Kängpunk, fildelningslicenser och digital mognad

Sedan Tomas
Lundström tipsade
om den har jag lyssnat mer eller mindre konstant
på ”Get it off”, inledningsspåret på Disfears (ljudvarning!)
nya skiva ”Live
the Storm”
. Det är verkligen en fantastisk låt — den mäktiga
inledningen, det Ace of Spade-minnande förhållandet mellan grundriffet
och versen, och den ståpälsframkallande refrängen mellan 2:22 och
2:34. Alla
måste lyssna!

Men även om inledningsspåret går att ladda ner gratis vill man ju
gärna ha resten av skivan också. Disfear ligger på Relapse, vilka ju
finns på Emusic, som jag ju hyllat några gånger tidigare. Men de
har inte
fått in något nytt från Relapse
sedan ”Red
Album” av Baroness
(som IMHO är ganska överskattat) — utöver
Disfear-plattan saknar jag även Dillinger
Escape Plan
(och Death Breath,
men de ges bara ut på Relapse i USA, och Black Lodge verkar inte finnas på
Emusic alls).

CDON
downloads
finns inte Disfear alls, och på ITMS finns plattan bara i
DRM:at format (det där med DRM-fritt
utbud på ITMS
verkar bara gälla EMI). Att köpa DRM:ad musik år
2008 känns… halvfräsht.

Tänk om man kunde ladda ner plattan från valfri fildelningstjänst
istället, fast på ett lagligt sätt. Kanske genom nån typ av avtalslicens, liknande den
mekanism som radiostationer använder för att få spela all musik (av
såväl STIM-anslutna musiker som andra) utan att behöva cleara
rättigheter för varje enskild låt? Jag tycker att STIMs utspel i
frågan
är mycket välkommet, och tror att en sådan licens kan bli
en riktigt bra lösning om den utformas rätt.

Faktum är att lösningar av det slaget har föreslagits
redan 2004 av EFF
, och att IRI:s Katarina Renman-Claesson varit
inne på liknande
tankegångar 2006
.

Men i ”utformas rätt” ligger IMHO ett krav på att det ska vara
fråga om en verklig fildelningslicens — i STIMs utspel pratas
bara om nedladdning, och det räcker inte. En sådan licens måste göra
det tillåtet att ladda upp, dvs tillgängliggöra, för att det ska vara
någon poäng med det. Jag är inte heller övertygad om att det måste,
eller ens bör, vara ISP:ernas sak att administrera en sådan
licens. Det blir lite för bekvämt att i nästa steg ställa politiska
krav på att ISP:er ska blockera portar, eller lämna ut personuppgifter
till rättighetsorganisationer, för kunder utan
fildelningslicens. Bättre att de får koncentrera sig på
kärnverksamheten att skyffla bitar så fort som möjligt. Och
framförallt måste det vara praktiskt möjligt att köpa internettillgång
utan att samtidigt lösa fildelningslicens — annars är vi tillbaka i
kassettavgiftsträsket.

Utspelet
har mestadels
sågats (även om några
är försiktigt
positiva),
inte så mycket på sina egna meriter som det faktum att ingen längre
har något förtroende för STIM med flera upphovsrättsorganisationer,
och läser in antaganden om att ett sådant system skulle öppna för ännu
mer krav på nätövervakning och piratjakt.

En helt korrekt invändning mot förslaget är att att en sådan
fildelningslicens med STIM som motpart bara skulle göra det möjligt att fildela
musik. Förmodligen skulle även IFPI behöva vara med på ett hörn —
en inspelad låt omfattas ju av två ensamrätter, dels den egentliga
upphovrätten till kompositionen (som STIM administrerar), dels den
s.k. närstående rättigheten till själva ljudinspelningen (som IFPI
hanterar). TV-serier, filmer, datorprogram, spel, böcker, med flera
upphovsrättskyddade verk skulle inte omfattas.

Vilket inte är så förvånande — upphovsrättsorganisationerna är
inte, som man ibland kan få uppfattningen av, någon välkoordinerad
intressesammanslutning med en enda gemensam agenda. Musikbranschen har
den största ”digitala mognaden” med tanke på att man vid det här laget
inte bara insett möjligheterna med digital distrubition, utan även
börjat inse att DRM förtar sådana möjligheter. Filmbranschen tror
fortfarande att DRM är en bra idé och bokbranschen är knappt på
banan vad gäller digitalisering.

(För att knyta ihop säcken kan noteras att Live the Storm varken finns på Mininova eller The Pirate Bay. Jag tror det säger något om kängpunkares digitala mognad, alternativt DIY-etikens inställning till upphovsrätt, men jag är osäker på vad.)

