En välbevarad upphovsrättshemlighet

Not: Jag tar som vanligt inget ansvar för den eventuella
juridiska korrektheten av nedanstående — se det som en högljudd
fundering, bara.

Jag satt och tittade på Miljöpartiets
hearing om fildelning
som sändes för ett tag sedan. Ett vanligt
tema hos några av debattörerna var att Sverige inte kan
legalisera fildelning (defineras som ned- och uppladdning av verk0), ens om den politiska viljan skulle finnas,
på grund av internationella åtaganden, inte minst de olika deklarationa om
mänskliga rättigheter vi tillträtt. Vi börjar med att prata om
nedladdning:

Osökt dyker den väl bevarade hemligheten URL 53 § 2 st upp, en
undangömd paragraf som inte fått mycket omnämnande under
fildelningsdebatterna — den säger i princip att det inte är
straffbart (”skall inte dömas till ansvar”) att kopiera datorprogram för privat
bruk (om förlagan inte används i närings- eller offentlig
verksamhet). Notera dock — och det här är mycket viktigt
— att handlingen fortfarande kan resultera i civilrättsliga
sanktioner. Dvs, man kan inte få böter eller fängelse, men man kan
(som för alla upphovsrättsintrång) få betala skadestånd till
rättsinnehavaren. Notera att det alltid är, och alltid har varit,
straffbart att tillgängliggöra datorprogram till allmänheten (”ladda
upp”).

(En liten sidnot: Det är skillnad på straff- och civilrätt. Det är
exempelvis inte kriminellt att sälja ett hus med mögel i källaren,
eller knuffa omkull gamla damer i trängsen (åtminstone inte så länge
det inte sker med uppsåt), och man kan inte få böter eller fängelse
för det, men man kan bli skadeståndsskyldig gentemot den man
orsakar skada. Processuellt har rättsväsendet andra möjligheter att
utreda ett brottmål jämfört med ett civilmål. Samtliga
fildelningsdomar som fallit i Sverige har varit brottmål.)

Och då undrar man ju — hur går det här ihop med Sveriges åtaganden?
Är Infosoc-direktivets krav på ”lämpliga sanktioner och möjligheter
att vidta rättsliga åtgärder” i artikel 8(1) tillfredsställt genom enbart
en civilrättslig reglering? Tja, vad gäller just datorprogram får vi
titta på historiken — iom Sveriges EU-inträdande blev vi skyldiga att
implementera direktiv 91/250/EEG (Datorprogramdirektivet). På den
tiden var det lagligt att kopiera alla sorters verk för eget bruk,1
men EU (då EG) ville alltså harmonisera upphovsrättsskyddet för
datorprogram. EU har inte kompetens att föreskriva att länderna ska
implementera straffbestämmelser (även jag vill minnas att EG-domstolen
börjat göra en del djärva tolkningar av EUs befogenhet inom det
området). Mellan EU-inträdet och Infosoc-implementationen gällde
alltså strängare regler för datorprogram än övriga verkstyper.

När Infosoc sedan implementerades så var ett av målsättningarna (skäl
20) att inte påverka bestämmelserna i datorprogramdirektivet. Helt
plötsligt behandlades privatkopiering av datorprogram – i någon mån –
mildare än andra verkstyper.2 Så kan det gå.

Men, min frågeställning blir nu, med tanke på att vi åtminstone inte
straffbelagt nedladdning av datorprogram i enskilt bruk, och ännu inte
blivit utslängda ur FN: Skulle det, teoretiskt, vara möjligt för
Sverige att avkriminalisera privat exemplarframställan för alla typer
av upphovsrättsskyddade verk, så länge vi behåller de
civilrättsliga sanktionerna? Skulle det vara tillräckligt för Infosoc,
Bernekonventionen, TRIPS, WCT och allt annat vi skrivit på? Jag vet inte, men det är en vinkel jag inte hört diskuteras.

Om inte måste man svara på vad som är så speciellt med datorprogram jämfört med andra verk — det har ju uppenbarligen ansetts OK att explicit inte ha straffbestämmelser för privatkopiering för dessa.

I sammanhanget är Henry Olssons kommentar till 53 § 2 st intressant:

Den speciella regeln om datorprogram och om digitala
sammanställningar föranleddes av de kriminalpolitiska problemen med
att straffbelägga kopiering för enskilt bruk i allmänhet. Det är
praktiskt taget omöjligt eller i varje fall mycket svårt att övervaka
efterlevnaden av en straffbestämmelse på detta område. Om
efterlevnaden av en regel inte kan övervakas är den i praktiken
verkningslös och dessutom finns det en risk för att respekten i
allmänhet för lagstiftningen minskar.

