Etikett: simning

Publicerat

Lägesrapport

Liten uppdatering om vad jag håller på med:

Träning: Har börjat komma igång så smått efter kalmar, målsättningen är fyra lättare pass i veckan (ett simpass, två löppass och ett långpass på cykeln) med mycket fokus på bra teknik.

För löpningen innebär det att öka stegfrekvensen till ca 180 steg i minuten (Jag har några podrunner-mixar med lämplig BPM i lurarna för att hålla takten vilket hjälper mycket – synd bara att musiken är så trist) och se till att landa på fotsulan (inte hälen) med foten under kroppen (inte framför). 180 steg i minuten är vansinnigt mycket fortare än de kanske 150-160 jag brukar springa med, men jag kan redan känna att det här är mindre slitigt för lederna och mer slitigt för flåset.

För simningen innebär det att lära mig växelvis andning, dvs andas var tredje simtag på omväxlande höger och vänster sida. Tidigare har jag andats varannat simtag, alltid på höger sida, och det är lite svårt att få in så mycket luft i lungorna den korta sekund munnen är ovan vattenlinjen att det räcker för tre simtag. Idag skedde dock någon form av litet genombrott och jag kunde köra 400 m oavbrutet i en lugn rytm utan att syret tog slut. Försöken att lära mig voltvändning är dock än så länge fruktlösa.

För cyklingen innebär det att få till ett bra rundtramp, dvs att utnyttja benens alla muskler till att inte bara trycka ner pedalen (mellan klockan 2-5 om man tänker sig vevpartiet som en urtavla) utan även dra den bakåt (5-7), uppåt (7-11) och slutligen trycka framåt (11-2). Det övar jag främst genom att klicka ur ena skon ur pedalen och dra runt cykeln enbart med andra foten under några minuter (det är sjukt tungt!). Det svåra är att få jämnt tryck och hastighet så att inga ”döda punkter” finns på hela varvet. Jag försöker även öka kadensen – det rekommenderas att man trampar 90 varv / minut. Jag har ingen kadensmätare så jag har ingen aning om vad jag ligger på, men förmodligen alldeles för lågt.

Jobb: På måndag slutar min semester från min huvudsyssla som amanuens på IRI (vars webbplats för övrigt numera är uppfräshad, XHTML-validerad, allmänt semantisk och mikroformatbeströsslad). Hösten lär bjuda på en hel del löpande administrationsarbete, men också arrangemang av konferenser och liknande evenemang. Boka den 29 november för konferensen ”Den rättsliga informationsförsörjningen: Säkerhetskrav?” redan nu!

Men jag har ett gäng sidouppdrag av varierande omfattning. Under sommaren har jag jobbat lite med det offentliga rättsinformationssystemet (som jag även var aktiv inom under förra hösten) med att skriva lite skön pythonkod som genererar RDF och XHTML2-versioner av de (konsoliderade) författningar som ingår i SFS. Lite samma som gamla lagen.nu-koden, men den här gången med en kodkvalité som jag faktiskt inte behöver skämmas över. Bland annat har jag därigenom lärt mig att använda Genshi för XML-generering medelst templates – inte alls dumt. Koden kommer förhoppningsvis snart göras tillgänglig under någon lämpligt öppen licens, tillsammans med resten av rättsinfoprojektets kodbas.

Det finns några ytterligare saker i pipen, bland annat medförfattande av en lite mer akademisk artikel om ett spännande ämne, en permanent post som krönikör i en större branschtidning, och en föreläsning på en av juridiska programmets specialkurser. Mer detaljer kommer när det börjar närma sig slutförandet. I övrigt försöker jag hålla nere på extraknäcken så att jag kan fokusera på…

Studier: Har tyvärr varit lite eftersatta under våren. Nu är det bot och bättring som gäller. Skatterätt (som jag inte direkt sett fram emot, men däremot alla mina kompisar som vill göra smarta avdrag) och förvaltningsrätt (vilket ska bli märkligt kul) är det som gäller under året. Jag ska även tenta av de två kurser jag har släpande (fastighetsrätt och processrätt). Banne mig.

Sen är det bara teoretiska terminen (med ffa rättshistoria och allmän rättslära), specialkursterminen (där jag ska försöka begränsa mig till två kurser från ett betydligt större smörgåsbord) och examensarbetet (där jag kommer på ett nytt ämne i veckan som jag vill skriva om) kvar innan jag blir jur kand. Nu är det bara hemvägen (mindre än hälften) kvar, två år. Det är ju ING-EN-TING!