Jawbreakerhumör

Jag har varit på Jawbreakerhumör de senaste dagarna. Och jag kan inte lyssna på Jawbreaker utan att bli nostalgisk. Vilket kanske är en av anledningarna till att det kan gå något år mellan mina Jawbreakerperioder.

Jawbreaker är en rätt välbevarad hemlighet i punkvärlden. De som känner till bandet och har lyssnat in sig litegrann älskar det vanligtvis reservationslöst, men det verkar inte vara något band man lätt lyssnar in sig på. Influenserna syns dock i varenda band som idag kallas emo (men låt inte det avskräcka – det är långt långt ifrån någon kajalarenarock).

Jawbreaker är nostalgi för mig eftersom det är så tight förknippat med min studietid i Uppsala. När jag började plugga på DVL var det första gången jag fick riktig tillgång till internet. Och det fanns redan en massa punkare där. Från USA! Som pratade om helt andra band än jag hört talas om (fram tills dess hade jag levt på trallpunk, käng och kanske lite NYHC-inspirerad norrländsk håce). Jawbreaker var ett av banden som det snackades allra mest om, och deras då nysläppta skiva ”24 hour revenge therapy” hyllades överallt. Den utmärkta skivafären Head Mechanic hade plattan inne, och strax efter första studiemedlet satte jag igång skivan, full av förväntan.

jawbreaker-24hour.jpg

…och fattade ING-EN-TING. Det lät ju bara otight, skramligt och gnälligt. Vad var grejen? Men det som skrevs om bandet och skivan var så övertygande att jag gav skivan flera nya försök. En dag tog jag fram texthäftet och uppfattade för första gången vad Blake sjöng. Då föll alla bitar på plats.

Sen dess har 24 hour revenge therapy varit en av de där plattorna som jag alltid kan återvända till. Idag hör jag nästan inget av skramlet, men däremot harmonierna, dynamiken, känslorna, texterna – vilka texter. Boat Dreams From A Hill, Condition Oakland, West Bay Invitational – med musik som perfekt fångar känslan.

(Både last.fm och amg låter dig lyssna på 30-sekundersklipp av låtarna – gör inte det, de här ska höras från början till slut. Gärna med texterna bredvid, som sagt.)

Jawbreaker: Dear You

Något år senare kom ”Dear You”, deras första platta på ett majorbolag. Betydligt mer välproducerat, hade lite svårt att fastna hos mig. Tills den följde med som sällskap på en resa till Heidelberg. Jag var nybliven singel, trött på att plugga, livet var tungt. Resan blev en startpunkt för nästa steg i tillvaron, och ”Dear You” var soundtracket. När jag kom hem gick jag på jobbintervju hos ett nystartat webbföretag, fick jobbet, började två dagar senare, jobbade över första kvällen, och plötsligt började någon av mina nya medarbetare att spela Fireman på hög volym. Det kändes som att komma hem.

Skambankt!

Skambankt

För några år sedan fick jag av en slump upp ögonen för norska Skambankt genom deras självbetitlade debut med fethård punkrock med vissa arenatendenser. Skitarga texter på norska och låttitlar som alla slutade med utropstecken. Bra grejjer. Samma år såg jag dem på Roskilde en sen natt på näst största scenen och kände att de här kan bli hur stora som helst språket till trots. Tänk Turbonegro fast med pajastendenserna utbytt mot barrikadilska.

skamania_skambankt.jpg

Fast sen hände ingenting. Mini-CDn ”Skamania” skaffade jag aldrig eftersom jag bara hittade den för svindyra priser (6 låtar för 150 spänn, fet chans!) och sen föll de lite i glömska hos mig.

Men så förra månaden bläddrade jag bland nyinkommet på emusic och såg att Skamania nu fanns tillgänglig där. 6 låtar för 13 spänn kändes mycket mer överkomligt. Och visst är det fortfarande bra. Kanske lite softare, kanske ännu mera arenarockkänsla, men helt OK. Helt klart ett band att ha på radarn.

eliksir_skambankt.jpg

De släppte visst sin andra fullängdare Eliksir (finns inte på Emusic) i början av året, vilket har gått mig spårlöst förbi. Jag antar att rock på norska inte går hem i Sverige såvida den inte framförs av onda pandor. Däremot ska de tydligen vara stora i Danmark, vilket är ett inte helt ovanligt exempel på hur Sverige står utanför nordiskt musikutbyte. Synd. Men lyssna på deras myspacelåtar sålänge.

emusic och Ignite

Det var länge sedan någon platta gick lika varm som Ignite’s ”Our Darkest Days” har gjort den senaste veckan. Men först lite gräsrotsreklam:

Jag har sedan några månader varit emusic-användare. För er som ev inte känner till emusic: Det är en nedladdningstjänst för musik i mp3-format. Den har två, eller kanske tre, egenskaper som gör den annorlunda jämfört med exempelvis ITMS, cdon, eller inprodicons tjänster.

