Om legitimerande normbildningsdiskurser och koncentrationssvårigheter

I sitt gästinlägg hos Mindpark påpekar Nicklas Lundblad att den som orkar läsa en hel bok har en konkurrensfördel i en samtid som blir allt mer rastlös. Tyvärr är jag i allt för mycket samklang med tidsandan och har otroligt svårt att finna ro att plöja en lång text från början till slut. Jag brukar fuska genom endast läsa första och sista kapitlen, vilket är tidseffektivt men kanske inte optimalt. Seth Godin skriver bra (och kort!) om att de bitar jag hoppar över finns där av en anledning.

Daithí Mac Síthigh tipsar i förbifarten om en text som jag verkligen skulle vilja lyckas läsa från början till slut: habermas@discourse.net: Toward A Critical Theory Of Cyberspace av Michael Froomkin. De första tio sidorna tecknar en bild av Jürgen Habermas teori om vilka krav man ska ställa på en diskurs (från Between Facts and Norms — som jag förstås inte heller har läst) för att de normer som den producerar ska kunna betraktas som legitima. Hejdlöst teoretiskt så långt. Sedan förklaras att IETF:s process för att ta fram internetstandarder (en sorts normer) uppfyller dessa krav, men att det finns andra normskapande organisationer vars processer inte gör det (med ICANN som ett exempel på det senare). Och ungefär så långt har jag kommit.

Eftersom Froomkins ”artikel” (125 sidor) skrevs 2003 nämner den inget om Wikipedias normbildningsprocess, dvs den process enligt vilken wikipedias policies och riktlinjer tas fram. Engelska wikipedia har en ganska minimalistisk syn på hur dess normer skapas:

Policy change comes from three sources:

1. Documenting actual good practices and seeking consensus that the documentation truly reflects them.

2. Proposing a change in practice and seeking consensus for implementation of that change.

3. Declarations from Jimmy Wales, the Board, or the Developers, particularly for copyright, legal issues, or server load.

In practice, the first option is the most effective. Proposals for new processes rarely succeed. Jimbo and the board have indicated that they prefer that the community deal with its policies, and rarely do they declare policy.

Svenska wikipedia är lite mer utförlig och howto-orienterad. En ofta ifrågasatt norm på Wikipedia är att endast artiklar om ämnen som uppfyller relevanskriterierna (svenska) ska finnas med. En annan att bara fakta som kan verifieras ska finnas med. Det senare har exempelvis ställt till problem för Jaron Lanier, som när han velat korrigera en uppgift på sin egen sida (om att han inte är en filmregissör) brutit mot verifierbarhetsnormen (samt två andra) eftersom han inte kunde hänvisa till en utomstående källa för påståendet.

Åtminstone lät det så i hans egen artikel om frågan och den ofta omnämnda artikeln ”Wikipedia and the meaning of truth” (registrering krävs); jag får ett lite annat intryck när jag följer redigeringsloggen för artikeln (klicka på ”next edit” några gånger för att följa ”redigeringskriget”).

Wikipedias normer kan förstås – som alla normer – ifrågasättas (och det är viktigare ju mäktigare Wikipedia blir). Men en grundläggande frågeställning är om sättet de skapats på medför att de har legitimitet? Det Habermas verkar sträva efter är att skapa ett verktyg med vilket vi kan avgöra om normerna är legitima, baserade på diskursen enligt vilken normerna tagits fram. Froomkin tillämpar verktyget på IETF och finner att dess normer är legitima. Det vore intressant att göra en analys om samma sak gäller för wikipedia. Froomkin har en draft på en sorts uppföljningsartikel, men synes inte beröra detta ämne.

Men det skulle kräva att jag faktiskt läser (och helst förstår) Habermas och Froomkin från början till slut. Så håll inte andan.

Kanske att det här är intressant för den som är intresserad av wikipedia, rättsfilosofi, habermas eller normer?

Om normgivningssystem i juridiken och datorn

En intressant fråga i komplexa datorsystem likväl som juridiska system är ”vem har rätt att bestämma något?”. Unixsystem har en befriande enkel grundmodell för sånt här: alla får bestämma över sig själva, men root får bestämma över allt (i ett riktigt system är det naturligtvis mer komplext med grupper och ACL:er osv, men vi lämnar det därhän sålänge).

I juridikens, mer bestämt statsrättens, värld pratar man istället om normgivningsmakt: Vem får stifta lagar? Vem får stifta andra bestämmelser? Vad får de här, med ett samlingsnamn, normerna handla om?

Grunden är ganska enkel: Rättighetssystemet har sin bas i grundlagarna, framförallt RB kap 8. Det första att titta på är hur man ändrar själva grundlagen; mekanismen med två likalydande beslut möjliggör i teorin att folket, som all makt utgår ifrån, kan inlägga sitt veto mot alltför otrevliga förändringar (men när har en vilande grundlagsförändring någonsin varit en stor valfråga?).

