Högsta domstolens praxis är en av de absolut viktigaste källorna som
finns för att ta reda på vad lagen säger. Denna praxis framgår genom
de domar som HD avkunnar, och dessa domar sammanställs på ett fint
sätt i publikationen ”Nytt Juridiskt Arkiv”, allmänt förkortat NJA
(det är väl ingen som blir förvånad över att detta ”nya” juridiska
arkiv har getts ut sedan slutet av 1800-talet?). När HD eller någon
annan ska hänvisa till ett gammalt rättsfall så hänvisar man inte till
själva domen med målnummer, utan till det sidnummer som
rättsfallsreferatet hamnat på i just det årets utgåva av NJA, exv ”NJA
1980 s. 705″.

Det som publiceras i NJA är inte själva HD:s dom rakt
upp och ned (sådana kan man läsa i PDF-form här),
utan en sammanställning av fallet från att det anhängigjorts i
tingsrätten, med såväl tingsrättens, hovrättens och högsta domstolens
dom, sammanfattningar av parternas yrkanden och överklaganden,
utlåtanden från sakkunniga och annat. Det är alltså ganska mycket jobb
med att framställa den text som trycks i NJA, även om HD:s domskäl är
den viktigaste beståndsdelen.

Sedan 1981 är det domstolsverket själva som gör denna sammanställning,
och upphovsrätten innehas alltså av staten. De kan därför nyttjas i princip fritt av
vem som helst, exempelvis lagen.nu. Men för referat från
1980 och tidigare ägs upphovsrätten av ett privat företag, eftersom
arbetet då utfördes av privata aktörer.

Det är viktigt att förstå att själva domarna inte är upphovsrättsskyddade
alls, men att sammanställningarna av domar och annat material i
ett referat kan vara upphovsrättsskyddat. Och denna upphovsrätt kan
alltså ägas av staten eller av någon privat aktör, beroende på vem som
faktiskt gjort arbetet.

Här finns ett par problem. De flesta rättsfall från 1980 eller
tidigare är inte så intressanta idag, men många är fortfarande
relevanta då de etablerat någon viktig princip eller ger grundläggande
vägledning i någon vanligt förekommande fråga. Ett mått på de äldre
rättsfallens vikt är hur ofta de hänvisas till. Eftersom rättsfall
regelmässigt hänvisar till äldre rättsfall är just högsta domstolens
hänvisningsvanor särskilt intressanta. Och under 2009 var 18,8% av
HD:s rättsfallshänvisningar till fall från 1980 eller
tidigare. Slutsatsen är klar: För att kunna veta vad lagen säger måste
man ha tillgång till även äldre rättsfall.

Men som sagt: När man hänvisar till ett rättsfall så hänvisar man
till dess referat i NJA, inte till den underliggande HD-domen. Och
äldre referat är inte fritt tillgängliga. För jurister är detta inget
problem, de har tillgång till webbtjänster där referaten finns i
elektronisk form (och old school-jurister har långa rader av tryckta
NJA-volymer i sina bokhyllor). Men jag tycker ju det är viktigt att
även icke-jurister har en sportslig chans att förstå vad gällande rätt är.

Alltså måste även äldre rättsfall bli fritt tillgängliga. Det finns
en serie referat som inte är fritt tillgängliga, men man kanske
kan skapa en annan referatsserie som är det? Själva domarna är
som sagt inte skyddade av upphovsrätt, så det borde bara vara att ta
dessa HD-domar, skaffa fram motsvarane överklagade HovR och TR-domar,
slå ihop dem till en fil, mappa denna till den etablerade
identifieraren (exv ”motsv. NJA 1980 s. 705″) och publicera? Det blir
kanske inte lika snyggt sammanställt med summeringar av yrkanden,
motyrkanden, osv, men ändå nyttigt och användbart.

Då stöter man på nästa problem: HD:s domar från 1980 och tidigare
finns inte i digitalt format. De finns deponerade på Riksarkivet
vid Marieberg i Stockholm, och de har inga planer på att
digitalisera dessa. Men det kanske man också kan lösa? Arkivets forskarsal
är ju öppet för allmänheten, och man kan tillochmed ta med sig egen
kamera och fotografera loss.

