Men jag har skrivit saker på annat håll. Först upp, två krönikor i
TechWorld, en om problemen med
teknikneutral lagstiftning (där jag i stort utgår från vad Rasmus
Fleisher sa för två år sedan), och en annan om lagstiftaren
som systemarkitekt (som i princip bygger på ett tema Nicklas
Lundblad presenterade för tre år sedan). Medelmåttor lånar, genier
stjäl. Detta är mina sista krönikor för Techworld, vilket är synd, för
jag gillade verkligen att ha deadlines, läsarkrets och inkomst. Om du
vill att jag ska skriva åt just dig och kan erbjuda dessa tre
faktorer, hör av dig.

Jag har tidigare
nämnt att jag höll på med en text om lagen.nu till Lov &
Data – nu är tidningen ute, och här
kan du läsa artikeln. Om du inte redan prenumererar på Lov & Data
rekommenderas ett medlemsskap i ADBJ, då en prenumeration ingår, samt
tillträde till en massa intressanta
seminarier i Stockholmsområdet.

För lite
längre sedan skrev jag och Christine Kirchberger
ett paper till en workshop vid Jurix 2008. Det kanske
kommer publiceras officiellt i någon form någon gång, men tills dess
finns vårt paper ”Inbound links – picking the low hanging fruit from
the semantic web” tillgängligt här. Bör vara intressant för både
teoretiskt lagda jurister och semantic web-intressenter.

Avslutningsvis har jag även blivit skriven om: Juridicums
nyhetsbrev gjorde en liten intervju angående lagen.nu. Superkul!

Frågan att lösa är hanteringen av rättskälledokument som vi inte har tillgång till (placeholders). Ett typiskt exempel är NJA 1977 s. 756 (det s.k. lingonpulpfallet, som utvecklar principer om bevisbördans placering för leveransköp där köparen står risken under transport). Detta finns inte hos domstolsverket, men det vore bra att ha med i databasen, åtminstone ett metadataskelett bestående av titel och NJA-nummer (och kanske referade rättsfall/lagrum etc), så att andra rättsfall, diskussioner, litteraturhänvisningar etc kan länka till det.

För rättsfall (om vi börjar med det) som vi har tillgång till ser arbetsgången ut såhär:

• Rättsfallet laddas ned (Download)
• XML utvinns ur HTML-koden (Parse)
• Rättsfallet indexeras i databasen (Index), detta steg innebär att en rad i LegalDocument-tabellen skapas med URN[1], displayid, xmlpath och htmlpath
• HTML genereras från XML och ett rättskällespecifikt XSLT-stylesheet (Generate)

När allt detta är på plats kan vi visa rättsfallet. All central metadata (målnummer/referatnummer, rubrik, lagrum etc) ligger i XML-filen.

Jag ser två skilda tillvägagångssätt: Antingen låter vi våra placeholders efterlikna de vanliga rättskälledokumenten så mycket som möjligt, med målet att senare delar i kedjan (de som katalogiserar, visar och gör dokument kommenterbara) inte ska behöva veta om det är en placeholder eller inte.

Eller så låter vi placeholders vara väsensskilda from vanliga rättskälledokument, just för att göra det tydligt att det här inte är originalinformation (vad är exempelvis skillnaden mellan inbyggd och tillförd metadata för en placeholder?)

Förslag (som mest går på den första vägen): LegalDocument-tabellen utökas med en isPlaceholder-boolean, eller kanske en source-URL (skulle då vara http://www.rattsinfosok.dom.se/-nånting för originaldokument och http://lagen.nu/nånting för placeholders).

Wikin utökas med en möjlighet att mata in skelettet till ett rättskälledokument (i första steget XML-rakt-upp-och-ned, i andra steget med hjälpsam formulärfrontend). Vi skulle kunna använda Mediawiki-style-namespaces: default namespace för vanliga artiklar, ett annat för kommentarer/annoteringar (”Annotering:1960:729″, ett tredje för placeholders (”Källdokument:NJA_1977_s._756″) osv. För just placeholder-namespacet gör wikins save-funktion motsvarande Index och Generate (se ovan).

Den stora fördelen är att wikiinfrastrukturen för användarhantering och historyhantering kan återanvändas (och jag gillar idén med att wikienabla så mycket som möjligt av det användargenererade innehållet). Även framtida wikiidéer, som att använda trust metrics, skulle då komma placeholderhanteringen till godo.

[1] URN ger ett speciellt problem just för rättsfall. Som jag sade tididgare är det att föredra att använda målnummer framför sidnummer i NJA när URN:en konstrueras, men för gamla rättsfall har vi inte alltid tillgång till denna. Då blir vi så illa tvugna att utgå från (säg) NJA-sidnumret (urn:x-nja:1977#s756). Det kan leda till en situation där vi för ett visst fall har både en placeholder och ett ”riktigt” rättskälledokument i databasen, men med olika URNs. Det är inte så mycket att göra åt (men man kan naturligtvis skriva ett script som letar efter och upptäcker sådant)