Bloggosfären, politikerförakt och källkontroll

Dagens stora mediagrej har varit EU:s förslag att kräva registrering
och avgifter från bloggare. Det har varit på diskussion i bloggvärlden
under den senaste veckan, och idag tog gammelmedia upp pucken (såhär
efter FRA-bloggbävningen vill de väl vara lite snabbare på banan),
vilket lett ytterligare bloggdiskussioner om förslaget.

I det blogginlägg som väl är inlägg zero för diskussionen skriver Hax

  • Alla bloggar skall registreras / licensieras av staten.
  • Det skall bli lättare att komma åt bloggare juridiskt.
  • Myndigheterna kan reglera innehållet på din blogg.

I efterföljande diskussioner nämndes även att EU vill avgiftsbelägga
bloggande. Sammantaget skulle förslaget bryta mot EU:s
subsidiaritetsprincip, europakonventionens krav på yttrandefriheten,
svenska grundlagens censurförbud, med mycket mer. Och det är ju
fullständigt horribelt.

Om det hade varit sant. Men det är det inte. Den rapport som alla
hänvisar till är 2007/2253(INI), men uppenbarligen läser jag den inte med samma sorts glasögon som resten av bloggosfären. Den punkt som skulle kunna tolkas som
att den handlar om registrering är punkt 9, men den lyder:

9. Europaparlamentet föreslår att bloggarnas rättsliga och allmänna
ställning ska klargöras och uppmuntrar en frivillig klassificering av
dem utifrån deras författares och utgivares yrkesmässiga och
ekonomiska ansvar och intressen.

Notera ”frivillig”. Inte tvång. VARFÖR man skulle vilja frivilligt
registrera sig framgår inte — Mikkos uttalande i DN tyder på att hon
hoppas på att en sån klassificering ska utgöra en
kvalitetsstämpel. Det verkar väl sådär sannolikt, men det punkten
säger är att EU uppmanar till transparens.

Mikkos uttalande ”Om en bloggare förolämpar eller manipulerar så
kommer vi att veta vem som står bakom bloggen” förutsätter ju en
registrering/kontroll, men det framgår inte från sammanhanget om hon
vill att det ska gälla alla bloggare eller bara de som fått en
”kvalitetsstämpel” (artikelns uttryck) genom klassificering.

Man bör också uppmärksamma att punkten om klassificering fallit
bort från förslaget inför Europaparlamentets utskott för kultur och
utbildnings omröstning, enligt DN. Jag har försökt jaga rätt på texten
i sin aktuella lydelse, men EU-dokumentationen är för mig (som ändå
har läst europarätt 4 p och har ett intresse för rättsinformation)
ogenomtränglig.

Den punkt som skulle kunna peka på en avgiftsplikt är punkt 7, men om
man läser hela punkten och motiveringen framgår det att det rör
avgifter för gammelmedia att återanvända användargenererat innehåll.

Europaparlamentet föreslår att avgifter som står i proportion till det
kommersiella värdet på det användargenererade innehållet införs,
liksom etiska koder och användningsvillkor för användargenererat
innehåll i kommersiella publikationer.

Något stöd för slutsatsen att myndigheterna ska få reglera
blogginnehållet hittar jag överhuvudtaget inte. Det närmsta är väl
punkt 2:

Europaparlamentet föreslår i det sammanhanget att
självständiga medieombudsmän tillsätts i medlemsstaterna.

Notera ”självständiga”.

Lika imponerad som jag var av svenska bloggosfären veckorna fram
till FRA-beslutet, lika besviken har jag varit på den
efter. Politikerföraktet må vara mer välförtjänt än på länge efter
FRA-beslutet, men var är de kritiska resonemangen? Var är analysen?
Var är källkritiken? Det verkar som man misstror allt politiker säger
till den grad att man läser ”tvång” där det står ”frivillighet”. Cred till Hans Lind som
faktiskt läst rapporten. Även gammelmediarepresentanten Aftonbladet har en mer balanserad rapportering.

Med det sagt är jag inte för förslaget. De problem som rapporten
målar upp håller jag helt enkelt inte med om är några problem
(möjligtvis med undantag om mediaägarkoncentrationen — men den ska
man väl tackla med EU:s konkurrensregler), och förslaget är i bästa
fall meningslöst. Pressmeddelandets uttalanden har en anda av att spretigheten i bloggvärlden är ett problem, om inte nu så åtminstone potentiellt, och att det är EU:s sak att lösa det. Det är det inte, och det är det inte.

Förslaget kan sågas på sina egna meriter — man behöver inte tillgripa halmgubbeargument för att argumentera mot det.