Jag är inte riktigt säker på om förra årets maratonlopp eller den här rundan var jobbigast. Cykling är mycket mindre slitsamt, och framförallt är det möjligt att variera ansträngningen i ganska stor utsträckning — när man springer är det en väldigt tydlig gräns mellan att jogga och att gå, men på cykel går det alltid att trampa lite långsammare.

Å andra sidan tog vätternrundan över tre gånger så lång tid. Den rena tristessfaktorn är större. Jag hade med mig en MP3-spelare med en ljudbok laddad, men den räckte bara i nio timmar, och var i ärlighetens namn inte speciellt engagerande ens under tiden. Jag borde skaffat en rymligare spelare och laddat ner ett gäng podcasts. Slitaget på knän och bak blir, efter ett tag, rätt omfattande. Solen brände, som synes, ganska bra. Träningsvärken när jag vaknade idag var definitivt värre än efter maran, men den börjar lugna ner sig nu. Jag kan tillochmed gå i trappor utan smärtstillande!

Men båda aktiviteterna är lika i det att den sista fjärdedelen är värre än de föregående tre fjärdedelarna tillsammans. All den där sköna grundläggande glädjen i att använda kroppen är slut för länge sedan, allt som ömmar känns värre för varje steg/tramptag och i stort sett det enda som lyfter upp humöret är tanken på hur lite man har kvar, relativt sett.

Till skillnad från löpning är cykling dock en riktig materialsport. Min cykel, som jag skaffade för några månader sedan, är förmodligen en bra kompromiss mellan racer och ”vanlig” cykel, men jag har blivit rätt sugen på en riktig extremracer med bockstyre och toksmala däck. Och en cykeldator med kadens- och pulsmätare. Och cykelhandskar. Och cykelglasögon. Och… Fast även om jag skaffade allt det skulle jag ändå bli omkörd vid Hammarkullen av någon seg 65-åring på en sliten åttiotalscykel.

Mobloggningsexperimentet gick rätt bra. Återigen, stort tack till alla som kom med glada kommentarer och tillrop, det var ett stort stöd ute på vägarna. Tanken med en serie självporträtt var att åskådliggöra hur jag blev tröttare och slitnare, vilket väl framgick sådär… det kanske hade varit roligt med några omgivningsbilder också. Men rent tekniskt fungerade det, så det kanske blir mera mobloggning om några veckor när jag åker till Roskilde.

varje tramptag är en plåga. hur kan det finnas så här mycket uppförsbackar på en sträcka? men — bara 22 km kvar

Bara fyra mil kvar, det ar ju INGENTING. vilket är bra för jag är sjukt trött. jag kommer inte klara 15h, så jag tar det lite lungnare nu m ffa långa depåstopp. Eta 2:45

det går inte fort, men jag kan klara 15h om jag orkar samma tempo. i övrigt; strålande sol och vid gott mod.

Nu är det TUNGT! ”pain is temporary, quitting is forever” intalar jag mig, och räknar kilometer. Bara 90 kvar, och många depåstopp.

ligger strax över 14h-tempo, men den här sträckan var skönare. nu: lasagne!

har tappat fart rejält, ligger nu på knappt 14h-tempo. jag tror hela etappen var en enda lång uppförsbacke. nu börjar den mentala delen… snart halva!

fortfarande under 13h-tempo. knäna har inte blivit värre. det enda negativa är att femti cyklister kör om mig i varenda uppförsbacke. men jag tar igen på raksträckorna!

Fortfarande sub-13 timmarstempo! men knäna börjar kännas. Fältet börjar stabiliseras, jag blir bara omkörd av folk med högre startnummer (och dyrare cyklar)