Så igår provade jag. Efter lite inledande förvirringar där jag fick
veta att exempelvis egna väskor eller kamerastativ inte var tillåtna i
forskarsalen fick jag en plats vid ett bord som hade ett fastmonterat
kamerastativ, och även ”fototillstånd” (en laminerad blå A4-lapp med
texten ”Fototillstånd”). Vi inledde med lite förvirring kring vilka
volymer som jag egentligen ville ha. Först beställde jag fram de
fullständiga aktmapparna med bl.a. brottsregisterutdrag,
läkarutlåtanden och annat, men efter någon halvtimme kom en senior
arkivarie fram och sa att det blivit ett misstag och att de papper jag
satt med var sekretessbelagda i femtio år… Efter nya försök så
hittade vi den tjocka volymen ”Högsta domstolens koncepter” som
innehöll mycket av det som var intressant.

Tyvärr innehöll den också mycket oíntressant – 95% av innehållet
utgjordes av beslut att inte meddela prövningstillstånd, och varje
sådant beslut följdes av alla handlingar i ärendet, framförallt
Hovrätts- och tingsrättsdomar. Sådant material är relativt ointressant
för den som vill förstå gällande rätt (när HD nekar prövningstillstånd
så betyder det vanligen att det inte finns någon intressant juridisk
fråga i fallet kring vilket rättsläget är oklart).

Men här och var fanns det faktiskt riktiga domar. Paydirt! Det
smidigaste sättet att hitta dessa är att använda en annan volym, ”T
och B-mål” (volymserie D1 AA – jag antar att det finns motsvarande för
Ö-mål, men begärde inte ut någon sådan), där kan man hitta
förteckningar över vilka domar som avkunnats på vilka datum. Sen kan
man bläddra sig fram till rätt ställe i koncepterna utifrån datumet.

Så för att göra ett fullskaletest försökte jag digitalisera de
domar som motsvarar referatet ”NJA 1980 s. 1″, som handlar om en
kommun som genom ett exploateringsavtal utövat lindrigt tvång mot en
avtalspart.

Till en början ser det hela rätt ok ut. HD:s dom är maskinskriven
och bör vara lätt att OCR:a.

Sen följer HD:s dom en gång till, fast med lite annan inledning –
det verkar vara någon sorts orginalhandling, för den är undertecknad
av justitieråden.

Sen följer HovR:s dom. Den verkar vara en andra- eller tredje
generationens fotostatkopia (gjort med 1980 års teknik). Klart svårare
att OCR:a, men det kanske går? Det är ju åtminstone
fastbreddstypsnitt, vilket borde göra det enklare.

Sen följer tingsrättens dom, vilket också är den matigaste (19
sidor, att jämföras med HovR:s åtta sidor och HD:s tre sidor) och
förmodligen nödvändig för att förstå hela bakgrunden. Den har
fotokopierats i ytterligare en generation, och är svår att läsa för en
vanlig människa.

Det som saknas i ovanstående är bland annat kommunen och bolagets
yrkanden, samt de sakkunnigyttranden som HD begärde in från Statens
planverk, Svenska kommunförbundet och Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. De dokumenten fanns i de fullständiga
aktmapparna (de som seniorarkivarien kom och tog från mig) — om jag
förstår det rätt kan jag i varje enskilt fall begära att få ut
enskilda handlingar från dessa, varpå arkivarien gör en
sekretessprövning. Dessa kan ibland vara viktiga för att förstå den
praktiska och rättsliga bakgrunden till en viss fråga, och gör det
åtminstone lättare att sätta sig in i hur läget tedde sig för högsta
domstolen när de beslutade sin dom.

Så hur görbart är det att skapa egna, fria, referat av äldre
HD-domar? Det visade sig vara betydligt jobbigare än jag hade hoppats
på. Digitaliseringen av materialet är ganska tidskrävande — med all
overhead kring att begära ut volymer, hitta i koncepterna, kontrollera
bilder/exponering, och bläddrandet med de otympliga vita
bommullshandskarna så tror jag att man får hålla på i 30-60 minuter
per rättsfall. Och att sedan behandla och OCR:a bilderna så att man
får användbar text, anonymisera personuppgifter, skapa relevant
metadata (hänvisningar till lagrum och tidigare rättsfall, nyckelord
och rättsfallssummering), samt koppla texten till rätt
NJA-identifikator kommer ta ytterligare minst två timmar, även efter
att man får upp rutin och fart. Om vi antar att det finns 100 HD-fall
per år så motsvarar detta en manmånad per årsvolym. Man kan begränsa
arbetet något genom att välja ut de viktigaste fallen (exempelvis
genom att bara scanna och behandla de rättsfall som HD och aktuell
juridisk litteratur hänvisar till), men jag tror att för att få en bra
täckning av äldre material så krävs minst ett manår.