(Olsson, Copyright, 2006, s 310 f)

Jag ser inget i det argumentet som inte kan appliceras på nedladdning
av film, musik och andra icke-datorprogram-verk. Argumentationen känns
dessutom igen från förespråkarna av fri fildelning.

Personligen är jag väl inte helt säker på att en enbart
civilrättslig sanktion uppfyllerInfosoc 8(1)’s krav på ”effektiva,
proportionella och avskräckande” sanktioner — en sanktion som
inte ens har brottsutredningskraft bakom sig är ännu mindre
avskräckande än dagens läge. Men EU får som sagt inte besluta om
ländernas straffbestämmelser, så i någon mån betyder ett de facto
EU-krav på kriminalisering att EU de facto överträtt sin
befogenhet. Men det är bara min spekulation.

Vad gäller uppladdning: Detta defineras som tillgängliggörande för
allmänheten medelst överföring (2 § 3 st 4 p) och har alltid (typ) varit
förbjudet. Men vad är då ”allmänhet”? Enligt Levin är det ”enligt
gängse språkbruk en obestämd krets av personer som får
möjlighet att ta del av verket” (Levin, Lärobok i Immaterialrätt,
supplement 2006, s 95).

Om Biddle, England, Peinado och Willman3 har rätt,
kommer nätverken bli mindre och i många fall bara bestående av
utvalda, dvs inte obestämda, människor — många (alla?) nätverk högt
upp i warez-hierarkierna är invite-only. Om jag delar med mig av en
datorprogram till tio personer jag känner (kanske via Sneakernet-P2P)
kan detta knappast vara ett allmänt tillgängliggörande. Om sedan någon
av dessa delar vidare programmet till tio andra, påverkar det
bedömningen av min handling, så att det i tredje eller fjärde led ska anses som ”… till allmänheten”? Åtminstone straffrättsligt känns det
tveksamt att göra en sån tolkning.

En annan approach, laglig fildelning via avtalslicenser har IRI-medarbetaren Katarina Renman Claesson. Mycket läsvärt och intressant bemötande av ”det går inte”-argumentet.

0: För sakens skull pratar jag alltid i den här texten om
upphovsrättsskyddat material där upphovsmannen inte gett sitt
tillstånd till vilken handling jag nu råkar diskutera.

1: Några bedömare menar att det redan då var civilrättsligt otillåtet
med privat exemplarframställning från en olovlig förlaga. Levin
skriver ”Av 12 § 4 st framgår det dessutom den självklara principen
att utan ett lovligt offentliggörande finns det inte heller
någon rätt till privat kopiering, oavsett god tro” (min kursivering)
(a.a. s 134). Olsson
skriver däremot ”[…] i juli 2005 tillkom en ny förutsättning för
att kopiering skall få ske enligt privat bruk” (min kursivering)
(a.a. s 191) vilket måste anses mena att
förutsättningen inte tidigare fanns.

2: Obs att privatkopiering av andra verkstyper från en lovlig förlaga
är helt och hållet tillåtet, till skillnad från vad gäller
datorprogram. Du får alltså inte göra en egen, privat, kopia av ett
datorprogram du köpt (såvida du inte kan stödja dig på undantagen i 26
§)

3: ”The Darknet and the Future of Content Distribution” (Word, PDF)
obligatorisk läsning för alla som vill debattera
upphovsrätten i den digitala tidsåldern.

Yttrandefrihetsgrundlagens exklusivitet vs EG-rättens företräde

Här är en juridisk-teknisk frågeställning jag har funderat över de senaste dagarna. Jag ska, när tiden tillåter, försöka skriva en lite längre utredning av sakfrågorna med bakgrundsbeskrivning osv, men om nån har några tankar om nedanstående, hör gärna av er. Det rör alltså en potentiell konflikt mellan svensk grundlag och EG-rätt.

