PSI-lagen har trätt i kraft – spelar det någon roll?

Dagens stora informationspolitiksnackis är otvivelaktigen att Lag (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen (aka PSI-lagen) har trätt ikraft. Lagen är, tillsammans med slopad värnplikt och kårobligatorium, en ljuspunkt i ett övrigt ganska trist paket av lagar som trätt ikraft idag (sammanfattning, sammanfattning av sammanfattningen). Många i bloggosfären har uppmärksammat och firat detta; Joakim Jardenberg har Hela Listan. Jag tycker också att lagen är ett steg i rätt riktning, och den inledande texten blir man alldeles varm i hjärtat av:

1 § Syftet med denna lag är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter.

Men vackra syften i all ära — jag måste ändå fråga mig: vad spelar PSI-lagen för praktisk roll? Vad kan vi som vill återanvända offentlig data lagligen kräva, som vi inte kunde kräva igår?

En del av svaret får man redan i nästnästa stycke:

Bestämmelser om tillhandahållande av handlingar finns i annan författning.

Ett förtydligande finns i departementspromemorian (Ds 2009:44 s. 106):

Lagen innebär endast begränsade åligganden för myndigheterna. Lagen i sig förändrar inte rätten till tillgång till handlingar eller sättet att tillhandahålla handlingar. Lagen kräver därför inte några nya arrangemang för att tillhandahålla handlingar och förorsakar därmed inte några nya kostnader i detta avseende.

Glada förhoppningar om att det här skulle innebära att myndigheter är tvugna att tillgängliggöra mer än de gör idag är alltså dessvärre grundlösa. PSI-lagen handlar inte om vad myndigheter ska göra tillgängligt, bara hur de ska göra det. Jag är inte så säker på att Magnus Betnér skulle ha det lättare idag att få ut siffror från SCB än vad han hade förra månaden (se även Jonas Lejons kommentar om sekretess för statistikuppgifter), åtminstone inte direkt. Det är nog mer korrekt att se det som en inledande spark i baken, som förhoppningsvis leder till att de goda krafter som faktiskt finns inom myndigheterna får lättare att driva igenom projekt som gör data mer proaktivt tillgängligt via API:er.

Med det sagt är lagen inte enbart en signallagstiftning. Även om lagen inte ålägger myndigheterna att göra något nytt tillgängligt, och dessutom inte gäller stora delar av myndigheternas data (se 3-5 §§, särskilt begränsningen att den inte omfattar myndigheters affärsverksamhet) så innehåller den en mycket viktig princip för kostnadsberäkning i 7 §, hinder mot begränsning av vidareutnyttjande i 8 §, och ett förbud mot exklusiva avtal i 10 §. Det är bra grejer som absolut kan förbättra konkurrensen på informationsmarknaden.

PSI-lagens tillkomst har varit en smärtsam process för den svenska lagstiftaren. Det EG-direktiv (2003/98/EG, allmänt kallat PSI-direktivet) som ålade Sverige att införa dagens lag kom redan 2003, med ett krav på att lagstiftningen skulle vara på plats den 1 juni 2005. Den svenska lagstiftaren ansåg först att befintlig lagstiftning uppfyllde direktivets krav, för att sedan göra en halvhjärtad implemention genom en förordning och först nu åstadkomma en lag som förhoppningsvis passerar Europeiska kommissionens nålsöga (läs Prop 2009/10:175, avsnitt 14.2.2 för mer bakgrund kring de olika turerna). Vi är alltså exakt fem år sena med att implementera direktivet.

Vilket leder mig till nästa aspekt av att dagens ikraftträdande kanske inte spelar någon roll, i betydelsen att den skulle förändra rättsläget. Säg att en privatperson eller ett företag för fem år sedan ville vidareutnyttja handlingar från en svensk myndighet, men fått svaret att det skulle kosta hutlösa mängder pengar eller att myndigheten hade ett exklusivt avtal om återanvändning med ett annat företag.  Även om det då inte fanns stöd i svensk lag, undrar jag om man inte kunnat överklaga myndighetens beslut med hänvisning till direktivet.

