Staffan Malmgrens blogg

Var ska man börja? Kanske med den korta versionen: Kalmar triathlon gick bra, jag kan numera titulera mig järnman, och dessutom på en bättre tid än jag hade trott. Mer detaljerad information inklusive varvtider finns här.

Men den riktiga historien är längre. Den började några timmar efter att jag hade gått i mål i New York Marathon förra senhösten - vi satt och åt friterad segermåltid och jag föreslog, halvt på allvar, halvt på skämt, att nästa utmaning borde vara en Ironman-triathlon. Tanken växte sig starkare, och nån gång i januari bestämde jag mig. Jag skaffade ett simkort och började lära mig crawla. Två, tre pass i veckan blandades med löpning under den lyckligtvis rätt snöfria vintern. När våren kom utrustades cykeln med tempostyre och racerdäck, träningsmängden började loggas och ökas till fyra, fem, ibland sex pass i veckan. I genomsnitt sju timmars ren träning per vecka under de senaste fyra månaderna, eller det dubbla om man räknar med ombyte, uppvärmning, stretching, transporter, analyser, funderingar och planering. Och framförallt har slutmålet alltid funnits med någonstans i bakhuvudet det senaste halvåret.

Så när jag stod på Kattrumpans badplats och väntade på att startskottet skulle gå var jag nog så förberedd som jag någonsin kunde bli. Det var inte så mycket början på en lång dag som sista steget på en lång resa. De flesta stegen hade jag ju redan tagit. Men nervös var jag ändå.

Simning - 3860 m på 1:33:36

Jag har cyklat och sprungit en hel del de senaste åren, men simningen och jag är relativt nya bekantskaper. Utöver passen i simhallen har jag kört en handfull pass i Källtorpssjön, men aldrig i öppet vatten. Och aldrig tillsammans med flera hundra medtävlare. Jag ställde mig längst bak i startfållan och försökte ta det lungt i början, men till min förvåning simmade jag fortare än de flesta omkring mig. De som ställde upp i öppna/motionsklassen hade vita badmössor, medans de i tävlingsklasserna hade gula, och det var en riktig egokick varje gång jag gick om en gulmössa. Det var inte lätt att se bojarna vi skulle navigera efter, men lyckligtvis var det lätt att hänga på andra simmare. Efter ett tag spred fältet ut sig och man slapp att hela tiden trassla in armar och ben i andra, men om man körde en lång stund utan att se någon annans fötter var det ett bra tecken på att man var på väg åt fel håll. De tre varven gick förvånansvärt smidigt - jag har bara simmat en så lång sträcka en gång tidigare, och då kändes det i armarna på slutet, men här blev det aldrig tungt. Det finns helt klart lite förbättringspotential i den här grenen.

Cykling - 180,2 km på 6:08:06

Växlingen gick inte kanonsnabbt (00:07:30) — det var förvånansvärt svårt att få på cykelhandskar på de ganska stela händerna. Då jag hade glömt att smörja in mig med solkräm tog jag på mig den långärmade cykeltröjan inför möjligheten att cykla sex timmar i stekande sol. Till en början var det gott om medcyklister på vägen, nästan så att det var lite svårt att hålla den tiometerslucka fram till nästvarande cyklist som reglerna föreskriver. Under förstavarvet tvingade jag mig att hålla ner farten genom att inte köra om andra cyklister förrän jag legat bakom dem ett tag och tröttnat på deras segkörande. Under andra varvet mojnade vinden och ersattes av en frisk regnskur. Bra drag med långärmat! Min plan var att försöka ligga nära 30 km/h i snitt och att dessutom äta så mycket som möjligt inför löpningen, och det funkade fint de första två varven. Benen var oförskämt pigga och det var tur att andra cyklister tog det lugnt och agerade bromsklossar. På det tredje varvet tunnades fältet ut, men istället började benen kännas av litegrann, och för att inte helt ta ut mig inför löpningen slog jag av något på tempot.

