Sociala medier och olika sorters ansvar

En intressant nyhet som drunknat i veckans Almedalsflod är att Datainspektionen avslutat ett inledande projekt om sociala medier genom att meddela beslut i tre tillsynsärenden avseende vilket ansvar en myndighet, ett företag respektive en kommun har för sådant som andra skriver på deras facebooksidor.

Det hela sammanfattas i rubriken ”Myndigheter och företag på Facebook ansvarar för andras inlägg”, vilket kanske låter lite märkligt om man tänker straffansvar och den grundläggande principen att man enbart har ett straffrättsligt ansvarar för sina egna handlingar. Men det finns många sorters ansvar, och Datainspektionen siktar in sig på ett av dem, nämligen personuppgiftsansvaret. En liten terminologilektion är kanske på sin plats:

Datainspektionens tillsyn tar sikte på sådana handlingar som på något sätt involverar personuppgiftsbehandling (1), och som kränker den personliga integriteten (2). För sådana handlingar har den personuppgiftsansvarige (3) ett skadeståndsansvar (4), medan straffansvaret (5) ligger på den som utför (6) själva handlingen.

Många kursiva uttryck i det föregående stycket. Vi tar dem ett efter ett:

  1. Personuppgiftsbehandling är i princip vad som helst man gör med en dator som rör information som har det allra minsta att göra med en nu levande människa. Något så trivialt som lagring räknas som behandling, och något så personavlägset som ett fotografi av en registreringsskylt räknas som personuppgift.
  2. Vad som är en kränkning av den personliga integriteten är inte möjligt att generellt slå fast, men gränsen bestäms ytterst av domstolspraxis.
  3. Den personuppgiftsansvarige är den som bestämmer varför och på vilket sätt personuppgiftsbehandlingen ska gå till.
  4. Skadeståndsansvar betyder att man, vid skada, ska ersätta den som drabbats med en mängd pengar som, så långt det är möjligt, är tänkta att reparera den inträffade skadan. Det är ganska lätt att räkna ut den mängden när man ska ersätta ett nedbrunnet hus, men lite knepigare när någons integritet kränkts. Men det betyder inte att man inte ska försöka! Ett bra sätt att göra bort sig i en juridisk debatt är att förväxla skadestånd med böter.
  5. Straffansvar betyder att man, vid en straffbar handling, får betala böter eller sitta i fängelse (det finns några andra sanktioner också). Böterna går till staten, inte den som drabbats, och är genom dagsbotsystemet anpassade så att det ska svida lika mycket för fattig som för rik. Medan skadestånd kan drabba en juridisk person (exv ett företag) kan straffansvaret bara falla på en fysisk person.
  6. ”Den som utför” är lite svårare att definera, åtminstone för mig. Den som matar in uppgifter, eller direkt får en dator att utföra behandlingen. Med tanke på att även passiv lagring kan anses som behandling måste det finnas många scenarier där det är svårt att bedöma vem som ”utfört” ”behandlingen”.

Ok, vad betyder det i ett facebookscenario? I alla tre ärendena var fråga om juridiska personer som hade en Facebook-sida. Genom att bli ett fan kan varje facebookanvändare skriva meddelanden på sidan. Det datainspektionen i sitt beslut kom fram till var att de juridiska personerna (myndigheten, företaget respektive kommunen) uppfyllde kraven för att vara personuppgiftsansvarig för den personuppgiftsbehandling som förekom på deras respektive sidor:

Arbetsmiljöverket är en myndighet som har valt att finnas på Facebook genom att tillhandahålla Facebook-sidan i sin verksamhet. Arbetsmiljöverket har namngett sidan och kan bestämma vilka möjligheter det ska finnas för andra att behandla personuppgifter (göra inlägg) samt ge anvisningar för vilket innehåll sidan ska ha. Arbetsmiljöverket innehar den faktiska möjligheten att ta bort personuppgifter som publicerats på sidan. […] Arbetsmiljöverket får anses inneha möjlighet att bestämma över såväl ändamål som medel för behandlingen av personuppgifter på Facebook-sidan.

Med detta inte sagt att (i det här fallet) Arbetsmiljöverket var den enda personuppgiftsansvarige i sammanhanget:

Inspektionen omfattar således inte det eventuella personuppgiftsansvar som enskilda användare eller företagen Facebook, Twitter m.fl. kan ha för behandlingen av personuppgifter

Det ligger i sakens natur att Datainspektionen, med sitt begränsade tillsynsområde, inte kan belysa alla övriga ansvarsaspekter som finns. Men låt mig ändå räkna upp de andra jag kommer på. För att bli konkret kan vi ta exemplet att ett företag sätter upp en facebooksida, och en privatperson på denna sida skriver ett meddelande som dels kränker en enskild (namngiven) individs integritet genom att förtala denne, dels utgör hets mot folkgrupp.

