Staffan Malmgrens blogg

För några veckor sedan var jag på en intensitetsmässig formtopp vad gäller löpningen. 70 kilometer under en sjudagarsperiod - mer träningsvolym än jag någonsin mäktat med tidigare, och allt kändes jättebra.

Tills kroppen sa ifrån. En muskelinflammation i höger lår framtvingade en omarbetning av träningsprogrammet. I väntan på att den skulle gå ner gick jag över till att cykla långpass på Ekerö, och allt kändes jättebra.

Tills cykeln sa ifrån. Jag har nämligen aldrig bytt varken kedja, drivkransar eller kassett under de 500 mil som jag haft cykeln, och det är tydligen dåligt. Genom slitage har tänderna på dreven allt mer börjat anta formen av hajfenor, vilket gör att kedjan börjar hoppa så fort man trycker till litegrann.

Så medans jag väntar på att reservdelarna jag beställt ska anlända, och att det sista av inflammationen ska ge med sig, kan jag bara lunk-jogga korta sträckor, cykla utan att ta i, eller simma. Nåja. Lågintensitetsträning ska ju vara bra som omväxling.

Jag börjar bli övertygad om att den främsta egenskapen man behöver för att träna långdistans är ett vältrimmat selektivt minne.

Ett typiskt långdistanspass består egentligen av 50 % andnöd och smärta, 45 % tristess och 5 % den där fantastiska känslan av att kroppen svarar, att den trivs, att den vill pusha hårdare. För att man ska klara av att ge sig ut på nästa långdistanspass är det av yttersta vikt att psyket snabbt tränger bort minnet av de jobbiga 95 procenten.

Som i söndags. Jag skulle cykla en rejäl distans (12,5 mil blev det till slut). Jag startade tidigt på morgonen, det var kallt, jag hade varit på trettioårsfest kvällen innan, jag tappade bort pengarna jag skulle köpa kexchoklad för på vägen (bästa energitillskottet för längre pass), vattnet tog slut och de sista fyra milen var bara ändlösa mängder uppförsbackar. Det var, kort sagt, ett rätt tungt, långsamt och tröstlöst pass.

Men när jag tänker på det nu kommer jag bara ihåg de härliga sträckorna med perfekt mix av mjuka backar och kurvor på näslandet, en paus i solen i väntan på skanssundsfärjan, eller känslan av att böja mig ner på aerobaren och känna hur luftmotståndet bara försvinner.

På lördag är det dags för nästa långtur. Mitt selektiva minne har trängt undan allt dåligt redan innan musklerna hämtat sig.

Det verkar som New York Marathon är 30 meter kortare än de europeiska marathonbanorna. Det är säkert en del, men inte hela, sanningen bakom att jag kapade 12 minuter på min tidigare marathontid. Men vi tar det från början:

Preludium: Vägen till Staten Island

Det var över ett år sedan de första tankarna på en marathon i New York föddes. Jag hade sprungit Stockholm marathon, och överlevt. Den påtagliga smärtan bleknade ganska fort, och så även minnena av den mentala ansträngningen som den fjärde milen utgjorde. Kvar var bara känslan av att ha klarat en massiv ansträngning och att ha vunnit över sig själv. Jag behövde en ny fix, men större. Och vad är större än New York marathon?

Inledning: Fort Wadsworth

Innan starten går står vi och huttrar i den tidiga höstmorgonen. Bussarna släpper av oss klockan sju, men starten går inte förrän tio över tio — det är mycket logistik med att få 37000 löpare i ordning på en ö. Vi fördriver tiden med att stå i kö till te och bagels, jag får massage av en elev på Swedish Institute. Oron över mitt stela högerben tilltar — det är en skarp, om än inte så stark, smärta när jag provjoggar. Löparna ställer upp i fållorna och leds sakta ut mot Verazano-bron. En acapellagrupp sjunger amerikanska nationalsången med avancerade harmonier. Startkanonen ljuder, ur högtalarna strömmar Sinatras “New York, New York”. Bak i fältet där jag står rör vi oss mycket långsamt. Sinatra hinner ta slut, och efterföljs av Bruce Springsteens “Born To Run”, innan jag når startlinjen. Jag sätter ner foten i tidtagarmattan, mitt chip registreras och jag inser att det är nu det börjar.

Första milen: Verazano - mitten av fjärde avenyn

Startfältet är stort och indelat i tre grupper. Min grupp - grön - får inte springa på den övre bron, utan den undre. Det är bättre ur vindsynpunkt, men jag känner mig lite lurad på upplevelsen som beskrevs i resebroschyren. Jag vill ju känna bron gunga under tiotusentals löpare. Sväljer förtreten och börjar en lätt joggning uppför den lätt lutande bron. Känner mig lite stel, men framförallt nervös. Minnena hur den fjärde milen egentligen var i Stockholm börjar komma tillbaka.