Löpning - 42192 m på 4:52:12

Även om jag gillar att simma och cykla är löpningen min favoritgren. Det är så enkelt, så grundläggande, och de lyckokänslor jag får när allt flyter på är härliga. Därför är det på sätt och vis lite synd att löpningen ligger sist i en triathlon, så att man startar med trötta ben och mest plågar sig fram längs vägen. Växlingen gick någorlunda snabbt (00:03:38) och mycket riktigt var de första kilometrarna mycket stelbenta. Men efter ungefär en mil började stelheten i benen släppa och löpsteget kändes naturligare. Efter halva distansen var dock tröttheten tillbaka på ett mer fundamentalt sätt, och jag blev tvungen att ta några gångpauser. Inför tredje varvet hade jag inte mycket kvar i kroppen, men slutmålet var så nära att jag hade kunnat ta mig fram hoppandes på ett ben om det hade krävts. De sista kilometrarna och bilden av målgången tog fram reservkrafter från någon hemlig depå, och jag kunde öka farten och glida in med god marginal under mitt ändå rätt ambitiösa tidsmål på tretton timmar. Sluttiden med växlingar och allt blev 12:45:02 enligt den officiella tidtagingen (även om jag har bildbevis på att det egentligen var 12:44:59), och det är jag förstås grymt nöjd med.

När jag läser igenom texten oven ser jag att den är rätt torr och livlös. Jag önskar att jag kunde förmedla mer av hur det kändes under dagen. Tillfredsställelsen av att få röra på kroppen, nervositeten över att något ska gå sönder, kicken av att känna att planeringen hållit, resignationen i att bli tvungen att slå av på tempot, överraskningen när krafterna kommer tillbaka, insikten i att förstå hur långt man kan komma bara man bestämmer sig.

Men främst av allt glädjen. Det är något fundamentalt lyckliggörande i att tvinga sig själv till gränsen av sin förmåga. Jag hade ett stort leende under nästan hela dagen. Det var en överväldigande upplevelse. Jag önskar att jag kunde förklara det, men jag tror att man - liksom med så många andra upplevelser - måste uppleva det själv för att förstå.

Även om triathlon är en ensamsport kan man inte göra en sådan här grej utan hjälp. Stort tack till Erik som ordnade transport, koordinarade hejarklack, liverapporterade och rent allmänt var spindeln i nätet för hela resan, min familj som har hejat på mig under hela den här triathlonsatsningen och reste hela vägen till Kalmar för att vara på plats igår, Mårten och Anders som överraskade med att dyka upp i hejarklacken lagom till cyklingen, Gustaf som gav bra draghjälp under sista varvet på löpningen, alla ni som följde min framfört under dagen via nätet och hejade på, och alla som har lyckönskat, pushat, kommenterat, undrat, eller bara stått ut med mitt triathlonsnack det senaste halvåret. Tack!

Idag var det dags för min första riktiga triathlontävling, som en övning inför Kalmar. Jag körde Hjorten Triathlon på halv ironman-distans (1,9/90/21), vilket kändes något övermodigt, men om jag ska klara det dubbla om två månader så är det väl lika bra att känna på de längre distanserna.

Simningen gick bra — det var premiär för min våtdräkt, och även om armrörelserna hindrades något kompenserade dräktens flytförmåga det med råge. Jag hade seedats in i den långsammaste banan, men lyckades till min stora förvåning komma före mina fyra bandelarkompisar. Jag har inte exakt tid, men gissningsvis runt 43 minuter.

Cyklingen gick förvånansvärt bra. Medvind ut och motvind hem, men inte oöverstiglig, och jag slog till med en snittfart runt 29 km/h — inte de 30 som jag hade drömt om, men snabbare än jag gjort någon längre sträcka tidigare. Etappen gick på kanske 3:07.

Tyvärr fanns det inte så mycket krafter kvar när det var dags för löpningen — det var helt klart det tyngsta passet den här säsongen. Jag lade ambitionen att komma under två timmar på hyllan rätt fort och tog generösa gångpauser i samband med vätskepauserna. Jag tror det hela tog 2:15, kanske 2:20, vilket jag ändå får vara nöjd med.

Sluttid 6:07:53 — snubblande nära de sex timmar blankt jag drömde om, och en bra bit bättre än de 6:20-6:30 som var min mer realistiska kalkyl. Det känns med ens betydligt mer görbart att klara Kalmars femtontimmarsgräns.

Jag rekommenderar verkligen Hjorten triathlon till den som vill pröva på — trevlig bansträckning, välarrangerat och över två månader innan Kalmar för den som får blodad tand.

Nu ska jag sova mycket, mycket gott.

Uppdatering: Nu finns resultaten ute. Jag kom inte sist, eller ens näst sist, utan en hedrande 33:e-plats (av 39 startande). Yay me!

