Rättsinformationsvisioner från 1946

Det är mycket nu. Förutom att jag har börjat på mitt nya jobb där vi håller på att utveckla världens bästa offentliga rättsinformationssystem (läs gärna vår projektblogg!) så håller jag på att skriva på den examensuppsats som jag måste bli klar med så fort som möjligt. Och under arbetet med den senare stötte jag på följande text som på något vis anknyter till visionen om det perfekta rättsinformationssystemet:

Quote from 'Does the Law Need a Technological Revolution' by Louis O. Kelso

(18 Rocky Mntn. L. Rev. 378 (1945-1946) Does the Law Need a Technological Revolution; Kelso, Louis O.)

Visionen bygger förstås på Vannevar Bush:s As we may think från året innan, som jag har sett referenser till under de senaste femton åren. Förra veckan tog jag mig äntligen tid att läsa den — gör det du med!

Nya utmaningar

Igår tackade jag ja till en anställning på Domstolsverket som
projektledare för rättsinformationsprojektet,
det arbete som syftar till att göra vårt offentliga
rättsinformationssystem modernt (om ni följer twitter eller
mailinglistan
har ni redan sett detta). Jag börjar på halvtid den 18:e januari, och
på heltid den 22:a februari. Med anledning därav tänkte jag besvara
några frågor. Inte för att någon har ställt dessa än, men ändå.

Vad är det offentliga rättinformationssystemet?

Rättsinformationssystemet är statens system för att göra
rättsinformation — lagar, förarbeten, rättsfall med mera —
tillgängligt för allmänheten via nätet. Den här informationen produceras av en
rad olika myndigheter. Idag är varje myndighet ansvarig för att
publicera ”sin” information via sin egen webbplats. Det hela knyts
ihop genom länkportalen lagrummet.se som hänvisar till
varje myndighets respektive rättinformationssida.

Den här decentraliserade approachen har sina fördelar. Varje
myndighet har en stor frihet att utforma informationen på det sätt som
passar myndigheten bäst. Nackdelen är att varje myndighet utnyttjar
denna frihet till att uppfinna egna, och oftast ganska dåliga,
hjul. Den styrning som finns är i form av en författning – rättsinformationsförordningen
som inte ställer särskilt detaljerade krav på hur det ska
publiceras, bara att det ska publiceras.

Hur ser det ut idag?

Det som finns tillgängligt idag är… inte så bra. Själva portalen
lagrummet.se är snygg och pedagogisk, men den kan inte göra så mycket
så länge de olika myndigheterna tillhandahåller material i sådant
dåligt och framförallt spretigt skick.

Gränssnittet mellan lagrummet och de enskilda myndigheterna är idag i
princip en URL – myndigheten talar om addressen till huvudsidan för
deras rättsinformation, och lagrummet.se listar den. Eftersom varje
myndighet har uppfunnit sitt eget hjul för hur man exempelvis listar
vilka dokument som är tillgängliga, vilken metadata de har, vilka
format de publiceras i, hur informationens semantik uttrycks i de
formaten, hur nya och uppdaterade dokument kan upptäckas, och mycket
annat kan lagrummet.se inte göra så mycket med informationen.

Under de senaste åren har det pågått ett utvecklingsarbete på ett
system för att delvis centralisera hanteringen av
informationen. Projektledare har varit Peter Krantz, känd för sitt
outtröttliga engagemang för en modern och öppen e-förvaltning, nu senast genom
arbetet med opengov.se (Peter
slutar som projektledare eftersom han går
vidare
till e-delegationen).

Han och
Niklas Lindström, känd för
sitt outtröttliga engagemang för den semantiska webben, har
tagit fram en specifikation för och en implementation av ett system
som låter varje myndighet publicera sin rättsinformation på ett
konsekvent och standardiserat sätt med maskinläsbar metadata, så att
ett centralt system sedan kan hämta in informationen löpande.

Jag var med
på ett hörn
i det här projektet under förra och förrförra året och
hjälpte till med att ta fram en RDF-vokabulär, dvs en formaliserad
beskrivning över vilken data och metadata som finns i olika typer av
rättsinformation. Informationshanteringen
i lagen.nu
bygger på denna vokabulär.

Rättsinformationsprojektet har även arbetat tillsammans med en rad
myndigheter och hjälpt dem att börja levera information till systemet
enligt det specificerade gränssnittet. De första myndigheterna har
precis börjat med att leverera skarpt data. Det allra mesta arbetet
har redan gjorts, vilket är mycket tacksamt för mig som kommer in i
slutminuterna och får nöjet att vara med och sätta bollen i
mål. Framförallt har arbetet, systemet och tänket präglats av
principer om standardisering, semantik, enkelhet och öppenhet. Vilket
gör det till något av ett drömjobb för mig.

Vad händer med lagen.nu?

Jag har flaggat för att jag kommer driva lagen.nu vidare, och domstolsverket ser
inga problem med det. Lagen.nu är en krävande
rättsinformationsanvändare, och den erfarenheten kommer jag ta med mig
in i det här projektet. Men allt arbete på den tjänsten kommer ske på
fritiden, och sådan kan bli en knapp resurs, särskilt fram till den
22:a februari då jag ska vara klar med uppsatsarbetet.

Tanken framöver är att skapa en fristående juridisk person för
verksamheten och sedan jobba för att finansiera mer verksamhet kring
lagkommentarsskrivande och teknisk utveckling. Målet på sikt är att
skapa ett institut i stil med de legal information
institutes
som finns i många andra jurisdiktioner.