Men den riktiga historien är längre. Den började några timmar efter
att jag hade gått
i mål i New York Marathon förra senhösten – vi satt och åt
friterad segermåltid och jag föreslog, halvt på allvar, halvt på
skämt, att nästa utmaning borde vara en Ironman-triathlon. Tanken
växte sig starkare, och nån gång i januari bestämde jag mig. Jag
skaffade ett simkort och började lära mig crawla. Två, tre pass i
veckan blandades med löpning under den lyckligtvis rätt snöfria
vintern. När våren kom utrustades cykeln med tempostyre och racerdäck,
träningsmängden började loggas och ökas till fyra, fem, ibland sex
pass i veckan. I genomsnitt sju timmars ren träning per vecka under de
senaste fyra månaderna, eller det dubbla om man räknar med ombyte,
uppvärmning, stretching, transporter, analyser, funderingar och
planering. Och framförallt har slutmålet alltid funnits med någonstans
i bakhuvudet det senaste halvåret.

Så när jag stod på Kattrumpans badplats och väntade på att
startskottet skulle gå var jag nog så förberedd som jag någonsin kunde
bli. Det var inte så mycket början på en lång dag som sista steget på
en lång resa. De flesta stegen hade jag ju redan tagit. Men nervös var
jag ändå.

Simning – 3860 m på 1:33:36

Jag har cyklat och sprungit en hel del de senaste åren, men simningen
och jag är relativt nya bekantskaper. Utöver passen i simhallen har
jag kört en handfull pass i Källtorpssjön, men aldrig i öppet
vatten. Och aldrig tillsammans med flera hundra medtävlare. Jag
ställde mig längst bak i startfållan och försökte ta det lungt i
början, men till min förvåning simmade jag fortare än de flesta
omkring mig. De som ställde upp i öppna/motionsklassen hade vita
badmössor, medans de i tävlingsklasserna hade gula, och det var en
riktig egokick varje gång jag gick om en gulmössa. Det var inte lätt
att se bojarna vi skulle navigera efter, men lyckligtvis var det lätt
att hänga på andra simmare. Efter ett tag spred fältet ut sig och man
slapp att hela tiden trassla in armar och ben i andra, men om man
körde en lång stund utan att se någon annans fötter var det ett bra
tecken på att man var på väg åt fel håll. De tre varven gick
förvånansvärt smidigt – jag har bara simmat en så lång sträcka en gång
tidigare, och då kändes det i armarna på slutet, men här blev det
aldrig tungt. Det finns helt klart lite förbättringspotential i den
här grenen.

Cykling – 180,2 km på 6:08:06

Växlingen gick inte kanonsnabbt (00:07:30) — det var förvånansvärt
svårt att få på cykelhandskar på de ganska stela händerna. Då jag hade
glömt att smörja in mig med solkräm tog jag på mig den långärmade
cykeltröjan inför möjligheten att cykla sex timmar i stekande
sol. Till en början var det gott om medcyklister på vägen, nästan så
att det var lite svårt att hålla den tiometerslucka fram till
nästvarande cyklist som reglerna föreskriver. Under förstavarvet
tvingade jag mig att hålla ner farten genom att inte köra om andra
cyklister förrän jag legat bakom dem ett tag och tröttnat på deras
segkörande. Under andra varvet mojnade vinden och ersattes av en frisk
regnskur. Bra drag med långärmat! Min plan var att försöka ligga nära
30 km/h i snitt och att dessutom äta så mycket som möjligt inför
löpningen, och det funkade fint de första två varven. Benen var
oförskämt pigga och det var tur att andra cyklister tog det lugnt och
agerade bromsklossar. På det tredje varvet tunnades fältet ut, men
istället började benen kännas av litegrann, och för att inte helt ta
ut mig inför löpningen slog jag av något på tempot.

