Dagens seminarium

Slides från dagens seminarium om tekniken på Internet. Det gick bättre än förra gången, men det finns gott om utrymme för förbättring. Internetteknik är knepigt, och ska man kunna förmedla något av värde på den korta tid som ett tvåtimmarsseminarium ändå är så gäller det att ha slipat formuleringar och metaforer på förhand. Det är också svårt att läsa av reaktioner i en lite större grupp – idag var jag framförallt osäker på om mina förklaringar funkade, eller om jag skulle lägga mer tid på något visst område. I slutändan fick jag ändå slut på tid och hann inte med att prata om närstående rättigheter (område 4 i bildspelet).

Den här gången skippade jag powerpoint och gjorde presentationen i XHTML med S5 istället, vilket funkade rätt bra. Framförallt var det ett smidigt sätt att bädda in youtubefilmer, men jag saknade Powerpoints funktioner att rita bubblor och pilar. Det går visserligen att göra illustrationer i PP och exportera som PNG-bilder, men det är varken smidigt eller snyggt (framförallt låser man sig till en viss skärmstorlek, eftersom S5-magin inte skalar om bilderna.

 

Kängpunk, fildelningslicenser och digital mognad

Sedan Tomas
Lundström tipsade
om den har jag lyssnat mer eller mindre konstant
på ”Get it off”, inledningsspåret på Disfears (ljudvarning!)
nya skiva ”Live
the Storm”
. Det är verkligen en fantastisk låt — den mäktiga
inledningen, det Ace of Spade-minnande förhållandet mellan grundriffet
och versen, och den ståpälsframkallande refrängen mellan 2:22 och
2:34. Alla
måste lyssna!

Men även om inledningsspåret går att ladda ner gratis vill man ju
gärna ha resten av skivan också. Disfear ligger på Relapse, vilka ju
finns på Emusic, som jag ju hyllat några gånger tidigare. Men de
har inte
fått in något nytt från Relapse
sedan ”Red
Album” av Baroness
(som IMHO är ganska överskattat) — utöver
Disfear-plattan saknar jag även Dillinger
Escape Plan
(och Death Breath,
men de ges bara ut på Relapse i USA, och Black Lodge verkar inte finnas på
Emusic alls).

CDON
downloads
finns inte Disfear alls, och på ITMS finns plattan bara i
DRM:at format (det där med DRM-fritt
utbud på ITMS
verkar bara gälla EMI). Att köpa DRM:ad musik år
2008 känns… halvfräsht.

Tänk om man kunde ladda ner plattan från valfri fildelningstjänst
istället, fast på ett lagligt sätt. Kanske genom nån typ av avtalslicens, liknande den
mekanism som radiostationer använder för att få spela all musik (av
såväl STIM-anslutna musiker som andra) utan att behöva cleara
rättigheter för varje enskild låt? Jag tycker att STIMs utspel i
frågan
är mycket välkommet, och tror att en sådan licens kan bli
en riktigt bra lösning om den utformas rätt.

Faktum är att lösningar av det slaget har föreslagits
redan 2004 av EFF
, och att IRI:s Katarina Renman-Claesson varit
inne på liknande
tankegångar 2006
.

Men i ”utformas rätt” ligger IMHO ett krav på att det ska vara
fråga om en verklig fildelningslicens — i STIMs utspel pratas
bara om nedladdning, och det räcker inte. En sådan licens måste göra
det tillåtet att ladda upp, dvs tillgängliggöra, för att det ska vara
någon poäng med det. Jag är inte heller övertygad om att det måste,
eller ens bör, vara ISP:ernas sak att administrera en sådan
licens. Det blir lite för bekvämt att i nästa steg ställa politiska
krav på att ISP:er ska blockera portar, eller lämna ut personuppgifter
till rättighetsorganisationer, för kunder utan
fildelningslicens. Bättre att de får koncentrera sig på
kärnverksamheten att skyffla bitar så fort som möjligt. Och
framförallt måste det vara praktiskt möjligt att köpa internettillgång
utan att samtidigt lösa fildelningslicens — annars är vi tillbaka i
kassettavgiftsträsket.