Publicerat

Rapport från järnmannen

Var ska man börja? Kanske med den korta versionen: Kalmar triathlon gick bra,
jag kan numera titulera mig järnman,
och dessutom på en bättre tid än jag hade trott. Mer detaljerad
information inklusive varvtider finns här.

Men den riktiga historien är längre. Den började några timmar efter
att jag hade gått
i mål i New York Marathon förra senhösten – vi satt och åt
friterad segermåltid och jag föreslog, halvt på allvar, halvt på
skämt, att nästa utmaning borde vara en Ironman-triathlon. Tanken
växte sig starkare, och nån gång i januari bestämde jag mig. Jag
skaffade ett simkort och började lära mig crawla. Två, tre pass i
veckan blandades med löpning under den lyckligtvis rätt snöfria
vintern. När våren kom utrustades cykeln med tempostyre och racerdäck,
träningsmängden började loggas och ökas till fyra, fem, ibland sex
pass i veckan. I genomsnitt sju timmars ren träning per vecka under de
senaste fyra månaderna, eller det dubbla om man räknar med ombyte,
uppvärmning, stretching, transporter, analyser, funderingar och
planering. Och framförallt har slutmålet alltid funnits med någonstans
i bakhuvudet det senaste halvåret.

Så när jag stod på Kattrumpans badplats och väntade på att
startskottet skulle gå var jag nog så förberedd som jag någonsin kunde
bli. Det var inte så mycket början på en lång dag som sista steget på
en lång resa. De flesta stegen hade jag ju redan tagit. Men nervös var
jag ändå.

Simning – 3860 m på 1:33:36

Jag har cyklat och sprungit en hel del de senaste åren, men simningen
och jag är relativt nya bekantskaper. Utöver passen i simhallen har
jag kört en handfull pass i Källtorpssjön, men aldrig i öppet
vatten. Och aldrig tillsammans med flera hundra medtävlare. Jag
ställde mig längst bak i startfållan och försökte ta det lungt i
början, men till min förvåning simmade jag fortare än de flesta
omkring mig. De som ställde upp i öppna/motionsklassen hade vita
badmössor, medans de i tävlingsklasserna hade gula, och det var en
riktig egokick varje gång jag gick om en gulmössa. Det var inte lätt
att se bojarna vi skulle navigera efter, men lyckligtvis var det lätt
att hänga på andra simmare. Efter ett tag spred fältet ut sig och man
slapp att hela tiden trassla in armar och ben i andra, men om man
körde en lång stund utan att se någon annans fötter var det ett bra
tecken på att man var på väg åt fel håll. De tre varven gick
förvånansvärt smidigt – jag har bara simmat en så lång sträcka en gång
tidigare, och då kändes det i armarna på slutet, men här blev det
aldrig tungt. Det finns helt klart lite förbättringspotential i den
här grenen.

Cykling – 180,2 km på 6:08:06

Växlingen gick inte kanonsnabbt (00:07:30) — det var förvånansvärt
svårt att få på cykelhandskar på de ganska stela händerna. Då jag hade
glömt att smörja in mig med solkräm tog jag på mig den långärmade
cykeltröjan inför möjligheten att cykla sex timmar i stekande
sol. Till en början var det gott om medcyklister på vägen, nästan så
att det var lite svårt att hålla den tiometerslucka fram till
nästvarande cyklist som reglerna föreskriver. Under förstavarvet
tvingade jag mig att hålla ner farten genom att inte köra om andra
cyklister förrän jag legat bakom dem ett tag och tröttnat på deras
segkörande. Under andra varvet mojnade vinden och ersattes av en frisk
regnskur. Bra drag med långärmat! Min plan var att försöka ligga nära
30 km/h i snitt och att dessutom äta så mycket som möjligt inför
löpningen, och det funkade fint de första två varven. Benen var
oförskämt pigga och det var tur att andra cyklister tog det lugnt och
agerade bromsklossar. På det tredje varvet tunnades fältet ut, men
istället började benen kännas av litegrann, och för att inte helt ta
ut mig inför löpningen slog jag av något på tempot.