  1. Man handlar inte a la carte, utan signar upp för medlemsskap på en av tre nivåer — detta berättigar en till att ladda ner 40, 65, eller 90 låtar per månad.¹ Man får ingen rabatt för att ladda ner ett helt album. Nedladdningar som man inte utnyttjat vid månadens slut går upp i rök.
  2. De har ingen musik från några majorbolag.
  3. Ingen DRM, och ingen annan teknisk eller juridisk anordning för att förhindra att de filer man laddat ner är lagligt spelbara även efter att man slutat prenumerera på tjänsten (man förbinder sig dock avtalsmässigt att inte ”överlåta” filerna).

Den vanligaste kritiken mot emusic riktar in sig på #2 (den saknar också många av independentbolagen — jag saknar särskilt Relapse). Men det är som att kritisera en jazzbutik för att ha dåligt hårdrockssortiment – det finns ingen anledning att ha emusic som sin enda digitala musikbutik. De inlåsningseffekter som ITMS, Zune och i viss mån PlaysForSure-systemen har finns inte här. Sen är det den detaljen att den mesta musik jag gillar ofta ligger på independentbolag, som är väldigt bra representerade på emusic. Jag har inte gjort någon uttömmande undersökning, men jag skulle inte bli förvånad om de har fler av mina favoritplattor än ITMS — de har definitivt fler än cdon och de andra WMA-butikerna.

Den näst vanligaste kritiken går ut på att prenumerationsförfarandet är sämre än a la carte-handel. Och det är det ju i viss mån, iom minskad flexibilitet och risken att missa nedladdningar. För min del är det inget praktiskt problem — jag har drygt 60 plattor på min ”save for later”-lista, att beta av när nästa månads nedladdningar blir tillgängliga, och den listan har stadigt växt sedan jag började använda tjänsten. Om ny musik fortsätter att läggas till i samma takt som nu kommer risken att få slut på intressant musik att ladda ner ganska obefintlig. Frågan man ska ställa sig är ”kommer jag hitta tillräckligt mycket intressant musik för att fylla upp mina nedladdningar varje månad?”. Svarar man inte ”ja” på den, då kanske inte emusic är rätt för en (men då kan man å andra sidan inte ha särskilt stort musikintresse).

Övrigt positivt: Priset är löjligt billigt, och konkurrenskraftigt jämfört med allofmp3.com (~2 kr/låt mot ~1 kr/låt). När en platta kostar motsvarande 25 kr vågar man prova på musik som man annars kanske inte skulle lyssnat på.

Det finns, så klart, ett par negativa saker. Det första är att många skivor är licensierade per region, så allt som oftast får man meddelandet ”We’re sorry. This album is unavailable for download in your country (Sweden) at this time. We apologize for any inconvenience this may cause” — vilket är sjukt irriterande. Man får hoppas att emusic blir bättre på att sätta press i rättighetsförhandlingarna med tiden. Det andra är att tjänsten är förvånansvärt ansiktslös — kommunikationen från företaget till användarna är mycket sparsam, på forumen förekommer aldrig några emusic-representanter, och många frågor (inte minst om regionslicensieringen) förblir obesvarade. Inte ens en blogg — känns inte så 2007. Det tredje är att tjänsten är svår att utvärdera utan att ge emusic sitt kreditkortsnummer – det finns ingen uppenbar väg att bläddra igenom utbudet utan att ha en användarprofil (vilket i viss mån är förståeligt mtp licensierings/regionssituationen, men ändå). Det sista kan man dock avhjälpa genom att gå via de länkar David Smey lagt upp — man bör också läsa hans FAQer för nya användare och gamla stofiler.

Hursomhelst, för någon vecka sedan såg jag att Ignite hade dykt upp bland nytillkomna band. Det är ett namn som alltid har funnits lite i periferin — jag har aldrig hört någon hype att tala om, utan snarast fått intrycket att det rört sig om ett anonymt dussinband. Emusic gertillgång till 30 sek smakprov från varje låt, samlat i en m3u-spellista — mycket smidigt sätt att få en överblick över en eller flera skivor — så man kan köa upp allt man har på sin save for later-lista och se om det är något som sticker ut.

