Inför EU-valet har den politiska debatten i mitt hörn av verkligheten
kunnat kokas ner till en fråga: Ska man rösta på piratpartiet eller
inte? Många personer har kommit ut som piratpartister på sistone,
några av de för mig mest inflytelserika är Oscar,
Jocke och
Hax. Men
som Rasmus
och Isobel
skriver är det skillnad på att rösta på piratpartiet och att vara
piratpartist. Jag tänkte redogöra för varför jag inte är det senare.

Lite har det att göra med att jag, som
deeped, vill vara oberoende. Men också för att jag har ett problem
med vad jag uppfattar som en grundläggande piratpartistisk
värdering. Vi kommer till den, men för att vara heltäckande går jag
igenom huvudlinjerna i partiprogrammet.

Skyddat
privatliv: Här finns det inte mycket att anmärka på det som står i
partiprogrammet. Jag sympatiserar helt med det kraftiga motståndet mot
all statlig massövervakning. Vem vill leva i ett
storebrorssamhälle?

Dock är PP ganska tyst vad gäller lillebrorssamhället — var ska
gränsen dras för hur enskilda ska få samla in, samköra och analysera
personuppgifter? Hur vill man avväga yttrandefriheten mot den
personliga integriteten? Ska man i detta göra någon skillnad på
fysiska och juridiska personer? På små eller stora företag? På syftet
att granska makthavare eller bevaka sina egna intressen? Ska
PUL/dataskyddsdirektivet göras strängare eller mildare? Hur ska
offentlighetsprincipen utvecklas? Vill PP förbjuda APB:s
insamling av IP-nummer, Ratsits anonyma
personupplysningar, Lagen.nu:s behandlande av
brottsuppgifter eller Pether
Sörlings Citizen Intelligence Agency?

Fri
kunskap: Den här delen av partiprogrammet är tunn. ”Vi vill
ersätta patent med något som bättre främjar innovation”, tillsammans
med argument mot specifikt mjukvaru- och medicinpatent. Dock hittar
jag ingenstans någon idé om vad detta ”något” som patenten ska
ersättas med skulle vara (förutom en ide om att läkemedelsforskningen
ska bli helt statligt styrd). I praktiken argumenterar partiet för
patentsystemets avskaffande utan att detta ersätts, därför känns
garderingen om en ersättning av ”något” innehållslös. Själv är jag
övertygad mjukvarupatentmotståndare, och ganska skeptisk till
patentsystemets innovationsfrämjande effekt i stort, men de närmast halmgubbiga
argumenten som används i partiprogrammet övertygar mig inte.

Delad
kultur: Här sympatiserar jag exempelvis med tanken om fri
sampling. Att använda ett gammalt verk för att skapa ett nytt bör
vara fritt för privat och kommersiellt bruk (åtminstone så länge det
nya verket inte utgör ett substitut för det gamla). Kortare
skyddstider är jag också helt för. Jag tycker dock att fem år är
att gå för långt, eftersom jag tror att många verkstyper har en typisk
kommersiell livslängd över fem år. Ta exempelvis en typisk TV-tablå:
Över hälften av alla serier och filmer som visas är gjorda innan
2004. Det faktum att de köps in, visas och drar tittare/annonsörer är
prima facie bevis på att de har en längre kommersiell livslängd. Jag
tror på en ensamrätt som är ca 15-20 år från första publicering, dvs
samma härad som patent har idag.

Men i det som för många är kärnfrågan, upphovsrätt i
icke-kommersiella sammanhang, är piratpartiets ställning att den
ska falla helt utanför upphovsrättsregleringen. Gränsdragningen
kommersiell/icke-kommersiell är inte trivial att dra, men motsvarande
gränsdragning finns för de övriga s.k. industriella immaterialrätterna
(patent, varumärken, mönsterskydd etc) så det är inte
oöverstigligt. Men genom att säga att icke-kommersiell kopiering och
tillgängliggörande ska vara oreglerat så säger man att upphovsmannens
åsikt inte räknas. Jag uppfattar detta som en grundvärdering i pp, se
exv Christian
Engströms uttalande i DN:s chatt om att fildelning är något
fullständigt fantastiskt.