Grundpremiss 1: Myndighet lägger ut offentlig information, ev inte omfattad av upphovsrätt, i kopieringsskyddat format (hindrar inte läsning, men däremot redigering, av PDF-filer – redigeringsförbudet hindrar eller försvårar viss återanvändning)

Fråga 1: Är detta OK enligt direktiv 2003/98/EG (inte implementerat i svensk lag, implementationsperioden har gått ut – presumerad direktivkonformitet i svensk rätt) som föreskriver att myndighetsinformation ska kunna återanvändas av privatpersoner/kommersiella företag – troligtvis inte (se särskilt preambel 23)

Fråga 2: Får jag knäcka kopieringsskyddet på sådan information/sådana verk som inte omfattas av upphovsrätt? – troligtvis (det är inte en upphovsrättsligt relevant handling)

Fråga 3: Får jag knäcka kopieringsskyddet på sådana verk som är utgivna av myndigheter, men som ändå omfattas av upphovsrätt? Eventuellt om jag kan hitta stöd i 2003/98/EG – men det kanske konflikterar med direktiv 2001/29/EG?

Fråga 4: Får jag publicera det program jag skrivit för att knäcka kopieringsskyddet på min vanliga webbplats – troligen inte, även om jag själv skrev det för att knäcka icke upphovsrättsskyddat material faller det förmodligen in under definitionen i URL 52 e § / Art 6.2 2001/29/EG

Fråga 5: Får jag publicera programmet på min YGL-skyddade webbplats? Troligtvis enligt svensk rätt – TF/YGL är exklusiv framför URL, och upphovsrättsundantaget i TF 1:8 (via YGL 1:12) är snävt och täcker förmodligen inte URL:s skydd för tekniska åtgärder. Dock bygger URL:s skydd för tekniska åtgärder på ett EG-direktiv, som här alltså skulle kunna komma i konflikt med YGL/TF’s exklusivitet. Enligt principen om EG-rättens företräde har denna företräde även framför svensk grundlag. Måste en domstol då tolka TF 1:8 direktivkonformt, ev i strid mot dess faktiska ordalydelse?

Eller för att uttrycka det kortare och kärnfullare: yttrandefrihet vs kopieringsskyddsknäckningsförbud — vilket är mer värt att skydda?

Allmänt uppsamlingsrace

Nu skrivs det inte mycket här på bloggen. Tentapluggande och amanuensande gör att det snarast är fjorton-, inte tolvtimmarsdagar som gäller. Känns lite som den gamla goda tiden i IT-branshen (fast gratisfesterna är numera i studentkorridorer).
Imorgon är det folkrättstenta och sen blir det lite lugnt igen medans europarätten trappar upp.

Spridda observationer och åsikter:

  • Förra helgen ville jag verkligen ut och shoppa skivor, men den senaste tidens debacle har fått mig att känna att det vore moraliskt tveksamt att öht stödja en industri som håller på som den gör. Vilka etiketter ägs inte av Sony?
  • Första tesen som drevs på första folkrättsföreläsningen: ”Folkrätt är minsann visst riktig juridik”. Min slutsats efter fyra veckor: Folkrätt är realpolitik nödtorftigt legitimerat i en juridisk språkdräkt.
  • Katarina Renman Claesson har uppdaterat sin ”kort om upphovsrätt” (PDF)
  • Min DVD gick sönder. För att ersätta den har jag lämnat in min Xbox (som tidigare mest samlade damm) på moddning, och avser att installera XBMC som DVD- och mediacenterersättare. Det verkar, vid en första anblick, vara riktigt riktigt komplicerat, inte minst de legala aspekterna.
  • Jag var visst med på TV4-nyheterna förra veckan. Daniel Westman blev intervjuad om den senaste fildelingsdomen, och jag råkade sticka ut huvudet i korridoren. Tyvärr är inga bildbevis sparade.
  • Daniel kommer för övrigt hålla ett publikt seminarium om fildelning och upphovsrätt i IRI/ADBJ’s regi. Gratis, alla är välkomna!
  • Zach Braff säger att flera säsong 5-avsnitt av Scrubs är inspelade och klara, men att NBC tjuvhåller på dem. Vafan?!
  • Nokia 770 går nu att köpa. Jag är sugen, men jag har just beställt en 5G iPod (som egen belöning för ett Ab på statsrättstentan), så min budget för leksaker är slut för lång tid framöver. Jag får vänta till andra generationen av små wifi-tablets.
  • Det går numera att ladda upp filer med ren ASP. När jag gjorde sånt sist var man tvungen att köpa kackiga komponenter för dyra pengar.
  • Jag håller på att försöka fulltextindexera PDF-filer i SQL server. Det är inte heller helt trivialt.
  • Har nån sett ett applescript för iTunes som automatiskt sätter artwork för varje låt till den folder.jpg som ligger i samma katalog som mp3-filen? Jag försökte hacka ett själv utifrån Save Album Art to Album Folder, men det är något med konverteringen från JPG till PICT som går snett. Det verkar finnas gott om kackscripts som laddar ner filer från amazon.com, men jag har redan alla omslag till mina bortglömda svenska trallpunk här på disk, tack.