Och satan i gatan vad Ignite stack ut — löjligt catchy melodiös hardcore, som inte degenererar till skatepunk, metalcore, screamo eller något annat. Melodierna sitter direkt efter första lyssningen, och Zoli Teglas pipa är riktigt imponerande. När jag nu kollar runt på olika punksajter verkar det som de flesta haft den ganska högt på bäst-av-2006-listorna — förstår inte hur jag kunnat missa den. Rekommendas reservationslöst – det verkar som man kan lyssna på plattan i sin helhet på bandets myspace-sida.

¹ Vilket kommer ändras till 30/50/75 för nyblivna abbonenter den 20:e februari — så om du redan funderat på att börja använda tjänsten är nog det här ett bra tillfälle.

Fem böcker och en tidning

Den senaste tiden har jag mest legat hemma och vårdat min
förkylning. Idag tillät dock det vackra senhöstvädret inte mer
ihopkurande med varmt honungste, så jag begav mig ut på en
promenad. Lång historia kort: jag hamnade vid Pocketshop och
Presstop och shoppade loss på lite analogmedia. Mina inköp:

Anthony Bourdain: The Nasty Bits
Jag är svag för autobiografier, och Bourdains ”Kitchen Confidential”
är nog en av de roligaste jag läst — en väldigt macho redogörelse för
hans liv som kock med mycket sex, droger och rock n’
roll. Efterföljande reseskildringen ”A cook’s tour” var inte lika
spännande, men det är svårt att inte smittas av den entusiasm för mat
och matlagning som utstrålas. ”The Nasty Bits” är en samling av
kortare artiklar utan något särskilt tema, och verkar så här långt
vara ganska lovande.
Dennis Töllborg: Bli inte blåst – regler eller juridik?
Det sägs ibland att jurister har svårt att förstå teknik, och det är
väldigt sant, men tekniker har — vill jag påstå, efter att ha
diskuterat teknik och juridik med båda grupperna i snart två år nu —
ännu svårare att förstå juridik. Den här boken, skriven av en
professor i rättsvetenskap, verkar vara en bra rekommendation till
personer som vill förstå vad juridik faktiskt är och dess roll i
samhället, tillsammans med en mängd praktiska nedslag i olika
rättsområden, men inte vill lägga 4½ år på en jur.kand….
Malcom Gladwell: Blink – the power of thinking without
thinking
Ganska hypad bok från förra året. Jag har läst halva ”The Tipping
Point” och vill minnas att den var intressant, men av någon anledning
lade jag den ifrån mig och har inte plockat upp den, så helt
oumbärligt intressant kan den inte ha varit. Premissen i den här boken
— ”showing how a snap judgement can be far more effective than a
cautious decision” — tilltalar mig dock.
Johan Norberg / America Vera-Zavala: Ett annat Sverige är
möjligt
Ett liberalt och ett socialistiskt perspektiv på vad som är fel med
Sverige och hur det borde utvecklas. För något år sedan läste jag
Norbergs ”Till världskapitalismens försvar” sida vid sida med Johan
Ehrenbergs ”Socialismen min vän” — det kändes som att det gav mer att
läsa två radikalt olika meningar om samma ämne sida vid sida. Den här
boken är samma idé på betydligt färre (~160) sidor. Jag tror jag vet
vem jag kommer hålla med mest, men ser fram emot att läsa bägge.
Nick Hornby: A long way down
Jag hade helt missat att Hornby kommit ut med något nytt efter ”How to
be good” — en bok som jag läste i ett sträck, men som inte lämnade
några spår efter sig alls. Jag antar att inte heller denna är i ”High
Fidelity”-klass, annars borde jag väl hört något om den. Å andra sidan
— det är Hornby, hur dålig kan den vara?
Denimzine #11
Jag har, jämfört med dagarna då jag gav ut fanzinet ”Krama Varandra”
eller rattade sajten ”The Swedish Punk/HC Archive”, inte så bra koll
längre. Jag har prenumerat på Close-Up sedan länge för att åtminstone
ha lite koll på vad som händer i de hårdare musiklägren, men deras
punk/HC-bevakning är ganska tunn. Denimzine börjar kännas som en
tidning som kompletterar på det området. Jag har köpt de senaste
numren när jag ramlat förbi en välsorterad tidningsaffär och blir
ständigt imponerad över den (även om språket är lite charmigt stolpigt
på sina ställen). Det blir nog en prenumeration på den här också.