Åtminstone hälften av det här arbetet (scanningen) tycker man att
statens arkiv borde se som sin egen – och högt prioriterade! -
arbetsuppgift. De har kunskapen, utrustningen och rutinen att göra det
både bättre och snabbare än vad en glad amatör med digitalkamera kan
åstadkomma. Materialet är högintressant, inte bara ur historiskt
perspektiv. Det här är som sagt texter som det regelmässigt hänvisas
till, och som utgör en del av dagens gällande rätt.

Den andra hälften innefattar en del urval och redaktionellt arbete,
varför det inte lika självklart är en uppgift för just statens
arkiv. Få se nu, vilken statlig myndighet är det nu som har ansvar för
att publicera uppgifter
om vägledande avgöranden från Högsta domstolen…?

Inför EU-valet har den politiska debatten i mitt hörn av verkligheten
kunnat kokas ner till en fråga: Ska man rösta på piratpartiet eller
inte? Många personer har kommit ut som piratpartister på sistone,
några av de för mig mest inflytelserika är Oscar,
Jocke och
Hax. Men
som Rasmus
och Isobel
skriver är det skillnad på att rösta på piratpartiet och att vara
piratpartist. Jag tänkte redogöra för varför jag inte är det senare.

Lite har det att göra med att jag, som
deeped, vill vara oberoende. Men också för att jag har ett problem
med vad jag uppfattar som en grundläggande piratpartistisk
värdering. Vi kommer till den, men för att vara heltäckande går jag
igenom huvudlinjerna i partiprogrammet.

Skyddat
privatliv: Här finns det inte mycket att anmärka på det som står i
partiprogrammet. Jag sympatiserar helt med det kraftiga motståndet mot
all statlig massövervakning. Vem vill leva i ett
storebrorssamhälle?

Dock är PP ganska tyst vad gäller lillebrorssamhället — var ska
gränsen dras för hur enskilda ska få samla in, samköra och analysera
personuppgifter? Hur vill man avväga yttrandefriheten mot den
personliga integriteten? Ska man i detta göra någon skillnad på
fysiska och juridiska personer? På små eller stora företag? På syftet
att granska makthavare eller bevaka sina egna intressen? Ska
PUL/dataskyddsdirektivet göras strängare eller mildare? Hur ska
offentlighetsprincipen utvecklas? Vill PP förbjuda APB:s
insamling av IP-nummer, Ratsits anonyma
personupplysningar, Lagen.nu:s behandlande av
brottsuppgifter eller Pether
Sörlings Citizen Intelligence Agency?

Fri
kunskap: Den här delen av partiprogrammet är tunn. ”Vi vill
ersätta patent med något som bättre främjar innovation”, tillsammans
med argument mot specifikt mjukvaru- och medicinpatent. Dock hittar
jag ingenstans någon idé om vad detta ”något” som patenten ska
ersättas med skulle vara (förutom en ide om att läkemedelsforskningen
ska bli helt statligt styrd). I praktiken argumenterar partiet för
patentsystemets avskaffande utan att detta ersätts, därför känns
garderingen om en ersättning av ”något” innehållslös. Själv är jag
övertygad mjukvarupatentmotståndare, och ganska skeptisk till
patentsystemets innovationsfrämjande effekt i stort, men de närmast halmgubbiga
argumenten som används i partiprogrammet övertygar mig inte.

Delad
kultur: Här sympatiserar jag exempelvis med tanken om fri
sampling. Att använda ett gammalt verk för att skapa ett nytt bör
vara fritt för privat och kommersiellt bruk (åtminstone så länge det
nya verket inte utgör ett substitut för det gamla). Kortare
skyddstider är jag också helt för. Jag tycker dock att fem år är
att gå för långt, eftersom jag tror att många verkstyper har en typisk
kommersiell livslängd över fem år. Ta exempelvis en typisk TV-tablå:
Över hälften av alla serier och filmer som visas är gjorda innan
2004. Det faktum att de köps in, visas och drar tittare/annonsörer är
prima facie bevis på att de har en längre kommersiell livslängd. Jag
tror på en ensamrätt som är ca 15-20 år från första publicering, dvs
samma härad som patent har idag.