Sen kan man titta på kap. 2 om grundläggande fri- och rättigheter — sådana saker som yttrandefrihet, skydd mot frihetsberövande eller rätten till gratis skola — och vilka förutsättningar dessa får inskränkas. Man pratar om absoluta, relativa och svagare fri- och rättigheter — de absoluta, exv rätten att få resa in i landet som endast kan ändras genom grundlagsändring, de relativa, exv demonstrationsfriheten som kan inskränkas i lag stiftad i vissa former, och svagare (alla från 17 § och framåt) som kan inskränkas genom vanlig hederlig enkel majoritets-lag). Allt sånt här (och det här är bara några lösryckta exempel) handlar om vad man får bestämma om, och i vilken form beslut måste tas.

Vem som får bestämma är nästa fråga. Grundiden är att folkets valda representanter (dvs riksdagen) bestämmer. Men eftersom det är opraktiskt (och i många fall bryter mot principen om kommunernas självständighet) att de ska besluta allt kan de delegera lite av sin makt att lagstifta — sin normgivningskompetens, ffa till regeringen. Regeringen kan i sin tur subdelegera makt till förvaltningsmyndigheter. Man kan tänka sig en trädstruktur av normer, med grundlagarna vid roten, följt av vanliga lagar, sen förordningar och sist, ute vid löven, föreskrifter från exv DI, CSN eller FI. Delegering handlar om hur makten att bestämma propagerar från rot till löv.

De här reglerna för delegering tas upp framförallt i kapitel 8. När man läser det bör man veta att ”(meddelas) genom lag” betyder att riksdagen bestämmer — endast de kan stifta lagar. Står det däremot ”genom förordning” betyder det att regeringen kan bestämma. Det finns många stadganden för hur normgivningsmakt får delegeras, och man måste i princip läsa alla för att veta om en viss typ av delegering är tillåten. Ett exempel är att när man läser 3 §, som säger att all betyngande offentlig rätt måste stiftas av riksdagen, så måste man vara medveten om 7 §, som säger att regeringen visst får bestämma lite på det området, så länge det inte rör de uppräknade ämnena. Första stycket ger för övrigt en förklaring till varför det är viktigt om något kallas för ”skatt” eller ”avgift” — endast riksdagen får bestämma om skatter, men eftersom avgifter inte nämns så kan man motsatsvis (eller é contrario som vi i juristsvängen säger) sluta sig till att sådana tillhör det område som regeringen själv får bestämma om.

Men bara för att någon myndighet — eller tillochmed regering eller riksdag säger att nånting är på ett visst vis betyder det inte att de har rätt. Med tanke på hur många förbehåll som finns för delegering av normgivningsmakt är det inte konstigt att det ibland blir fel, och ffa förvaltningsmyndigheter försöker bestämma över saker som de egentligen inte har rätt att bestämma över. Konceptet lagprövning används ofta i praktiken för att komma tillrätta med författningar som stiftats på lägre nivå i strid med överordnade författningar på högre nivå.

Vad har allt det här då att göra med datorsystem? Det jag försöker komma till är att grundlagarnas normgivningsstadganden påminner mycket om rättighetssystemet i ett hyfsat komplex datorsystem, som en RDBMS eller ett Windows AD-system. Det finns koncept som användare (lagstiftande församlingar), rättigheter (normgivningskompetens) och objekt, exv filer, som användarna kan applicera sina rättigheter på/mot (de olika områden man kan stifta normer om). I avancerade system kan man i princip sätta upp egna normer för vem som ska få sätta andra normer, och för vilka, genom den speciella sorts rättigheten som är överlåta rättigheter till andra (delegering). Det finns även de grundbestämmelser som är givna av systemet (grundläggande rättstatskrav, som legalitetsprincipen)

Det finns också likheter på ett mer direkt sätt. Jag har ägnat de senaste två veckorna åt att lusläsa RF. Den är, lagtekniskt sett, en… intressant skapelse. Om ni har satt er in i källkoden till ett komplext datorprogram har ni säkert observerat att kodens komplexitet och lättlästhet kan skilja sig våldsamt mellan olika delar. Komplexiteten är ungefärligt omvänt proportionell mot lättlästheten (åtminstone till en början), och tenderar att vara som högst i de centralaste delarna av programmet.

Det är inte så annorlunda med ett lands lagstiftning. De hårigaste bitarna är i kärnan, dvs grundlagarna, och framförallt dess bestämmelser om vem som får bestämma om vad. De är komplexa, för de påverkar allt annat i systemet, och därför inte nödvändigtvis lättlästa. Men precis som en passage med riktigt knepig kod ofta visar sig vara rent vacker när man trängt in i den så att man förstår den, har även grundlagen, speciellt RF 8 kap., sin märkliga skönhet.

Mer om lagstiftningsteknik och likheter med design patterns senare. Imorgon blir det en liten utvikning om hur man kan använda javascript i rent layoutmässigt syfte för att slippa ”CSS tables”-syndromet.