Det verkar som New York Marathon är 30 meter kortare än de europeiska marathonbanorna. Det är säkert en del, men inte hela, sanningen bakom att jag kapade 12 minuter på min tidigare marathontid. Men vi tar det från början:

Preludium: Vägen till Staten Island

Det var över ett år sedan de första tankarna på en marathon i New York föddes. Jag hade sprungit Stockholm marathon, och överlevt. Den påtagliga smärtan bleknade ganska fort, och så även minnena av den mentala ansträngningen som den fjärde milen utgjorde. Kvar var bara känslan av att ha klarat en massiv ansträngning och att ha vunnit över sig själv. Jag behövde en ny fix, men större. Och vad är större än New York marathon?

Inledning: Fort Wadsworth

Innan starten går står vi och huttrar i den tidiga höstmorgonen. Bussarna släpper av oss klockan sju, men starten går inte förrän tio över tio — det är mycket logistik med att få 37000 löpare i ordning på en ö. Vi fördriver tiden med att stå i kö till te och bagels, jag får massage av en elev på Swedish Institute. Oron över mitt stela högerben tilltar — det är en skarp, om än inte så stark, smärta när jag provjoggar. Löparna ställer upp i fållorna och leds sakta ut mot Verazano-bron. En acapellagrupp sjunger amerikanska nationalsången med avancerade harmonier. Startkanonen ljuder, ur högtalarna strömmar Sinatras “New York, New York”. Bak i fältet där jag står rör vi oss mycket långsamt. Sinatra hinner ta slut, och efterföljs av Bruce Springsteens “Born To Run”, innan jag når startlinjen. Jag sätter ner foten i tidtagarmattan, mitt chip registreras och jag inser att det är nu det börjar.

Första milen: Verazano - mitten av fjärde avenyn

Startfältet är stort och indelat i tre grupper. Min grupp - grön - får inte springa på den övre bron, utan den undre. Det är bättre ur vindsynpunkt, men jag känner mig lite lurad på upplevelsen som beskrevs i resebroschyren. Jag vill ju känna bron gunga under tiotusentals löpare. Sväljer förtreten och börjar en lätt joggning uppför den lätt lutande bron. Känner mig lite stel, men framförallt nervös. Minnena hur den fjärde milen egentligen var i Stockholm börjar komma tillbaka.

Tid för första milen: 0:59:48 — jag har ingen klocka, så jag vet inte detta då. Har en känsla av en ganska långsam första mil, men en mil under timmen är ganska snabbt med min måttstock (tider finns här — mitt nummer är 19746)

Andra milen: Fjärde avenyn - Greenpoint

Fjärde avenyn i Brooklyn är riktigt riktigt lång. Och bred. Tre eller fyra filer åt vardera hållet, och varenda meter är full med löpare. Åskådare kantar vägarna med plakat som bär uppmuntran till deras nära och kära. Bästa var nog en riktad till någons blivande svärson: “Run while you still can”. De hejande åskådarna byts under någon kilometer ut mot svartklädda allvarliga män med rejäla korkskruvslockar när vi springer genom de chassidiska kvarteren i Williamsburg. Stelheten har försvunnit, och nervositeten ger också med sig. Löpglädjen börjar infinna sig — konditionen är inget problem, kroppen svarar bra, och inget slitage att tala om än. Förmiddagssolen ligger på. Jag börjar känna att det kanske blir för varmt med överdragskläder. Knyter jackan kring midjan och känner den svettigt varma överkroppen bli behagligt tempererad igen.

Tid för andra milen: 1:10:11 — långsammare, märkligt nog, med tanke på hur bra den här milen kändes.

Tredje milen: Greenpoint - första avenyn

Gör samma procedur med byxorna — förutseende nog hade jag shorts under. Det ser lite märkligt ut med en hel träningsoverall knuten kring midjan, och funderar på att kasta den — många andra gör det, och kläderna tas om hand och delas ut till behövande. Vågar dock inte lita på att jag inte behöver dem senare, och det är ju ingen modetävling. Bron över till Queens markerar att halva loppet är avklarat, och en viss smärta börjar ge sig till känna i benen och framförallt fötterna. Får en dos Tylenol vid en vätskekontroll — all kringservice är på en riktigt hög nivå. Queens passerar snabbt förbi, men vägen till Manhattan går via den otroligt långa Queensboro Bridge. Nu ser man allt fler människor som inte orkar springa längre utan går. Funderar på att göra likadant, men föresätter mig att jag ska orka till åtminstone mile 16. Väl där föresätter jag mig att klara mig till mile 18, där energigel ska delas ut. När det också går satsar jag på att springa vidare till 30-kilometersstrecket.