Och det är här det skär sig. Min åsikt är att fildelning är något
fullständigt fantastiskt när det sker med upphovsmännens (ev tysta)
samtycke — och endast då. Det är fantastiskt att fildela Unni Drougge och Advance
Patrol’s ”El Futuro”, men det är inte fantastiskt att fildela Carina
Rydberg och Advance
Patrol’s ”Aposteln”.

Varför är det inte OK att fildela ”Aposteln”, de har ju själva
tagit avstånd från TPB-åtalet och vill ju fildelas? Jo, för att de
frivilligt har skrivit på ett avtal som överlåter rättigheter till en
annan juridisk person. Därmed har de i praktiken avsagt sig
möjligheten att samtycka till fildelning av det verket. Jag har skrivit
lite om varför man bör respektera upphovsmännens avtalsfrihet
tidigare, och även 138
är inne på ett liknande spår. Av detta följer att det är
fullständigt irrelevant hur onda och/eller korkade skivbolag och andra
intermediärer är.

Den upphovsman som
vill att dennes verk ska spridas har idag alla möjligheter att säga
det. Men man kan inte äta kakan (skriva på långtgående
nyttjanderättsöverlåtelser) och ha den kvar (bli bestört när ens verk
dyker upp som slagträ i en process). Max
Peezay valde att behålla kontrollen, Advance Patrol gjorde det
inte (men har nu insett vikten av att göra det).

Min åsikt grundar sig på ett långvarigt användande (och visst skrivande) av fri
mjukvara, där man tar ytterst seriöst
på licensieringen av det man skapar. Framförallt är det otänkbart att
använda någon annans verk på ett sätt som denne inte godkänt. Mängden
arbete som lagts ner på att skriva kod under
”rätt” licens, eftersom den som
fanns hade ”fel” licens, är gigantisk. Att bygga något ovanpå
befintliga verk i strid mot dess upphovsmäns önskningar är praktiskt
och moraliskt
förkastligt. Även om jag kan ladda ner och använda Windows och
Photoshop gratis så vill Steve och Shantanu inte
att jag ska göra det. Jag respekterar deras vilja och betalar — eller
hellre: använder Linux och GIMP istället.

I längden är det nämligen bättre för
både mig och hela ekosystemet
att använda information och verktyg på de villkor som upphovsmännen satt upp. Om man bygger på öppna plattformar kan resultatet bli fantastiskt, om man bygger på stängda plattformar… not so much. Internet byggdes inte på piratkopiering, utan på öppna standarder, öppen källkod och öppet innehåll. Från detta härleder jag min upphovsrättsliga grundvärdering:

Att använda ett verk i strid mot dess upphovsmans vilja är inte
informationsekologiskt hållbart.

Oavsett om du är privatperson eller ett företag. Och man kan inte tvinga fram en vilja hos upphovsmännen.

(Med detta inte sagt att upphovsmannens vilja ska räknas vad gäller
alla
handlingar som överhuvudtaget anknyter till dennes verk, att
omfattande
integritetsintrång är ett godtagbart sätt att bevaka samma
vilja, eller att man bör stoppa infrastruktur/verktyg som kan användas både med och mot upphovsmäns vilja).

Om ni läst Hax
invändningar mot PPs nuvarande partiprogram så ser ni stora
likheter mellan hans och mina tveksamheter. Han väljer att gå med och
påverka inifrån, jag väljer att stå utanför och klaga — en approach
som säkerligen inte är lika produktiv.

Men man måste fokusera på vad man tycker är roligt, och jag varken
gillar eller är bra på att övertyga andra om mina åsikter. Jag tycker
det är roligare att skapa innehåll och
tjänster.

6 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Lag (1976:871).

(min kursivering). Men när man analyserar en rättighetsfråga kan man inte stanna där — väldigt få av de grundläggande fri- och rättigheterna är absoluta, dvs omöjliga att inskränka. Den stora inskränkningsmöjligheten finns i 2 kap 12 § första och andra stycket:

12 § De fri- och rättigheter som avses i 1 § 1-5 samt i 6 och 8 §§ och i 11 § andra stycket får, i den utsträckning som 13-16 §§ medgiver, begränsas genom lag. Efter bemyndigande i lag får de begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 7 § första stycket 7 och 10 §. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 14 § första stycket andra meningen.

