Jawbreakerhumör

Jag har varit på Jawbreakerhumör de senaste dagarna. Och jag kan inte lyssna på Jawbreaker utan att bli nostalgisk. Vilket kanske är en av anledningarna till att det kan gå något år mellan mina Jawbreakerperioder.

Jawbreaker är en rätt välbevarad hemlighet i punkvärlden. De som känner till bandet och har lyssnat in sig litegrann älskar det vanligtvis reservationslöst, men det verkar inte vara något band man lätt lyssnar in sig på. Influenserna syns dock i varenda band som idag kallas emo (men låt inte det avskräcka – det är långt långt ifrån någon kajalarenarock).

Jawbreaker är nostalgi för mig eftersom det är så tight förknippat med min studietid i Uppsala. När jag började plugga på DVL var det första gången jag fick riktig tillgång till internet. Och det fanns redan en massa punkare där. Från USA! Som pratade om helt andra band än jag hört talas om (fram tills dess hade jag levt på trallpunk, käng och kanske lite NYHC-inspirerad norrländsk håce). Jawbreaker var ett av banden som det snackades allra mest om, och deras då nysläppta skiva ”24 hour revenge therapy” hyllades överallt. Den utmärkta skivafären Head Mechanic hade plattan inne, och strax efter första studiemedlet satte jag igång skivan, full av förväntan.

jawbreaker-24hour.jpg

…och fattade ING-EN-TING. Det lät ju bara otight, skramligt och gnälligt. Vad var grejen? Men det som skrevs om bandet och skivan var så övertygande att jag gav skivan flera nya försök. En dag tog jag fram texthäftet och uppfattade för första gången vad Blake sjöng. Då föll alla bitar på plats.

Sen dess har 24 hour revenge therapy varit en av de där plattorna som jag alltid kan återvända till. Idag hör jag nästan inget av skramlet, men däremot harmonierna, dynamiken, känslorna, texterna – vilka texter. Boat Dreams From A Hill, Condition Oakland, West Bay Invitational – med musik som perfekt fångar känslan.

(Både last.fm och amg låter dig lyssna på 30-sekundersklipp av låtarna – gör inte det, de här ska höras från början till slut. Gärna med texterna bredvid, som sagt.)

Jawbreaker: Dear You

Något år senare kom ”Dear You”, deras första platta på ett majorbolag. Betydligt mer välproducerat, hade lite svårt att fastna hos mig. Tills den följde med som sällskap på en resa till Heidelberg. Jag var nybliven singel, trött på att plugga, livet var tungt. Resan blev en startpunkt för nästa steg i tillvaron, och ”Dear You” var soundtracket. När jag kom hem gick jag på jobbintervju hos ett nystartat webbföretag, fick jobbet, började två dagar senare, jobbade över första kvällen, och plötsligt började någon av mina nya medarbetare att spela Fireman på hög volym. Det kändes som att komma hem.

Nostalgia

By accident, I ended up at the original Netscape
cookie specification
. It’s now over eight years since I read that
one for the first time. Notice the 1996-style formatting of the headers:

<h2>
<font size="+3">P</font>ERSISTENT
<font size="+3">C</font>LIENT
<font size="+3">S</font>TATE<br>
<font size="+3">HTTP C</font>OOKIES
</h2>

Other classic web tech specs: The Common
Gateway Interface
, Hypertext Markup Language – 2.0,
Hypertext
Transfer Protocol — HTTP/1.0
. I’ve referenced those a lot of times,
back in the day.

Looking for statistics

Most of you that are reading this and are in their late twenties or early thirties
probably had a home computer of some kind. When I was 10-12 there were basically only
two machines competing on the Swedish markets: Commodore 64 (the 800-pound gorilla)
and the ZX Spectrum (the underdog). Later the two main contenders became Amiga and
the Atari ST, of which the Amiga was slightly more popular.

I wonder if there is a correlation between one’s first computer and one’s career path?
My thesis is that people that cut their teeth on the ZX Spectrum are more likely to
have turned out programmers than those that began on the C64. My reasoning is
that as a Spectrum owner, one was more socially isolated than a C64 owner would be
(read: less people to trade games with), which have always been an important prerequisite
for the budding programmer.