Tid för tredje milen: 1:12:32 — det börjar kännas.

Fjärde milen: Första avenyn - Central Park

Men där är det stopp. Varje steg hugger till i fotsulorna, skenbenen, låren och andra blandade delar. Smärtan tvingar fram några hundra meters rask promenad, men förbipasserande löpare, tillsammans med en tilltagande åskådarskara, sporrar till att börja småjogga igen.

Den fjärde milen är vad maratonlöpning handlar om. Det handlar inte om kondition eller styrka längre — allt som räknas är vilken smärta jag står ut med. Smärtan kan avbrytas närsomhelst genom att bara börja gå istället, men gör det ändå inte. Istället stänger jag in mig i en mental bubbla med mitt självpåtagna lidande. Under Stockholm marathon var jag inte beredd på det här — jag vet inte om man kan läsa sig till hur man förbereder sig — och det kändes riktigt tungt. Men nu försöker jag tänka bort smärtan och bara springa. Det går riktigt bra – resten av kroppen har inget problem med att hålla ett efter omständigheterna högt tempo.

Tid för fjärde milen: 1:10:44 — Förvånansvärt bra upphämtning med tanke på att jag ändå gick en del sträckor här.

De märkligt långa avslutande två kilometrarna

Nu är vi inne i Central Park. En park mitt inne i en storstad kan inte vara så stor — det passar inte in i min världsbild av storstäder och parker. Men det är den. Vägen ringlar fram med en del uppförsbackar – ingen lutning att tala om, men vid det här laget är varje motstånd en tung vikt på axlarna. Det lättas upp av publiken, som vid det här laget står flera led djup, och vars jubel närmar sig öronbedövande. Det är en fantastisk upplevelse, men det är svårt att uppleva den på ett medvetet plan. Skyltar med meterbeteckningar börjar dyka upp - 800 meter, rundar ett hörn, 400 meter, jag ser nästa direkt, 300, 200, 100 följer och plötsligt ser jag målet.

Jag inser att alla bilder från marathonen jag sett på nätet visar målgången från andra sidan — vanligtvis en bild i helfigur på vinnaren som sträcker upp armarna i en segergest. Målgången ser annorlunda ut från löparsidan — nästan overkligt. Mekaniskt sträcker även jag upp armarna inför de sista stegen över tidtagarmattorna, men det är som jag inte riktigt är där. Ansträngningarna över de senaste fyra milen och nästan fem timmarna kommer ikapp mig på mållinjen. Det är en känslosam, nästan överväldigande upplevelse. Benen tappar all styrka. En medalj, en värmefilt och en flaska vatten sträcks åt mig från olika håll. Insikten om att jag klarat det — en marathon, i New fucking jävla York. Förlåt, THE marathon.

Epilog: Dealen med långdistanslopp

Av alla svåra saker man kan göra är långdistanslopp de enklaste. När man småpratar och marathonlöpning dyker upp (som det av nån anledning ofta gör — den delen av mitt undermedvetna som styr konversationer är lite tjatigt på det viset) hör det till protokollet att den som inte sprungit en mara ska säga hur svårt det måste vara, och att jag svarar att det inte är så farligt, och att det bara är att sätta ena foten framför den andra sisådär 40000 gånger.

Men det är det som är dealen med långdistanslopp. Att skriva en novell, skriva ett användbart datorprogram, eller laga en schysst trerätters till tolv gäster är svårare än att springa en mara, eftersom det är svårare att veta vad nästa steg är. Men för en marathon, så länge som benen inte går sönder, är det faktiskt bara att sätta ena foten framför den andra 40000 gånger, och ignorera smärtan. Det är som att vrida volymen till elva, hälla i hela flaskan tabasco, svepa en LIIT i en klunk. Maximal mängd av allt. Det är enkelt, dumt och saknar all subtilitet. Det är så destruktivt som folkhälsomotion nånsin kan bli.

Nästa år blir det Triathlon. Ironmandistansen. Mer av allt.

Om ni följde den här bloggen igår vet ni att jag lyckades ta mig runt Sveriges näst största sjö, om än inte riktigt lika fort som jag hade hoppats på.

Jag är inte riktigt säker på om förra årets maratonlopp eller den här rundan var jobbigast. Cykling är mycket mindre slitsamt, och framförallt är det möjligt att variera ansträngningen i ganska stor utsträckning — när man springer är det en väldigt tydlig gräns mellan att jogga och att gå, men på cykel går det alltid att trampa lite långsammare.