Men i det som för många är kärnfrågan, upphovsrätt i
icke-kommersiella sammanhang, är piratpartiets ställning att den
ska falla helt utanför upphovsrättsregleringen. Gränsdragningen
kommersiell/icke-kommersiell är inte trivial att dra, men motsvarande
gränsdragning finns för de övriga s.k. industriella immaterialrätterna
(patent, varumärken, mönsterskydd etc) så det är inte
oöverstigligt. Men genom att säga att icke-kommersiell kopiering och
tillgängliggörande ska vara oreglerat så säger man att upphovsmannens
åsikt inte räknas. Jag uppfattar detta som en grundvärdering i pp, se
exv Christian
Engströms uttalande i DN:s chatt om att fildelning är något
fullständigt fantastiskt.

Och det är här det skär sig. Min åsikt är att fildelning är något
fullständigt fantastiskt när det sker med upphovsmännens (ev tysta)
samtycke — och endast då. Det är fantastiskt att fildela Unni Drougge och Advance
Patrol’s ”El Futuro”, men det är inte fantastiskt att fildela Carina
Rydberg och Advance
Patrol’s ”Aposteln”.

Varför är det inte OK att fildela ”Aposteln”, de har ju själva
tagit avstånd från TPB-åtalet och vill ju fildelas? Jo, för att de
frivilligt har skrivit på ett avtal som överlåter rättigheter till en
annan juridisk person. Därmed har de i praktiken avsagt sig
möjligheten att samtycka till fildelning av det verket. Jag har skrivit
lite om varför man bör respektera upphovsmännens avtalsfrihet
tidigare, och även 138
är inne på ett liknande spår. Av detta följer att det är
fullständigt irrelevant hur onda och/eller korkade skivbolag och andra
intermediärer är.

Den upphovsman som
vill att dennes verk ska spridas har idag alla möjligheter att säga
det. Men man kan inte äta kakan (skriva på långtgående
nyttjanderättsöverlåtelser) och ha den kvar (bli bestört när ens verk
dyker upp som slagträ i en process). Max
Peezay valde att behålla kontrollen, Advance Patrol gjorde det
inte (men har nu insett vikten av att göra det).

Min åsikt grundar sig på ett långvarigt användande (och visst skrivande) av fri
mjukvara, där man tar ytterst seriöst
på licensieringen av det man skapar. Framförallt är det otänkbart att
använda någon annans verk på ett sätt som denne inte godkänt. Mängden
arbete som lagts ner på att skriva kod under
”rätt” licens, eftersom den som
fanns hade ”fel” licens, är gigantisk. Att bygga något ovanpå
befintliga verk i strid mot dess upphovsmäns önskningar är praktiskt
och moraliskt
förkastligt. Även om jag kan ladda ner och använda Windows och
Photoshop gratis så vill Steve och Shantanu inte
att jag ska göra det. Jag respekterar deras vilja och betalar — eller
hellre: använder Linux och GIMP istället.

I längden är det nämligen bättre för
både mig och hela ekosystemet
att använda information och verktyg på de villkor som upphovsmännen satt upp. Om man bygger på öppna plattformar kan resultatet bli fantastiskt, om man bygger på stängda plattformar… not so much. Internet byggdes inte på piratkopiering, utan på öppna standarder, öppen källkod och öppet innehåll. Från detta härleder jag min upphovsrättsliga grundvärdering:

Att använda ett verk i strid mot dess upphovsmans vilja är inte
informationsekologiskt hållbart.

Oavsett om du är privatperson eller ett företag. Och man kan inte tvinga fram en vilja hos upphovsmännen.

(Med detta inte sagt att upphovsmannens vilja ska räknas vad gäller
alla
handlingar som överhuvudtaget anknyter till dennes verk, att
omfattande
integritetsintrång är ett godtagbart sätt att bevaka samma
vilja, eller att man bör stoppa infrastruktur/verktyg som kan användas både med och mot upphovsmäns vilja).

Om ni läst Hax
invändningar mot PPs nuvarande partiprogram så ser ni stora
likheter mellan hans och mina tveksamheter. Han väljer att gå med och
påverka inifrån, jag väljer att stå utanför och klaga — en approach
som säkerligen inte är lika produktiv.

Men man måste fokusera på vad man tycker är roligt, och jag varken
gillar eller är bra på att övertyga andra om mina åsikter. Jag tycker
det är roligare att skapa innehåll och
tjänster.