Löpning – 42192 m på 4:52:12

Även om jag gillar att simma och cykla är löpningen min
favoritgren. Det är så enkelt, så grundläggande, och de lyckokänslor
jag får när allt flyter på är härliga. Därför är det på sätt och vis
lite synd att löpningen ligger sist i en triathlon, så att man startar
med trötta ben och mest plågar sig fram längs vägen. Växlingen gick
någorlunda snabbt (00:03:38) och mycket riktigt var de första
kilometrarna mycket stelbenta. Men efter ungefär en mil började
stelheten i benen släppa och löpsteget kändes naturligare. Efter halva
distansen var dock tröttheten tillbaka på ett mer fundamentalt sätt,
och jag blev tvungen att ta några gångpauser. Inför tredje varvet hade
jag inte mycket kvar i kroppen, men slutmålet var så nära att jag hade
kunnat ta mig fram hoppandes på ett ben om det hade krävts. De sista
kilometrarna och bilden av målgången tog fram reservkrafter från någon
hemlig depå, och jag kunde öka farten och glida in med god marginal
under mitt ändå rätt ambitiösa tidsmål på tretton timmar. Sluttiden
med växlingar och allt blev 12:45:02 enligt den officiella tidtagingen
(även om jag har bildbevis på att det egentligen var 12:44:59), och
det är jag förstås grymt nöjd med.

När jag läser igenom texten oven ser jag att den är rätt torr och
livlös. Jag önskar att jag kunde förmedla mer av hur det kändes under
dagen. Tillfredsställelsen av att få röra på kroppen, nervositeten
över att något ska gå sönder, kicken av att känna att planeringen
hållit, resignationen i att bli tvungen att slå av på tempot,
överraskningen när krafterna kommer tillbaka, insikten i att förstå
hur långt man kan komma bara man bestämmer sig.

Men främst av allt glädjen. Det är något fundamentalt lyckliggörande i
att tvinga sig själv till gränsen av sin förmåga. Jag hade ett stort
leende under nästan hela dagen. Det var en överväldigande
upplevelse. Jag önskar att jag kunde förklara det, men jag tror att
man – liksom med så många andra upplevelser – måste uppleva det själv
för att förstå.

Även om triathlon är en ensamsport kan man inte göra en sådan här
grej utan hjälp. Stort tack till Erik som ordnade transport,
koordinarade hejarklack, liverapporterade och rent allmänt var spindeln i nätet för hela
resan, min familj som har hejat på mig under hela den här
triathlonsatsningen och reste hela vägen till Kalmar för att vara på
plats igår, Mårten och Anders som överraskade med att dyka upp i
hejarklacken lagom till cyklingen, Gustaf som gav bra draghjälp under sista varvet på löpningen, alla ni som följde min framfört
under dagen via nätet och hejade på, och alla som har lyckönskat,
pushat, kommenterat, undrat, eller bara stått ut med mitt
triathlonsnack det senaste halvåret. Tack!

Idag var det dags för min första riktiga triathlontävling, som en övning inför Kalmar. Jag körde Hjorten Triathlon på halv ironman-distans (1,9/90/21), vilket kändes något övermodigt, men om jag ska klara det dubbla om två månader så är det väl lika bra att känna på de längre distanserna.

Simningen gick bra — det var premiär för min våtdräkt, och även om armrörelserna hindrades något kompenserade dräktens flytförmåga det med råge. Jag hade seedats in i den långsammaste banan, men lyckades till min stora förvåning komma före mina fyra bandelarkompisar. Jag har inte exakt tid, men gissningsvis runt 43 minuter.

Cyklingen gick förvånansvärt bra. Medvind ut och motvind hem, men inte oöverstiglig, och jag slog till med en snittfart runt 29 km/h — inte de 30 som jag hade drömt om, men snabbare än jag gjort någon längre sträcka tidigare. Etappen gick på kanske 3:07.

Tyvärr fanns det inte så mycket krafter kvar när det var dags för löpningen — det var helt klart det tyngsta passet den här säsongen. Jag lade ambitionen att komma under två timmar på hyllan rätt fort och tog generösa gångpauser i samband med vätskepauserna. Jag tror det hela tog 2:15, kanske 2:20, vilket jag ändå får vara nöjd med.

Sluttid 6:07:53 — snubblande nära de sex timmar blankt jag drömde om, och en bra bit bättre än de 6:20-6:30 som var min mer realistiska kalkyl. Det känns med ens betydligt mer görbart att klara Kalmars femtontimmarsgräns.

Jag rekommenderar verkligen Hjorten triathlon till den som vill pröva på — trevlig bansträckning, välarrangerat och över två månader innan Kalmar för den som får blodad tand.

Nu ska jag sova mycket, mycket gott.

Uppdatering: Nu finns resultaten ute. Jag kom inte sist, eller ens näst sist, utan en hedrande 33:e-plats (av 39 startande). Yay me!