Löpning – 42192 m på 4:52:12

Även om jag gillar att simma och cykla är löpningen min
favoritgren. Det är så enkelt, så grundläggande, och de lyckokänslor
jag får när allt flyter på är härliga. Därför är det på sätt och vis
lite synd att löpningen ligger sist i en triathlon, så att man startar
med trötta ben och mest plågar sig fram längs vägen. Växlingen gick
någorlunda snabbt (00:03:38) och mycket riktigt var de första
kilometrarna mycket stelbenta. Men efter ungefär en mil började
stelheten i benen släppa och löpsteget kändes naturligare. Efter halva
distansen var dock tröttheten tillbaka på ett mer fundamentalt sätt,
och jag blev tvungen att ta några gångpauser. Inför tredje varvet hade
jag inte mycket kvar i kroppen, men slutmålet var så nära att jag hade
kunnat ta mig fram hoppandes på ett ben om det hade krävts. De sista
kilometrarna och bilden av målgången tog fram reservkrafter från någon
hemlig depå, och jag kunde öka farten och glida in med god marginal
under mitt ändå rätt ambitiösa tidsmål på tretton timmar. Sluttiden
med växlingar och allt blev 12:45:02 enligt den officiella tidtagingen
(även om jag har bildbevis på att det egentligen var 12:44:59), och
det är jag förstås grymt nöjd med.

När jag läser igenom texten oven ser jag att den är rätt torr och
livlös. Jag önskar att jag kunde förmedla mer av hur det kändes under
dagen. Tillfredsställelsen av att få röra på kroppen, nervositeten
över att något ska gå sönder, kicken av att känna att planeringen
hållit, resignationen i att bli tvungen att slå av på tempot,
överraskningen när krafterna kommer tillbaka, insikten i att förstå
hur långt man kan komma bara man bestämmer sig.

Men främst av allt glädjen. Det är något fundamentalt lyckliggörande i
att tvinga sig själv till gränsen av sin förmåga. Jag hade ett stort
leende under nästan hela dagen. Det var en överväldigande
upplevelse. Jag önskar att jag kunde förklara det, men jag tror att
man – liksom med så många andra upplevelser – måste uppleva det själv
för att förstå.

Även om triathlon är en ensamsport kan man inte göra en sådan här
grej utan hjälp. Stort tack till Erik som ordnade transport,
koordinarade hejarklack, liverapporterade och rent allmänt var spindeln i nätet för hela
resan, min familj som har hejat på mig under hela den här
triathlonsatsningen och reste hela vägen till Kalmar för att vara på
plats igår, Mårten och Anders som överraskade med att dyka upp i
hejarklacken lagom till cyklingen, Gustaf som gav bra draghjälp under sista varvet på löpningen, alla ni som följde min framfört
under dagen via nätet och hejade på, och alla som har lyckönskat,
pushat, kommenterat, undrat, eller bara stått ut med mitt
triathlonsnack det senaste halvåret. Tack!

Publicerat

Simningen och jag

Jag var ute och simmade i Källtorpssjön idag. Strålande väder, massor av folk ute och solbadade, och så jag, som krängde på mig en svart helkroppsbaddräkt och började plaska iväg. Det var oväntat svårt att ta sig iväg idag. Dels för att det varit många långpass de senaste dagarna (torsdags: 88 km cykel, fredags: 15 km löpning, lördags: 91 km cykel), men kanske framförallt för att senaste simpasset i Källtorpssjön gick så trögt. Det var molnigt och blåsigt, jag hade inte ätit ordentligt sedan frukost och kroppen var energilös. Mitt mål var att simma tre varv, men jag gav upp efter första. Känslan av hur trist det var då gjorde det tungt att cykla iväg bort till Hellasgården nu.

Jag och simningen har en relation som inte tål så mycket påfrestningar. Det är nog mest mitt fel. När jag var liten älskade jag att simma, men sen drabbades jag av en serie elaka öroninflammationer. Efteråt återupptog jag aldrig riktigt det hela. När jag bestämde mig för att göra en triathlon på ironman-distansen blev jag så illa tvungen att lära mig simma igen. Det var liksom aldrig fråga om att jag och simningen valde varandra, vi blev ihopfösta och fick försöka göra det bästa av situationen. Och det går väl bra att vara trevliga mot varandra, åtminstone när allt går bra. När det är något som går snett (kramp i fingrarna, skavsår, problem med andningen, motvind…) går det från ”okej” till ”värdelöst” direkt.