Utspelet
har mestadels
sågats (även om några
är försiktigt
positiva),
inte så mycket på sina egna meriter som det faktum att ingen längre
har något förtroende för STIM med flera upphovsrättsorganisationer,
och läser in antaganden om att ett sådant system skulle öppna för ännu
mer krav på nätövervakning och piratjakt.

En helt korrekt invändning mot förslaget är att att en sådan
fildelningslicens med STIM som motpart bara skulle göra det möjligt att fildela
musik. Förmodligen skulle även IFPI behöva vara med på ett hörn —
en inspelad låt omfattas ju av två ensamrätter, dels den egentliga
upphovrätten till kompositionen (som STIM administrerar), dels den
s.k. närstående rättigheten till själva ljudinspelningen (som IFPI
hanterar). TV-serier, filmer, datorprogram, spel, böcker, med flera
upphovsrättskyddade verk skulle inte omfattas.

Vilket inte är så förvånande — upphovsrättsorganisationerna är
inte, som man ibland kan få uppfattningen av, någon välkoordinerad
intressesammanslutning med en enda gemensam agenda. Musikbranschen har
den största ”digitala mognaden” med tanke på att man vid det här laget
inte bara insett möjligheterna med digital distrubition, utan även
börjat inse att DRM förtar sådana möjligheter. Filmbranschen tror
fortfarande att DRM är en bra idé och bokbranschen är knappt på
banan vad gäller digitalisering.

(För att knyta ihop säcken kan noteras att Live the Storm varken finns på Mininova eller The Pirate Bay. Jag tror det säger något om kängpunkares digitala mognad, alternativt DIY-etikens inställning till upphovsrätt, men jag är osäker på vad.)

SF Bio, negativ marknadsföring och sökspindeljuridik

Kanske är det för att jag själv sysslat mycket med screenscraping och omstöpande av innehåll från andra webbplatser som jag tycker att SF Bio:s agerande enligt nedanstående är rent fantastiskt korkat — ännu mer så när det kommer från den enda sektor av filmbranschen som faktiskt i teorin kan erbjuda ett mervärde som inte kan kopieras digitalt.

”På SF medger man att biotider.se numera inte har möjlighet att automatiskt hämta information om var och när filmerna visas. Enligt informationschefen Thomas Runfors är nu de ”spindlar”, eller program, som biotider.se använt blockerade”

(SvD, läs även Bloggywood eller direkt från källan.)

Jag kände inte till biotider.se sedan tidigare (man kan väl anta att de fått rätt bra med uppmärksamhet nu i elfte timmen, då ovanstående just nu är förstanyhet på svd.se), men det verkar vara en schysst site – lagom web 2.0-ig ut med taggmoln och pastellfärger och användarinteraktion och annat bra som SF:s egen webbplats inte har. Att alienera sådana passionerade användare känns som grund för uppsägning för en marknadschef på 2000-talet.

Men marknadsföring är inte min grej, så vad vet jag. Dock är de juridiska aspekterna är ju intressanta. Jag kan se tre separata frågor.

1: Har SF någon ensamrätt över sina biotider? Jag tycker det känns lite tveksamt — nån vanlig upphovsrätt kan det inte vara frågan om (då såväl verkshöjd som originalitet saknas), men kanske s.k. databas- eller tabellskydd? Denna ensamrätt är en s.k. närstående rättighet, som regleras i samma lag som upphovsrätten, men lyder under andra villkor. Huvudregeln för att något ska skyddas på detta sätt är att att det ska vara antingen en samling av ett stort antal uppgifter, eller att samlingen ska vara resultatet av en stor investering. Både rättsläget och det aktuella fallet är alltför komplicerat för att jag ska våga mig på att reda ut huruvida någon ensamrätt föreligger för biotiderna, men det är i vart fall inte självklart. (Den intresserade läser lämpligtvis Fixtures mot Svenska Spel och fortsätter med Johan Axhamns examensuppsats)

