Staffan Malmgrens blogg

Nu finns min krönika från Techworlds sommarnummer uppe. Den här gången försöker jag lansera begreppet cargokultjuridik och passar på att flasha med mina kunskaper i romersk rätt, sådär i förbifarten. Jag skrev krönikan precis efter tentan i rättshistoria, nämligen.

På samma ställe finns även den artikel om PUL som jag stressade ihjäl mig för i slutet av februari, dock dessvärre inte fritt nedladdningsbar. Den som tycker sig känna mig kan dock höra av sig för den oredigerade versionen.

För en månad sedan hintade jag om att jag skulle börja krönikörera i en större branschtidning. Nu har det första numret som jag medverkar i kommit ut, och min krönika finns att ladda ner i PDF-format (där jag dock av någon anledning kallas “Staffan Malmberg“…). Jag tar över efter Nicklas Lundblad (vilket är ett par sjukt stora skor att fylla) och ska skriva riktat till en IT-kunnig publik, med juridiska aspekter på deras arbete.

Det är ju sådant jag redan skriver om här på bloggen. Jag skulle vilja skriva mer, men med tanke på alla andra saker jag har för mig har det i varit svårt att hitta tid och motivation att sitta ner och blogga igenom ett ämne såpass noggrant att det ger någonting. Det tar ju ändå några timmar. Att få i uppgift av någon annan att skriva är precis en sådan motivator jag behöver för att få lite mer gjort. Morötter och piskor i form av pengar, bylines, utrymmesbegränsningar, deadlines och så vidare är också viktiga faktorer.

Just den här första krönikan är faktiskt ett sådant utvecklande av en gammal bloggpost som jag påbörjade för ett tag sedan men aldrig slutförde - jag har irriterat mig på att personuppgiftsregleringen i praktiken gör det osäkert i vilken utsträckning jag kan vidareutveckla lagen.nu (exv publicera domskäl i brottmålsdomar), och ett sätt ut ur det hela skulle vara att skaffa utgivningstillstånd för att på så sätt hamna under YGL och slippa bry mig om PUL. Men då det ställs så detaljerade krav på hur en webbplats ska vara beskaffad för att kunna få utgivningstillstånd blir jag i praktiken bakbunden vad det gäller utvecklingsmöjligheterna (exv mot wiki-hållet), på ett sätt som traditionell media inte är.

Och så vidare. Ni kan läsa om det i krönikan — poängen är att det här är en av många texter som nu förhoppningsvis blir skrivna, istället för att stanna som halvfärdiga resonemang i huvudet på mig.

I efterdyningarna från kontakten med domstolsverket började jag forska lite mer i juridiken kring det hela. Det blev frågor som rörde såväl FL som BrB, PUL och YGL. Det mynnade ut i ett PM som kanske dyker upp här snart.

En av sakerna jag lärde mig handlar om personuppgifter: tidigare sa jag tvärsäkert att jag inte behandlade sådana på lagen.nu, eftersom de bara förekom i domslutsreferaten, och jag brydde mig ju bara om data man hittar i detaljvyn, som titel, lagrum, domstol, målnummer… målnummer? Låt oss se hur definitionen på personuppgift lyder:

Personuppgifter

All slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet.

Jepp. Ett målnummer passar jättebra in på den här definitionen, då den indirekt kan hänföras till parterna i ett civilmål, eller den tilltalade i ett brottmål. Jag kände mig hyfsat dum när det här påpekades för mig. Och på tal om brottmål blir det ännu bättre om vi kollar 21 §:

Det är förbjudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden.

Oops. Jag, som inte vill begå några brott mot PUL, tog raskt bort all rättsfallsinformation från lagen.nu medans jag utredde situationen.

Men, var det inte den här paragrafen som APB nyss fick dispens ifrån? De kanske kan göra ett undantag för mig också, tänkte jag och ringde datainspektionens callcenterjurister. Efter att ha redogjort för min situation förklarade den vänliga juristen på andra sidan att min användning rymdes under rubriken “journalistisk verksamhet“. Jag tyckte det lät mycket konstigt, och underströk att jag inte gör något sorts redaktionellt urval eller överhuvudtaget nånting som liknar det som journalister håller på med, men tydligen ska uttrycket tolkas så pass extensivt.

Poängen med att behandlingen anses ske uteslutande för journalistiskt ändamål är att stora delar av PUL då inte blir tillgänglig, bland annat 10 § och 21 § — fantastiskt smidigt. Nästan som att skaffa ett utgivningsbevis för att falla under YGL, men utan alla nackdelar. Som jag ska skriva om i detalj nån annan gång.

Uppdatering: Bara för att min användning tydligen faller under journalistisk verksamhet, är det inte säkert att din gör det. Det här är inte juridisk rådgivning. Om du är osäker, ring eller maila datainspektionen, de är pigga på att svara på frågor.

