Av särskilt intresse är NJA 2007 s 194, där Högsta domstolen i ett resonemang om livstidsstraff och omvandling av sådana till tidsbestämda straff bland annat hänvisar till en rapport från regeringskansliet, och gör detta genom en URL-hänvisning. Länken är i och för sig felaktigt utformad (det är ett mellanslag mellan ”http://” och ”www.regeringen.se/sb/d/2296/a/12694″), men om man klipper ihop den rätt och försöker gå till den möts man av det här:

En hänvisning som alltså är mindre än tre år gammal funkar inte
längre. Nu kanske vissa
tycker
att vaddå, internet ändras hela tiden, tre år är ju en evighet. Men i
juridikens värld, där vi hänvisar till hundra år gamla rättsfall,
närmare trehundra år gamla
lagar, och flertusenåriga
grundläggande principer bör man nog ha ett mer långsiktigt tänkande (även om även
jurister
gör fel ibland).

Problemet här är att regeringskansliets webbmaster ändrat addressen
till den resurs som HDs domslut förlitar sig på. Den som i efterhand
vill förstå hur HD har resonerat kan inte längre gå till samma
källor. Om man vill ta till de riktiga brösttonerna skulle man kunna
tala om ett begynnande sammanbrott för rättsstaten, där
förutsättningarna för en förutsägbar rättstillämpning eroderar på
några få år, när man inte tar permalänkar på
allvar.

Nu kan man tycka att det var obetänksamt av HD att hänvisa till en
resurs på ett sådant flyktigt sätt (förmodligen hade rapporten något
diarienummer eller liknande som man kunde ha nämnt), men
regeringskansliet är de som verkligen borde skämmas. Har
man en gång publicerat något på en URL är man skyldig att underhålla
den URL:en tills universum imploderar.

När det gäller myndigheter är denna regel inte bara moralisk. Allt som
en myndighet lägger på webben är nämligen allmänna handlingar, och att
ta bort sådana (även att bara ta bort åtkomstmöjligheten, såsom att få
en länk att sluta fungera) utgör en gallring. Sådant får i och för
sig en myndighet göra, men då bör de tänka på att det kvarvarande
materialet tillgodoser bl.a behovet av information för
rättskipningen. Det tror jag inte man har gjort här.

Rent allmänt borde en myndighet aldrig orsaka brutna länkar. Det har
jag tjatat
om tidigare. Här finns en viktig uppgift för riksarkivarien, som
nyligen jobbat med att ta fram nya
ADB-föreskrifter (det känns på något vis väldigt… arkivariskt att framhärda med förkortningen ”ADB”), men som inte verkar tagit upp frågan om
permalänkar. Är det här kanske en fråga för Makten och
öppenheten att ta tag i?