2: Har SF möjlighet att spärra ut crawlers? Till att börja med kan man observera att SF inte har någon robots.txt-policy, vilket är lite märkligt eftersom de hänvisar till den från sinlänkpolicysida. Eftersom rättsläget kring rekvisiten för dataintrång är så pass luddigt i svensk rätt (vilket jag skrivit om tidigare) är det lite oklart vilken betydelse en sådan icke-maskinläsbar policy har, men vi får anta att biotider.se åtminstone numera är medvetna om att de inte har SF Bio:s tillåtelse att hämta datat (”bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling”). Därmed kan det utgöra dataintrång att fortsätta.

3: Har SF möjlighet att förbjuda djuplänkar? (i betydelsen ”länk till en resurs annan än ”startsidan” på en webbplats.) Rent tekniskt har de möjligheten – sf.se har infört en referer-check genom vilken den som försöker följa en länk från biotider.se till SF:s bokningssida för en specifik film, plats och tid www.sf.se istället vidarebefordras till SF:s förstasida, och får välja film, plats och tid igen (och under processen exponeras för några reklambanners). Men kan SF på upphovsrättslig eller annan grund tvinga biotider.se att inte djuplänka? Rättsläget är inte solklart, men i tidigare diskussioner om länkning och svensk rätt har man främst riktat in sig på två fall:

  • inramade länkar, dvs när en frame-tagg i ett frameset på en första webbplats hänvisar till en annan webbplats så att det för användaren framstår som den externa webbbplatsens innehåll är en del av den första webbplatsens, eller
  • direktlänkar till ljud- eller bildfiler, som för användaren typiskt spelas upp utan att det tydligt framgår att innehållet kommer från en annan webbplats

Dessa skulle kunna falla in under beskrivningen av offentligt framförande, vilket är ett upphovsrättsligt förfogande. Men jag har svårt att se att en länkning från en sida till en annan sida, där det tydligt framgår att innehållet på den nya sidan kommer från en annan part, skulle kunna hindras på upphovsrättslig väg. Den kan förstås hindras på avtalsmässig väg, men nu har ju biotider.se och SF Bio knappast träffat något avtal.

Så möjligtvis finns det en (svag) juridisk grund för SF att hindra biotider.se att fortsätta sin verksamhet, även om det inte är den man hävdar i sina uttalanden. Klart är att man redan försökt hindra dem på teknisk väg åtskilliga gånger. Om SF lyckas blir förlorarna dels biotider.se, dels alla människor som trots att de blir utsatta för rent förolämpade pekpinnar envisas med att stödja filmbranschen. Men ser någon några vinnare?

Dagens föreläsning

Idag föreläste jag om ”Tekniken på internet” för studenterna i Experimentell immaterialrätt, där jag försökte förklara hur det egentligen funkar när datorer pratar med varandra och utbyter sådan information som ofta utgör upphovsrättsskyddade verk. Mycket snack om bittar och paket, lite mindre om paragrafer och rättsfall. Det var, ärligt talat, inte den bästa föreläsning jag hållt. Ofokuserat och för mycket inriktat på smådetaljer utan att sy ihop det till en helhet. Jag gillar inte att skriva ned vad jag tänker säga ord för ord, utan förlitar mig på väldigt grova stolpar, vilket funkar bra när jag har en bra dag. Vilket jag då inte hade idag. Mina ursäkter till eventuella bloggläsare som befann sig i publiken.

Det bästa med föreläsningen var mina powerpointslides. Jag ogillar, som de flesta, den typen av presentation där föreläsaren lägger up en slide med fyra huvudpunkter, några underpunkter och börjar läsa rakt upp och ner från dem. Istället försöker jag hitta illustrationer som får stå i bakgrunden till det jag säger. Vissa bilder har konkreta exempel som jag kan vifta åt, men vissa står helt för sig själv, så att åhörarna får dra sina egna kopplingar mellan det jag säger och det jag visar. Idag rationaliserade jag till och med bort de flesta rubriker. Känns helrätt, lite powerpointminimalism sådär. Om jag har en bra dag nästa gång kan det bli rent strålande.