Jag är lite förvånad (och besviken) över det hårda domslutet. I analysen fokuserar jag främst på medverkansbegreppet, men det finns många andra punkter man skulle kunna ta upp, exv:

• Beviskraven för huvudbrottet
• Det kollektiva ansvaret för de fyra tilltalade
• Skadeståndsberäkningen
• Målsägandens rättegångskostnader (sammanlagt 3,4 miljoner kr)
• Varför inte villkoren för ansvarsfrihet enligt ehandelslagen ansetts uppfyllda (och varför inte ett förhandsavgörande begärts).

I väntan på HovR och HDs kommer detta säkerligen bli en av de mest analyserade tingsrättsdomarna i modern tid. Jag var förbi tingsrätten på förmiddagen och hämtade ett eget fysiskt exemplar (enligt uppgift ett av 250). Undrar om det får samlarvärde?

Idag har jag två utgångspunkter, eller kanske tre, men ingen idé om
vad som knyter dem samman. Vi får se vart vi hamnar.

1: Uppdelningen av mänskligheten i hund- och kattmänniskor är
ganska uttjatad, men ändå lätt att återkomma till. Själv är jag en
utpräglad kattmänniska och har rätt svårt för hundar
överhuvudtaget. Därför vill jag protestera å det bestämdaste mot Oscar
Swartz befängda påstående att människan genom sin förmåga att
socialisera skulle
stå närmare hundar än än katter (även här). Jag
noterar för övrigt att det på bloggar.se finns 78 pingade inlägg om hundar, medans det finns 950
om katter, men är osäker på
om det förstärker eller försvagar Oscars tes.

Denna görs i kontexten av Pirate Bay-rättegången,
och menar att fildelning är att dela upplevelser, vilket är en form av
socialisering, och att ett försök att stoppa detta är
människofientligt eftersom allt vi tydligen vill göra är att
socialisera med varann.

En av de saker jag tycker sämst om med hundar är deras
flockbeteende. Den människa som är med i flocken älskas
reservationslöst av denna enda anledningen, och den som inte är med i
flocken attackeras (eller möts åtminstone av ett dovt morrande) av
precis samma anledning. De som är med i flocken skyddas mot de som
inte är med. Och – värst av allt – flocken leds av en ledare som
inte kan ifrågasättas, och bara bytas ut genom revolution.

Katter däremot har en stark personlig integritet, och låter sig inte
styras. Det betyder inte att de är asociala, bara att socialisering
sker på deras egna villkor. Katter är decentraliserade
individualister, hundar är hierarkiska kollektivister.

Nu – i kontext av rättegången – vilket djur vill du helst
vara?

(Oscar har rätt i mycket annat, som att exemplar inte finns i den
digitala världen – vilket är ett ämne som förtjänar sin egen bloggpost
senare, men jag har börjat utveckla tanken i en
kommentar här)

2: Ett annat uttjatat ämne är Bamses
politiska hemvist och påverkan på det uppväxande släktet.

Det har många gånger påståtts att Pirate Bay-rättegången är en
politisk rättegång. Jag har själv ställt mig frågande till det
påståendet, inte minst för att jag inte vet vad som skiljer en
politisk rättegång mot en juridisk. Kanske har det att göra med om
argumentationen från de olika sidorna (eller resonemanget i domskälen)
är baserade på politisk retorik eller juridisk
metod. Hittils har jag tyckt att åklagar- och målsägandesidans
resonemang haft sin grund i sådant material som enligt rättskälleläran
kan användas i en juridisk argumentation – man hänvisar till lagrum i
upphovsrättslagen,
inte musikeråsikter, sifoundersökningar eller bibelverser. Jag har
kanske inte hållt med om de tolkningar och slutsatser de landat i, men
deras argumentation de lege lata är inte ogiltig. Men mycket i dagens
förhör verkar gå ut på just politisk
argumentation, om vad de tilltalade tycker de lege ferenda. Det
görs säkert i syfte att bevisa uppsåt, men det är liksom inte där det
problemet ligger – den stora frågan är om det har funnits någon
koppling som når upp till kravet på medhjälp
mellan användaren KingKong och de tilltalade.

Jag tycker kanske fortfarande inte att det är en politisk
rättegång. För att det ska kunna vara det måste domskälen
baseras på något annat än juridisk argumentation, och där är vi inte
än. Målsäganden (notera att det är dennes advokat, och inte åklagaren,
som fört den mer politiska argumentationen) får naturligtvis
argumentera precis hur denne vill, och bär risken för att dennes
resonemang ignoreras av domstolen om de inte är juridiskt grundade.