Preludium: Vägen till Staten Island

Det var över ett år sedan de första tankarna på en marathon i New York
föddes. Jag hade sprungit Stockholm marathon, och överlevt. Den
påtagliga smärtan bleknade ganska fort, och så även minnena av den
mentala ansträngningen som den fjärde milen utgjorde. Kvar var bara
känslan av att ha klarat en massiv ansträngning och att ha vunnit över
sig själv. Jag behövde en ny fix, men större. Och vad är större än New York marathon?

Inledning: Fort Wadsworth

Innan starten går står vi och huttrar i den tidiga
höstmorgonen. Bussarna släpper av oss klockan sju, men starten går
inte förrän tio över tio — det är mycket logistik med att få 37000
löpare i ordning på en ö. Vi fördriver tiden med att stå i kö till te
och bagels, jag får massage av en elev
på Swedish Institute. Oron över mitt stela högerben tilltar — det
är en skarp, om än inte så stark, smärta när jag provjoggar. Löparna
ställer upp i fållorna och leds sakta ut mot Verazano-bron. En
acapellagrupp sjunger amerikanska nationalsången med avancerade
harmonier. Startkanonen ljuder, ur högtalarna strömmar Sinatras ”New
York, New York”. Bak i fältet där jag står rör vi oss mycket
långsamt. Sinatra hinner ta slut, och efterföljs av Bruce Springsteens
”Born To Run”, innan jag når startlinjen. Jag sätter ner foten i
tidtagarmattan, mitt chip registreras och jag inser att det är nu det
börjar.

Första milen: Verazano – mitten av fjärde avenyn

Startfältet är stort och indelat i tre grupper. Min grupp – grön – får
inte springa på den övre bron, utan den undre. Det är bättre ur
vindsynpunkt, men jag känner mig lite lurad på upplevelsen som
beskrevs i resebroschyren. Jag vill ju känna bron gunga under
tiotusentals löpare. Sväljer förtreten och börjar en lätt joggning
uppför den lätt lutande bron. Känner mig lite stel, men framförallt
nervös. Minnena hur den fjärde milen egentligen var i Stockholm börjar
komma tillbaka.

Tid för första milen: 0:59:48 — jag har ingen klocka, så jag vet inte
detta då. Har en känsla av en ganska långsam första mil, men en mil
under timmen är ganska snabbt med min måttstock (tider finns här — mitt nummer är 19746)

Andra milen: Fjärde avenyn – Greenpoint

Fjärde avenyn i Brooklyn är riktigt riktigt lång. Och bred. Tre eller
fyra filer åt vardera hållet, och varenda meter är full med
löpare. Åskådare kantar vägarna med plakat som bär uppmuntran till
deras nära och kära. Bästa var nog en riktad till någons blivande
svärson: ”Run while you still can”. De hejande åskådarna byts under
någon kilometer ut mot svartklädda allvarliga män med rejäla
korkskruvslockar när vi springer genom de chassidiska kvarteren i
Williamsburg. Stelheten har försvunnit, och nervositeten ger också med
sig. Löpglädjen börjar infinna sig — konditionen är inget problem,
kroppen svarar bra, och inget slitage att tala om än. Förmiddagssolen
ligger på. Jag börjar känna att det kanske blir för varmt med
överdragskläder. Knyter jackan kring midjan och känner den svettigt
varma överkroppen bli behagligt tempererad igen.

Tid för andra milen: 1:10:11 — långsammare, märkligt nog, med tanke
på hur bra den här milen kändes.

Tredje milen: Greenpoint – första avenyn

Gör samma procedur med byxorna — förutseende nog hade jag shorts
under. Det ser lite märkligt ut med en hel träningsoverall knuten
kring midjan, och funderar på att kasta den — många andra gör det,
och kläderna tas om hand och delas ut till behövande. Vågar dock inte
lita på att jag inte behöver dem senare, och det är ju ingen
modetävling. Bron över till Queens markerar att halva loppet är
avklarat, och en viss smärta börjar ge sig till känna i benen och
framförallt fötterna. Får en dos Tylenol vid en vätskekontroll — all
kringservice är på en riktigt hög nivå. Queens passerar snabbt förbi,
men vägen till Manhattan går via den otroligt långa Queensboro
Bridge. Nu ser man allt fler människor som inte orkar springa längre
utan går. Funderar på att göra likadant, men föresätter mig att jag
ska orka till åtminstone mile 16. Väl där föresätter jag mig att klara
mig till mile 18, där energigel ska delas ut. När det också går satsar
jag på att springa vidare till 30-kilometersstrecket.

Tid för tredje milen: 1:12:32 — det börjar kännas.