Det finns nämligen en EU-rättslig princip om vertikal direkt effekt, dvs att EU-rättens innehåll ska tillämpas vid nationella domstolar, och att den ska ha företräde framför nationell rätt. Principen grundlades för snart 50 år sedan i målet Van Gend en Loos. I senare rättspraxis, framförallt Van Duyn, har principens betydelse för direktiv utmejslats. Om det är fråga om ett direktiv som rör den enskildes ställning mot staten (check), direktivets bestämmelse är tillräckligt precisa och ovillkorliga (check), och implementationsfristen gått ut (check), så ska den enskilde kunna åberopa direktivet direkt, även fast det inte finns någon nationell lagstiftning. Poängen är att ingen medlemsstat ska kunna dra nytta av sin egen försummelse.

Nu är det ju lite mer uppförsbacke att som enskild argumentera för att en myndighet (eller i förlängningen förvaltningsdomstol) ska ge sig utanför nationell lagstiftning, särskilt när lagstiftaren vid två tidigare tillfällen deklarerat att den då befintliga lagstiftningen uppfyllde direktivets krav. Om vår tänkta privatperson, med start den 1 juli 2005, försökt dra processen till EU-domstolen hade frågan säkert fortfarande inte varit avgjord. Men i teorin hade han/hon haft rätten på sin sida.

(Sen har jag personligen en pet peeve med PSI-direktivet: Det gäller bara medlemsländerna, inte EU:s egna institutioner. Vilket leder till att publikationskontoret kan begära fullständigt hutlösa priser för XML-versioner av EU:s egen lagstiftning…)

Yttrandefrihetsgrundlagens exklusivitet vs EG-rättens företräde

Här är en juridisk-teknisk frågeställning jag har funderat över de senaste dagarna. Jag ska, när tiden tillåter, försöka skriva en lite längre utredning av sakfrågorna med bakgrundsbeskrivning osv, men om nån har några tankar om nedanstående, hör gärna av er. Det rör alltså en potentiell konflikt mellan svensk grundlag och EG-rätt.

Grundpremiss 1: Myndighet lägger ut offentlig information, ev inte omfattad av upphovsrätt, i kopieringsskyddat format (hindrar inte läsning, men däremot redigering, av PDF-filer – redigeringsförbudet hindrar eller försvårar viss återanvändning)

Fråga 1: Är detta OK enligt direktiv 2003/98/EG (inte implementerat i svensk lag, implementationsperioden har gått ut – presumerad direktivkonformitet i svensk rätt) som föreskriver att myndighetsinformation ska kunna återanvändas av privatpersoner/kommersiella företag – troligtvis inte (se särskilt preambel 23)

Fråga 2: Får jag knäcka kopieringsskyddet på sådan information/sådana verk som inte omfattas av upphovsrätt? – troligtvis (det är inte en upphovsrättsligt relevant handling)

Fråga 3: Får jag knäcka kopieringsskyddet på sådana verk som är utgivna av myndigheter, men som ändå omfattas av upphovsrätt? Eventuellt om jag kan hitta stöd i 2003/98/EG – men det kanske konflikterar med direktiv 2001/29/EG?

Fråga 4: Får jag publicera det program jag skrivit för att knäcka kopieringsskyddet på min vanliga webbplats – troligen inte, även om jag själv skrev det för att knäcka icke upphovsrättsskyddat material faller det förmodligen in under definitionen i URL 52 e § / Art 6.2 2001/29/EG

Fråga 5: Får jag publicera programmet på min YGL-skyddade webbplats? Troligtvis enligt svensk rätt – TF/YGL är exklusiv framför URL, och upphovsrättsundantaget i TF 1:8 (via YGL 1:12) är snävt och täcker förmodligen inte URL:s skydd för tekniska åtgärder. Dock bygger URL:s skydd för tekniska åtgärder på ett EG-direktiv, som här alltså skulle kunna komma i konflikt med YGL/TF’s exklusivitet. Enligt principen om EG-rättens företräde har denna företräde även framför svensk grundlag. Måste en domstol då tolka TF 1:8 direktivkonformt, ev i strid mot dess faktiska ordalydelse?

Eller för att uttrycka det kortare och kärnfullare: yttrandefrihet vs kopieringsskyddsknäckningsförbud — vilket är mer värt att skydda?