Å andra sidan tog vätternrundan över tre gånger så lång tid. Den rena tristessfaktorn är större. Jag hade med mig en MP3-spelare med en ljudbok laddad, men den räckte bara i nio timmar, och var i ärlighetens namn inte speciellt engagerande ens under tiden. Jag borde skaffat en rymligare spelare och laddat ner ett gäng podcasts. Slitaget på knän och bak blir, efter ett tag, rätt omfattande. Solen brände, som synes, ganska bra. Träningsvärken när jag vaknade idag var definitivt värre än efter maran, men den börjar lugna ner sig nu. Jag kan tillochmed gå i trappor utan smärtstillande!

Men båda aktiviteterna är lika i det att den sista fjärdedelen är värre än de föregående tre fjärdedelarna tillsammans. All den där sköna grundläggande glädjen i att använda kroppen är slut för länge sedan, allt som ömmar känns värre för varje steg/tramptag och i stort sett det enda som lyfter upp humöret är tanken på hur lite man har kvar, relativt sett.

Till skillnad från löpning är cykling dock en riktig materialsport. Min cykel, som jag skaffade för några månader sedan, är förmodligen en bra kompromiss mellan racer och “vanlig” cykel, men jag har blivit rätt sugen på en riktig extremracer med bockstyre och toksmala däck. Och en cykeldator med kadens- och pulsmätare. Och cykelhandskar. Och cykelglasögon. Och… Fast även om jag skaffade allt det skulle jag ändå bli omkörd vid Hammarkullen av någon seg 65-åring på en sliten åttiotalscykel.

Mobloggningsexperimentet gick rätt bra. Återigen, stort tack till alla som kom med glada kommentarer och tillrop, det var ett stort stöd ute på vägarna. Tanken med en serie självporträtt var att åskådliggöra hur jag blev tröttare och slitnare, vilket väl framgick sådär… det kanske hade varit roligt med några omgivningsbilder också. Men rent tekniskt fungerade det, så det kanske blir mera mobloggning om några veckor när jag åker till Roskilde.

So, finally after training for this since new year’s, I was standing in the starting pen for this year’s Stockholm Marathon. I did not feel well. For the last couple of days, the right side of my neck had felt inflamed, and I felt like I was coming down with a cold of some sort. To make matters worse, the sun and the general nervousness had given me a headache. I took some pain relievers and hoped it would pass somehow.

The starting pen was packed. 16000 runners had entered this year, I don’t know how many of them showed up, but definitely most of them (however, only 9957 finished) After a lot of waiting, the start was announced and — absolutely nothing happened. I was in the last starting pen, and it took at least a minute before people even could start moving. It took us a little over five minutes to reach the starting line, at which time the pace had picked up to a slow jog.

1. Lidingövägen-Valhallavägen

During the first kilometer, the street was packed with runners. It was possible to advance a few positions if you really wanted to, but as I liked the pace, I just went with the flow. I saw one runner in full military camouflage, including thick helmet and backpack, one in a chicken costume, and one runner with black metal-style corpsepaint. I hope he had waterproof makeup.

2. Vallhallavägen-Filmhuset

At this point, I started to look for the paceholders in the race. They were supposed to have flags so that you could spot them in the crowd, but it was hard to find anyone. I spotted a few people with finishing times posted on their backs, but it turns out these people were ordinary runners with an intention to make those times. Later in the race, it became appearent that their intentions were not always matched by their abilities (after about half the marathon, I saw a couple of 5:00 runners ahead of a 4:15 runner). A few spectators were present, which was fun, but they were very quiet. After reading reports on Stockholm marathon by runners that have run in other countries, the consensus seem to be that the swedish crowds are numerous, but a silent.

3. Lindarängsvägen

This kilometre saw us leaving the city and enter the greener surroundings of Gärdet. Just at the exit of Vallhallavägen, there was a heavy rock band playing from a lorry. They were no Entombed, but it was good to hear some heavy music all the same. The running still felt really easy, but I continually reminded myself that I should take it easy and keep my own pace. At this point, my headache had dissappeared, but my right foot started to hurt real bad.

4. Lindarängsvägen-Kaknäsvägen

At this point, the road got a lot narrower, and so it got a little more crowded again. I saw Ian, who was arranging a refreshment station with punsch (a swedish liquour), but I didn’t manage to say hi due to the crowd.