Fjärde milen: Första avenyn – Central Park

Men där är det stopp. Varje steg hugger till i fotsulorna, skenbenen,
låren och andra blandade delar. Smärtan tvingar fram några hundra
meters rask promenad, men förbipasserande löpare, tillsammans med en
tilltagande åskådarskara, sporrar till att börja småjogga igen.

Den fjärde milen är vad maratonlöpning handlar om. Det handlar inte om
kondition eller styrka längre — allt som räknas är vilken smärta jag
står ut med. Smärtan kan avbrytas närsomhelst genom att bara börja gå
istället, men gör det ändå inte. Istället stänger jag in mig i en
mental bubbla med mitt självpåtagna lidande. Under Stockholm marathon
var jag inte beredd på det här — jag vet inte om man kan läsa sig
till hur man förbereder sig — och det kändes riktigt tungt. Men nu
försöker jag tänka bort smärtan och bara springa. Det går riktigt bra
– resten av kroppen har inget problem med att hålla ett efter
omständigheterna högt tempo.

Tid för fjärde milen: 1:10:44 — Förvånansvärt bra upphämtning med
tanke på att jag ändå gick en del sträckor här.

De märkligt långa avslutande två kilometrarna

Nu är vi inne i Central Park. En park mitt inne i en storstad kan inte
vara så stor — det passar inte in i min världsbild av storstäder och
parker. Men det är den. Vägen ringlar fram med en del uppförsbackar –
ingen lutning att tala om, men vid det här laget är varje motstånd en
tung vikt på axlarna. Det lättas upp av publiken, som vid det här
laget står flera led djup, och vars jubel närmar sig
öronbedövande. Det är en fantastisk upplevelse, men det är svårt att
uppleva den på ett medvetet plan. Skyltar med meterbeteckningar börjar
dyka upp – 800 meter, rundar ett hörn, 400 meter, jag ser nästa
direkt, 300, 200, 100 följer och plötsligt ser jag målet.

Jag inser att alla bilder från marathonen jag sett på nätet visar
målgången från andra sidan — vanligtvis en bild i helfigur på
vinnaren som sträcker upp armarna i en segergest. Målgången ser
annorlunda ut från löparsidan — nästan overkligt. Mekaniskt sträcker
även jag upp armarna inför de sista stegen över tidtagarmattorna, men
det är som jag inte riktigt är där. Ansträngningarna över de senaste
fyra milen och nästan fem timmarna kommer ikapp mig på mållinjen. Det
är en känslosam, nästan överväldigande upplevelse. Benen tappar all
styrka. En medalj, en värmefilt och en flaska vatten sträcks åt mig
från olika håll. Insikten om att jag klarat det — en marathon, i New
fucking jävla York. Förlåt, THE marathon.

Epilog: Dealen med långdistanslopp

Av alla svåra saker man kan göra är långdistanslopp de enklaste. När
man småpratar och marathonlöpning dyker upp (som det av nån anledning
ofta gör — den delen av mitt undermedvetna som styr konversationer är
lite tjatigt på det viset) hör det till protokollet att den som inte
sprungit en mara ska säga hur svårt det måste vara, och att jag svarar
att det inte är så farligt, och att det bara är att sätta ena foten
framför den andra sisådär 40000 gånger.

Men det är det som är dealen med långdistanslopp. Att skriva en
novell, skriva ett användbart datorprogram, eller laga en schysst
trerätters till tolv gäster är svårare än att springa en mara, eftersom det är svårare att veta vad nästa steg är. Men för en marathon, så
länge som benen inte går sönder, är det faktiskt bara att sätta ena
foten framför den andra 40000 gånger, och ignorera smärtan. Det är som
att vrida volymen till elva, hälla i hela flaskan tabasco, svepa en
LIIT i en klunk. Maximal mängd av allt. Det är enkelt, dumt och saknar
all subtilitet. Det är så destruktivt som folkhälsomotion nånsin kan
bli.

Nästa år blir det Triathlon. Ironmandistansen. Mer av allt.

Jag är inte riktigt säker på om förra årets maratonlopp eller den här rundan var jobbigast. Cykling är mycket mindre slitsamt, och framförallt är det möjligt att variera ansträngningen i ganska stor utsträckning — när man springer är det en väldigt tydlig gräns mellan att jogga och att gå, men på cykel går det alltid att trampa lite långsammare.