Tid för första milen: 0:59:48 — jag har ingen klocka, så jag vet inte detta då. Har en känsla av en ganska långsam första mil, men en mil under timmen är ganska snabbt med min måttstock (tider finns här — mitt nummer är 19746)

Andra milen: Fjärde avenyn - Greenpoint

Fjärde avenyn i Brooklyn är riktigt riktigt lång. Och bred. Tre eller fyra filer åt vardera hållet, och varenda meter är full med löpare. Åskådare kantar vägarna med plakat som bär uppmuntran till deras nära och kära. Bästa var nog en riktad till någons blivande svärson: “Run while you still can”. De hejande åskådarna byts under någon kilometer ut mot svartklädda allvarliga män med rejäla korkskruvslockar när vi springer genom de chassidiska kvarteren i Williamsburg. Stelheten har försvunnit, och nervositeten ger också med sig. Löpglädjen börjar infinna sig — konditionen är inget problem, kroppen svarar bra, och inget slitage att tala om än. Förmiddagssolen ligger på. Jag börjar känna att det kanske blir för varmt med överdragskläder. Knyter jackan kring midjan och känner den svettigt varma överkroppen bli behagligt tempererad igen.

Tid för andra milen: 1:10:11 — långsammare, märkligt nog, med tanke på hur bra den här milen kändes.

Tredje milen: Greenpoint - första avenyn

Gör samma procedur med byxorna — förutseende nog hade jag shorts under. Det ser lite märkligt ut med en hel träningsoverall knuten kring midjan, och funderar på att kasta den — många andra gör det, och kläderna tas om hand och delas ut till behövande. Vågar dock inte lita på att jag inte behöver dem senare, och det är ju ingen modetävling. Bron över till Queens markerar att halva loppet är avklarat, och en viss smärta börjar ge sig till känna i benen och framförallt fötterna. Får en dos Tylenol vid en vätskekontroll — all kringservice är på en riktigt hög nivå. Queens passerar snabbt förbi, men vägen till Manhattan går via den otroligt långa Queensboro Bridge. Nu ser man allt fler människor som inte orkar springa längre utan går. Funderar på att göra likadant, men föresätter mig att jag ska orka till åtminstone mile 16. Väl där föresätter jag mig att klara mig till mile 18, där energigel ska delas ut. När det också går satsar jag på att springa vidare till 30-kilometersstrecket.

Tid för tredje milen: 1:12:32 — det börjar kännas.

Fjärde milen: Första avenyn - Central Park

Men där är det stopp. Varje steg hugger till i fotsulorna, skenbenen, låren och andra blandade delar. Smärtan tvingar fram några hundra meters rask promenad, men förbipasserande löpare, tillsammans med en tilltagande åskådarskara, sporrar till att börja småjogga igen.

Den fjärde milen är vad maratonlöpning handlar om. Det handlar inte om kondition eller styrka längre — allt som räknas är vilken smärta jag står ut med. Smärtan kan avbrytas närsomhelst genom att bara börja gå istället, men gör det ändå inte. Istället stänger jag in mig i en mental bubbla med mitt självpåtagna lidande. Under Stockholm marathon var jag inte beredd på det här — jag vet inte om man kan läsa sig till hur man förbereder sig — och det kändes riktigt tungt. Men nu försöker jag tänka bort smärtan och bara springa. Det går riktigt bra – resten av kroppen har inget problem med att hålla ett efter omständigheterna högt tempo.

Tid för fjärde milen: 1:10:44 — Förvånansvärt bra upphämtning med tanke på att jag ändå gick en del sträckor här.

De märkligt långa avslutande två kilometrarna

Nu är vi inne i Central Park. En park mitt inne i en storstad kan inte vara så stor — det passar inte in i min världsbild av storstäder och parker. Men det är den. Vägen ringlar fram med en del uppförsbackar – ingen lutning att tala om, men vid det här laget är varje motstånd en tung vikt på axlarna. Det lättas upp av publiken, som vid det här laget står flera led djup, och vars jubel närmar sig öronbedövande. Det är en fantastisk upplevelse, men det är svårt att uppleva den på ett medvetet plan. Skyltar med meterbeteckningar börjar dyka upp - 800 meter, rundar ett hörn, 400 meter, jag ser nästa direkt, 300, 200, 100 följer och plötsligt ser jag målet.

Jag inser att alla bilder från marathonen jag sett på nätet visar målgången från andra sidan — vanligtvis en bild i helfigur på vinnaren som sträcker upp armarna i en segergest. Målgången ser annorlunda ut från löparsidan — nästan overkligt. Mekaniskt sträcker även jag upp armarna inför de sista stegen över tidtagarmattorna, men det är som jag inte riktigt är där. Ansträngningarna över de senaste fyra milen och nästan fem timmarna kommer ikapp mig på mållinjen. Det är en känslosam, nästan överväldigande upplevelse. Benen tappar all styrka. En medalj, en värmefilt och en flaska vatten sträcks åt mig från olika håll. Insikten om att jag klarat det — en marathon, i New fucking jävla York. Förlåt, THE marathon.