5. Kaknäsvägen-Djurgårdsbrunnsvägen

This kilometre saw the first real refreshment station, where wet sponges was also passed out. Ever since the start, the sun had been shining, and it felt really good to cool down a little. I ended up keeping the sponge during the whole race, like a little mascot. I had another Ipren (pain reliver) with some water at this station, which seemed to kill off the pain in the foot for good. There were new pains to come, though. At this point, we also saw our first official race clock. I didn’t have my own clock, so it was good to see how I was doing. Fairly well, my first 5 km took around 31 minutes.

6. Djurgårdsbrunnsvägen-Dag Hammarskjölds Väg

This kilometer was run in the blistering sun, with no shadows of any kind. Spectators began to appear again, cheering a little more this time around.

7. Engelska Kyrkan-Strandvägen

At this stage, we began to get back into the city again. I think this was where I first encountered the run-through showers. Those were really great, as it was still pretty hot.

8. Strandvägen-Kungsträdgården

The second refreshment station was near the end of Strandvägen. At this stage, I still felt pretty good and was eager to push on, so i tried to drink while running. Not a good idea, most of the water ended up on my clothes. Apparently, both Marika and my aunt was standing at Kungsträdgården, wanting to cheer for me, but I missed them both. At this stage, there was a lot of spectators, and a fair amount of cheering. It did help, as I was beginning to feel a little tired at this stage (did I mention that it was hot?)

9. Kungsträdgården-Slussen

This kilometre went through the middle of Stockholm, over bridges and with plenty of sights to see on all sides. Since I’ve lived here for quite some years, I wasn’t that impressed and enjoyed the second run-through shower much more.

10. Slussen-Söder Mälarstrand

A lot of cheering people at Slussen, as well as the first photo opportunity. A company called Photomotion had their photographers stationed around the course, the idea being that they take your picture, identify you by the number bib, and offer to sell the picture to you later. I’ll have to see how they turned out.

11. Söder Mälarstrand

Söder Mälarstrand is a fairly long, straight stretch, with not much variation, but here I encountered the 10-km timing mat, which you run over and, through the magic of the timing chip fastened to your shoe, your time is recorded. I did the first 10-km in 1.06.06, which I’m pretty happy with, since I was trying to conserve energy. At the refreshment station, I took my first shot of energy gel (I had six shots in total), which really worked. At this stage, I hardly felt tired at all, but my feet and knees had started to hurt a little.

12. Söder Mälarstrand-Västerbron

Yet more running on flat ground, leading up to the feared Västerbron (”West bridge”) At the base of the bridge Erik, Helene and Filippa was standing, cheering for me. I went over and exchanged a few words. Cheered up, I went on for Västerbron. This is a bridge that’s also the highest part of the course, going from 5 m above ground to around 30 in only a few hundred meters. I did manage to run the entire climb, and was fairly satisfied with myself.

13. Västerbron-Rålambhovsparken

At the crest of the bridge, I exchanged a couple of brief words with a danish runner in his 50’s, saying that “Now the worst is over”. Little did I know… The slope down was nice after the hill climb, but it was almost too steep. At the end of the bridge, there was another run-through shower, again made full use of. Rålambshovsparken is one of the nicest and biggest parks in Stockholm, and normally on a Saturday there are lots of people there, but I can’t really recall how many spectators there were. I think I was just longing for the next refreshment station, which appeared at the end of Rålambshovsparken. At this stage I started to take longer walks while making sure I drank at least two cups of energy drink.

14. Norr Mälarstrand

My standard 9 km course goes by Norr Mälarstrand, so this was familiar ground. Although, when I run it, i run on the small path near the water, but of course that wasn’t an option this time.

15. Stadshuset

Close to Stadshuset, a calypso band was playing, and a lot of pretty smiling girls were samba dancing. If I recall correctly, clouds began to appear around this point.

16. Stadshuset-Fleminggatan

Fleminggatan slopes slightly upward, so I took my time at the refreshment station here. When I had run my practice runs, I’ve missed the exit to this street, due to me running at small path close to the water. You have to run on the alsphalt street to get to Fleminggatan. At the refreshment station, I had my second energy gel shot, and continued to do one every other station. The energy gel didn’t taste that good, though, sort of a syrupy kind of fluid with a slight citrus taste.

17. Fleminggatan-S:t Eriksbron

Now we were starting to get close to where I live. I often walk over S:t Eriksbron to Fridhemsplan (close to where S:t Eriksgatan and Fleminggatan cross). Again, a lot of people were cheering at this stage.