Etiketter på lagen.nu

Under sommaren har jag ägnat en del tid åt att implementera kollaborativ etikettering (”tags”) på lagen.nu. Om du är intresserad av att betatesta systemet är instruktionerna som följer:

  1. hit och klicka för att sätta en kaka som gör att den beigefärgade etikettrutan dyker upp till höger om varje lagtext (security through DHTML, yeah baby!).
  2. Gå till nån lämplig lag och klicka på ”Ändra” för att trolla fram ett inmatningsfält. Skriv in några beskrivande ord för lagtexten i fråga och klicka ”Ändra” igen
  3. Gå exempelvis hit för att se alla lagar taggade med ”tryckfrihet” eller hit för att se alla taggar som skapats hittils (genom ett mycket tidstypiskt etikettmoln).
  4. ”Syntax” och mer information här.

På sikt vill jag göra det möjligt att tagga enskilda paragrafer, kommentera, stryka under… allt som man kan göra med en riktig lagbok, fast gemensamt. Taggning på författningsnivå verkade vara ett bra ställe att starta på. Hittils har jag taggat drygt hundra lagar som har det gemensamt att de råkade komma först i Civilrätt, efter bästa förmåga men utan någon större eftertanke, precis som jag brukar göra med mina del.icio.us-bokmärken.

Upphovsrättsmässigt är det hela ganska odefinerat. Jag utgår från att en enskild tag/etikett inte kan vara skyddad enligt upphovsrätten, eftersom den inte uppfyller originalitetskravet. Den totala samlingen av etiketter (eller ett tillräckligt stort subset) kan dock med tiden åtnjuta skydd enligt 49 § URL . Vad innebär det då om det inte finns en enskild upphovsman eller någon juridisk person som kan hävda rätten till etikettsamlingen?

Oavsett vad ser jag ett egenvärde att vara kompatibel med Wikipedia, så om inga klara anledningar att välja någon annan uppstår, lutar jag åt att licensiera tagdatabasen i sitt ursprungliga tillstånd (om vi nu antar att den når upp til 49§-skydd) under GFDL.

Imorgon blir det en bakom-kulisserna om hur det funkar rent tekniskt.

Creative Commons och NoDerivs

För några dagar sedan, provocerad av Lessigs inlägg om den internationella
spridningen
av Creative Commons-organsationer, postade Shelley
”Burningbird” Powers en uppföljare
till en tidigare fråga
om hur man skulle tolka en specifik klausul i en Creative
Commons-licens.

Shelley ville bygga vidare på det stylesheet och den layout som
gruppbloggen Between
Lawyers
använder sig av. Men eftersom materialet på den bloggen
var licensierat under Attribution-NonCommercial-NoDerivs
2.0
så uppstod frågan ”Vad innebär det att skapa en bearbetning
(”derivative work”) till skillnad från att skapa en kopia, i kontexten
av ett stylesheet”. Shelley återanvände stylesheetfilen utan att
modifiera den, men kan man säga att hon i ett större skeende
modifierade Between Lawyers-materialet?

(Shelley har sedermera övergett den layouten, men man kan se ett
exempel på hur det såg ut här)

Det visade sig att inte ens Dennis M Kennedy, en av personerna bakom
Between Laywers, kunde
svara på det
. Han efterlyste också mer analys av hur CC-licenserna
skall tolkas:

One of my biggest concerns about the Creative Commons license has been
the lack of guidance from CC on practical interpretation and
enforcement issues. I’ve held off commenting on the issue Shelley
raised because I expected to see something from CC on the
topic. Unfortunately, my daily check of the Creative Commons blog has
shown mainly the usual victory laps being taken when a high visibility
site or celebrity uses or mentions the CC licenses, although I’ll note
that news of a tweak to one of the licenses has been mentioned.

Det är två saker jag tycker är synd med Creative Commons-licenserna så
som de används idag. Det första är att distinktionen mellan de olika
licenserna sällan lyfts fram i ”marknadsföringen” av densamma — det
är en stor skillnad mellan Attribution och
Attribution-NonCommercial-NoDerivs,
tillexempel. Men när Lessig använder uttryck som ”The green are countries where the project has launched. The yellow are close. The red is yet to be liberated.” känns det mer som om det handlar om att ha en CC-licens, vilken som helst, för att visa att man är en bra människa.