Å andra sidan tog vätternrundan över tre gånger så lång tid. Den rena tristessfaktorn är större. Jag hade med mig en MP3-spelare med en ljudbok laddad, men den räckte bara i nio timmar, och var i ärlighetens namn inte speciellt engagerande ens under tiden. Jag borde skaffat en rymligare spelare och laddat ner ett gäng podcasts. Slitaget på knän och bak blir, efter ett tag, rätt omfattande. Solen brände, som synes, ganska bra. Träningsvärken när jag vaknade idag var definitivt värre än efter maran, men den börjar lugna ner sig nu. Jag kan tillochmed gå i trappor utan smärtstillande!

Men båda aktiviteterna är lika i det att den sista fjärdedelen är värre än de föregående tre fjärdedelarna tillsammans. All den där sköna grundläggande glädjen i att använda kroppen är slut för länge sedan, allt som ömmar känns värre för varje steg/tramptag och i stort sett det enda som lyfter upp humöret är tanken på hur lite man har kvar, relativt sett.

Till skillnad från löpning är cykling dock en riktig materialsport. Min cykel, som jag skaffade för några månader sedan, är förmodligen en bra kompromiss mellan racer och ”vanlig” cykel, men jag har blivit rätt sugen på en riktig extremracer med bockstyre och toksmala däck. Och en cykeldator med kadens- och pulsmätare. Och cykelhandskar. Och cykelglasögon. Och… Fast även om jag skaffade allt det skulle jag ändå bli omkörd vid Hammarkullen av någon seg 65-åring på en sliten åttiotalscykel.

Mobloggningsexperimentet gick rätt bra. Återigen, stort tack till alla som kom med glada kommentarer och tillrop, det var ett stort stöd ute på vägarna. Tanken med en serie självporträtt var att åskådliggöra hur jag blev tröttare och slitnare, vilket väl framgick sådär… det kanske hade varit roligt med några omgivningsbilder också. Men rent tekniskt fungerade det, så det kanske blir mera mobloggning om några veckor när jag åker till Roskilde.

The starting pen was packed. 16000 runners had entered this year, I
don’t know how many of them showed up, but definitely most of them
(however, only 9957 finished) After a lot of waiting, the start was
announced and — absolutely nothing happened. I was in the last
starting pen, and it took at least a minute before people even could
start moving. It took us a little over five minutes to reach the
starting line, at which time the pace had picked up to a slow jog.

1. Lidingövägen-Valhallavägen

During the first kilometer, the street was packed with
runners. It was possible to advance a few positions if you really
wanted to, but as I liked the pace, I just went with the flow. I saw
one runner in full military camouflage, including thick helmet and
backpack, one in a chicken costume, and one runner with black
metal-style corpsepaint. I hope he had waterproof makeup.

2. Vallhallavägen-Filmhuset

At this point, I started to look for the paceholders in the race. They
were supposed to have flags so that you could spot them in the crowd,
but it was hard to find anyone. I spotted a few people with finishing
times posted on their backs, but it turns out these people were
ordinary runners with an intention to make those times. Later in the
race, it became appearent that their intentions were not always
matched by their abilities (after about half the marathon, I saw a
couple of 5:00 runners ahead of a 4:15 runner). A few spectators were
present, which was fun, but they were very quiet. After reading
reports on Stockholm marathon by runners that have run in other
countries, the consensus seem to be that the swedish crowds are
numerous, but a silent.

3. Lindarängsvägen

This kilometre saw us leaving the city and enter the greener
surroundings of Gärdet. Just at the exit of Vallhallavägen, there was
a heavy rock band playing from a lorry. They were no Entombed, but it
was good to hear some heavy music all the same. The running still felt
really easy, but I continually reminded myself that I should take it
easy and keep my own pace. At this point, my headache had
dissappeared, but my right foot started to hurt real bad.

4. Lindarängsvägen-Kaknäsvägen

At this point, the road got a lot narrower, and so it got a little
more crowded again. I saw Ian, who was arranging a refreshment
station with punsch (a swedish liquour), but I didn’t manage to say
hi due to the crowd.

5. Kaknäsvägen-Djurgårdsbrunnsvägen

This kilometre saw the first real refreshment station, where wet
sponges was also passed out. Ever since the start, the sun had been
shining, and it felt really good to cool down a little. I ended up
keeping the sponge during the whole race, like a little mascot. I had
another Ipren (pain reliver) with some water at this station, which
seemed to kill off the pain in the foot for good. There were new pains
to come, though. At this point, we also saw our first official race
clock. I didn’t have my own clock, so it was good to see how I was
doing. Fairly well, my first 5 km took around 31 minutes.

