Daithí Mac Síthigh tipsar i förbifarten om en text som jag verkligen skulle vilja lyckas läsa från början till slut: habermas@discourse.net: Toward A Critical Theory Of Cyberspace av Michael Froomkin. De första tio sidorna tecknar en bild av Jürgen Habermas teori om vilka krav man ska ställa på en diskurs (från Between Facts and Norms — som jag förstås inte heller har läst) för att de normer som den producerar ska kunna betraktas som legitima. Hejdlöst teoretiskt så långt. Sedan förklaras att IETF:s process för att ta fram internetstandarder (en sorts normer) uppfyller dessa krav, men att det finns andra normskapande organisationer vars processer inte gör det (med ICANN som ett exempel på det senare). Och ungefär så långt har jag kommit.

Eftersom Froomkins ”artikel” (125 sidor) skrevs 2003 nämner den inget om Wikipedias normbildningsprocess, dvs den process enligt vilken wikipedias policies och riktlinjer tas fram. Engelska wikipedia har en ganska minimalistisk syn på hur dess normer skapas:

Policy change comes from three sources:

1. Documenting actual good practices and seeking consensus that the documentation truly reflects them.

2. Proposing a change in practice and seeking consensus for implementation of that change.

3. Declarations from Jimmy Wales, the Board, or the Developers, particularly for copyright, legal issues, or server load.

In practice, the first option is the most effective. Proposals for new processes rarely succeed. Jimbo and the board have indicated that they prefer that the community deal with its policies, and rarely do they declare policy.

Svenska wikipedia är lite mer utförlig och howto-orienterad. En ofta ifrågasatt norm på Wikipedia är att endast artiklar om ämnen som uppfyller relevanskriterierna (svenska) ska finnas med. En annan att bara fakta som kan verifieras ska finnas med. Det senare har exempelvis ställt till problem för Jaron Lanier, som när han velat korrigera en uppgift på sin egen sida (om att han inte är en filmregissör) brutit mot verifierbarhetsnormen (samt två andra) eftersom han inte kunde hänvisa till en utomstående källa för påståendet.

Åtminstone lät det så i hans egen artikel om frågan och den ofta omnämnda artikeln ”Wikipedia and the meaning of truth” (registrering krävs); jag får ett lite annat intryck när jag följer redigeringsloggen för artikeln (klicka på ”next edit” några gånger för att följa ”redigeringskriget”).

Wikipedias normer kan förstås – som alla normer – ifrågasättas (och det är viktigare ju mäktigare Wikipedia blir). Men en grundläggande frågeställning är om sättet de skapats på medför att de har legitimitet? Det Habermas verkar sträva efter är att skapa ett verktyg med vilket vi kan avgöra om normerna är legitima, baserade på diskursen enligt vilken normerna tagits fram. Froomkin tillämpar verktyget på IETF och finner att dess normer är legitima. Det vore intressant att göra en analys om samma sak gäller för wikipedia. Froomkin har en draft på en sorts uppföljningsartikel, men synes inte beröra detta ämne.

Men det skulle kräva att jag faktiskt läser (och helst förstår) Habermas och Froomkin från början till slut. Så håll inte andan.

Kanske att det här är intressant för den som är intresserad av wikipedia, rättsfilosofi, habermas eller normer?

6 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Lag (1976:871).

(min kursivering). Men när man analyserar en rättighetsfråga kan man inte stanna där — väldigt få av de grundläggande fri- och rättigheterna är absoluta, dvs omöjliga att inskränka. Den stora inskränkningsmöjligheten finns i 2 kap 12 § första och andra stycket:

12 § De fri- och rättigheter som avses i 1 § 1-5 samt i 6 och 8 §§ och i 11 § andra stycket får, i den utsträckning som 13-16 §§ medgiver, begränsas genom lag. Efter bemyndigande i lag får de begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 7 § första stycket 7 och 10 §. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 14 § första stycket andra meningen.

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

(min kursivering). Dvs: Inskränkningar i den personliga integriteten är tillåtna så länge de inte går utöver gränserna för vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Det kan med all rätt hävdas att FRA-lagen går utöver detta (man kan även hävda att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen). Mer om detta, med ett rättsfilosofiskt perspektiv, i ett tidigare inlägg.

Men ska man kritisera FRA-lagen från ett grundlagsperspektiv är det fruktbarare att titta på 2 kap 23 §:

23 § Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (1994:1468).

För även om en FRA-lagsförespråkare kan argumentera för att signalspaning enligt förslaget är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, särskilt med de integritetsgarantier som blev tillagda i sista stund, är det svårare att påstå att det skulle vara nödvändigt. Europakonventionen ställer nämligen upp strängare krav – en inskränkning i den personliga integriteten ska inte bara vara godtagbart, utan nödvändigt (art 8(2)):

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd
av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn
till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets
ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd
för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och
rättigheter.

Europakonventionen är alltså ett starkare argument än den svenska grundlagen i sig. I en debatt är ”grundlagsstridigt” ett tungt argument, men peka då inte i första hand på RF 2:6. Europakonventionen ställer upp ett starkare skydd för den personliga integriteten, och tack vare RF 2:23 är varje brott mot Europakonventionen grundlagsstridigt i sig.