Det andra är att folk är allt för pigga på att begränsa
rättigheter
— i snitt 30 % av allt CC-licenserat material
tillåter inte bearbetningar (”derivative works”), och hela 73 %
tillåter inte kommersiell användning. Man ska förvisso inte skåda
given häst i munnen, men med Free
culture
i färskt minne tycker jag att det är trist att så många
som ändå tar ett medvetet beslut att inte låta andra bygga vidare på
det de skapat. Att många är skeptiska till att låta sitt innehåll
användas i kommersiella sammanhang är något mer förståeligt, men även
om det (juridiskt) hindrar parasiter som Superfeed Systems (läs mer här
eller här)
att tjäna pengar på andras innehåll, hindrar det också coola tjänster
som bloglines att (juridiskt)
fungera.

Men själv har jag ingen licens alls för varken innehållet på den här
bloggen, eller på lagen.nu, så jag ska
väl egentligen hålla tyst… Jag måste dock understryka att jag tycker att idén med CC-licenserna är jättebra.

När vi ändå är inne på ämnet bör nämnas att den svenska
översättningen/anpassningen av CC-licenserna (än så länge bara Attribution-NonCommercial-ShareAlike
2.0
) sedan några dagar finns ute för
kommentarer
. Big up för Mathias Klang
och Karl Jonsson för det!

Begreppet ”Rätt till ersättning” i nya upphovsrättslagen

Det var väl ingen som missade att förslaget till ändring i
upphovsrättslagen gick igenom igår? I den efterföljande debatten
verkar fokus ha skiftat från huruvida det ska vara olagligt att ladda
ner musik till hur motiverad den nya ”kassettavgiften” är.

Kassettersättningen, eller som det uttrycks i propositionen, en ”rimlig
kompensation vid kopiering för privat bruk” är avsedd att kompensera
upphovsrättshavare för den privata kopiering som även i
fortsättningen kommer vara laglig (se avsnitt 8.5 i
propositionen). Den är inte avsedd att kompensera olaglig
kopiering. I och med den nya lagen höjs denna ersättning, och den
utökas till att täcka in nya områden.

Den här ändringen känns absurd av tre anledningar:

  • Det är obalanserat att dels kriminalisera handlingar
    (nedladdningsförbudet i 12 §, kopieringsskyddsknäckningsförbudet
    i 52 d §) och samtidigt öka kompensationen för de lagliga
    handlingar som finns kvar.
  • Det är orättvist att en konsument, när han inte utnyttjar sin rätt
    att privatkopiera (som att bränna ner en linuxdist eller backa upp
    sina semesterfoton på DVD) ändå får vara med och finansiera
    ersättningen.
  • Det är otidsenligt, när utvecklingen går mot att privatkopiering i
    allt mindre utsträckning sker med ”anordningar på vilka ljud eller
    rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för
    framställning av exemplar av verk för privat bruk” — min digitala
    musik finns på min datorhårddisk eller på min mobiltelefon, båda
    generella maskiner som inte faller under lagens
    bestämmelser. Paradoxalt använder jag främst DVDR-skivor för att backa
    upp mina egna verk (källkod, foton, heminspelad musik) — dessa får
    jag betala ersättning för.

Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget är motiverat med en
ersättning för den kopiering som sker för privat bruk. Man kan tycka
att rätten till privatkopiering är en rimlig inskränkning i den
exklusiva upphovsrätten som faktiskt inte kräver någon ersättning. Hur
det än må vara med detta har Sverige, i likhet med bestämmelserna om
”skydd för tekniska åtgärder”, inte så mycket val — vi måste ha någon
typ av ersättningsbestämmelser enligt 5.2 b i direktiv 2001/29/EG.

Dock pratas det mycket om hur
absurt stort påslaget kommer bli
, i och med att de nya
bestämmelserna utgår från digital lagringskapacitet. Det är värt att
citera de nya bestämmelserna i 26 l §:

26 l §

Ersättningen enligt 26 k § är

  1. för en anordning för analog upptagning: två och ett halvt öre för
    varje möjlig upptagningsminut,
  2. för anordningar där digital upptagning kan ske upprepade gånger: 0,4 öre per megabyte lagringsutrymme,
  3. för andra anordningar där digital upptagning kan ske: 0,25 öre per megabyte lagrings-utrymme.

Näringsidkaren har rätt till nedsättning av ersättningsbeloppen enligt
första stycket, om

  1. upphovsmännen på annat sätt kompenseras för framställning av exemplar av sådana verk som avses i 26 k §, eller
  2. ersättningen med hänsyn till omständigheter hänförliga till en
    anordning eller i övrigt förhållandena på marknaden är oskäligt
    hög.