6. Djurgårdsbrunnsvägen-Dag Hammarskjölds Väg

This kilometer was run in the blistering sun, with no shadows of any
kind. Spectators began to appear again, cheering a little more this
time around.

7. Engelska Kyrkan-Strandvägen

At this stage, we began to get back into the city again. I think this
was where I first encountered the run-through showers. Those were
really great, as it was still pretty hot.

8. Strandvägen-Kungsträdgården

The second refreshment station was near the end of Strandvägen. At this
stage, I still felt pretty good and was eager to push on, so i tried
to drink while running. Not a good idea, most of the water ended up on
my clothes. Apparently, both Marika and my aunt was standing at
Kungsträdgården, wanting to cheer for me, but I missed them both. At
this stage, there was a lot of spectators, and a fair amount of
cheering. It did help, as I was beginning to feel a little tired at
this stage (did I mention that it was hot?)

9. Kungsträdgården-Slussen

This kilometre went through the middle of Stockholm, over bridges and
with plenty of sights to see on all sides. Since I’ve lived here for
quite some years, I wasn’t that impressed and enjoyed the second
run-through shower much more.

10. Slussen-Söder Mälarstrand

A lot of cheering people at Slussen, as well as the first photo
opportunity. A company called Photomotion had their
photographers stationed around the course, the idea being that they
take your picture, identify you by the number bib, and offer to sell
the picture to you later. I’ll have to see how they turned out.

11. Söder Mälarstrand

Söder Mälarstrand is a fairly long, straight stretch, with not much
variation, but here I encountered the 10-km timing mat, which you run
over and, through the magic of the timing chip fastened to your shoe,
your time is recorded. I did the first 10-km in 1.06.06, which I’m
pretty happy with, since I was trying to conserve energy. At the
refreshment station, I took my first shot of energy gel (I had six
shots in total), which really worked. At this stage, I hardly felt
tired at all, but my feet and knees had started to hurt a little.

12. Söder Mälarstrand-Västerbron

Yet more running on flat ground, leading up to the feared Västerbron
(”West bridge”) At the base of the bridge Erik, Helene and Filippa was
standing, cheering for me. I went over and exchanged a few
words. Cheered up, I went on for Västerbron. This is a bridge that’s
also the highest part of the course, going from 5 m above ground to
around 30 in only a few hundred meters. I did manage to run the entire
climb, and was fairly satisfied with myself.

13. Västerbron-Rålambhovsparken

At the crest of the bridge, I exchanged a couple of brief words with a
danish runner in his 50′s, saying that ”Now the worst is over”. Little
did I know… The slope down was nice after the hill climb, but it was
almost too steep. At the end of the bridge, there was another
run-through shower, again made full use of. Rålambshovsparken is one
of the nicest and biggest parks in Stockholm, and normally on a
Saturday there are lots of people there, but I can’t really recall how
many spectators there were. I think I was just longing for the next
refreshment station, which appeared at the end of
Rålambshovsparken. At this stage I started to take longer walks while
making sure I drank at least two cups of energy drink.

14. Norr Mälarstrand

My standard 9 km course goes by Norr Mälarstrand, so this was familiar
ground. Although, when I run it, i run on the small path near the
water, but of course that wasn’t an option this time.

15. Stadshuset

Close to Stadshuset, a calypso band was playing, and a lot of pretty
smiling girls were samba dancing. If I recall correctly, clouds began
to appear around this point.

16. Stadshuset-Fleminggatan

Fleminggatan slopes slightly upward, so I took my time at the
refreshment station here. When I had run my practice runs, I’ve missed
the exit to this street, due to me running at small path close to the
water. You have to run on the alsphalt street to get to
Fleminggatan. At the refreshment station, I had my second energy gel
shot, and continued to do one every other station. The energy
gel didn’t taste that good, though, sort of a syrupy kind of fluid
with a slight citrus taste.

17. Fleminggatan-S:t Eriksbron

Now we were starting to get close to where I live. I often walk over S:t
Eriksbron to Fridhemsplan (close to where S:t Eriksgatan and
Fleminggatan cross). Again, a lot of people were cheering at this
stage.

18. S:t Eriksbron-Odengatan

At the end of S:t Eriksbron, a sign saying that grape sugar was
dispensed 100 m ahead appeared. Great! At this point, my knees started
to get really tired, and I could use a energy boost.

