Staffan Malmgrens blogg

Nu finns min krönika från Techworlds sommarnummer uppe. Den här gången försöker jag lansera begreppet cargokultjuridik och passar på att flasha med mina kunskaper i romersk rätt, sådär i förbifarten. Jag skrev krönikan precis efter tentan i rättshistoria, nämligen.

På samma ställe finns även den artikel om PUL som jag stressade ihjäl mig för i slutet av februari, dock dessvärre inte fritt nedladdningsbar. Den som tycker sig känna mig kan dock höra av sig för den oredigerade versionen.

Det var länge sedan det bloggades här. Och det finns massor av småämnen att beta av, nu när jag tentat av alla kurser på teoretiska terminen. Men just nu går det liksom inte att undvika ämnet FRA-lagen, dvs den proposition som riksdagen ska rösta om nästa vecka. Jag utgår från att mina läsare har full koll på lagförslaget och argumenten från de båda lägren, annars är den här artikeln en bra och rimligt balanserad introduktion.

Protesterna från svenska bloggare har varit helt bortom något tidigare skådat, och även om det ibland har funnits tendenser till ekokammare och uppskruvat tonläge har det gjorts en del fantastiska inlägg, både vad gäller faktagrävande och retorik — den som inte redan sett den här Döda poeters sällskap-remixen måste titta. Och det dramaturgiska i att det krävs fyra enskilda personer som gör vad som är rätt istället för vad som är enkelt är helt oemotståndligt. Gammelmedia har varit märkligt tyst till för några dagar sedan, men har nu börjat komma igång. Just nu verkar nyheten inte vara så mycket lagförslaget i sig, utan snarare bloggosfärens reaktioner.

Personlig integritet är inte ett intresse jag brinner för. Jag gillar yttrandefrihet och informationssamhällets möjligheter - ett starkt skydd för den personliga integriteten står ofta ivägen för dessa. Med det inte sagt att det är oviktigt, bara att i den intresseavvägning som hela tiden måste göras så tycker jag kanske att man kanske borde fokusera på möjligheterna än problemen (även om jag kanske inte går så långt som Scott McNealy eller David Brin).

Med det sagt är det svårt att se vilka de legitima möjligheterna med FRA-lagen är - den känns mycket som säkerhetsteater. Den har inget stöd i det allmäna rättsmedvetandet, eller ens i de flesta riksdagsledamöternas egen ideologiska uppfattning (uttrycket “partipiska” har använts mycket de senaste veckorna). Därför är det märkligt att se hur lagförslaget långsamt kravlat från idé till färdig proposition, hela tiden mot en växande proteststorm, men utan att bevekas gått från direktiv till utredningsbetänkande till ytterligare departementsutredning till lagrådsremiss, proposition och nu (efter ett års paus) slutligen omröstning. Bisarrast är det faktum att regering och riksdag bytts ut under processen, och att politiker på båda sidor på något märkligt sätt bara bytt planhalva så att de som tidigare var för nu är mot, och vice versa.

Under den teoretiska terminen på juristlinjen - så kallad eftersom de två stora kurserna, rättshistoria och allmän rättslära handlar om rättsfilosofi med flera grundläggande aspekter på rättssystemet - är en av de ständigt närvarande frågorna “vad är rätt”, dvs vad som är rättens innehåll. Är det alltid vad lagstiftaren säger, även när denne går emot det allmäna rättsmedvetandet, stiftar motsägelsefull lag eller lag som strider mot överordnade normer (exv grundlag eller jus cogens)?

Mycket förenklat så finns det två skolor, den naturrättsliga och den rättspositivistiska, där de förra menar att lagstiftarens makt inte är oinskränkt utan att det finns normer som lagstiftning måste hålla sig till för att vara legitim, medans de senare menar att en lagstiftare som har legitimitet (exempelvis i kraft av att vara demokratiskt framröstad) inte är begränsad av annat än sig själv. (Knäckfråga: om det finns överordnade normer/rättigheter som begränsar lagstiftarens makt - hur får vi reda på dess innehåll, och vem har mandat att uttyda dem?)

När man väl har börjat fundera över de här begreppen faller en hel del andra bitar på plats (ett bra ställe att börja på är Raymond Wacks “Philosophy of Law - A Very Short Introduction”). Hela idén med mänskliga rättigheter, åtminstone så som vi känner dem efter andra världskriget, är en naturrättslig idé. Domstolarnas och grundlagens relativt svaga ställning i Sverige är en följd av rättspositivismens starka ställning här (på sina håll är “naturrättare” närmast ett skällsord). För en praktisk illustration av vad de olika synsätten resulterar i i praktiken kan man begrunda utspelet om författningsdomstol (naturrättsligt) och reaktionerna (rättspositivistiskt).