Idag blev jag uppringd av en person från domstolsverket, som hade sett lagen.nu. Personen i fråga var dock kritisk till att jag länkar direkt till rättsfallen på deras site; genom mina länkar hade nämligen Google hittat till rättsfallen och indexerat dessa. Det ansåg man var dåligt, då vissa referat kan innhålla personuppgifter, och om dessa indexeras kan dessas personliga integritet kränkas. Detta är grundproblemet, vilket jag har viss förståelse för.

Domstolsverket hade ursprungligen tänkt att Google och andra sökmotorer inte skulle kunna indexera rättsfallen genom att man valt en relativt komplicerad weblösning för att göra dessa tillgängliga, men då jag lade in direktlänkar på lagen.nu brast den förutsättningen.

Fråga uppstod om huruvida jag inte borde ha kontaktat domstolsverket innan, och även om min hantering kunde tänkas bryta mot personuppgiftslagen. Vad gäller att be om tillstånd innan man länkar har jag alltid tyckt att det är fullständigt fel. Välkommen till webben, det är så här den funkar, liksom. Vad gäller PUL så är jag relativt säker på att min behandling, som enbart befattar sig med den data som finns i varje domsluts detaljvy, inte faller under dess bestämmelser, då personuppgifter enbart kan förekomma i referaten.

Jag har, från tid till annan, funderat på att även behandla/lägga upp referaten, men valt att inte göra det just på grund av hänsyn till personuppgiftslagen. En lösning på problemet skulle vara att skaffa ett utgivningsbevis för lagen.nu så att YGL blir tillämplig; då gäller (enkelt uttryckt) inte PUL. Av flera olika anledningar är dock inte det aktuellt i dagsläget. Men det är ett ämne för ett inlägg någon annan dag.

Sedan i eftermiddag har domstolsverket valt att lösa problemet genom att stoppa in en restriktiv robots.txt på sin tjänst. Detta gör att jag inte, enligt den sedvänja som gäller på internet, får screenscrape:a tjänsten. Vilket jag naturligtvis tycker är dumt, inte minst med avseende på offentlighetsprincipen, och vilket leder till att listorna med rättsfall under paragraferna på lagen.nu gradvis kommer bli mer och mer irrelevanta. Jag har mailat en förfrågan om huruvida domstolsverket kan göra ett undantag i denna policy för mig, men inte fått något slutgiltigt besked.

Trots att slutresultatet, åtminstone som det ser ut nu, går lagen.nu emot, så tycker jag ändå att domstolsverket har handlat ganska rätt. Visst borde de haft en robots.txt uppe sen dag ett, och visst borde de göra undantag för min webrobot, och kanske borde man fråga sig vad personuppgifterna har att göra i domslutsreferat som ska vara anonymiserade, men nu har de iaf löst ett tekniskt problem med en teknisk, snarare än en juridisk, åtgärd. Alla tjänar på att sådana här riktlinjer uttrycks med kod, inte författningar.

Det ser ut som att Datainspektionen håller med mig i min analys från igår om varför brandväggar är tillåtna trots PUL och det faktum att en IP-address kan betraktas som en personuppgift. Man verkar framförallt stödja sig på 10 § f) i PUL.

Antipiratbyrån (APB) går idag ut med anledning av fredagens beslut från Datainspektionen (DI) och säger att “om vår insamling av IP-nummer är otillåten enligt personuppgiftslagen (PUL) så är också brandväggar otillåtna“.

Det är en intressant slutsats, men jag tror att den är felaktig. Det finns ett par skäl till varför en vanlig brandvägg skulle vara tillåten medans APB’s insamling av IP-nummer inte skulle vara det. Alla skäl är inte tillämpliga i alla situationer, men tillsammans täcker de in rätt många fall.

Privat verksamhet

Det första är framförallt tillämpligt på alla som har en brandvägg hemma i lägenheten (om man räknar in loggande bredbandsrouters blir vi rätt många): här är det fråga om “verksamhet av rent privat natur“, och då säger PUL 6 § säger att lagen inte är tillämplig i dessa fall.

Lagen om elektronisk kommunikation

Den andra skälet bygger på anledningen till varför man har en brandvägg överhuvudtaget — att skydda information. I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK), 6 kap. 3 § sägs följande:

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att behandlade uppgifter skyddas. Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna skall vara ägnade att säkerställa en säkerhetsnivå som, med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna, är anpassad till risken för integritetsintrång.

I klartext: sätt upp en brandvägg så att du inte blir krakkad. Den här paragrafen ser onekligen ut att strida mot PUL. Men då PUL enligt 2 § är subsidär, har LEK högre prioritet:

2 § Om det i en annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som avviker från denna lag, skall de bestämmelserna gälla.

Just det här att PUL är en subsidär lag är rätt viktigt för resonerandet i största allmänhet. Om man kan hitta något annat skäl i författningarna till varför man är skyldig till att ha en brandvägg, så gäller det alltid över PUL.

Så långt allt bra. Men vad är en “elektronisk kommunikationstjänst” enligt LEK? Enligt 1 kap. 7 § så är det “tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät“. Exakt vad det innebär har jag inte grävt i, men det torde utesluta åtminstone en del av de företagsbrandväggar som finns idag. ISP’er och liknande borde dock kunna använda sig av det här försvaret.