19. Odengatan-Karlavägen

At this point, cars with the current race time started to pass us, so
I got the feeling that the leaders of the race, now on their second
lap, was close to us. And sure enough, two racers soon sped past us in
the left lane. It’s one thing to see how these people run on TV, but a
whole different thing when you’re running beside them, having almost
half a half marathon behind you. Truly impressive. Most of us runners
still on the first lap applauded as they went by.

20. Karlavägen-Sturegatan

Now we were starting to get really close to the end of the first
lap. On my practice runs, I had usually been a lot more tired at this
stage, but now my worst problem was the increasing pain in my knees
and legs.

21. Sturegatan-Fältöversten

At Sturegatan, people were passing out pickles, of all things. I took
one, thinking that it would be good to replenish some salt, but it
tasted really really bad, so I quickly spit it out. Speaking of which,
the amount of junk (cups, sponges, pickles, grape sugar tablets)
beeing thrown on the street was absolutely staggering. People were
showeling junk away all the time.

22. Fältöversten-Gärdet

Soon after Fältöversten, the 21.1 km timing station was set
up. I clocked at 2.20.32, which was ok, but I had really hoped that I
would do better, to around 2.10. I had, however, advanced from place
9045 to 8967 (which I didn’t know at the time)!

23. Greve von Essens Väg

I had told myself that I would allow myself to start walking after
21.1 km, but for some reason I kept on running. At this point, the sky
was more or less completely cloud-covered, which probably was a good
thing, but it would have been nice to run this part, leading away from
the city into green surroundings, in some sunshine. I think it was
somewhere around here that bananas were handed out. Unfortunately,
they were pre-peeled and stored in big jars, so they were
slightly… icky.

24. Greve von Essens Väg-Djurgårdsbrunnsbron

At this stage, my legs finally gave in, and I started walking. I had
passed plenty of people that were walking up to this point, so I felt
it was only fair. However, I got a little stressed by all the people
passing me, so I started running soon again.

25. Manillavägen-Djurgårdsvägen

This part had some hills, which was fun, but I started to walk up the
hills, to save my knees. Normally, these are really nice surroundings,
with beautiful nature, but I was a little past being able to admire
that now, particularly as the sun wasn’t shining anymore.

26. Djurgårdsvägen

Ah this point, my mood started to change. There were no spectators, no
sun, my knees and feet hurt, and the pace was really slow, so there
were no things to pick me up. I considered getting my mp3 player from
my pocket and use some music to cheer me up, but decided against it, as
music mostly seem to help me in the beginning of a run. A few days
before the race, I decided that I would mostly run without music, so
as to not shield myself from the other runners, the crowd, and the
general vibe.

27. Djurgårdsvägen

…and this part was just more of the same.

28. Djurgårdsvägen-Strandvägen

At this stage, leading in to the city, we passed a house where 7-8
kids where standing, hands outstretched, and whenever a runner
high-fived them they would cheer. So I did that, and it really cheered
me up, as well. Thanks, kids!

29. Strandvägen-Kungsträdgården

Although the sun was not shining anymore, it was still kind of hot, so
I took one water cup at the refreshment station and poured it over my
head. I quickly found out that there was more in the cup that I had
thought, as the front of my shirt got troughly soaked. Now I started
to really miss the sun, since it got cold. I realized the only way to
get the water out was to keep running to evaporate it. So that’s what
I did.

30. Kungsträdgården-Slussen

At the bridge over to Gamla stan, on the way to Slussen, my knees gave
out again, and I started walking again. Of course, that’s when a
photomotion photographer appeared and took my picture. I wish I had
faked a couple of running steps.

31. Slussen-Söder Mälarstrand

Here was the 30-km timing mat. I clocked at 3.26.41, and advanced my
position from 8967 to 8965. Not much, but still! Of course, at the
time I did not know this, and so I plodded on.

32. Söder Mälarstrand

Veteran runners say that the last 10 km are much harder than all the
kilometres leading up to them, and I can see what they mean. At this
point, I was hurting all over, the energy gel was not of much use (it
wasn’t that I hadn’t the energy, it was my feet and knees being worn
out), spectators had begun to go home, and even the arrangers was less
entusiastic than on the previous lap.

33. Söder Mälarstrand-Västerbron

Here, Erik, Rickard and Niklas was standing and cheering for me. I
paused for a while, talking, and they convinced me that even though
4.30 was out of the question, I might still make 5.00. With renewed
self-confidence, I started running again, but had to walk the ”hard”
part of västerbron (the bridge has a fairly flat part with just a
little ascent, but following that, there’s a much steeper part). Some
traffic passed us on the left side of the bridge, and when a pickup
truck passed, I briefly thought of jumping abord it.

