehållet införs, liksom etiska koder och användningsvillkor för användargenererat innehåll i kommersiella publikationer.

Något stöd för slutsatsen att myndigheterna ska få reglera blogginnehållet hittar jag överhuvudtaget inte. Det närmsta är väl punkt 2:

Europaparlamentet föreslår i det sammanhanget att självständiga medieombudsmän tillsätts i medlemsstaterna.

Notera “självständiga”.

Lika imponerad som jag var av svenska bloggosfären veckorna fram till FRA-beslutet, lika besviken har jag varit på den efter. Politikerföraktet må vara mer välförtjänt än på länge efter FRA-beslutet, men var är de kritiska resonemangen? Var är analysen? Var är källkritiken? Det verkar som man misstror allt politiker säger till den grad att man läser “tvång” där det står “frivillighet”. Cred till Hans Lind som faktiskt läst rapporten. Även gammelmediarepresentanten Aftonbladet har en mer balanserad rapportering.

Med det sagt är jag inte för förslaget. De problem som rapporten målar upp håller jag helt enkelt inte med om är några problem (möjligtvis med undantag om mediaägarkoncentrationen — men den ska man väl tackla med EU:s konkurrensregler), och förslaget är i bästa fall meningslöst. Pressmeddelandets uttalanden har en anda av att spretigheten i bloggvärlden är ett problem, om inte nu så åtminstone potentiellt, och att det är EU:s sak att lösa det. Det är det inte, och det är det inte.

Förslaget kan sågas på sina egna meriter — man behöver inte tillgripa halmgubbeargument för att argumentera mot det.

För en månad sedan hintade jag om att jag skulle börja krönikörera i en större branschtidning. Nu har det första numret som jag medverkar i kommit ut, och min krönika finns att ladda ner i PDF-format (där jag dock av någon anledning kallas “Staffan Malmberg“…). Jag tar över efter Nicklas Lundblad (vilket är ett par sjukt stora skor att fylla) och ska skriva riktat till en IT-kunnig publik, med juridiska aspekter på deras arbete.

Det är ju sådant jag redan skriver om här på bloggen. Jag skulle vilja skriva mer, men med tanke på alla andra saker jag har för mig har det i varit svårt att hitta tid och motivation att sitta ner och blogga igenom ett ämne såpass noggrant att det ger någonting. Det tar ju ändå några timmar. Att få i uppgift av någon annan att skriva är precis en sådan motivator jag behöver för att få lite mer gjort. Morötter och piskor i form av pengar, bylines, utrymmesbegränsningar, deadlines och så vidare är också viktiga faktorer.

Just den här första krönikan är faktiskt ett sådant utvecklande av en gammal bloggpost som jag påbörjade för ett tag sedan men aldrig slutförde - jag har irriterat mig på att personuppgiftsregleringen i praktiken gör det osäkert i vilken utsträckning jag kan vidareutveckla lagen.nu (exv publicera domskäl i brottmålsdomar), och ett sätt ut ur det hela skulle vara att skaffa utgivningstillstånd för att på så sätt hamna under YGL och slippa bry mig om PUL. Men då det ställs så detaljerade krav på hur en webbplats ska vara beskaffad för att kunna få utgivningstillstånd blir jag i praktiken bakbunden vad det gäller utvecklingsmöjligheterna (exv mot wiki-hållet), på ett sätt som traditionell media inte är.

Och så vidare. Ni kan läsa om det i krönikan — poängen är att det här är en av många texter som nu förhoppningsvis blir skrivna, istället för att stanna som halvfärdiga resonemang i huvudet på mig.

Mer studieflykt:

1: Ska EU förbjuda videobloggare att uttrycka sig utan licens? Enligt den här artikeln är Storbritannien rädda för det. Det verkar vara det här förslaget (PDF, mer info om processen) det rör sig om; jag har inte läst igenom det, men vid en snabb skumning ser jag inte riktigt problemet — särskilt skäl 12 i preambeln (”Inga bestämmelser i detta direktiv bör ålägga eller uppmuntra medlemsstaterna att införa nya licens- eller tillståndssystem för någon typ av media”) verkar göra det tydligt att inget nytt licenssystem föreslås. Skäl 13 verkar ge skydd till privatpersoner (”Tillämpningsområdet […] omfattar alla typer av ekonomisk verksamhet […] men inte verksamhet utan ekonomiska syften, som rent privata webbplatser”), men frågan är vad den ställer en tjänst som bubblare.se — där privatpersoner utan ekonomiska syften kan publicera klipp, men där tjänsten som sådan är ett kommersiellt företag. Om det är något som Youtube har visat är det väl hur viktig en sådan publiceringstjänst är för att göra det möjligt för privatpersoner att utnyttja sin yttrandefrihet.