Jag skulle vilja ha en bättre relation med simningen. Jag gillar verkligen många aspekter med den, som att man kan träna nästan hur mycket som helst utan förslitningsskador, att den går att variera från långsamma aeroba distanspass till intensiva intervaller med fågelpuls, att den till skillnad från mina andra grenar tränar överkroppen, och att den är så tekniskt utmanande. Om vi står ut med varandra några år kan jag se hur det utvecklas till något mer. Idag fick jag ytterligare en skymt om hur det skulle kunna bli.

Redan femto meter ut kändes det att det här skulle bli en dag då det mesta stämde. Tidigare när jag simmat i öppet vatten med våtdräkt har andningen varit ganska besvärlig i början (svårt att få in så mycket luft som behövs under den korta tid som munnen är ovan vattenlinjen), men nu stämde den direkt. Armtagen var avslappnade och glidet bra. Efter ett tag kom sidrullningen in, och när jag till sist kunde sätta lite kraft i benföringen kändes det som jag forsade fram. Redan när jag hade rundat första ön kände jag mig ganska säker på att jag skulle orka tre varv.

Så, idag simmade jag för första gången 3 x 1,3 km, dvs ganska exakt den sträcka jag ska simma i Kalmar. Inga problem.

Med detta är min träning för Kalmar triathlon avslutad. 1353 km cykling, 407 km löpning och 45 km simning, sammanlagt 117 träningstimmar, har det blivit. Sedan jag började föra bok i slutet av mars. För den som är intresserad finns min träningsdagbok tillgänglig. Nu ska jag vila upp mig och bara underhålla formen genom lätt cykel och jogg, kanske några längder i Kampementsbadet, och kolhydratladda. På lördag smäller det.

Publicerat

Mina rundor

Det har slumpat sig så att de senaste tre dagarna har jag kört långpass på var och en av mina favoritrundor. För andra hobbymotionärer i Stockholmstrakten kanske det är intressant att veta vilka de är.

Simning: Källtorpssjön, ca 1300 m. Den här rundan har jag bara kört tre eller fyra gånger, men den har två stora fördelar framför bassängsimning (vilket är basen i min simträning). Först och främst är det i en riktig sjö, vilket är bra övning för navigationsfärdigheterna. Det är liksom inte så svårt att hitta rätt när man harvar i en bassäng med klar sikt och 25 meter till nästa kontrollpunkt. Här får man simma över 500 meter utan att svänga, akta sig för medsimmare, eller överhuvudtaget tänka på något annat än arm- och benrörelserna, sidrullningen och andningen. Mycket meditativt. För det andra är rundan nästan exakt lika lång som rundan jag ska köra i Kalmar. 1300 m känns som en lång sträcka när man inte får bryta upp den i 25-metersbitar, men efter några varv har jag börjat få en bättre känsla för exakt hur lång den är. Inte så farligt, visar det sig. I fredags körde jag två varv, och det hade inte varit något problem att ta ett tredje, men vid det laget hade det börjat regna, så jag drog hem. Man vill ju inte bli blöt.

För den som vill pröva på rundan kan jag tipsa om att hålla ut ordentligt när man rundar den stora ön. Den är befolkad av måsar som inte gillar när en gul badmössa plaskar omkring i närheten av deras hem, så de attackerar med en sorts kamikazedykning som de avbryter kanske fem-tio meter ifrån en. Det kan lätt kännas lite stressigt.

Cykling: Ekerö, ca 88 km. Den här rundan har jag tjatat om en del nyligen, men den är verkligen riktigt riktigt bra. Lagom lång, underbart landskap, flera affärer jämt utspridda om man skulle få slut på något, och inte minst på riktigt nära avstånd från innerstan. I går körde jag den tillsammans med en kompis som blivit än mer cykelgalen än jag, och i strålande solsken, vilket gjorde det hela än bättre. Den nya drivlinan till min cykel har fortfarande inte kommit, så det blev ett lågintensivt tempo.

Än mer så när min ena rulltrissa helt enkelt ramlade av på tillbakavägen, vilket medförde att kedjan slackade såpass att kedjan rapplade även vid fjäderlätt touch. Otroligt nog återfanns trissan, men utan den bult som ska fästa den vid resten av bakväxeln. Eftersom vi lyckligtvis hade varsitt multiverktyg, kunde jag slakta det ena verktyget med det andra och böja till den tunnaste insexnyckeln för att konstruera en ersättningsbult. Det blev inte snyggt, det lät inte alls bra när jag trampade, och det gick inte fort, men det funkade tillräckligt bra för att vi skulle kunna ta oss de tre milen hem.