Med denna långa utvikning kring kopplingen mellan juridik och politik
i upphovsrättegångar går vi tillbaka till Bamse och hans politiska
åsikter. Per Starbäck visar nämligen ett exempel på hur Bamse (eller
snarare Skalman) förhåller
sig till till upphovsrätten – det synes som den frisinnade
attityden har varit oförändrad de senaste 34 åren. Det sägs ibland att
upphovsrättsfrågan inte kan placeras på en höger-vänsterskala, utan
både socialistiska
och liberala
argument kan användas för att motivera en svagare upphovsrätt. Kan det
faktum att Skalman återupprepar sin upphovsrättskritiska hållning även
i den digitala tidsåldern vara ett argument för att placera
upphovrättskritiker på ena eller andra sidan av höger-vänsterskalan?
Det är svårt att säga utan att veta mer om andra politiska åsikter i
dagens Bamse. Vad har man för åsikt kring avtalsfrihet,
exempelvis? Oavsett vad blir jag inte förvånad om jag får se några
Skalmantröjor på bilderna från tingsrätten på måndag.

3: Jag får alltid mer
reaktioner, kommentarer och inlänkar när jag skriver om
upphovsrätt än något annat. Jag vet inte om det beror på att:

• att jag skriver bättre om upphosvrätt än jag skriver om annat,
• att jag skriver bättre om upphovsrätt än andra skriver om upphovsrätt eller
• att mina läsare är mer intresserade av upphovsrätt än annat.

Kanske har det att göra med att mina juridikinlägg i allmänhet
strävar efter att förklara Hur Det Är, snarare än att förlora sig i
något filosofiskt
svammel. Det här inlägget innehåller både upphovsrätt och svammel,
så vi får se vad reaktionen blir.

Och precis som med FRA-debatten i sommar har den massiva mängden
åsikter till allra största del varit på ena sidan – till stöd för TPB,
eller åtminstone emot en fällande dom. Det har sagts massor av saker,
mer eller mindre välargumenterat (vore jag mer länkekonomiskt sinnad
hade jag kunnat länka vartenda ord i detta stycke till en separat
bloggpost någonstans, men vem blir egentligen glad av sånt?).

En läsare ville
höra min förutsägelse om utgången av rättegången, men jag har
ingen aning. (Min f.d. kollega) Katarina Renman-Claesson vill
inte ens gissa, med tanke på att frågan (och bevisningen) är så
komplex. Och när någon så insatt och kvalificerad (som för övrigt
borde förekomma oftare i debatten – hennes paper från 2006 om legaliserad
fildelning är mycket läsvärt) inte tycker sig kunna ge en bra
prognos, vet jag inte riktigt vad min gissning skulle kunna tillföra.

Men däremot hoppas jag att de tilltalade blir frikända. För att
de ska kunna fällas måste begreppet ”medhjälp” tolkas relativt brett,
och innefatta ett generellt främjande till brott i allmänhet, inte
till en specifik handling, och jag tror en sådan tolkning skulle vara
förödande för den teknologiska utvecklingen. För den som vill satsa på
utveckla en teknologi som har både lagliga och olagliga
användningsområden kommer ett vitt definerat medhjälpandebegrepp att
verka mycket hämmande – risken för att kunna bli betraktad som
medhjälpare kommer avskräcka många potentiella affärsmodeller.

Med detta inte sagt att jag skriver under all den övriga
piratretoriken. Jag tycker fortfarande att mycket av argumentationen
mot skiv- och filmbolagen underkänner
enskilda personers avtalsfrihet, och jag tycker inte att
upphovsrätten till
sin natur är omoralisk. Rätten att göra (eller tillgängliggöra)
rena kopior av verk är inte alls lika intressant som rätten att använda andras
verk som utgångspunkt för eget skapande. Jag är framförallt mån om
att sådana transformativa användanden ska vara tillåtna, antingen
genom att de anses falla utanför upphovsrätten som sådan, omfattas av
inskränkningarna i ensamrätten, eller genom användandet av fria
licenser. Karl Sigfrid har en bra
debattartikel på temat i SvD idag.

Men det är ju inte det rättegången mot TPB handlar om. Mycket av det
jag läser utmålar det hela som the ultimate
showdown of ultimate destiny mellan gamla partsintressen och en ny
digital verklighet. Men när domen väl har vunnit laga kraft kommer vi
i bästa fall bara veta lite mer om tillåtligheten av sökmotorer och
länkande. Högsta domstolen (det vore otänkbart att målet inte går hela
vägen dit) kommer inte att ge en fullständig vägkarta över
upphovsrätten i det digitala informationssamhället.