Musik för motionärer

Det blev inget skrivet varken igår eller förrgår. Så kan det vara när man jobbar tolv timmar om dagen, minsta lilla kräftskiva kan få det övriga fritidsaktivitetsschemat att spåra ut totalt. Om en stund är det iaf dags för kvällens joggingtur, och jag tror tillochmed det blir den långa rundan (8,5 km till skillnad från den korta på 3,5). Ingen joggingrunda utan musik, dock. Såhär ser min nuvarande motionsplaylist ut:

Bad Religion – Stranger Than Fiction (Stranger Than Fiction, 1994)
Bra inledningslåt. Som med all motionsmusik är det viktigt med tempot, och den här låten har en enkel rytm som passar bra för de första minuterna, som på min runda består av en lång utförslöpa.
Biohazard – Shades Of Gray (Urban Discipline, 1992)
Lite tuffare tongångar och lite mera groove. Den här låten funkar inte lika bra som jag trodde att den skulle funka, men det kan vara att den ligger lite för tidigt i listan. På tidigare listor har jag haft exempelvis Hatebreed efter ~30 minuter, då funkar de tunga gitarrerna utmärkt för att ge lite extra energi.
Bruce Springsteen – Born To Run (Born To Run, 1975)
Det är något visst med låtar med ett metaforiskt löpningstema — Promoe’s ”Long distance runner” har funkat utmärkt på en tidigare lista. Det enda som är fel med den här låten är väl breaket mot slutet, men det är kort nog för att inte förlora tempo nämnvärt.
Danko Jones – Rock Shit Hot (I’m Alive And On Fire, 2001)
På min korta runda kommer den här låten på precis när jag är vid foten av den längsta och tyngsta backen, vilket passar rätt bra till det stökiga soundet
Fjärde Världen – Johannes 6 8 (Live in Malmö 2001)
Inte riktigt rätt tempo, men det är ett riktigt pepp-beat. Och den fullständiga triolfestivalen i slutet av verserna är inte att leka med. Dock inte riktigt lika bra som ”Mina Hundar” med Fattaru, vars tempo stämmer kusligt exakt överens med mitt löptempo.
Kyuss – Odyssey (Welcome to Sky Valley, 1994)
Vid det här laget börjar jag bli lite trött. På min korta runda kommer den här precis på sista sträckan hem, och jag kan avgöra om jag får en bra eller dålig tid beroende på hur långt in i breaket jag hinner innan jag är hemma. Vem behöver tidtagarur?
Lauryn Hill – Lost Ones (The Miseducation of Lauryn Hill, 1998)
Den här hamnade på listan inspirerat av en tidigare medplockning av ”Hip Hop” av Dead Prez – teorin är att det extremt sparsmakade beatet funkar bra att springa till. Tyvärr funkar det inte riktigt lika bra med den här låtens tempo, men det är ju iaf en grym låt.
Machine Head – Davidian (Burn My Eyes, 1994)
Nyckeln till en bra motionsmix är, förutom låtar med bra och jämnt tempo, variation. Så här långt in i passet är det dags för de tunga gitarrerna igen. Tyvärr ett onödigt downtempobreak även i den här låten.
Mano Negra – King Kong Five (Best Of, 1989)
Här är det egentligen bara att lyssna på låten, så går benen på autopilot. Tyvärr kommer den här låten precis på det tyngsta stället, en fyravåningstrappa, som egentligen skulle behövt något långsammare och tyngre.
NWA – Straight Out Of Compton (Greatest Hits, 1996)
Fin-fint beat att springa till, speciellt kontrabassaxofonen (är det väl?) Man får dock passa sig så att man inte börjar sjunga med, det kan bli fånigare än inledningsscenen i Office Space.
Paradise Lost – Say Just Words (Reflection, 1998)
Jämn och fin rytm med utpräglad enkel rytm. Pianoklinkandet passar rätt bra efter förra låtens rätt stökiga beat.
The Haunted – 99 (rEVOLVEr, 2004)
Och så en sista rökare att verkligen krama ur den sista musten ur kroppen med. Här går det undan.

Som kanske synes är det viktigaste med en motionsplaylist inte att låtarna i sig är odödliga klassiker, utan att de går i rätt tempo och ger energi och variation när det behövs. Det här är inte den bästa listan jag gjort, men den funkar hyfsat för mina nuvarande rundor.

Mini review: ”The Bronx”

So, while
shopping for new music last saturday, I picked up the debut CD from The
Bronx
, on account of the fairly
glowing review
from DSC‘s Patrik
Hamberg
. I’ve only listened to it once, but so far I like it. Like a more chaotic
version of The Hives, or perhaps more like
a modern day version of The
New Bomb Turks
. I think this record has room for further growth.

Other records purchased this Saturday:

Opinions on those records may be forthcoming.