Ny krönika: Cargokultjuridik

Nu finns min krönika från Techworlds sommarnummer uppe. Den här gången försöker jag lansera begreppet cargokultjuridik och passar på att flasha med mina kunskaper i romersk rätt, sådär i förbifarten. Jag skrev krönikan precis efter tentan i rättshistoria, nämligen.

samma ställe finns även den artikel om PUL som jag stressade ihjäl mig för i slutet av februari, dock dessvärre inte fritt nedladdningsbar. Den som tycker sig känna mig kan dock höra av sig för den oredigerade versionen.

Rättsfilosofiska aspekter på FRA-lagen

Det var länge sedan det bloggades här. Och det finns massor av
småämnen att beta av, nu när jag tentat av alla kurser på teoretiska
terminen. Men just nu går det liksom inte att undvika ämnet FRA-lagen,
dvs den
proposition
som riksdagen ska rösta om nästa vecka. Jag utgår från
att mina läsare har full koll på lagförslaget och argumenten från de
båda lägren, annars är den här
artikeln
en bra och rimligt balanserad introduktion.

Protesterna
från svenska bloggare
har varit helt bortom något tidigare skådat,
och även om det ibland har funnits tendenser till ekokammare och
uppskruvat tonläge har det gjorts en del fantastiska inlägg, både vad
gäller faktagrävande
och retorik — den som inte redan sett den här Döda poeters
sällskap-remixen
måste titta. Och det dramaturgiska i att det krävs fyra
enskilda personer
som gör vad som är rätt istället för vad som är
enkelt är helt oemotståndligt. Gammelmedia har varit märkligt tyst
till för några dagar sedan, men har nu börjat komma igång. Just nu verkar nyheten inte vara så mycket
lagförslaget i sig, utan snarare bloggosfärens
reaktioner
.

Personlig integritet är inte ett intresse jag brinner för. Jag gillar
yttrandefrihet och informationssamhällets möjligheter – ett starkt
skydd för den personliga integriteten står ofta ivägen för dessa. Med
det inte sagt att det är oviktigt, bara att i den intresseavvägning som
hela tiden måste göras så tycker jag kanske att man kanske borde
fokusera på möjligheterna än problemen (även om jag kanske inte går så
långt som Scott
McNealy
eller David
Brin
).

Med det sagt är det svårt att se vilka de legitima möjligheterna med
FRA-lagen är – den känns mycket som säkerhetsteater. Den
har inget stöd i det allmäna rättsmedvetandet, eller ens i de flesta
riksdagsledamöternas egen ideologiska uppfattning (uttrycket ”partipiska”
har använts mycket de senaste veckorna). Därför är det märkligt att se
hur lagförslaget långsamt kravlat från idé till färdig proposition, hela
tiden mot en växande proteststorm, men utan att bevekas gått från
direktiv
till utredningsbetänkande
till ytterligare departementsutredning
till lagrådsremiss, proposition och nu (efter ett års paus) slutligen omröstning. Bisarrast är det faktum att
regering och riksdag bytts ut under processen, och att politiker på
båda sidor på något märkligt sätt bara bytt planhalva så att de som tidigare
var för
nu är mot, och vice versa.

Under den teoretiska terminen på juristlinjen – så kallad eftersom de
två stora kurserna, rättshistoria och allmän rättslära handlar om
rättsfilosofi med flera grundläggande aspekter på rättssystemet – är en
av de ständigt närvarande frågorna ”vad är rätt”, dvs vad som är
rättens innehåll. Är det alltid vad lagstiftaren säger, även när denne
går emot det allmäna rättsmedvetandet, stiftar motsägelsefull lag
eller lag som strider mot överordnade normer (exv grundlag eller jus cogens)?

Mycket förenklat så finns det två skolor, den naturrättsliga och den
rättspositivistiska, där de förra menar att lagstiftarens makt inte är
oinskränkt utan att det finns normer som lagstiftning måste hålla sig
till för att vara legitim, medans de senare menar att en lagstiftare
som har legitimitet (exempelvis i kraft av att vara demokratiskt
framröstad) inte är begränsad av annat än sig själv. (Knäckfråga: om
det finns överordnade normer/rättigheter som begränsar lagstiftarens
makt – hur får vi reda på dess innehåll, och vem har mandat att
uttyda dem?)

När man väl har börjat fundera över de här begreppen faller en hel del
andra bitar på plats (ett bra ställe att börja på är Raymond
Wacks ”Philosophy of Law – A Very Short Introduction”
). Hela idén
med mänskliga rättigheter, åtminstone så som vi känner dem efter andra
världskriget, är en naturrättslig idé. Domstolarnas och grundlagens
relativt svaga ställning i Sverige är en följd av rättspositivismens
starka ställning här (på sina håll är ”naturrättare” närmast ett
skällsord). För en praktisk illustration av vad de olika synsätten
resulterar i i praktiken kan man begrunda utspelet om
författningsdomstol
(naturrättsligt) och reaktionerna
(rättspositivistiskt).