Här är bilderna från presentationen. De är inte helt begripliga på egen hand, men det är lite av poängen.

Slumpade verk

Gårdagens största skratt kom via The Garfield Randomizer (en av flera speglar av den ursprungliga sidan, som blev C&D:ad). Det är alltså fråga om lite smart javascript som hämtar tre slumpmässiga Gustaf-strippar från ucomics.com, slumpar fram en bildruta från varje och presenterar dem i slumpmässig ordning. Inte helt förvånande blir det ofta sjukt roliga absurditeter av det hela.

Det väcker ju förstås en massa upphovsrättsliga frågor. Är resultaten bearbetade verk eller nya verk i fri anslutning? Är det kränkande för upphovsmannens konstnärliga egenart, och kan man i så fall hävda parodi på samma sätt som i Alfonsfallet? Om det är ett upphovsrättsintrång, vem begår det (med tanke på att den specifika konstellationen av rutor är framslumpad)? Är det en förmildrande eller försvårande omständighet att bilderna hämtas direkt från ucomics.com och inte lagras (= exemplarframställs) på dougshaw.com? Vem har upphovsrätten till en ihopslumpad stripp? Hur görs verkshöjds- och orginalitetsbedömningarna?

Många frågor, några lättare än andra. Men för stunden hoppar jag över analyserandet och klickar på ”Go” några hundra gånger till.

För en diskussion från ett mediakritiskt perspektiv, se The Comic Strip Doctor (genom vilken jag först hittade det hela). För en variant på samma tema, men mindre upphovsrättsligt komplex (men däremot kanske ännu roligare), se min kompis Johns ordspråksgenerator.

Keep It Simple, Staffan

Mycket med det mesta nu. Några deadlines som närmar sig med oroväckande hastighet, och det jag tänker mest på är den föreläsning jag ska hålla på specialkursen Experimentell immaterialrätt om en vecka. Temat för kursen är ”Immaterialrätten på internet”, och rubriken på min föreläsning är ”Tekniken på Internet”. Det blir lite paragrafer och mycket trebokstäversförkortningar.

Jag satt halva söndagen och försökte strukturera upp vad jag ville säga. Jag vill på något sätt förmedla en insikt i vad digital information och öppna nätverk innebär, den där outtryckbara kärnan från vilken man kan härleda allt annat. Den solida grund som gör att man kan titta på ny teknisk kunskap och förstå hur den ska sorteras in och relateras till allt annat, vilka liknelser som funkar och vilka som är missvisande, problem den löser och problem den skapar, hur den borde regleras (eller inte), och så vidare. Så jag satt i några timmar och försökte formulera en mening om digitalisering som skulle kunna förklara allt det där.

Men allvarligt, det är få förunnat att kunna förmedla kunskap på det sättet. Efter att ha snärjt in mig i högtravande formuleringar om informationens sanna innersta väsen försökte jag sätta mig in i hur det skulle uppfattas av en åhörare. ”Osubstansiellt flummande” blev omdömet.

Så jag raderade texten och började om med inriktning på handfasta kunskaper. 10 minuter om hur man digitaliserar text, ljud, och bild, 10 minuter om komprimering, 10 minuter om grundläggande internet, 10 minuter om tillämpningar som web och fildelningsprotokoll, 5 minuter om DNS… Mindre ambitiöst, men ger förmodligen mycket mer behållning.

I övrigt är jag sjukt sugen på att koda lite. Det blev inte så mycket av det i sommar, och jag har abstinens. Någon gång i slutet av september kan jag förhoppningsvis få tid över till lite mysprogrammering. Utvecklingsversionen av Django har äntligen fått unicodestöd, och jQuery verkar vara ett smutt javascriptramverk nu när mochikit verkar ha ramlat i glömska. Vi får se vad som händer.