Eller, för en ytterligare praktisk illustration kan man titta just på FRA-lagen. Det är klart att lagen gör intrång på en grundläggande rättighet (den personliga integriteten). Frågan är om intrånget är så begränsat till sin omfattning, och att det motstående intresset är så stort, att det är motiverat. Här kan man notera att enligt europakonventionen (präglad av naturrätt) ska ett sådant intrång vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle (artikel 8.2), medans enligt svensk grundlag (präglat av rättspositivism) så räcker det om intrånget är godtagbart (notera även att just den personliga integriteten, som skyddas genom 2 kap 3 §, inte ens är med i uppräkningen i 12 §).

Att den rättsfilosofiska striden mellan naturrätt och rättspositivism tar sitt uttryck i politik är uppenbart. Förenklat på gränsen till missvisande: vänstern är rättspositivister, högern är naturrättare. Vilket gör den nuvarande situationen så mycket obegripligare. Det måste finnas någon bättre förklaring än den trista maximen “makt korrumperar” eller att ideologin hos en en politiker falnar bort någonstans mellan ungdomsförbundet och riksdagen. Så cynisk är jag inte än.

Det verkar som jag är inne i en bloggningsperiod. Men långa utläggningar har jag inte tid med, jag måste korta ner en Techworld-krönika från (just nu) 4356 tecken till 2600 innan jag får gå och lägga mig. Vi får ta det snabbt:

Kort är det nya svarta: Det började med jQuerys fokus på att förkorta vanliga javascriptidiom till en eller ett par tokens, fortsatte med Paul Grahams sneak preview på Arc och dess galet kompakta uttrycksfullhet, och idag liknar Steve Yegge babbliga programmerare (och språk) vid tvååringar. Juristmetafor: EG-rätt = Java, Handelsbalken = Lisp.

Lagar och kod: En sak som är lite frustrerande är att jag efter tre års juriststudier fortfarande inte har bra svar på varför lagen är så svårtolkad och oförutsägbar. Precis i början av studierna, när jag fortfarande utgick från det tankesätt som jag tillägnat mig som programmerare, undrade jag om man inte kunde ha nån sorts enhetstester för paragraferna, så att man kunde utvärdera om lagen uppfyllde de syften den skapats för. Bennet Haselton har utvecklat ett förslag längs samma linjer som han tror skulle kunna lösa de problem han stött på i amerikanska underrättsdomstolar. Problemställningen saknar helt uppenbart inte verklighetsförankring, men är det en bra lösning? More to the point, är det en genomförbar lösning? Jag drar paralleller till den kurs jag läser just nu, och dess diskussioner om olika rättskällors legitimitet. Den rättskälla som för de flesta är the rättskälla, lagstiftningen, behöver bara ha en yttre legitimitet (vara utfärdad av någon med folkets eller vapenmaktens mandat) — en eventuell inre legitimitet (i betydelsen fungerande systematik, exakthet, logisk konstistens, fullständighet) är bara en nice-to-have. Åtminstone så länge avsaknaden av inre legitimitet inte har någon bäring på den yttre legitimiteten (dvs så länge väljarna inte kräver lagstiftning vars faktiska utformning är begriplig).

Ska vi ha bättre spärrar — eller inga? Utredningen Musik och film på internet - hot eller möjlighet? (Ds 2007:29), med dess förslag att ålägga ISP:er att stänga av fildelare, har väl (milt sagt) inte blivit så väl mottagen i bloggosfären, och har även blivit mer genomgående kritiskt granskad. På andra sidan Atlanten ställs också krav på att ISP:er ska “ta sitt ansvar” för att hejda olaglig fildelning. Nicholas Weaver föreslår, på bästa code-is-law-manér, en bittorrentspecifik lösning för att spärra just bara den olagliga fildelningen, som han menar är en mer ändamålsenlig lösning som minimerar “collateral damage”. Min spontana tanke är att en sådan spärrning - om den implementeras - kommer att påskynda utvecklingen av mindre darknets som är ännu svårare att övervaka eller stoppa. Och gör existensen av en mer ändamålsenlig (”bättre”) spärr det svårare att argumentera för ett övervaknings- och filtreringsfritt Internet?

Alla måste läsa: Kevin Kelly, Better Than Free.

Slutligen: Hela förra veckan gick tankeverksamheten på halvfart. Inte bra när man har mycket att göra. Så jag fick jobba sent och hann inte ut och springa något. Igår snodde jag åt mig några timmar och körde nästan en halvmara runt kungsholmen och söder. Idag har jag haft träningsvärk och ett helt fantastiskt flyt på tankarna. Lärdom (som jag lyckas glömma bort då och då): Träning är inte en hobby man kan göra i mån av tid, utan en förutsättning för att man ska orka med allt annat. Ungefär som frukost (fast svettigare).

Oj, det blev visst fem snabba. Jag är så otroligt busy att jag inte hinner kontrollräkna.