Löpning: Brunnsviken runt, ca 15 km. Den här rundan har varit basen i min löpträning de senaste månaderna, men jag har inte kunnat springa den på ett par veckor då en efterhängsen inflammation i höger lår ställt till problem med löpningen, och jag har verkligen saknat att få springa den. Närheten till vattnet, Hagaparken, det omväxlande underlaget, knixigheterna vid Ålkistan, passagen genom Bergianska, solen, uppförsbacken innan roddklubben, alla andra som är ute i spåret, svängen bakom Kräftriket, slutspurten förbi Norra stationsområdet…

Under våren och sommaren har jag utvecklats så pass att 15 km har gått från att ha känts som ett utmattande långpass till ett uppiggande normalpass. Även om man bränner kalorier och svettas en hel del både simmandes och cyklandes kan de inte ge samma endorfinkick som ett bra löppass. Nu har det låret blivit så pass bra att jag vågade mig på den fulla sträckan, om än i ett mycket lungt tempo, och allting höll!

Det är nu mindre än två veckor kvar till Kalmar Triathlon. Nästa vecka ska jag köra någorlunda hårt (grovplanering: sammanlagt 4000 m simning, 30 km löpning, och 89 km cykling — kanske dubblar jag det sista om det känns bra) och sen är det dags för nedvarvning och uppladdning. Transport, boende, support, langning och hejaklack är ordnade, träningsgrunden är lagd, förberedelserna är slutförd, och en tidsplanering för hur loppet ska disponeras finns. Nu gör vi det här.

Publicerat

Rapport från en halv ironman




Sista biten

Originally uploaded by Staffan Malmgren.

Idag var det dags för min första riktiga triathlontävling, som en övning inför Kalmar. Jag körde Hjorten Triathlon på halv ironman-distans (1,9/90/21), vilket kändes något övermodigt, men om jag ska klara det dubbla om två månader så är det väl lika bra att känna på de längre distanserna.

Simningen gick bra — det var premiär för min våtdräkt, och även om armrörelserna hindrades något kompenserade dräktens flytförmåga det med råge. Jag hade seedats in i den långsammaste banan, men lyckades till min stora förvåning komma före mina fyra bandelarkompisar. Jag har inte exakt tid, men gissningsvis runt 43 minuter.

Cyklingen gick förvånansvärt bra. Medvind ut och motvind hem, men inte oöverstiglig, och jag slog till med en snittfart runt 29 km/h — inte de 30 som jag hade drömt om, men snabbare än jag gjort någon längre sträcka tidigare. Etappen gick på kanske 3:07.

Tyvärr fanns det inte så mycket krafter kvar när det var dags för löpningen — det var helt klart det tyngsta passet den här säsongen. Jag lade ambitionen att komma under två timmar på hyllan rätt fort och tog generösa gångpauser i samband med vätskepauserna. Jag tror det hela tog 2:15, kanske 2:20, vilket jag ändå får vara nöjd med.

Sluttid 6:07:53 — snubblande nära de sex timmar blankt jag drömde om, och en bra bit bättre än de 6:20-6:30 som var min mer realistiska kalkyl. Det känns med ens betydligt mer görbart att klara Kalmars femtontimmarsgräns.

Jag rekommenderar verkligen Hjorten triathlon till den som vill pröva på — trevlig bansträckning, välarrangerat och över två månader innan Kalmar för den som får blodad tand.

Nu ska jag sova mycket, mycket gott.

Uppdatering: Nu finns resultaten ute. Jag kom inte sist, eller ens näst sist, utan en hedrande 33:e-plats (av 39 startande). Yay me!

Publicerat

Veckans träning

Det är mycket träning nu. Den här veckan har jag kört följande pass:

  • Måndag: Distans 2000 m frisim
  • Tisdag: Distans löpning brunnsviken runt (15,5 km)
  • Onsdag: Intervall simmning (10 x 100 m) samt cykling (2 mil)
  • Torsdag: Intervall löpning (10 km)
  • Fredag: Distans 2000 m frisim
  • Lördag: Triathlon olympisk distans (1500 m simning, 40 km cykling, 10 km löpning) – sluttid 3:26 (inkl byten)

Jag hade nog inte trott att jag skulle klara av en sån träningsmängd för ett halvår sedan, men jag ligger fortfarande i underkant jämfört med många nybörjarträningsprogram man ser på nätet.