UppLYSning om upphovsrätt, fildelning och tekniska skyddsåtgärder

Jag har fått förmånen att få delta i datorföreningen Lysators föredragsserie UppLYSning, med en remix på föredraget jag höll för några månader sedan — den här gången blir det mer fokus på det grundläggande juridiska ramverket, och även kanske lite fördjupning i de tekniska detaljerna kring skyddsåtgärder (till skillnad från sist har jag nästan två timmar på mig att svamla). Ämnet har ju blivit högaktuellt igen, i och med muslix64’s kringgående av AACS – Ed Felten och Alex Halderman fortsätter sin folkbildningsgärning med att förklara allt på ett initierat och begripligt sätt — obligatorisk läsning!

Tid och plats: 20 februari 18:15, Visionen, B-huset, Linköpings universitet. Öppet och gratis för alla! Mer information här.

Upphovsrätt, avtalsfrihet och självreglering

På fredag har jag tenta i C4,
och huvudet är fullt av fastighetsrätt. Jag behöver desperat en
studieflyktsursäkt. Så snubblar jag över den
här postningen
på BoingBoing, där Cory Doctorow ondgör sig över
den moderna upphovsrätten så som han ofta gör. Jag tycker det mesta
Cory gör är jättebra, men här skjuter han bredvid målet. Men frågan är
intressant, eftersom den visar på skillnader, likheter och
beröringspunkterna mellan upphovs- och avtalsrätt.

Det gäller alltså en textil
som man inte får använda för att sy föremål som man tänkt sälja. Detta
är iofs rätt märkligt, men det är inte en upphovsrättsfråga, utan en
avtalsrättsfråga.

Första frågan: Kommer upphovsrätten öht in i frågan? Ja, mönstret på
textilen är definitivt ett verk av bild- och/eller brukskonst. Vad
innebär då att mönstret är upphovsrättsskyddat? Ett par olika saker,
men två som är viktiga i den här frågan.

Dels innebär det att upphovsmannen har en ensamrätt att framställa
exemplar av mönstret (URL 2 § 2 st) — exv textilier med mönstret
påtryckt. Ingen annan får, utan upphovsmannens tillstånd, tillverka
likadana textilier, eller något annat öht med mönstret på.

Dels innebär det att upphovsmannen har en ensamrätt att sprida
exemplar av verket (2 § 3 st
4 p
). Det är alltså bara upphovsmannen, eller någon med hans
tillstånd, som får sälja, hyra ut, eller låna ut textilierna.

Detta är självklarheter för alla som tragglat sig igenom en kurs i
immaterialrätt, men en oförstörd människa kanske tänker ”men hur kan
då begagnade skivaffärer, antikvariat, bibliotek och loppmarknader
vara tillåtna — har alla de fått tillstånd från varje upphovsman till
verk som de hanterar exemplar av?”. Nej, de har de vanligtvis inte,
och det behövs heller inte. Det finns nämligen en viktig inskränkning
i upphovsmannens spridningsrätt — denna rätt konsumeras vid en
giltig överlåtelse (19
§
). När upphovsrättsjurister pratar om konsumtionsprincipen är det
detta, och inte nån sorts allmän kommentar till det västerländska
levnadssättet, de avser. Den motsvaras i någon mån av ”The first sale
doctrine
” i amerikansk
upphovsrätt.

Så med detta borde det vara rätt klart att butiken som säljer
textilierna inte har något på fötterna, eller? Textilien är såld med
upphovsmannens samtycke, och då får exemplaret spridas vidare oavsett
vad upphovsmannen tycker, i ursprunglig eller bearbetad form (som
exempelvis en beståndsdel i ett kuddöverdrag, eller vad man nu kan
tänkas vilja göra med det där tyget).¹

Men nästa fråga är: Vad säger avtalet? De flesta av
inskränkningarna i upphovsrätten, konsumtionsprincipen inbegripet, är
nämligen dispositiva — de kan avtalas bort. När den här
textilen säljs ingår det i köpavtalet en klausul som säger, i princip,
”19 § ska inte gälla”. Vill en köpare inte gå med på det står det
honom fritt att inte ingå avtalet — men då får han inte textilierna
heller. Avtalsfrihet in action.

