Staffan Malmgrens blogg

Det var länge sedan det bloggades här. Och det finns massor av småämnen att beta av, nu när jag tentat av alla kurser på teoretiska terminen. Men just nu går det liksom inte att undvika ämnet FRA-lagen, dvs den proposition som riksdagen ska rösta om nästa vecka. Jag utgår från att mina läsare har full koll på lagförslaget och argumenten från de båda lägren, annars är den här artikeln en bra och rimligt balanserad introduktion.

Protesterna från svenska bloggare har varit helt bortom något tidigare skådat, och även om det ibland har funnits tendenser till ekokammare och uppskruvat tonläge har det gjorts en del fantastiska inlägg, både vad gäller faktagrävande och retorik — den som inte redan sett den här Döda poeters sällskap-remixen måste titta. Och det dramaturgiska i att det krävs fyra enskilda personer som gör vad som är rätt istället för vad som är enkelt är helt oemotståndligt. Gammelmedia har varit märkligt tyst till för några dagar sedan, men har nu börjat komma igång. Just nu verkar nyheten inte vara så mycket lagförslaget i sig, utan snarare bloggosfärens reaktioner.

Personlig integritet är inte ett intresse jag brinner för. Jag gillar yttrandefrihet och informationssamhällets möjligheter – ett starkt skydd för den personliga integriteten står ofta ivägen för dessa. Med det inte sagt att det är oviktigt, bara att i den intresseavvägning som hela tiden måste göras så tycker jag kanske att man kanske borde fokusera på möjligheterna än problemen (även om jag kanske inte går så långt som Scott McNealy eller David Brin).

Med det sagt är det svårt att se vilka de legitima möjligheterna med FRA-lagen är – den känns mycket som säkerhetsteater. Den har inget stöd i det allmäna rättsmedvetandet, eller ens i de flesta riksdagsledamöternas egen ideologiska uppfattning (uttrycket “partipiska” har använts mycket de senaste veckorna). Därför är det märkligt att se hur lagförslaget långsamt kravlat från idé till färdig proposition, hela tiden mot en växande proteststorm, men utan att bevekas gått från direktiv till utredningsbetänkande till ytterligare departementsutredning till lagrådsremiss, proposition och nu (efter ett års paus) slutligen omröstning. Bisarrast är det faktum att regering och riksdag bytts ut under processen, och att politiker på båda sidor på något märkligt sätt bara bytt planhalva så att de som tidigare var för nu är mot, och vice versa.

Under den teoretiska terminen på juristlinjen – så kallad eftersom de två stora kurserna, rättshistoria och allmän rättslära handlar om rättsfilosofi med flera grundläggande aspekter på rättssystemet – är en av de ständigt närvarande frågorna “vad är rätt”, dvs vad som är rättens innehåll. Är det alltid vad lagstiftaren säger, även när denne går emot det allmäna rättsmedvetandet, stiftar motsägelsefull lag eller lag som strider mot överordnade normer (exv grundlag eller jus cogens)?

Mycket förenklat så finns det två skolor, den naturrättsliga och den rättspositivistiska, där de förra menar att lagstiftarens makt inte är oinskränkt utan att det finns normer som lagstiftning måste hålla sig till för att vara legitim, medans de senare menar att en lagstiftare som har legitimitet (exempelvis i kraft av att vara demokratiskt framröstad) inte är begränsad av annat än sig själv. (Knäckfråga: om det finns överordnade normer/rättigheter som begränsar lagstiftarens makt – hur får vi reda på dess innehåll, och vem har mandat att uttyda dem?)

När man väl har börjat fundera över de här begreppen faller en hel del andra bitar på plats (ett bra ställe att börja på är Raymond Wacks “Philosophy of Law – A Very Short Introduction”). Hela idén med mänskliga rättigheter, åtminstone så som vi känner dem efter andra världskriget, är en naturrättslig idé. Domstolarnas och grundlagens relativt svaga ställning i Sverige är en följd av rättspositivismens starka ställning här (på sina håll är “naturrättare” närmast ett skällsord). För en praktisk illustration av vad de olika synsätten resulterar i i praktiken kan man begrunda utspelet om författningsdomstol (naturrättsligt) och reaktionerna (rättspositivistiskt).

Eller, för en ytterligare praktisk illustration kan man titta just på FRA-lagen. Det är klart att lagen gör intrång på en grundläggande rättighet (den personliga integriteten). Frågan är om intrånget är så begränsat till sin omfattning, och att det motstående intresset är så stort, att det är motiverat. Här kan man notera att enligt europakonventionen (präglad av naturrätt) ska ett sådant intrång vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle (artikel 8.2), medans enligt svensk grundlag (präglat av rättspositivism) så räcker det om intrånget är godtagbart (notera även att just den personliga integriteten, som skyddas genom 2 kap 3 §, inte ens är med i uppräkningen i 12 §).

Att den rättsfilosofiska striden mellan naturrätt och rättspositivism tar sitt uttryck i politik är uppenbart. Förenklat på gränsen till missvisande: vänstern är rättspositivister, högern är naturrättare. Vilket gör den nuvarande situationen så mycket obegripligare. Det måste finnas någon bättre förklaring än den trista maximen “makt korrumperar” eller att ideologin hos en en politiker falnar bort någonstans mellan ungdomsförbundet och riksdagen. Så cynisk är jag inte än.