Spotify, avtalsfrihet och kreativt skapande

Dagens stora snackis i mitt bloggflöde har varit Spotifys planer på att ta bort låtar och införa GRM (man hade kunnat hoppas på att kommissionens blatanta ministerstyre fått större rubriker, men jag följer kanske fel flöden — cred för detta pressmeddelande dock). Folk är förstås förbannade.

Jag har använt spotify sen jag fick en invite av bredbandsbolaget, och är väl en sådär-nöjd kund. Jag har lite för mycket kontrollbehov för att vara nöjd med andras metadata, gillar att lyssna på musik i min ipod och är inte begeistrad över utbudet. För min del är emusic, trots att det är dubbelt så dyrt och har mindre mainstreammusik, fortfarande en bättre deal. Inte minst för att de filer jag gjort till mina är mina för tid och evighet.

Hur som helst, det hela fick mig att fundera kring det här med avtal, licenser och upphovsrätt. Upprördheten kring spotifys begränsning är ett uttryck för det allmäna missnöjet med det monopol som upphovsrätten de facto är (eller kanske snarare upphovsrättsindustrins missbruk av detta monopol), men också ett underkännande av avtalsfriheten. För faktum är att upphovsmännen och artisterna har träffat frivilliga avtal med skivbolag, musikförläggare m.fl. och i detta överlåtit sin rätt. Dessa har i sin tur rätt att träffa avtal på de villkor de vill, vilket spotify nu märker.

Och det får mig att undra: Varför ska jag investera tid i låtskrivare och band som inte värderat makten över sitt eget uttryck? Varför ska jag med min tid och uppmärksamhet stödja företag som varken är bra för sina kunder eller för samhället i stort? Visst, jag kan piratkopiera de verk som kommer från det hållet, och på det viset stödjer jag inte verksamheten direkt finansiellt. Men spelar det någon roll i en värld där uppmärksamhet är minst lika värdefullt som exemplarförsäljning (eftersom uppmärksamhet, till skillnad från exemplar, är en begränsad resurs)?

Är det inte bättre att ge uppmärksamhet till de upphovsmän som vill dela med sig av sina verk? Programmerare har sedan länge fattat att piratkopiering inte är något vidare substitut för fri programvara, och utifrån den insikten sett till att inte göra sig beroende av stängda verk. Och när man väl anammat det blir det lättare att acceptera att andra upphovsmän kanske inte använder sin avtalsfrihet på ett för samhället optimalt sätt. ”He who writes the code gets to choose the license, and nobody else gets to complain.”

Avtalsdesign

Om du var på internet igår kan du inte ha missat lanseringen av Google Chrome, en ny webbläsare som är avskalad, illersnabb och riktigt, riktigt slick. Även om den saknar poweruserfinesser gör den det den kan på bästa tänkbara sätt, och processisoleringen är inte bara bra för användaren, den har också potential att göra webben bättre genom att den tydligt placerar skulden för dåliga websidor där den hör hemma. Om de får igång tredjepartsutvecklingen (det verkar inte ännu finnas något gränssnitt för att skriva tillägg) så att nån portar ad-block med mera livsnödvändigheter så kan det här bli min förstahandsbrowser.

Men i den snygga lanseringen gjorde man samma misstag som vi har sett så många gånger tidigare – man låter juristerna skriva ett licensavtal utan att sanity-testa det. Om man läser punkt 11.1 (tillsammans med 1.1) i framgår det Google får en användarlicens till allt material som skickas via läsaren (som den text jag skriver i wordpress administrationsgränssnitt just nu, om jag nu hade gjort det i GC). Språkbruket i artikel 11.1 antyder att den ursprungligen skrevs för användaravtal till googles onlinetjänster — och där är det ju rimligt att google får rätt att hantera och distribuera material som användaren sänder in, det blir ju lite svårt att bygga tjänsterna annars (vilket också sista meningen i punkten antyder). Men eftersom man i punkt 1.1 definerar även webbläsarprogrammet som en tjänst blir resultatet en betydligt mer omfattande upphovsrättsöverlåtelse än vad den typiske användaren kanske förväntar sig. Sen är det en annan sak att detta nog inte vad vad Google menade — de har knappast behov, eller ens möjlighet att överhuvudtaget se det material som jag skickar från min webbläsare till en tredjepartstjänst.