  1. Straffansvar enligt PUL 49 §. Tillkommer, som vi konstaterat enligt ovan, den som utför handlingen. Det borde i första hand vara privatpersonen, men kanske kan även ansvar inträda för någon person på företaget (den som har möjlighet att ta bort publicerade meddelanden) efter att denne blivit uppmärksammad på meddelandets innehåll (krävs för att uppfylla brottets subjektiva rekvisit)? Ytterligare en fråga är om någon, och i så fall vem, på Facebook som kan bli straffrättsligt ansvarig (men i praktiken lär något sådant straff aldrig dömas ut)
  2. Straffansvar enligt BrB 5:1 för förtal och BrB 16:8 för hets mot folkgrupp. Tillkommer privatpersonen enbart.
  3. Straffansvar enligt BBS-lagen 5 och 7 §§ för den som tillhandahåller tjänsten. Enligt förarbetenas definition av ”tillhandahållande” ska detta vara den ”som kan bestämma över tjänstens användning, inklusive de tekniska och administrativa rutinerna”. Det borde i första hand träffa företaget (och där den eller de personer som har ansvar för och möjlighet att ta bort meddelanden).
  4. Om det har gjorts en databasanmälan eller ansökts om utgivningsbevis enligt YGL så blir den ansvarige utgivaren exklusivt straffrättsligt ansvarig för allt ovanstående. Det ska inte gå, eftersom databasen kan ändras av andra än den som driver verksamheten (särskilt om vem som helst kan skriva på sidan), men det har inte hindrat folk från att försöka liknande saker.
  5. Sedan kan kanske även privatpersonen bli skadeståndsskyldig, antingen genom PUL 48 § (om man anser att denne har ett delat personuppgiftsansvar tillsammans med företaget) eller genom SkL 2:1 (om man menar att kränkningen är en ren förmögenhetsskada). De här frågorna prövar datainspektionen inte, och jag vågar mig inte heller på en gissning. Kommentarsfältet är öppet för spekulationer.

En sak som man kanske kan tycka är konstig är att man som företag, myndighet eller privatperson är ansvarig för vad folk skriver till en på en facebooksida, men inte för @-omnämnanden på twitter (enligt det tredje beslutet). Men det är ändå två helt olika kommunikationsmodeller, och i Twitterfallet kan man inte ha någon kontroll över @-omnämnanden. Därför vore det orimligt att utkräva något ansvar för detta.

Man kan kanske tycka att det är orimligt att utkräva ansvar från den som startat en facebooksida, med hänvisning just till den grundläggande principen att alla svarar endast för sina egna handlingar. Poängen är dock att detta ansvar inte försvinner — i exemplet ovan är det fortfarande så att privatpersonen svarar för sina handlingar.  Men när man startar och driver en facebooksida får man nya, sekundära ansvar (personuppgiftsansvar enligt PuL, tillsynsansvar enligt BBS-lagen). Detta ansvar sammanfaller med förmågan att ta bort kränkande meddelanden — en inte helt orimlig konstruktion.

Om något är orimligt i sammanhanget är det kanske snarare PULs breda definitioner av ”personuppgift” och ”behandling”, och smala definition av ”privat behandling” som gör att i princip allt som är intressant i sociala medier (dvs sådant som på ett eller annat sätt anknyter till levande människor, dvs det sociala) är föremål för lagreglering på ett sätt som det offentliga samtalet aldrig någonsin var på papperstidning-och-torgmöte-tiden.

Juridiska vs tekniska lösningar på problem

Idag blev jag uppringd av en person från domstolsverket, som hade sett lagen.nu. Personen i fråga var dock kritisk till att jag länkar direkt till rättsfallen på deras site; genom mina länkar hade nämligen Google hittat till rättsfallen och indexerat dessa. Det ansåg man var dåligt, då vissa referat kan innhålla personuppgifter, och om dessa indexeras kan dessas personliga integritet kränkas. Detta är grundproblemet, vilket jag har viss förståelse för.

Domstolsverket hade ursprungligen tänkt att Google och andra sökmotorer inte skulle kunna indexera rättsfallen genom att man valt en relativt komplicerad weblösning för att göra dessa tillgängliga, men då jag lade in direktlänkar på lagen.nu brast den förutsättningen.

Fråga uppstod om huruvida jag inte borde ha kontaktat domstolsverket innan, och även om min hantering kunde tänkas bryta mot personuppgiftslagen. Vad gäller att be om tillstånd innan man länkar har jag alltid tyckt att det är fullständigt fel. Välkommen till webben, det är så här den funkar, liksom. Vad gäller PUL så är jag relativt säker på att min behandling, som enbart befattar sig med den data som finns i varje domsluts detaljvy, inte faller under dess bestämmelser, då personuppgifter enbart kan förekomma i referaten.

Jag har, från tid till annan, funderat på att även behandla/lägga upp referaten, men valt att inte göra det just på grund av hänsyn till personuppgiftslagen. En lösning på problemet skulle vara att skaffa ett utgivningsbevis för lagen.nu så att YGL blir tillämplig; då gäller (enkelt uttryckt) inte PUL. Av flera olika anledningar är dock inte det aktuellt i dagsläget. Men det är ett ämne för ett inlägg någon annan dag.

Sedan i eftermiddag har domstolsverket valt att lösa problemet genom att stoppa in en restriktiv robots.txt på sin tjänst. Detta gör att jag inte, enligt den sedvänja som gäller på internet, får screenscrape:a tjänsten. Vilket jag naturligtvis tycker är dumt, inte minst med avseende på offentlighetsprincipen, och vilket leder till att listorna med rättsfall under paragraferna på lagen.nu gradvis kommer bli mer och mer irrelevanta. Jag har mailat en förfrågan om huruvida domstolsverket kan göra ett undantag i denna policy för mig, men inte fått något slutgiltigt besked.

Trots att slutresultatet, åtminstone som det ser ut nu, går lagen.nu emot, så tycker jag ändå att domstolsverket har handlat ganska rätt. Visst borde de haft en robots.txt uppe sen dag ett, och visst borde de göra undantag för min webrobot, och kanske borde man fråga sig vad personuppgifterna har att göra i domslutsreferat som ska vara anonymiserade, men nu har de iaf löst ett tekniskt problem med en teknisk, snarare än en juridisk, åtgärd. Alla tjänar på att sådana här riktlinjer uttrycks med kod, inte författningar.