2: Hur stor makt har USA (mer specifikt en lokal domstol i Illinois) över domännamnssystemet på Internet? En Illionois-baserad spammare stämde Storbritannien-baserade spamlistetillhandahållaren Spamhaus i sin lokala domstol och vann genom “default judgment” (motsvarande svenska begreppet tredskodom), då Spamhaus inte dök upp till förhandling eftersom man inte ansåg att domstolen var behörig att döma i frågan. Spamhaus har av samma anledning inte för avsikt att betala det absurdt stora skadeståndet (notera dock att eftersom det var en tredskodom så gjorde domaren ingen skälighetsbedömning av summan, eller ens en materiell prövning av målet). Det är alltså i grund och botten en ren forumvalsfråga. Men domaren funderar nu på att ålägga ICANN att plocka bort domänadressen spamhaus.com — ICANN har dock redan svarat att de inte kommer lyda ett sådant eventuellt åläggande. Eftersom ICANN (eller den aktuella registratorn Tucows) nånstans i slutändan dock måste lyda amerikansk rätt kan det hela utvecklas till en ödesfråga. Matthew Price har en bra summering av de juridiska aspekterna och Ed Felten en av de mer principiella aspekterna.

3. Vad betyder dagens tingsrättsdomar där två personer, mot sina nekanden, blivit fällda för tillgängliggörande av film respektive musik, med tanke på den friande hovrättsdomen för två veckor sedan? Jag vet inte, men ett tips för den intresserade är att gå på ADBJ’s seminarium om Brottsutredning och fildelning nästa vecka, där frågan kommer analyseras — gratis för medlemmar.

Här är en juridisk-teknisk frågeställning jag har funderat över de senaste dagarna. Jag ska, när tiden tillåter, försöka skriva en lite längre utredning av sakfrågorna med bakgrundsbeskrivning osv, men om nån har några tankar om nedanstående, hör gärna av er. Det rör alltså en potentiell konflikt mellan svensk grundlag och EG-rätt.

Grundpremiss 1: Myndighet lägger ut offentlig information, ev inte omfattad av upphovsrätt, i kopieringsskyddat format (hindrar inte läsning, men däremot redigering, av PDF-filer - redigeringsförbudet hindrar eller försvårar viss återanvändning)

Fråga 1: Är detta OK enligt direktiv 2003/98/EG (inte implementerat i svensk lag, implementationsperioden har gått ut - presumerad direktivkonformitet i svensk rätt) som föreskriver att myndighetsinformation ska kunna återanvändas av privatpersoner/kommersiella företag - troligtvis inte (se särskilt preambel 23)

Fråga 2: Får jag knäcka kopieringsskyddet på sådan information/sådana verk som inte omfattas av upphovsrätt? - troligtvis (det är inte en upphovsrättsligt relevant handling)

Fråga 3: Får jag knäcka kopieringsskyddet på sådana verk som är utgivna av myndigheter, men som ändå omfattas av upphovsrätt? Eventuellt om jag kan hitta stöd i 2003/98/EG - men det kanske konflikterar med direktiv 2001/29/EG?

Fråga 4: Får jag publicera det program jag skrivit för att knäcka kopieringsskyddet på min vanliga webbplats - troligen inte, även om jag själv skrev det för att knäcka icke upphovsrättsskyddat material faller det förmodligen in under definitionen i URL 52 e § / Art 6.2 2001/29/EG

Fråga 5: Får jag publicera programmet på min YGL-skyddade webbplats? Troligtvis enligt svensk rätt - TF/YGL är exklusiv framför URL, och upphovsrättsundantaget i TF 1:8 (via YGL 1:12) är snävt och täcker förmodligen inte URL:s skydd för tekniska åtgärder. Dock bygger URL:s skydd för tekniska åtgärder på ett EG-direktiv, som här alltså skulle kunna komma i konflikt med YGL/TF’s exklusivitet. Enligt principen om EG-rättens företräde har denna företräde även framför svensk grundlag. Måste en domstol då tolka TF 1:8 direktivkonformt, ev i strid mot dess faktiska ordalydelse?

Eller för att uttrycka det kortare och kärnfullare: yttrandefrihet vs kopieringsskyddsknäckningsförbud — vilket är mer värt att skydda?