34. Västerbron-Rålambhovsparken

The slope down from västerbron went fairly well, and I managed to keep
running all the way to the refreshment station. At this point, my spirit
wasn’t that high. I kept telling myself ”only 8 more kilometres to go,
that’s nothing, I can do this!”, but I didn’t really convince myself.

35. Norr Mälarstrand

Some percussionists were playing along the way, and the Swiss fanclub
had a couple of lawn chairs up, drinking beer and cheering on. Were
there a lot of Swiss people running this year?

36. Stadshuset

The samba girls were still present, but they weren’t smiling much, and
mostly seemed to want to go home. At this point, I wanted to,
too. Kept telling myself how short of a distance it was left, and that
I knew every step of the way.

37. Stadshuset-Fleminggatan

There were a lot of Finnish people cheering around here. And a lot of
Finnish people in the race. I even heard something about there being
more finns in Stockholm marathon than in Helsinki marathon, can this
be true?

38. Fleminggatan-S:t Eriksbron

While most of the streets where the marathon ran was totally closed of
for car traffic, S:t eriksgatan was only half closed off, so there was
a bit of traffic beside us. Still, I think this wasn’t the best day to
be driving in Stockholm.

39. S:t Eriksbron-Odengatan

Passing S:t Eriksplan, I briefly thought about taking a detour to my
apartment to get my knee support thingy (I tried running with one
during practice, but decided against it for the race, since it made
actual leg bending movement harder). But that would have meant running
an extra 500 meters, so that was out ouf the question. Again, they
passed out grape sugar tablets. The ground was white for the next 100
meters, of all the dropped tablets that had been crushed under
runner’s feet.

40. Odengatan-Karlavägen

At this point, I passed a car with a race timer, which said that I had
to run the last two kilometres in six minutes in order to achieve my
5:00 goal. Needlessly, this didn’t feel at all achievable, and so, I
started walking again. But there’s something about beeing passed by
the other runners that bring out the competitivness in me, and so I
started running again soon after.

41. Karlavägen-Sturegatan

Now I felt that the goal was within reach, which lifted my spirits,
and so I decided to try and run the last part. I think I gained more
than a few positions during this stretch. No pickles was passed out
this time around, which was just as well.

42.2 Sturegatan-Stadion

It was great to see the sight of Stadion. I didn’t really know how the
last part of the course was laid out, so I got a little frustrated
when it dawned on me that we had to run outside the entire lenght of
the stadium, and enter through a back entrance. But entering the
stadium was great. The first thing I saw was this giant ”Välkommen i
mål” (Welcome to the goal) message on the light screen, then I saw the
crowd, who was still numerous, even though the race had been going on
for five hours. The last 200 meters took place on the running track,
which felt so much better to my feet than the asphalt. I even
increased the pace slightly. Looking at the race clock at the goal, I
saw that I came in at around 5.04, but since I crossed the starting
line about five minutes after race start, my effective time was
4:59:09, and my place was 8743, meaning that I overtook over 200
runners in the last 12 km! That’s not so bad.

Here’s the result page for me

Afterwards, I was of course exhausted. I got my medal and stretched
for a while, but since most of the pain was in my knees and feet, I
had no idea of how to tend to them. There was a tent set up from a
massage school where I probably could have gotten some help, but it
had an insanely long line. Instead, I got some bread, chocolate and
soft drinks to start the recovery process, after which I went home.

So, was it worth it? The five months of intense training, all focused
on this race, and the five hours of running, the pain in the knees,
the loniness of the second lap, the nausea later at night? Of course
it was. Immediately after finishing, I was dissappointed with my
finishing time, as I had aimed for 4:30 (actually, I originally
trained for 4:00), but with a few hours of perspective, I’m really
happy that I finished at all. I think that most people have the
ability to get in the shape needed to finish a marathon, but very few
ever do. I’m glad I managed to, and I’m happy I managed to reach the
goal that I set for myself over five months ago. I’m now looking
forward to resting for quite some time without feeling bad about
it. Some say that the recovery period should be the same as the number
of miles in the race (26 in this case). Sounds about right.

Would I do it again? I don’t know. I sort of proved that I could do
it, running it again wouldn’t prove anything. But it would be great to
be able to run the race through, and to get my time closer to 4
hours. And in particular, running the New York Marathon would be
really cool…