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

(min kursivering). Dvs: Inskränkningar i den personliga integriteten är tillåtna så länge de inte går utöver gränserna för vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Det kan med all rätt hävdas att FRA-lagen går utöver detta (man kan även hävda att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen). Mer om detta, med ett rättsfilosofiskt perspektiv, i ett tidigare inlägg.

Men ska man kritisera FRA-lagen från ett grundlagsperspektiv är det fruktbarare att titta på 2 kap 23 §:

23 § Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (1994:1468).

För även om en FRA-lagsförespråkare kan argumentera för att signalspaning enligt förslaget är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, särskilt med de integritetsgarantier som blev tillagda i sista stund, är det svårare att påstå att det skulle vara nödvändigt. Europakonventionen ställer nämligen upp strängare krav – en inskränkning i den personliga integriteten ska inte bara vara godtagbart, utan nödvändigt (art 8(2)):

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd
av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn
till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets
ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd
för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och
rättigheter.

Europakonventionen är alltså ett starkare argument än den svenska grundlagen i sig. I en debatt är ”grundlagsstridigt” ett tungt argument, men peka då inte i första hand på RF 2:6. Europakonventionen ställer upp ett starkare skydd för den personliga integriteten, och tack vare RF 2:23 är varje brott mot Europakonventionen grundlagsstridigt i sig.

På förekommen anledning köpte jag SSL-certifikat till lagen.nu igår ($15 per år var det billigaste jag hittade). Inte för att rättsinformation är superkänslig information, men vissa kanske ändå vill att information om vilka lagtexter/rättsfall de kollar upp ska vara konfidentiellt.

För att det skulle bli något genomslag har jag satt en stor allomfattande redirect på den gamla tjänsten på port 80 — om man försöker gå till http://lagen.nu/1960:729 blir man vänligt men bestämt omdirigerad till https://lagen.nu/1960:729. Detta genom lite mod_rewrite-fu i konfigurationen för den befintliga tjänsten:

    RewriteEngine On
    RewriteCond %{HTTPS} !=on
    RewriteRule ^(.*)$ https://lagen.nu/$1 [L,R]

Nu undrar jag om det kan ställa till problem för vissa användare.

• Finns det browsers som inte klarar SSL (typ enklare mobiltelefonläsare)?
• Finns det folk som sitter bakom brandväggar som inte klarar SSL?
• Finns det webbspindlar som vägrar kravla SSL-sajter (jag noterar i loggarna att både Yahoo och Google glatt verkar kravla på som om inget hänt)?
• Finns det andra problem jag inte tänkt på?
• Om svaret på någon av frågorna ovan är ”ja”, kan man lindra problemet på något vis (exv genom att tilllåta vissa User-agent-strängar/IP-ranges att komma åt den oskyddade versionen)?

Eller ska jag helt enkelt låta den befintliga okrypterade port 80-tjänsten finnas kvar, möjligen med en stor fin varningsbanner på varje sida, med uppmaning att använda SSL-varianten?

Protesterna
från svenska bloggare har varit helt bortom något tidigare skådat,
och även om det ibland har funnits tendenser till ekokammare och
uppskruvat tonläge har det gjorts en del fantastiska inlägg, både vad
gäller faktagrävande
och retorik — den som inte redan sett den här Döda poeters
sällskap-remixen måste titta. Och det dramaturgiska i att det krävs fyra
enskilda personer som gör vad som är rätt istället för vad som är
enkelt är helt oemotståndligt. Gammelmedia har varit märkligt tyst
till för några dagar sedan, men har nu börjat komma igång. Just nu verkar nyheten inte vara så mycket
lagförslaget i sig, utan snarare bloggosfärens
reaktioner.

Personlig integritet är inte ett intresse jag brinner för. Jag gillar
yttrandefrihet och informationssamhällets möjligheter – ett starkt
skydd för den personliga integriteten står ofta ivägen för dessa. Med
det inte sagt att det är oviktigt, bara att i den intresseavvägning som
hela tiden måste göras så tycker jag kanske att man kanske borde
fokusera på möjligheterna än problemen (även om jag kanske inte går så
långt som Scott
McNealy eller David
Brin).