Det är den sista punkten som är intressant. I författningskommentaren
(s 398 i propositionen) motiveras den med bland annat:

Syftet med regeln är bl.a. att åstadkomma att kassettersättningens
storlek anpassas på ett rimligt sätt till priset på olika anordningar,
så att marknadsstörningar eller för stora belastningar i slutledet för
konsumenterna, inte uppstår.

Att en DVD-skiva, som idag går att köpa för 2
kronor och 65 öre
, skulle förses med ett påslag på 343 % känns som
en rätt stor belastning i slutledet för konsumenten. Är inte det
större påslag än på sprit, tillochmed?

Så vem ska bestämma en rimlig nedsättning? Förslagsvis marknadens
aktörer, importörer/tillverkare på ena sidan och de organisationer som
representerar ersättningsberättigare upphovsmän på andra sidan. I viss
utsträckning görs detta redan idag (s 141 i propositionen):

Syftet med regeln bör även vara att hantera andra situationer där
ersättningen blir oskäligt hög. Ett exempel på detta är en situation
där nedsättning redan tillämpas på marknaden. Av tillgänglig
information, bl.a. i den publikation från Copyswede som ingetts som
bilaga till Copyswedes remissvar och i IMI:s remissvar, framgår att
parterna på marknaden redan träffat avtal om nedsättning av
ersättningen för bl.a. CD-R- och CD-RW-skivor. Enligt parternas
uppgifter är grunden för nedsättningen att skivorna används även till
annat än kopiering för privat bruk. Parterna har därför enats om att
sänka ersättningen till 62,5 % av den ersättning som annars skulle ha
utgått.

De importörer och tillverkare som vill hålla låga priser kommer därmed
ha ett incitament att vara tuffa i förhandlingarna med
upphovsmänsrepresentanterna. Jens of Sweden kommer säkerligen stå
främst på barrikaderna
(PDF), tillexempel.

Om importörer och insamlingsorganisationer inte kan komma överens om
vad som ska gälla för framtida superlagringsmedier kan domstol komma
att avgöra vad som är en skälig nedsättning (s 398 i propositionen).

I värsta fall får hugade spekulanter privatimportera inspelningsbart
media från något ställe med mindre drakoniska bestämmelser —
bestämmelserna om ersättning i 26 k § gäller bara näringsidkare som
tillverkar eller importerar media.

Nya upphovsrättslagen och allofmp3.com

Allofmp3.com är en rysk betaltjänst som erbjuder musiknedladdning. De
tar betalt per megabyte, vilket är en originell och ganska logisk
betalningsmodell för en digital musikbutik — ju bättre ljudkvalité,
desto dyrare. Det intressanta är dock att det är tokbilligt
— 0.02 $ per MB, dvs under 10 cent för en genomsnittligt kodad
låt. Jämför med 99 cent hos ITMS. De kan hålla så låga priser på grund
av ett intressant kryphål i
rysk lagstiftning
, men de har vunnit
en rättegång
, så de har någorlunda torrt på fötterna.

En intressant fråga är om det kommer vara lagligt för svenskar att
ladda ned från allofmp3.com när den nya upphovsrättslagstiftningen
träder i kraft. Jag har läst i propositionen för
lagförslaget, och den ger inga klara svar. Grundregeln är, enligt 2 §,
att någon annan än upphovsrättsinnehavaren inte får göra några kopior
alls. Sen finns det ett undantag i det föreslagna sista stycket 12 §,
som reglerar rätten att göra privata kopior (vilket är det man gör när
man laddar hem en musikfil). Grundregeln är att man inte får göra en
privat kopia av en förlaga som skapats i strid med 2 §:

Denna paragraf ger inte rätt att framställa exemplar av
ett verk när det exemplar som är den egentliga förlagan framställts
eller gjorts tillgängligt för allmänheten i strid med 2 §.

Så knäckfrågan är ”Kan förlagorna på allofmp3’s servrar sägas vara
skapade i strid med 2 §?”

Det finns två tänkbara svar på frågan. Det första är ”Nej, svensk lag är
inte tillämplig i Ryssland”. Vill man hårddra det skulle man kunna
hävda att det även i fortsättningen kommer vara tillåtet att ladda ner
musik, så länge som man gör det från utländska servrar – även om andra
länder har bestämmelser som motsvarar 2 § i upphovsrättslagen, så
lyder den föreslagna 12 § just ”[…] i strid med 2 §” — det
står inte ”[…] i strid med 2 § eller motsvarande utländsk
lagstiftning
”.