Eller, för en ytterligare praktisk illustration kan man titta just på
FRA-lagen. Det är klart att lagen gör intrång på en grundläggande
rättighet (den personliga integriteten). Frågan är om intrånget är så
begränsat till sin omfattning, och att det motstående intresset är så
stort, att det är motiverat. Här kan man notera att enligt
europakonventionen (präglad av naturrätt) ska ett sådant intrång vara
nödvändigt
i ett demokratiskt samhälle
(artikel 8.2), medans enligt svensk
grundlag (präglat av rättspositivism) så räcker det om intrånget är
godtagbart
(notera även att just den personliga
integriteten, som skyddas genom 2 kap 3 §, inte ens är med i
uppräkningen i 12 §).

Att den rättsfilosofiska striden mellan naturrätt och rättspositivism
tar sitt uttryck i politik är uppenbart. Förenklat på gränsen till
missvisande: vänstern är rättspositivister, högern är
naturrättare. Vilket gör den nuvarande situationen så mycket
obegripligare. Det måste finnas någon bättre förklaring än den trista maximen ”makt korrumperar” eller att ideologin hos en en politiker falnar bort någonstans mellan ungdomsförbundet och
riksdagen. Så cynisk är jag inte än.

Fyra snabba

Det verkar som jag är inne i en bloggningsperiod. Men långa
utläggningar har jag inte tid med, jag måste korta ner en
Techworld-krönika från (just nu) 4356 tecken till 2600 innan jag får
gå och lägga mig. Vi får ta det snabbt:

Kort är det nya svarta: Det började med jQuerys fokus på att förkorta vanliga
javascriptidiom till en eller ett par tokens, fortsatte med Paul
Grahams sneak preview på Arc och dess galet kompakta
uttrycksfullhet
, och idag liknar Steve Yegge babbliga
programmerare (och språk) vid tvååringar.
Juristmetafor: EG-rätt = Java, Handelsbalken = Lisp.

Lagar och kod: En sak som är lite frustrerande är att jag efter tre
års juriststudier fortfarande inte har bra svar på varför lagen är så
svårtolkad och oförutsägbar. Precis i början av studierna, när jag
fortfarande utgick
från det tankesätt som jag tillägnat mig som programmerare
,
undrade jag om man inte kunde ha nån sorts enhetstester för
paragraferna, så att man kunde utvärdera om lagen uppfyllde de syften
den skapats för. Bennet Haselton har utvecklat
ett förslag
längs samma linjer som han tror skulle kunna lösa de
problem han stött på i amerikanska
underrättsdomstolar. Problemställningen saknar helt uppenbart inte
verklighetsförankring, men är det en bra lösning? More to the point,
är det en genomförbar lösning? Jag drar paralleller till den
kurs jag läser just nu
, och dess diskussioner om olika
rättskällors legitimitet. Den rättskälla som för de flesta är the
rättskälla, lagstiftningen, behöver bara ha en yttre legitimitet (vara
utfärdad av någon med folkets eller vapenmaktens mandat) — en
eventuell inre legitimitet (i betydelsen fungerande systematik,
exakthet, logisk konstistens, fullständighet) är bara en
nice-to-have. Åtminstone så länge avsaknaden av inre legitimitet inte
har någon bäring på den yttre legitimiteten (dvs så länge väljarna
inte kräver lagstiftning vars faktiska utformning är begriplig).

Ska vi ha bättre spärrar — eller inga? Utredningen Musik och film på
internet – hot eller möjlighet? (Ds 2007:29)
, med dess förslag att
ålägga ISP:er att stänga av fildelare, har väl (milt sagt) inte blivit
så väl mottagen i bloggosfären, och har även blivit mer
genomgående kritiskt granskad
. På andra sidan Atlanten ställs
också krav på att ISP:er ska ”ta sitt ansvar” för att hejda olaglig
fildelning. Nicholas Weaver föreslår, på bästa code-is-law-manér, en
bittorrentspecifik lösning för att spärra just bara den olagliga
fildelningen, som han menar är en mer ändamålsenlig lösning som
minimerar ”collateral damage”. Min spontana tanke är att en sådan
spärrning – om den implementeras – kommer att påskynda utvecklingen av
mindre darknets
som är ännu svårare att övervaka eller stoppa. Och gör existensen av
en mer ändamålsenlig (”bättre”) spärr det svårare att argumentera för
ett övervaknings- och filtreringsfritt Internet?

Alla måste läsa: Kevin Kelly, Better
Than Free
.

Slutligen: Hela förra veckan gick tankeverksamheten på
halvfart. Inte bra när man har mycket att göra. Så jag fick jobba sent
och hann inte ut och springa något. Igår snodde jag åt mig några
timmar och körde nästan en halvmara runt
kungsholmen och söder
. Idag har jag haft träningsvärk och ett helt
fantastiskt flyt på tankarna. Lärdom (som jag lyckas glömma bort då
och då): Träning är inte en hobby man kan göra i mån av tid, utan en
förutsättning för att man ska orka med allt annat. Ungefär som frukost
(fast svettigare).

Oj, det blev visst fem snabba. Jag är så otroligt busy att jag inte hinner kontrollräkna.