DIFS 1998:3

Det tredje skälet tar sikte på varför en brandvägg loggar uppgifter – så att man i efterhand kan se varifrån ett angrepp kommit. Denna uppgift är nödvändig för att kunna utkräva ansvar från en angripare för skadan denne åsamkat — dvs att göra gällande ett rättsligt anspråk. Sådant är, enligt DIFS 1998:3 1 § d (PDF) tillåtet, så länge som det gäller “enstaka uppgift”.

Just det här anförde APB gällande DI’s beslut. DI underkände argumentet (PDF) främst på grund av att APB’s personuppgiftsbehandling var så omfattande:

Behandlingens omfattning innebär dock att den inte kan sägas avse endast enstaka uppgift. I denna bedömning har Datainspektionen beaktat att det när det gäller abuse-breven är fråga om behandling av en mycket stor mängd uppgifter som innebär att många människor riskerar att utpekas som misstänkta brottslingar.

Skulle en brandvägg, som varje dag loggar tusentals intrångsförsök, fortfarande kunna anses behandla “enskilda uppgifter”? Det beror på; om alla de tusentals intrångsförsöken skulle leda till krav på skadestånd, så nej, kanske inte.

Blir man drabbad av flera tusen intrångsförsök varje dag är sannolikheten stor att de allra flesta härstammar från maskar. Om man däremot avgränsar sig till att enbart anmäla riktade attacker så är det sannolikare att det är fråga om “enskilda uppgifter”.

Det här resonemanget går inte att utläsa ur varken PUL eller DIFS 1998:3, men jag tycker att DI’s beslut i APB-fallet går längs den här linjen.

I vilket fall som helst känns det absurt att en automatiserad uppgiftsbehandling som är OK en vecka (då endast ett enstaka intrångsförsök skedde) skulle vara otillåten nästa (då tusentals intrångsförsök skett), när ingen ändring skett å egen part.

PUL 10 § f)

Det sista skälet tar sikte på varför man egentligen har brandväggar — så att den stackars sysadminen kan hålla systemen körande, skyddade från det stora farliga internet. Det får sägas vara ett ganska berättigat intresse. Enligt 10 § f) PUL är det tillåtet att behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att:

ett ändamål som rör ett berättigat intresse hos den personuppgiftsansvarige eller hos en sådan tredje man till vilken personuppgifterna lämnas ut skall kunna tillgodoses, om detta intresse väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga integriteten.

Den registrerades intresse av skydd mot kränkning av sin personliga integritet får sägas väga ganska lätt i det här fallet…

Men är det inte fortfarande fråga om personuppgifter om lagöverträdelser? Sådana går in under 21 §, där undantagen i 10 § inte är tillämpliga. Njae, inte nödvändigtvis. Det hela hänger på om man behandlar uppgifter om att ett datorintrångsförsök begåtts, eller om ett IP-paket med ett visst innehåll mottagits. Från förarbetena till PUL (SOU 1997:39 s 383):

En uppgift om att någon har eller kan ha begått stöld utgör otvivelaktigt en uppgift om lagöverträdelse även om det inte finns någon dom beträffande brottet; uppgiften har kvalificerats till att avse något visst brott. Det framstår däremot som mera tveksamt i vad mån uppgifter om faktiska iakttagelser kan anses utgöra uppgifter om lagöverträdelser, t.ex. en uppgift om att någon använt narkotika, en uppgift om att någon kört bil mellan två orter med viss (för hög) genomsnittlig hastighet, en uppgift om att någon som arbetar med att tömma parkeringsautomater har privat växlat in stora mängder mynt i bank osv. Elektronisk övervakningsutrustning, t.ex. kameror, installeras vidare ofta i privat verksamhet just i det befogade syftet att förr eller senare registrera lagöverträdelser, och det skulle givetvis innebära olägenheter om registreringen blev olaglig och skadeståndsgrundande i samma ögonblick som syftet med den uppnåtts, dvs. när genomförandet av t.ex. ett rån registrerats. Detta talar starkt för att uppgifter om faktiska iakttagelser om en persons handlande inte rimligen kan anses som uppgifter om lagöverträdelser i alla de fall handlandet kan innebära en lagöverträdelse.

Dvs: om den brandväggsansvarige inte behandlar uppgifterna i syfte att anmäla tusentals försök till datorintrång, utan bara för att hålla koll på vad för trafik som kommer in (kanske med syfte att spärra framtida kommunikation från specifika IP-nummer), så är 21 § inte tillämplig, och därmed går undantaget i 10 § f) att använda.

Summering

Det här är resultatet av en knapp förmiddags grävande i författningar och förarbeten, och är således förmodligen bristfällig och säkert åtminstone delvis felaktig. De fyra olika invändningarna tycker jag ändå pekar på att frågan är komplicerad och inte alls så självklar åt ena eller andra hållet som många vill göra gällande.