Men om detta är möjligt, varför säljs inte alla skivor, böcker och
filmer under avtal som förbjuder spridning? Det vore väl en bra
grej för upphovsrättsinnehavarna om det inte gick att köpa exemplar av
deras verk begagnat — det tjänar ju de inga pengar på?

Det finns ett antal olika anledningar som delvis är sammanflätade,
men vi kan ta några: Möjligheten till återförsäljning är redan inbakat
i priset. Kunder skulle inte acceptera sådana avtalsvillkor. Det
skulle inte vara praktiskt att i den typiska köpsituationen i en
bokhandel eller skivaffär, ställa upp och inträda i ett sådant
avtal. Framförallt skulle ett sådant avtalsvillkor, som för en
konsument är både oväntat och betyngande, kanske inte ens vara
tillåtet (det skulle förmodligen ses som oskäligt enligt AVLK 3 § och kanske tillochmed
enligt AvtL 36 §).

Är något av det här tillämpligt i vårt fall? Tja, kanske. Men är det
upphovsrättsligt relevant? Nej — och ja.

Cory skriver ”Ever wonder why your butcher, the kid who sewed your
shoes, or the woman who picked your fruit can’t get the same kind of
deal?” — men poängen med avtalsfrihet är att slaktaren,
skotillverkaren² eller fruktplockerskan kan
ställa upp vilka villkor de vill för att ingå ett köpavtal med dig.

I vissa sammanhang – framförallt när vi vill skydda en svagare part,
som en konsument – görs inskränkningar i denna avtalsfrihet, men i
vårt exempel finns det ingen skillnad i det här avseendet mellan
fruktplockerskan och textilförsäljaren.

Förutom den lilla detaljen att om du inte gillar fruktplockerskans
avtalsvillkor kan du köpa likvärdig frukt från någon annan. Om du inte
gillar textilförsäljarens villkor finns det ingen annan du kan köpa en
likvärdig textil av — han har ensamrätt på att tillverka tyger (och
annat) med mönstet på.

Men i en värld med långt gången avtalsfrihet — behöver
textilförsäjaren denna ensamrätt? Det finns, i de flesta branscher som
hanterar upphovsrättsskyddade verk, ett omfattande och komplext
avtalsramverk som reglerar vad de ingående tillverkarna,
återförsäljarna och andra spelarna får och inte får göra. I en värld utan upphovsrätt kan vår
textiltillverkare exempelvis skriva avtal med de tygbutiker han
säljer genom, och därigenom ålägger tygbutikerna att inte sälja några andra
textilier med samma mönster. Är hans verk tillräckligt intressant
kommer butikerna gå med på ett sådant avtal. Man skulle kunna tänka
sig att branschorganisationer, typ Sveriges tyghandlares förbund,
kommer överens om att alla medlemmar ska se till att bara sälja
exemplar som är framställda av den som också gjorde mönstret. Om
dagens upphovsrätt verkligen främjar skapande av verk, kommer inte
marknadsmekanismer att se till att sådana överenskomelser ingås?

Eller för att ta ett annat exempel mer närliggande traditionell
upphovsrätt — behövs en upphovsrätt för film? När filmen skapas kan
alla medverkande bindas av avtal som förbjuder dem att sprida vidare
råkopior eller liknande. När filmen distribueras kan alla biografer
bindas av avtal som förbjuder dem att kopiera filmen, och ålägger dem
att se till att biobesökarna inte spelar in
filmen på sina medhavda digitalkameror. När filmen ska släppas på DVD
kan alla butiker, för att få leverans, åläggas att ingå avtal med
slutkunderna om att dessa inte får kopiera filmen hur som
helst. Samma mål som med upphovsrätten har uppnåtts — att alla som
avnjuter verket också betalar för det — men på rena avtalsrättsliga
villkor.