Det andra är ”Ja, allofmp3 har inte lytt 2 § i svenska
upphovsrättslagen”. Naturligtvis behöver ju inte allofmp3.com
göra det, eftersom de inte lyder under svensk rätt. Förlagan skulle
ändå sägas vara framställd i strid med 2 §, vilket skulle göra det
olagligt för alla som lyder under svensk rätt att kopiera den (enligt
föreslagna 12 §).

En lång diskussion kring begreppet ”lovlig förlaga” finns på s 119 och
framåt i propositionen, men den ger inga klara svar om den här
frågeställningen. Jag undrar om någon tänkte på den internationella
aspekten när lagförslaget skrevs. Jag missade dumt nog ADBJ’s seminarium om
lagändringen
i förra månaden, men enligt uppgift kom en liknande
fråga upp under frågestunden, utan att få ett säkert svar.

För att ytterligare komplicera frågan har upphovsrättslagen både
straffrättsliga och civilrättsliga sanktioner, som kan uttryckas med
frågorna ”Kan jag få böter eller fängelse för att ladda ner från
allofmp3?” respektive ”Kan jag bli tvungen att betala skadestånd till
upphovsrättsinnehavarna om jag laddar ner från allofmp3?”.

Den första frågan besvaras i 53
§
, och den är oförändrad med det nya lagförslaget. För att något
ska vara otillåtet i straffrättslig synvinkel — för att något ska
vara ett brott — krävs att lagstiftningen är otvetydig. En åklagare
kan inte säga ”jo, men det här är ju TYP samma sak som att ladda hem
från en svensk server”, om gärningen inte stämmer in exakt på
beskrivningen är det inget brott. Och om inte ens de som varit med och
skrivit lagen kan avgöra om gärningen är otillåten kan knappast en
domstol döma till straff.

Den civilrättsliga frågan är något luddigare, eftersom man resonerar
annorlunda inom det området. Framförallt kan det vara OK att göra
analogier med annan lagstiftning när frågan inte klart går att lösa
med den lagstiftning som finns inom det aktuella området. Dock kom,
för några veckor sedan, lagutskottets
betänkande
(PDF) om den nya lagändringen, där man gjort en liten
men för den här frågeställningen viktig ändring — i 54 §, som rör
skadeståndsskyldigheten som uppträder om man bryter mot lagen, har man
ändrat lydelsen som följer:

Ersättningsskyldighet enligt första
eller andra stycket gäller inte den
som i samband med framställning
av exemplar för privat bruk enbart
överträder 12 § fjärde stycket, om
inte denna överträdelse sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet.

(min kursivering) Jag tror inte
att någon kan sägas handla grovt oaktsamt genom att ladda från
allofmp3.com så länge som rättsläget är så här odefinerat.

Men som vanligt: Jag är inte en utexaminerad jurist med immaterialrätt
som expertområde. Om du behöver kvalifierad rådgivning, hitta en
sådan. Lita inte på ett enda ord jag säger, jag vet egentligen inte
vad jag pratar om, innehållet i påsen kan ha sjunkit ihop under
transporten, etc etc.

Fri kultur

När jag cyklade
land och rike runt
i helgen passade jag på att lyssna på
ljudboksversionen av Lessigs ”Free
Culture
”. Långa cykelpass är perfekt för ljudböcker, de är
tillräckligt engagerande för att man inte ska ha tråkigt, men
samtidigt inte så engagerande att man blir en trafikfara. Det går
också bra att bara lyssna i endast en hörlur, så att man har det andra
örat till att höra bilar på väg att köra om och liknande. Det var
också kul att ”läsa” något som inte är kurslitteratur eller rättsfall,
men ändå tillräckligt studienära för att jag ska känna mig nyttig.

Ljudboksversionen är ett intressant projekt i sig; eftersom boken är
släppt under en CC-licens som tillåter bearbetningar (under
förutsättning att den inte används i kommersiella sammanhang) är det
tillåtet för vem som helst att läsa in en ljudversion av boken och
lägga upp den i MP3-format. En bloggare som går under pseudonymen AKMA
uppmanade
folk att läsa in ett kapitel var. Resultatet går att ladda ner härifrån (eller via
Bittorrent i en bättre sammanställd version här. Tekniskt sett är det inget
perfekt resultat, ljudnivåerna varierar vilt mellan kapitlena, några
av uppläsarna har ingen vidare inspelningsutrustning, de delar av
boken som innehåller mycket diagram blir lite svårförståeliga, och
alla medverkande har inte riktigt perfekta berättarröster… Men
slutresultatet är klart användbart, och ett exempel på vad som kan
göras med friare licenser och lite ideellt arbete.