Den bästa summeringen av läget är nog den här bloggposten. Jag har inte hittat något officiellt förtydligande från Google, men så länge väljer jag att tro att det är ett misstag, enligt Hanlons rakkniv.

Tänk om bara Google hade läst min krönika i senaste Techworld! Där förklarar jag på ett tydligt och pedagogiskt sätt att även avtalsvillkoren är en del av användarupplevelsen.

Uppdatering: Det verkar vara på väg att fixas:

Ward admits that sometimes ”this means that the legal terms for a specific product may include terms that don’t apply well to the use of that product” and says that Google is ”working quickly to remove language from Section 11 of the current Google Chrome terms of service. This change will apply retroactively to all users who have downloaded Google Chrome.”

Förhandstitt på lagen.nu 2.0

Imorgon börjar höstterminen med C4:an, vilket markerar slutet på de mängder med ledig tid som jag haft under sommaren. Mitt mål var som sagt att göra en 2.0-version av lagen.nu, och jag hann väl inte ända fram. Men nånting som vi kan kalla en första alfaversion finns nu på:

http://ferenda.lagen.nu/

Den stora synliga skillnaden från 1.0-versionen är en någorlunda annan layout, och det faktum att en wiki är integrerad med det hela. Om man skapar ett konto kan man både editera vanliga sidor samt kommentera lagtext.

Bakom kulisserna är det större skillnader. Koden har omorganiserats så att det i grund och botten är ett mer flexibelt, utökbart ramverk för juridiska texter. Kostnaden för att lägga in stöd för exv förarbeten eller EG-rätt i koden bör vara ganska liten.

Ytterligare en stor skillnad är att jag i och med detta öppnar upp källkoden till lagen.nu. Kod finns att hämta via SVN från http://svn.lagen.nu/svnroot/ och en utvecklingswiki/buggdatabas/källkodsbrowser finns på http://trac.lagen.nu/. Eftersom jag spenderat sommaren med programmering, inte juridik, har jag inte tänkt igenom exakt vilken licens som koden är under, men jag kan åtminstone utfästa att den kommer vara OSI-certifierad (notera dock att en del kod i SVN-repositoryt inte är skriven av mig, och har separata licenser).

En annan licensfråga är den för bidrag till wikin/lagkommentarerna; som en utgångspunkt kan vi säga GFDL och by-sa, dvs dubbellicensiering (GFDL för Wikipedia-kompatibilitet, åtminstone åt ena hållet). Om du är licensexpert och/eller har en åsikt om hur du vill att dina bidrag till lagen.nu ska licensieras, hör av dig!

Det är värt att återigen påpeka att det här är en alfarelease. Det är mycket som inte funkar (bland annat kan man inte lista alla lagar, så man måste veta SFS-numret och mata in det i adressraden) och utseendet lämnar mycket att önska. Jag är dock tacksam för buggrapporter och förbättringsförslag, gärna direkt i buggdatabasen.

Etiketter på lagen.nu

Under sommaren har jag ägnat en del tid åt att implementera kollaborativ etikettering (”tags”) på lagen.nu. Om du är intresserad av att betatesta systemet är instruktionerna som följer:

  1. hit och klicka för att sätta en kaka som gör att den beigefärgade etikettrutan dyker upp till höger om varje lagtext (security through DHTML, yeah baby!).
  2. Gå till nån lämplig lag och klicka på ”Ändra” för att trolla fram ett inmatningsfält. Skriv in några beskrivande ord för lagtexten i fråga och klicka ”Ändra” igen
  3. Gå exempelvis hit för att se alla lagar taggade med ”tryckfrihet” eller hit för att se alla taggar som skapats hittils (genom ett mycket tidstypiskt etikettmoln).
  4. ”Syntax” och mer information här.

På sikt vill jag göra det möjligt att tagga enskilda paragrafer, kommentera, stryka under… allt som man kan göra med en riktig lagbok, fast gemensamt. Taggning på författningsnivå verkade vara ett bra ställe att starta på. Hittils har jag taggat drygt hundra lagar som har det gemensamt att de råkade komma först i Civilrätt, efter bästa förmåga men utan någon större eftertanke, precis som jag brukar göra med mina del.icio.us-bokmärken.