Det kanske låter lite opraktiskt — men det är precis vad som
händer i den digitala distrubitionen. När jag köper något på ITMS
eller Publiken.se kan vi avtala om huruvida, och under vilka
förutsättningar, jag ska få göra egna kopior (dvs en inskräkning i
privatkopieringsinskränkningen). Om det bara görs
någorlunda balanserat och tydligt kommer ett sådant avtalsvillkor att
vara giltigt.

Det låter lite långsökt att ersätta all upphovsrätt med avtalskonstruktioner,
men det finns två ytterligare punkter som talar för. Den första punkten är att det inte är någon stor förändring: Upphovsrättsområdet är redan idag väldigt reglerat av avtal — dessa
binder i stort sätt alla spelare förutom slutkonsumenterna. Avtalskomplexet är byggt ovanpå upphovsrätten, men om denna avlägsnas, kommer det ramla ihop som ett korthus? Jag tror mer på att det blir som när en skicklig kypare/trollkarl rycker undan
bordsduken utan att dukningen följer med.

Den andra punkten: En självreglerad branschkonstruerad ”upphovsrätt” skulle kunna vara mycket mer flexibelt och lättrörlig jämfört med dagens ganska långsamma, oändligt komplicerade
särreglerade upphovsrätt. Denna smidighet, som exempelvis kommer manifesteras i ganska olika avtalsstrukturer i olika branscher och för olika verkstyper, gör att avtalsrättlig approach har bättre
förutsättningar att klara de utmaningar som upphovsrätten idag står inför – inte minst legitimitetsfrågan.

Jag tror inte heller att det är otänkbart att rättsinnehavarna
inser detta och börjar agera efter det. Anne Sweeny,
medstyrelseordförande(?) på Disney, verkar ha kommit nära denna insikt
med sitt uttalande om att piratkopiering
är en affärsmodell
— citat från intervjun: ”We we don’t like the
model but we realise it’s competitive enough to make it a major
competitor going forward”. Det markerar ett skifte i synen på
piratkopiering, och ändrar det hela från en kamp som den traditionella
upphovsindustrin inte kan vinna, till en konkurrenssituation där de
faktiskt har en hyfsad chans.

1: Man kan tänka sig ett fall där tyget används på ett sådant sätt att
upphovsmannens anseende eller egenart kränks — då är det förbjudet
enligt 3 § 2 st, men det är ganska långsökt i det här fallet.

2: Det är väl dessvärre osannolikt att barnet som syr
skorna också är den som säljer dig skorna.

Resultatet av upphovsrättsseminariet

Från dagens IRI/IFIM-seminarium på temat ”Upphovsrätt och fildelning – behövs de tekniska skyddsåtgärderna i den utformning de fått?” — här är mina slides och mitt föreläsningsmanus.

Notera att föreläsningsmanuset är oslipat och väldigt tunt på sina ställen — det var främst till för att jag inte skulle glömma bort saker eller inte få bra formuleringar, och därför kändes det inte nödvändigt att skriva ut precis allt. Ta det med en nypa salt och använd det inte för något viktigt.

Föreläsningsmanuset är en nerbantad version av ett mycket ambitiösare PM som jag började skriva i samband med förberedelserna. Nu när jag måste börja fokusera mer på studierna igen kommer jag inte hinna färdigställa det — finns det någon juridikkunnig med intresse för frågan (och någorlunda kompatibla åsikter) som vill samarbeta för att få klart det? Jag tror det vore bra med en svensk juridisk kritisk analys av ämnet. Maila mig!

Uppdatering: Här är Juridicums rapport från händelsen.