Och mitt i det hela vill
Europaparlamentet nu även förlänga skyddstider för inte bara
ljudinspelningar, utan även videoinspelningar. Man upphör aldrig att
förvånas hur tondöv lagstiftaren verkar vara när det gäller att lyssna
av samtidens uppfattning.

Men om man inte kan sjunga själv då? Bloggen I förbund med omoralen utforskar en ny youtubefluga som går ut på att ta en acapellaversion av någon känd låt och låta Songsmith fixa musiken. Den här versionen av Enter Sandman är faktiskt inte så tokig, låter nästan som något som kunde platsat på Die Krupps platta med Metallica-covers.

Den typen av mashup-skapande som exemplifieras av den klassiska ”A stroke of genie-us” (med Christina Aguilera sjungandes över The Strokes komp) kräver en hel del yrkesskicklighet och kreativitet. Med Songsmith blir den här typen av remixande lika lättåtkomligt som karaoke, vilket kanske låter som en dålig sak, men kultur måste (precis som sport) ha bredd och elit.

Problemet är att det är olagligt. Upphovsrätten till det ackompanjemang som Songsmith skapar tillfaller rimligen personen som sitter vid datorn och drar i reglagen (i den mån kompositionen når upp till kraven på verkshöjd och originalitet överhuvudtaget), men mixar man ihop den med någon annans sångmelodi (skyddad enligt 1 § 3 p. URL) och -inspelning (skyddad enligt 46 §) blir det rimligtvis fråga om bearbetning av annans verk (4 §), vilket medför att Songsmith-användaren inte får sprida sitt verk utan sångmelodikompositörens godkännande. Särskilt usla songsmithifieringar (Den här versionen av Creep gör sig påmind) skulle kanske kunna anses som kränkande för originalkompositörens konstnärliga anseende (3 § 2 st URL).

Sammantaget leder detta till att den som tar sina första stapplande steg på väg mot producent- eller kompositörsrollen med hjälp av någon annans sånginspelning och Songsmith, och som vill visa upp detta för världen (vilket är ett jätteviktigt steg i början av sitt skapandet), begår upphovsrättsintrång. Det är bara ett exempel av många på att kreativt skapande idag allt oftare utgår från befintliga (upphovsrättsskyddade) verk. En upphovsrättslagstiftning som strävade efter att främja kultur på bredden skulle ha långt gående inskränkningar i orignalupphovsmannens ensamrätt för den här typen av återanvändande som inte direkt konkurrerar med originalverket. Svensk upphovsrättslagstiftning – med sin allt ålderdomligare uppräkning av godkända inskränkningar iupphovsrätten – har det inte.

Bonusfrågeställning: Vem har upphovsrätten till songsmithkompositioner som är baserade på finansiell data? Kanske Douglas Adams dödsbo?

Jag har använt spotify sen jag fick en invite av bredbandsbolaget, och är väl en sådär-nöjd kund. Jag har lite för mycket kontrollbehov för att vara nöjd med andras metadata, gillar att lyssna på musik i min ipod och är inte begeistrad över utbudet. För min del är emusic, trots att det är dubbelt så dyrt och har mindre mainstreammusik, fortfarande en bättre deal. Inte minst för att de filer jag gjort till mina är mina för tid och evighet.

Hur som helst, det hela fick mig att fundera kring det här med avtal, licenser och upphovsrätt. Upprördheten kring spotifys begränsning är ett uttryck för det allmäna missnöjet med det monopol som upphovsrätten de facto är (eller kanske snarare upphovsrättsindustrins missbruk av detta monopol), men också ett underkännande av avtalsfriheten. För faktum är att upphovsmännen och artisterna har träffat frivilliga avtal med skivbolag, musikförläggare m.fl. och i detta överlåtit sin rätt. Dessa har i sin tur rätt att träffa avtal på de villkor de vill, vilket spotify nu märker.

Och det får mig att undra: Varför ska jag investera tid i låtskrivare och band som inte värderat makten över sitt eget uttryck? Varför ska jag med min tid och uppmärksamhet stödja företag som varken är bra för sina kunder eller för samhället i stort? Visst, jag kan piratkopiera de verk som kommer från det hållet, och på det viset stödjer jag inte verksamheten direkt finansiellt. Men spelar det någon roll i en värld där uppmärksamhet är minst lika värdefullt som exemplarförsäljning (eftersom uppmärksamhet, till skillnad från exemplar, är en begränsad resurs)?