Dagens pass var första gången jag försökte göra alla tre grenarna efter varandra. Distanserna är knappt en fjärdedel av ironman-distanserna, och det kändes rätt bra. Simningen gick löjligt bra (36 minuter — tekniken börjar sitta), cyklingen gick rätt dåligt (snittfart knappt 23 km/h — jag skyller till viss del på att omgivningen gör det är svårt att hålla hög fart på flera delar av sträckan) och löpningen var förvånansvärt smärtfri (5:40 / kilometer – hyfsad marginal till min skamgräns på 6:00).

Just nu är jag mest orolig över cyklingen. För att klara Kalmar utan att bli tagen av banan måste jag hålla ett snitt på minst 25 km/h, och då borde jag kunna prestera 30 km/h på en sån här kort sträcka utan att helt ta ut mig. Jag tror jag får lägga in några rejäla långpass till nästa helg.

Publicerat

Om konsten att inte drunkna

Det är lätt att bli optimeringsgalen när man börjar träna triathlon, eftersom varje åtgärd eller inköp direkt eller indirekt kan kopplas till ett antal sekunders förbättring (för varje kilo man bantar tjänar man en minut på löpningen, och med tri-spokes tjänar man 3 sekunder per kilometer på cyklingen, om man ska tro den här tråden).

Men jag tror att bäst bang-for-the-buck hittils är mina simglasögon för 40 spänn. Innan jag skaffade sådana simmade jag med huvudet ovanför vattenytan hela tiden (det är inte bekvämt att behöva blinka bort klorinerat vatten ur ögonen hela tiden). I fredags skaffade jag de billigaste GIH-badet sålde, och vilken skillnad! Dels den omedelbara upplevelsen, att man med huvudet under ytan såg allting så tydligt (inte minst om man var på kollisionskurs med någon annan i bassängen), och dels den som kom efter några simtag, att alla rörelser gav så mycket bättre fart. Med kroppen i jämnare linje med vattenytan blir simningen så mycket effektivare — helt plötsligt känns vattnet som ens vän istället för ens fiende. Den kanske tydligaste skillnaden är att man får ut bättre effekt från benrörelserna. Där det tidigare känts som jag dragit mig fram genom vattnet med armarna känns det nu som om benen trycker mig framåt.

Åtminstone när alla rörelser stämmer — riktig simteknik är svårbemästrad. Svårast är andningen. Där jag tidigare andats in och ut oavbrutet måste jag nu lära mig kombinera andningsrytmen med de övriga rörelserna: huvudet under vattnet i två simtag, upp med huvudet och andas på det tredje. Tydligen ska man försöka blåsa ut det mesta av luften med huvudet under vattnet så att man kan spendera tiden ovanför vattenlinjen med att bara andas in. Det är svårt att medvetet kontrollera något så ryggradsmässigt som andningen, särskilt när det finns en miljon andra saker att hålla reda på.

Det näst svåraste är överkroppsrullningen. Man ska vrida överkroppen så att den arm som inte är nere i vattnet kommer så högt som möjligt. Om man får den här rörelsen att stämma blir det mycket lättare att andas, eftersom nacken måste vridas kortare bit, och armtagen blir effektivare. Jag har dock problemet att överkroppens rullning blir osynkad med armtagen, och helt plötsligt har jag munnen under vattenlinjen när det är dags att andas in. Det brukar inte gå väl.

Men jag har bara kört två pass med glasögon. Under dagens pass började det kännas som bit efter bit föll på plats, och efter de 1300 meterna (vilket motsvarar ett varv på Kalmarbanan) var jag förvånansvärt osliten, men framförallt odrunknad, trots att jag nästan enbart kört crawl. Tiden måste fortfarande förbättras — jag mätte inte exakt, men uppskattningsvis 45 minuter — men det känns som om den kan förbättras avsevärt om tekniken faller på plats. De sträckor där allt stämde och jag vågade ta i lite fullkomligen flög jag förbi mina medsimmare. Snart dags att byta från motionsbanorna till snabbanan!