Avgränsningsproblem

Såhär ser dispositionen för mittensegmentet i mitt planerade
föredrag
. Inledning och redogörelse för gällande rätt tar 10 minuter,
avslutande kommentarer och lösningsförslag ytterligare 10, vilket ger
mig hela 20 minuter på att gå igenom följande:

3 Vad är problemet?
3.1 Vad är inte problemet?
3.1.1 ”Den minskade CD-försäljningen beror på illegal fildelning”
3.1.2 ”Upphovsmän har rätt till ersättning för sitt arbete”
3.1.3 ”En stark upphovsrätt ökar (incitamentet för att skapa/utbudet av) verk”
3.1.4 ”Tekniska åtgärder är nödvändiga för att skydda upphovsrättsskyddade verk”
3.1.5 ”Juridiskt skydd för tekniska åtgärder är nödvändigt för att kunna skydda upphovsrätten”
3.1.6 ”Vi kan inte frångå våra internationella åtaganden”
3.1.7 ”Upphovsrätten behöver inte förändras – det som är olagligt i den fysiska världen är fortfarande olagligt på Internet”
3.1.8 ”Upphovsrätten behöver förändras i den digitala tidsåldern – upphovsmän måste ges effektiva verktyg för att hindra upphovsrättsintrång”
3.2 Problem med den klassiska upphovsrätten efter Infosoc
3.2.1 Nedladdningsförbudet
3.2.1.1 God tro-rekvisitet
3.2.1.2 Ändring av civil- och straffrätt
3.2.1.3 iPod-exemplet
3.2.1.4 Oklara fördelar med den nya ordningen
3.2.1.5 Legitimitetsproblemet
3.3 Hur en stark upphovsrätt hämmar skapandet av kreativa verk
3.3.1 Remixande
3.3.1.1 Särskilt om Sampling clearance
3.3.2 Mashups
3.3.3 Särskilt om dokumentärer
3.3.4 Diminishing returns
3.3.5 Upphovsrättens avtalsstrukturer
3.4 Problem med tekniska åtgärder
3.4.1 Tekniska åtgärder är skadligt för enskilda
3.4.1.1 Plattformsinlåsning
3.4.1.2 Möjliggör retroaktiv(?) avtalsvillkorsändring
3.4.1.3 Säkerhetsproblem
3.4.1.4 Omöjliggör överlåtelse
3.4.2 TPM är skadligt för företag
3.4.2.1 Inlåsningseffekter/konkurrenshämmande avtal
3.4.2.2 Missbruk av dominerande ställning
3.4.2.3 Minskad vilja i att utveckla tekniska lösningar
3.4.3 TPM är skadligt för samhället
3.5 Problem med legalt skydd för TPM:
3.5.1.1 Skyddets syfte
3.5.1.2 ”Code has no shame”
3.5.1.3 Property Rights Management
3.5.1.4 Hämmar utveckling av bättre tekniska åtgärder
3.5.1.5 Hänglsen och livrem
3.5.1.6 En ny de facto accessrätt
3.5.2 Konflikt med andra rättigheter
3.5.2.1 Offentlighetsprincipen
3.5.2.2 Persondataskyddet
3.5.2.3 Rätten till liv
3.5.2.4 Konsumenträtt
3.5.2.5 Konkurrensrätt
3.6 Varken tekniska åtgärder eller det juridiska skyddet för dessa uppnår sitt mål
3.6.1 TPM är teoretiskt omöjligt
3.6.2 TPM är praktiskt omöjligt
3.6.2.1 Det analoga hålet
3.6.2.2 Det digitala hålet
3.6.2.3 Avlägsnande av DRM
3.6.2.4 Universaldatorn
3.6.2.5 Break once – break everywhere
3.6.3 Legalt skydd för TPM har ingen avskräckande effekt på upphovsrättskränkningar
3.6.3.1 Det behövs bara ett kringgående
3.6.4 Legalt förbud mot framställande av verktyg som kringgår TPM har ingen effekt
3.6.4.1 Drivkraften är inte att bygga affärsverksamhet
3.6.4.2 Verktyg i form av information är praktiskt omöjligt att stoppa
3.6.4.3 Osäkerheten i den juridiska bedömningen verkar avskräckande på legitim affärsverksamhet

Jag börjar ana att jag kanske måste avgränsa lite. Ett första steg är kanske att summera det jag vill säga till en soundbite och en elevator pitch.