Protesterna
från svenska bloggare har varit helt bortom något tidigare skådat,
och även om det ibland har funnits tendenser till ekokammare och
uppskruvat tonläge har det gjorts en del fantastiska inlägg, både vad
gäller faktagrävande
och retorik — den som inte redan sett den här Döda poeters
sällskap-remixen måste titta. Och det dramaturgiska i att det krävs fyra
enskilda personer som gör vad som är rätt istället för vad som är
enkelt är helt oemotståndligt. Gammelmedia har varit märkligt tyst
till för några dagar sedan, men har nu börjat komma igång. Just nu verkar nyheten inte vara så mycket
lagförslaget i sig, utan snarare bloggosfärens
reaktioner.

Personlig integritet är inte ett intresse jag brinner för. Jag gillar
yttrandefrihet och informationssamhällets möjligheter – ett starkt
skydd för den personliga integriteten står ofta ivägen för dessa. Med
det inte sagt att det är oviktigt, bara att i den intresseavvägning som
hela tiden måste göras så tycker jag kanske att man kanske borde
fokusera på möjligheterna än problemen (även om jag kanske inte går så
långt som Scott
McNealy eller David
Brin).

Med det sagt är det svårt att se vilka de legitima möjligheterna med
FRA-lagen är – den känns mycket som säkerhetsteater. Den
har inget stöd i det allmäna rättsmedvetandet, eller ens i de flesta
riksdagsledamöternas egen ideologiska uppfattning (uttrycket ”partipiska”
har använts mycket de senaste veckorna). Därför är det märkligt att se
hur lagförslaget långsamt kravlat från idé till färdig proposition, hela
tiden mot en växande proteststorm, men utan att bevekas gått från
direktiv
till utredningsbetänkande
till ytterligare departementsutredning
till lagrådsremiss, proposition och nu (efter ett års paus) slutligen omröstning. Bisarrast är det faktum att
regering och riksdag bytts ut under processen, och att politiker på
båda sidor på något märkligt sätt bara bytt planhalva så att de som tidigare
var för nu är mot, och vice versa.

Under den teoretiska terminen på juristlinjen – så kallad eftersom de
två stora kurserna, rättshistoria och allmän rättslära handlar om
rättsfilosofi med flera grundläggande aspekter på rättssystemet – är en
av de ständigt närvarande frågorna ”vad är rätt”, dvs vad som är
rättens innehåll. Är det alltid vad lagstiftaren säger, även när denne
går emot det allmäna rättsmedvetandet, stiftar motsägelsefull lag
eller lag som strider mot överordnade normer (exv grundlag eller jus cogens)?

Mycket förenklat så finns det två skolor, den naturrättsliga och den
rättspositivistiska, där de förra menar att lagstiftarens makt inte är
oinskränkt utan att det finns normer som lagstiftning måste hålla sig
till för att vara legitim, medans de senare menar att en lagstiftare
som har legitimitet (exempelvis i kraft av att vara demokratiskt
framröstad) inte är begränsad av annat än sig själv. (Knäckfråga: om
det finns överordnade normer/rättigheter som begränsar lagstiftarens
makt – hur får vi reda på dess innehåll, och vem har mandat att
uttyda dem?)

När man väl har börjat fundera över de här begreppen faller en hel del
andra bitar på plats (ett bra ställe att börja på är Raymond
Wacks ”Philosophy of Law – A Very Short Introduction”). Hela idén
med mänskliga rättigheter, åtminstone så som vi känner dem efter andra
världskriget, är en naturrättslig idé. Domstolarnas och grundlagens
relativt svaga ställning i Sverige är en följd av rättspositivismens
starka ställning här (på sina håll är ”naturrättare” närmast ett
skällsord). För en praktisk illustration av vad de olika synsätten
resulterar i i praktiken kan man begrunda utspelet om
författningsdomstol (naturrättsligt) och reaktionerna
(rättspositivistiskt).

Eller, för en ytterligare praktisk illustration kan man titta just på
FRA-lagen. Det är klart att lagen gör intrång på en grundläggande
rättighet (den personliga integriteten). Frågan är om intrånget är så
begränsat till sin omfattning, och att det motstående intresset är så
stort, att det är motiverat. Här kan man notera att enligt
europakonventionen (präglad av naturrätt) ska ett sådant intrång vara
nödvändigt
i ett demokratiskt samhälle (artikel 8.2), medans enligt svensk
grundlag (präglat av rättspositivism) så räcker det om intrånget är
godtagbart (notera även att just den personliga
integriteten, som skyddas genom 2 kap 3 §, inte ens är med i
uppräkningen i 12 §).

Att den rättsfilosofiska striden mellan naturrätt och rättspositivism
tar sitt uttryck i politik är uppenbart. Förenklat på gränsen till
missvisande: vänstern är rättspositivister, högern är
naturrättare. Vilket gör den nuvarande situationen så mycket
obegripligare. Det måste finnas någon bättre förklaring än den trista maximen ”makt korrumperar” eller att ideologin hos en en politiker falnar bort någonstans mellan ungdomsförbundet och
riksdagen. Så cynisk är jag inte än.