18. S:t Eriksbron-Odengatan

At the end of S:t Eriksbron, a sign saying that grape sugar was dispensed 100 m ahead appeared. Great! At this point, my knees started to get really tired, and I could use a energy boost.

19. Odengatan-Karlavägen

At this point, cars with the current race time started to pass us, so I got the feeling that the leaders of the race, now on their second lap, was close to us. And sure enough, two racers soon sped past us in the left lane. It’s one thing to see how these people run on TV, but a whole different thing when you’re running beside them, having almost half a half marathon behind you. Truly impressive. Most of us runners still on the first lap applauded as they went by.

20. Karlavägen-Sturegatan

Now we were starting to get really close to the end of the first lap. On my practice runs, I had usually been a lot more tired at this stage, but now my worst problem was the increasing pain in my knees and legs.

21. Sturegatan-Fältöversten

At Sturegatan, people were passing out pickles, of all things. I took one, thinking that it would be good to replenish some salt, but it tasted really really bad, so I quickly spit it out. Speaking of which, the amount of junk (cups, sponges, pickles, grape sugar tablets) beeing thrown on the street was absolutely staggering. People were showeling junk away all the time.

22. Fältöversten-Gärdet

Soon after Fältöversten, the 21.1 km timing station was set up. I clocked at 2.20.32, which was ok, but I had really hoped that I would do better, to around 2.10. I had, however, advanced from place 9045 to 8967 (which I didn’t know at the time)!

23. Greve von Essens Väg

I had told myself that I would allow myself to start walking after 21.1 km, but for some reason I kept on running. At this point, the sky was more or less completely cloud-covered, which probably was a good thing, but it would have been nice to run this part, leading away from the city into green surroundings, in some sunshine. I think it was somewhere around here that bananas were handed out. Unfortunately, they were pre-peeled and stored in big jars, so they were slightly… icky.

24. Greve von Essens Väg-Djurgårdsbrunnsbron

At this stage, my legs finally gave in, and I started walking. I had passed plenty of people that were walking up to this point, so I felt it was only fair. However, I got a little stressed by all the people passing me, so I started running soon again.

25. Manillavägen-Djurgårdsvägen

This part had some hills, which was fun, but I started to walk up the hills, to save my knees. Normally, these are really nice surroundings, with beautiful nature, but I was a little past being able to admire that now, particularly as the sun wasn’t shining anymore.

26. Djurgårdsvägen

Ah this point, my mood started to change. There were no spectators, no sun, my knees and feet hurt, and the pace was really slow, so there were no things to pick me up. I considered getting my mp3 player from my pocket and use some music to cheer me up, but decided against it, as music mostly seem to help me in the beginning of a run. A few days before the race, I decided that I would mostly run without music, so as to not shield myself from the other runners, the crowd, and the general vibe.

27. Djurgårdsvägen

…and this part was just more of the same.

28. Djurgårdsvägen-Strandvägen

At this stage, leading in to the city, we passed a house where 7-8 kids where standing, hands outstretched, and whenever a runner high-fived them they would cheer. So I did that, and it really cheered me up, as well. Thanks, kids!

29. Strandvägen-Kungsträdgården

Although the sun was not shining anymore, it was still kind of hot, so I took one water cup at the refreshment station and poured it over my head. I quickly found out that there was more in the cup that I had thought, as the front of my shirt got troughly soaked. Now I started to really miss the sun, since it got cold. I realized the only way to get the water out was to keep running to evaporate it. So that’s what I did.

30. Kungsträdgården-Slussen

At the bridge over to Gamla stan, on the way to Slussen, my knees gave out again, and I started walking again. Of course, that’s when a photomotion photographer appeared and took my picture. I wish I had faked a couple of running steps.

31. Slussen-Söder Mälarstrand

Here was the 30-km timing mat. I clocked at 3.26.41, and advanced my position from 8967 to 8965. Not much, but still! Of course, at the time I did not know this, and so I plodded on.

32. Söder Mälarstrand

Veteran runners say that the last 10 km are much harder than all the kilometres leading up to them, and I can see what they mean. At this point, I was hurting all over, the energy gel was not of much use (it wasn’t that I hadn’t the energy, it was my feet and knees being worn out), spectators had begun to go home, and even the arrangers was less entusiastic than on the previous lap.