Är det inte bättre att ge uppmärksamhet till de upphovsmän som vill dela med sig av sina verk? Programmerare har sedan länge fattat att piratkopiering inte är något vidare substitut för fri programvara, och utifrån den insikten sett till att inte göra sig beroende av stängda verk. Och när man väl anammat det blir det lättare att acceptera att andra upphovsmän kanske inte använder sin avtalsfrihet på ett för samhället optimalt sätt. ”He who writes the code gets to choose the license, and nobody else gets to complain.”

Shepard Fairey har nyligen samarbetat med en av mina gamla idoler, fotografen Glenn E Friedman, vars böcker Fuck you Heroes och Fuck you Too är de enda fotoböcker jag har i min bokhylla. Samarbetetet beskrivs i nedanstående snutt från Boingboing video:

Samarbetet har resulterat i en poster som är så överdjävligt snygg – och förstås monokrom – att jag är mycket sugen på att faktiskt börja dekorera väggarna här hemma. Även om jag har svårt att lyssna på just Bad Brains.

Glenn Friedmans allra första projekt var fotozinet ”My Rules”, som gjordes någon gång under tidigt åttiotal, och som har varit omöjligt att få tag på sedan dess. Även om de bästa bilderna från zinet har återpublicerats i böcker har jag alltid velat se vad det handlade om, eftersom det är minst sagt legendariskt.

Och så visar det sig att punkarkivarien Mikael Sörling har scannat sitt exemplar och lagt upp på nätet. Otroligt coolt!

Men det är bara toppen på ett isberg — det visar sig att Sörling har scannat hur många gamla zines som helst, och även digitaliserat en massa klassiska punkkassetter och singlar. En sann kulturgärning! När jag höll på med SPHA var det sånt här jag ville – men aldrig riktigt lyckades – åstadkomma.

Upphovsrättsligt är det hela totalförbjudet, förstås (såvida inte Sörling fått upphovsrättsinnehavarnas tillstånd), men jag tror inte många kommer protestera. Men det är ändå problematiskt att sådana här kulturarvsbevarande insatser – rent formellt – är olagliga. Man kunde önska att inskränkningarna i upphovsrättsregleringen utökades för att möjliggöra sådant här användande av föräldralösa verk. Det borde kunna rymmas inom Bernekonventionens trestegstest.

Men jag gillar ändå krispigheten i en rent svartvit bild, utan gråskalor och annat postmodernt trams. Kanske för att jag är uppväxt med ZX Spectrum (som namnet till trots inte var sådär lysande på färghantering) och punkfanzines.

I alla möjliga nätsammanhang förväntas man ha en bild på sig själv. För ett tag sedan började jag använda HyperDither – som använder riktiga old school-algoritmer, mycket bättre än dagens tillrättalagda polerade algoritmer – för att konvertera befintliga färgbilder till stilfulla enbitsbilder. Det blir supersnygga avatarikoner (redo för konvertering till X-face), och kolla vad mycket bandbredd man sparar:

6741 bytes	596 bytes	430 bytes	262 bytes

De här använder jag som min gravatar, på facebook och på twitter. Tyvärr tar sig de tjänsterna friheter med mina bilder genom att i tid och otid skala om dem till andra storlekar, så att den varsamt framräknade dithringen ersätts av en gråskalesörja. Jag försöker kontra detta genom att tillverka avatarerna i exakt den storleken som tjänsten vill ha dem i, men det är inte alltid det funkar. Gravatar verkar vara nöjd med den 32×32-png jag gett dem, men twitter använder samma bild i fyra olika upplösningar, och facebook skalar ibland om min 50×50-png till en hårdkomprimerad 50×50-jpeg. EN JPEG! Oh the humanity!

Ett solklart brott mot URL 3 § 2 st, om ni frågar mig.

En ytterligare upphovsrättsfråga: Vad är relationen mellan den avatarbild jag skapat och det ursprungliga fotografiet (som får antas omfattas av riktig upphovsrätt, och som jag inte har upphovsrätten till)? Exemplarframställning? Bearbetning? Eller nytt och självständigt verk? NJA 1989 s 315 kan nog ge en del vägledning här.