Epilog: Dealen med långdistanslopp

Av alla svåra saker man kan göra är långdistanslopp de enklaste. När man småpratar och marathonlöpning dyker upp (som det av nån anledning ofta gör — den delen av mitt undermedvetna som styr konversationer är lite tjatigt på det viset) hör det till protokollet att den som inte sprungit en mara ska säga hur svårt det måste vara, och att jag svarar att det inte är så farligt, och att det bara är att sätta ena foten framför den andra sisådär 40000 gånger.

Men det är det som är dealen med långdistanslopp. Att skriva en novell, skriva ett användbart datorprogram, eller laga en schysst trerätters till tolv gäster är svårare än att springa en mara, eftersom det är svårare att veta vad nästa steg är. Men för en marathon, så länge som benen inte går sönder, är det faktiskt bara att sätta ena foten framför den andra 40000 gånger, och ignorera smärtan. Det är som att vrida volymen till elva, hälla i hela flaskan tabasco, svepa en LIIT i en klunk. Maximal mängd av allt. Det är enkelt, dumt och saknar all subtilitet. Det är så destruktivt som folkhälsomotion nånsin kan bli.

Nästa år blir det Triathlon. Ironmandistansen. Mer av allt.

Om ni följde den här bloggen igår vet ni att jag lyckades ta mig runt Sveriges näst största sjö, om än inte riktigt lika fort som jag hade hoppats på.

Jag är inte riktigt säker på om förra årets maratonlopp eller den här rundan var jobbigast. Cykling är mycket mindre slitsamt, och framförallt är det möjligt att variera ansträngningen i ganska stor utsträckning — när man springer är det en väldigt tydlig gräns mellan att jogga och att gå, men på cykel går det alltid att trampa lite långsammare.

Å andra sidan tog vätternrundan över tre gånger så lång tid. Den rena tristessfaktorn är större. Jag hade med mig en MP3-spelare med en ljudbok laddad, men den räckte bara i nio timmar, och var i ärlighetens namn inte speciellt engagerande ens under tiden. Jag borde skaffat en rymligare spelare och laddat ner ett gäng podcasts. Slitaget på knän och bak blir, efter ett tag, rätt omfattande. Solen brände, som synes, ganska bra. Träningsvärken när jag vaknade idag var definitivt värre än efter maran, men den börjar lugna ner sig nu. Jag kan tillochmed gå i trappor utan smärtstillande!

Men båda aktiviteterna är lika i det att den sista fjärdedelen är värre än de föregående tre fjärdedelarna tillsammans. All den där sköna grundläggande glädjen i att använda kroppen är slut för länge sedan, allt som ömmar känns värre för varje steg/tramptag och i stort sett det enda som lyfter upp humöret är tanken på hur lite man har kvar, relativt sett.

Till skillnad från löpning är cykling dock en riktig materialsport. Min cykel, som jag skaffade för några månader sedan, är förmodligen en bra kompromiss mellan racer och “vanlig” cykel, men jag har blivit rätt sugen på en riktig extremracer med bockstyre och toksmala däck. Och en cykeldator med kadens- och pulsmätare. Och cykelhandskar. Och cykelglasögon. Och… Fast även om jag skaffade allt det skulle jag ändå bli omkörd vid Hammarkullen av någon seg 65-åring på en sliten åttiotalscykel.

Mobloggningsexperimentet gick rätt bra. Återigen, stort tack till alla som kom med glada kommentarer och tillrop, det var ett stort stöd ute på vägarna. Tanken med en serie självporträtt var att åskådliggöra hur jag blev tröttare och slitnare, vilket väl framgick sådär… det kanske hade varit roligt med några omgivningsbilder också. Men rent tekniskt fungerade det, så det kanske blir mera mobloggning om några veckor när jag åker till Roskilde.

varje tramptag är en plåga. hur kan det finnas så här mycket uppförsbackar på en sträcka? men — bara 22 km kvar

Eric mentions that he did a half marathon last weekend. I say “way to go!”, particularly since I did one myself My plan was to run the first lap of the Stockholm marathon course, however, my legs gave up after around 17 km.  If I count the warm-up jogging i did from home to the starting point, I do come pretty close to a full half-marathon, so I think it counts. Neverthless, it was a little disturbing to find my legs totally giving up on me. I’m used to be able to run pretty much indefinitely if I just adjust my pace (well, within limits) but this time the muscles was just flat-out refusing to cooperate. I think this might have been what they refer to as “running into the wall” (well, that’s a direct translation of the swedish “springa in i väggen” — i don’t know what english-language runners call it).

I’m told that it’s much preferable to to encounter this condition before the race than during it, so all in all it’s probably for the best. I hope that it was a combination of  a lack of rest, food and fluids during the race (since I was running on my own, I had only my fluidbelt, which only was filled with water) and that next attempt will go better.

The marathon is now less than four weeks away. My plan is to do one, possibly two, more half marathons before that, and to fill up big on carbohydrates the week before. Mmm, pasta….