33. Söder Mälarstrand-Västerbron

Here, Erik, Rickard and Niklas was standing and cheering for me. I paused for a while, talking, and they convinced me that even though 4.30 was out of the question, I might still make 5.00. With renewed self-confidence, I started running again, but had to walk the “hard” part of västerbron (the bridge has a fairly flat part with just a little ascent, but following that, there’s a much steeper part). Some traffic passed us on the left side of the bridge, and when a pickup truck passed, I briefly thought of jumping abord it.

34. Västerbron-Rålambhovsparken

The slope down from västerbron went fairly well, and I managed to keep running all the way to the refreshment station. At this point, my spirit wasn’t that high. I kept telling myself “only 8 more kilometres to go, that’s nothing, I can do this!”, but I didn’t really convince myself.

35. Norr Mälarstrand

Some percussionists were playing along the way, and the Swiss fanclub had a couple of lawn chairs up, drinking beer and cheering on. Were there a lot of Swiss people running this year?

36. Stadshuset

The samba girls were still present, but they weren’t smiling much, and mostly seemed to want to go home. At this point, I wanted to, too. Kept telling myself how short of a distance it was left, and that I knew every step of the way.

37. Stadshuset-Fleminggatan

There were a lot of Finnish people cheering around here. And a lot of Finnish people in the race. I even heard something about there being more finns in Stockholm marathon than in Helsinki marathon, can this be true?

38. Fleminggatan-S:t Eriksbron

While most of the streets where the marathon ran was totally closed of for car traffic, S:t eriksgatan was only half closed off, so there was a bit of traffic beside us. Still, I think this wasn’t the best day to be driving in Stockholm.

39. S:t Eriksbron-Odengatan

Passing S:t Eriksplan, I briefly thought about taking a detour to my apartment to get my knee support thingy (I tried running with one during practice, but decided against it for the race, since it made actual leg bending movement harder). But that would have meant running an extra 500 meters, so that was out ouf the question. Again, they passed out grape sugar tablets. The ground was white for the next 100 meters, of all the dropped tablets that had been crushed under runner’s feet.

40. Odengatan-Karlavägen

At this point, I passed a car with a race timer, which said that I had to run the last two kilometres in six minutes in order to achieve my 5:00 goal. Needlessly, this didn’t feel at all achievable, and so, I started walking again. But there’s something about beeing passed by the other runners that bring out the competitivness in me, and so I started running again soon after.

41. Karlavägen-Sturegatan

Now I felt that the goal was within reach, which lifted my spirits, and so I decided to try and run the last part. I think I gained more than a few positions during this stretch. No pickles was passed out this time around, which was just as well.

42.2 Sturegatan-Stadion

It was great to see the sight of Stadion. I didn’t really know how the last part of the course was laid out, so I got a little frustrated when it dawned on me that we had to run outside the entire lenght of the stadium, and enter through a back entrance. But entering the stadium was great. The first thing I saw was this giant “Välkommen i mål” (Welcome to the goal) message on the light screen, then I saw the crowd, who was still numerous, even though the race had been going on for five hours. The last 200 meters took place on the running track, which felt so much better to my feet than the asphalt. I even increased the pace slightly. Looking at the race clock at the goal, I saw that I came in at around 5.04, but since I crossed the starting line about five minutes after race start, my effective time was 4:59:09, and my place was 8743, meaning that I overtook over 200 runners in the last 12 km! That’s not so bad.

Here’s the result page for me

Afterwards, I was of course exhausted. I got my medal and stretched for a while, but since most of the pain was in my knees and feet, I had no idea of how to tend to them. There was a tent set up from a massage school where I probably could have gotten some help, but it had an insanely long line. Instead, I got some bread, chocolate and soft drinks to start the recovery process, after which I went home.

So, was it worth it? The five months of intense training, all focused on this race, and the five hours of running, the pain in the knees, the loniness of the second lap, the nausea later at night? Of course it was. Immediately after finishing, I was dissappointed with my finishing time, as I had aimed for 4:30 (actually, I originally trained for 4:00), but with a few hours of perspective, I’m really happy that I finished at all. I think that most people have the ability to get in the shape needed to finish a marathon, but very few ever do. I’m glad I managed to, and I’m happy I managed to reach the goal that I set for myself over five months ago. I’m now looking forward to resting for quite some time without feeling bad about it. Some say that the recovery period should be the same as the number of miles in the race (26 in this case). Sounds about right.

Would I do it again? I don’t know. I sort of proved that I could do it, running it again wouldn’t prove anything. But it would be great to be able to run the race through, and to get my time closer to 4 hours. And in particular, running the New York Marathon would be really cool…