Is the 27 club a myth? Maybe not.

A recent study published in the British Medical Journal, widely linked (NYT, Jezebel, Andrew Sullivan) claims that there is no statistical support for the assumption that rock stars die more frequently at the age of 27 (aka the 27 club meme)

However, the study used a sampling scheme that excluded four of the most well known members of the 27 club (Robert Johnson, Jimi Hendrix, Janis Joplin and Jim Morrisson). Furthermore, it only included 71 musicians that actually died. This seems to me to be a very small sample. Can we procure a better sample?

Using DBPedia (the structured database containing facts gathered from Wikipedia), I selected a list of dead musicians that were born after 1900 using a somewhat simple SPARQL query:

PREFIX dbo:
SELECT DISTINCT ?person ?birth ?death WHERE {
     ?person dbo:birthDate ?birth .
     ?person dbo:deathDate ?death .
     ?person rdf:type ?musician
     FILTER (regex(str(?musician), "Musicians"))
     FILTER (?birth >= "1900-01-01"^^xsd:date) .

This yields a list of almost 2500 persons. When plotting a histogram for the age of these musicians, we get the following view:


It seems to me that there is a small but significant spike at 27 (154 % increased chance of death compared to the year before), with a secondary spike at 32 (78 % increased chance). This shows the value of selecting a good sample when using statistical analysis.

Furthermore, it shows the value of structured data. I fixed the above charts by fiddling with SPARQL queries for half an hour, then about an hour of fiddling with Excel. I believe my criteria (”Dead musician famous enough to have a Wikipedia article”) is better than the one used in the study (”Artists with a number one UK album”). But if you disagree, you can easily modify the SPARQL query to work with a different study sample. Let me know your results!

Supersuckers: Get it together

Ibland blir man ett fan av ett band långt innan man hört en enda låt med dem. Det händer väl mer sällan nu när perioden mellan att man hör namnet och att man hör musiken är ungefär lika lång som det tar att lista ut vad de har för myspace-URL. Men på den gamla onda tiden (mitten av nittiotalet), när det var konstant motvind, snöstorm, uppförsbacke och upptagna modempooler, fick man ofta nöja sig med att läsa recensioner eller intervjuer och försöka gissa hur bandet lät.

Jag blev fan av Supersuckers på det viset – det första numret av Moshable som jag fick tag på hade en stor intervju med bandet, och de verkade så oförjämligt coola. Men jag kände ingen som hade någon skiva, så det tog minst ett år innan jag hittade The Smoke of Hell i en begagnataffär. Musiken var ännu stökigare än vad jag trott, och bara den mästerliga ”Hell City Hell” gav något som helst rum för att hämta andan.

Bandet har sen förfinat sitt uttryck, både den vettlösa rockdelen och den lugnare countrydelen, och även om de ibland varit ute och seglat lite väl mycket i steelguitarvatten har de med varje ny platta lyckats med att ge något nytt, samtidigt som de inte avvikit från det grundläggande receptet baserat på bredbent rock, cowboyhattar och självdistans. På ett sätt påminner de mig om Entombed i det avseendet, man kan spela bandets hela diskografi på shuffle och aldrig sucka över de nya låtarna. Eller de gamla.

Senaste plattan ”Get it together” kan just nu streamas i sin helhet från bandets hemsida, och är mer av samma med ett ganska varierat uttryck, minnesvärda harmonier och riktigt bra produktion. Några av låtarna, särskilt ”Sunset on a sunday”, ”Paid” och ”Anything Else” (som lyckas med precis samma midtempodynamik som gjorde ”Hell City Hell” så fruktansvärt bra) tillhör det bästa bandet gjort. Lyssna på Paid:

På söndag spelar de i Stockholm tillsammans med Nashville Pussy. 138 och High Tech Junkies-frontmannen spelar skivor. Kommer bli hur bra som helst.