Med det sagt är det svårt att se vilka de legitima möjligheterna med
FRA-lagen är – den känns mycket som säkerhetsteater. Den
har inget stöd i det allmäna rättsmedvetandet, eller ens i de flesta
riksdagsledamöternas egen ideologiska uppfattning (uttrycket ”partipiska”
har använts mycket de senaste veckorna). Därför är det märkligt att se
hur lagförslaget långsamt kravlat från idé till färdig proposition, hela
tiden mot en växande proteststorm, men utan att bevekas gått från
direktiv
till utredningsbetänkande
till ytterligare departementsutredning
till lagrådsremiss, proposition och nu (efter ett års paus) slutligen omröstning. Bisarrast är det faktum att
regering och riksdag bytts ut under processen, och att politiker på
båda sidor på något märkligt sätt bara bytt planhalva så att de som tidigare
var för nu är mot, och vice versa.

Under den teoretiska terminen på juristlinjen – så kallad eftersom de
två stora kurserna, rättshistoria och allmän rättslära handlar om
rättsfilosofi med flera grundläggande aspekter på rättssystemet – är en
av de ständigt närvarande frågorna ”vad är rätt”, dvs vad som är
rättens innehåll. Är det alltid vad lagstiftaren säger, även när denne
går emot det allmäna rättsmedvetandet, stiftar motsägelsefull lag
eller lag som strider mot överordnade normer (exv grundlag eller jus cogens)?

Mycket förenklat så finns det två skolor, den naturrättsliga och den
rättspositivistiska, där de förra menar att lagstiftarens makt inte är
oinskränkt utan att det finns normer som lagstiftning måste hålla sig
till för att vara legitim, medans de senare menar att en lagstiftare
som har legitimitet (exempelvis i kraft av att vara demokratiskt
framröstad) inte är begränsad av annat än sig själv. (Knäckfråga: om
det finns överordnade normer/rättigheter som begränsar lagstiftarens
makt – hur får vi reda på dess innehåll, och vem har mandat att
uttyda dem?)

När man väl har börjat fundera över de här begreppen faller en hel del
andra bitar på plats (ett bra ställe att börja på är Raymond
Wacks ”Philosophy of Law – A Very Short Introduction”). Hela idén
med mänskliga rättigheter, åtminstone så som vi känner dem efter andra
världskriget, är en naturrättslig idé. Domstolarnas och grundlagens
relativt svaga ställning i Sverige är en följd av rättspositivismens
starka ställning här (på sina håll är ”naturrättare” närmast ett
skällsord). För en praktisk illustration av vad de olika synsätten
resulterar i i praktiken kan man begrunda utspelet om
författningsdomstol (naturrättsligt) och reaktionerna
(rättspositivistiskt).

Eller, för en ytterligare praktisk illustration kan man titta just på
FRA-lagen. Det är klart att lagen gör intrång på en grundläggande
rättighet (den personliga integriteten). Frågan är om intrånget är så
begränsat till sin omfattning, och att det motstående intresset är så
stort, att det är motiverat. Här kan man notera att enligt
europakonventionen (präglad av naturrätt) ska ett sådant intrång vara
nödvändigt
i ett demokratiskt samhälle (artikel 8.2), medans enligt svensk
grundlag (präglat av rättspositivism) så räcker det om intrånget är
godtagbart (notera även att just den personliga
integriteten, som skyddas genom 2 kap 3 §, inte ens är med i
uppräkningen i 12 §).

Att den rättsfilosofiska striden mellan naturrätt och rättspositivism
tar sitt uttryck i politik är uppenbart. Förenklat på gränsen till
missvisande: vänstern är rättspositivister, högern är
naturrättare. Vilket gör den nuvarande situationen så mycket
obegripligare. Det måste finnas någon bättre förklaring än den trista maximen ”makt korrumperar” eller att ideologin hos en en politiker falnar bort någonstans mellan ungdomsförbundet och
riksdagen. Så cynisk är jag inte än.

Här är PM’en (i PDF-format).

I övrigt har jag nu skrivit tentan, och har därmed har mitt första sommarlov på många många år tagit sin början. Vad det innebär för min bloggningsfrekvens vet jag inte, men jag kommer förmodligen jobba en del med lagen.nu. Åtminstone när det regnar.