Boken var mycket bra. Dess största problem är att huvudpoängerna
repeteras lite för mycket, vilket blir tjatigt, speciellt i en
ljudboksversion. Diskussionen om mediaindustrins framväxande och de
upphovsrättsintrång som skedde i samband därmed (kapitel 4, ”Pirates”)
och Lessigs rannsakande av sin egen insats i samband med Eldred-fallet
(kapitel 13, ”Eldred”) var särskilt intressanta, och man önskar att
fler av de som är inblandade i den svenska upphovsrättsdebatten hade
läst boken. Debatten skulle tåla att höjas några nivåer, om man så
säger.

Det jag mest funderade över under lyssningen var hur stora likheter
det finns mellan svensk och amerikansk upphovsrätt, särskilt när det
gäller ”derivatives”/bearbetningar. Ett coolt projekt vore att
översätta Free Culture till svenska, särskilt om man kunde lägga till
kommentarer för de passager där svensk och amerikansk rätt skiljer sig
åt. Som synes på remixes-sidan har boken
redan översatts till många språk. Tyvärr var flera, bland annat den
danska översättningen, hostad på en server som sedermera verkar ha
tappat bort det mesta av innehållet.

Föräldralösa verk

En av de mest kontraproduktiva aspekterna på dagens upphovsrätt är det
faktum att den gäller även när upphovsmannen eller dennes efterlevande
inte har ett kommersiellt intresse av verket längre. En närliggande
situation är den när ingen längre vet vem som innehar upphovsrätten
till ett verk.

Ett amerikanskt exempel som diskuterats mycket på senare är den
klassiska dokumentärfilen ”Eyes on the
prize”
, om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Eftersom
dokumentären innehåller ett stort antal klipp, som har olika
upphovsmän, måste överenskommelser träffas med samtliga
upphovsrättsinnehavare. När filmen först gjordes, licensierades detta
material, men då dessa licenser har upphört att gälla, har det under
de senaste tio åren varit omöjligt att framställa nya exemplar av
filmen.

Med tanke på att värdet av ”Eyes on the prize” är dess berättelse om
medborgarrättsrörelsen, och att de upphovsrättsskyddade klippen som
används understödjer berättelsen, fungerar här upphovsrätten — vars
existensberättigande består i att den ska stimulera produktionen av
nya verk — som en hämsko. För att inte nämna de uppenbara
demokratiproblemen med att allt mer av vår gemensamma kultur blir
inlåst genom upphovsrättigheter.

I Sverige har vi exemplet med filmen ”Trolltyg i tomteskogen” som vi
som var barn i början på åttiotalet minns. SVT skulle gärna visa den
här filmen i repris, men får inte — för att upphovsrättsinnehavarna
inte går att hitta
.

Ett förfarande med registrering och förnyande av upphovsrätter skulle
undanröja många sådana här problem. USA’s Copyright Office har begärt in kommentarer
kring vad som borde göras med så kallade ”Orphan Works”
— verk vars upphovsrättsinnehavare inte längre går att finna, eller
som inte har ett kommersiellt intresse av dem längre.

Ett antal tunga
namn
har kommit med kommentarer, och det känns som utvecklingen på
det här området är på väg åt rätt håll. Eftersom det mesta inom
amerikansk immaterialrätt kommer hit i en eller annan form kan vi bara
hoppas på att även sådan här positiv utveckling sprider sig också.

Norwegian MP3 linking case, compared

Lawrence Lessig has an interesting link to a summary (by Georg Philip Krog) about a recent norwegian supreme court case concerning linking to MP3 files.

It’s particularly interesting to compare this with a similar swedish case, NJA 2000 s 292, since Swedish and Norwegian copyright law are very similar. In the swedish case, the defendent was found not guilty of copyright infringement, but in the norwegian case, the court found the defendent ”guilty and responsible for having contributed to make the copyright protected music files available to the public”.

The norwegian supreme court mentions the swedish case but finds this case different enough to warrant a different outcome. Unfortunately, it is not clear from the summary exactly how the technical setup was done, although it looks to me that the MP3 files were stored on a server under the defendents control, which is different from the swedish case.