Upphovsrättsmässigt är det hela ganska odefinerat. Jag utgår från att en enskild tag/etikett inte kan vara skyddad enligt upphovsrätten, eftersom den inte uppfyller originalitetskravet. Den totala samlingen av etiketter (eller ett tillräckligt stort subset) kan dock med tiden åtnjuta skydd enligt 49 § URL . Vad innebär det då om det inte finns en enskild upphovsman eller någon juridisk person som kan hävda rätten till etikettsamlingen?

Oavsett vad ser jag ett egenvärde att vara kompatibel med Wikipedia, så om inga klara anledningar att välja någon annan uppstår, lutar jag åt att licensiera tagdatabasen i sitt ursprungliga tillstånd (om vi nu antar att den når upp til 49§-skydd) under GFDL.

Imorgon blir det en bakom-kulisserna om hur det funkar rent tekniskt.

Creative Commons och NoDerivs

För några dagar sedan, provocerad av Lessigs inlägg om den internationella
spridningen
av Creative Commons-organsationer, postade Shelley
”Burningbird” Powers en uppföljare
till en tidigare fråga
om hur man skulle tolka en specifik klausul i en Creative
Commons-licens.

Shelley ville bygga vidare på det stylesheet och den layout som
gruppbloggen Between
Lawyers
använder sig av. Men eftersom materialet på den bloggen
var licensierat under Attribution-NonCommercial-NoDerivs
2.0
så uppstod frågan ”Vad innebär det att skapa en bearbetning
(”derivative work”) till skillnad från att skapa en kopia, i kontexten
av ett stylesheet”. Shelley återanvände stylesheetfilen utan att
modifiera den, men kan man säga att hon i ett större skeende
modifierade Between Lawyers-materialet?

(Shelley har sedermera övergett den layouten, men man kan se ett
exempel på hur det såg ut här)

Det visade sig att inte ens Dennis M Kennedy, en av personerna bakom
Between Laywers, kunde
svara på det
. Han efterlyste också mer analys av hur CC-licenserna
skall tolkas:

One of my biggest concerns about the Creative Commons license has been
the lack of guidance from CC on practical interpretation and
enforcement issues. I’ve held off commenting on the issue Shelley
raised because I expected to see something from CC on the
topic. Unfortunately, my daily check of the Creative Commons blog has
shown mainly the usual victory laps being taken when a high visibility
site or celebrity uses or mentions the CC licenses, although I’ll note
that news of a tweak to one of the licenses has been mentioned.

Det är två saker jag tycker är synd med Creative Commons-licenserna så
som de används idag. Det första är att distinktionen mellan de olika
licenserna sällan lyfts fram i ”marknadsföringen” av densamma — det
är en stor skillnad mellan Attribution och
Attribution-NonCommercial-NoDerivs,
tillexempel. Men när Lessig använder uttryck som ”The green are countries where the project has launched. The yellow are close. The red is yet to be liberated.” känns det mer som om det handlar om att ha en CC-licens, vilken som helst, för att visa att man är en bra människa.

Det andra är att folk är allt för pigga på att begränsa
rättigheter
— i snitt 30 % av allt CC-licenserat material
tillåter inte bearbetningar (”derivative works”), och hela 73 %
tillåter inte kommersiell användning. Man ska förvisso inte skåda
given häst i munnen, men med Free
culture
i färskt minne tycker jag att det är trist att så många
som ändå tar ett medvetet beslut att inte låta andra bygga vidare på
det de skapat. Att många är skeptiska till att låta sitt innehåll
användas i kommersiella sammanhang är något mer förståeligt, men även
om det (juridiskt) hindrar parasiter som Superfeed Systems (läs mer här
eller här)
att tjäna pengar på andras innehåll, hindrar det också coola tjänster
som bloglines att (juridiskt)
fungera.

Men själv har jag ingen licens alls för varken innehållet på den här
bloggen, eller på lagen.nu, så jag ska
väl egentligen hålla tyst… Jag måste dock understryka att jag tycker att idén med CC-licenserna är jättebra.

När vi ändå är inne på ämnet bör nämnas att den svenska
översättningen/anpassningen av CC-licenserna (än så länge bara Attribution-NonCommercial-ShareAlike
2.0
) sedan några dagar finns ute för
kommentarer
. Big up för Mathias Klang
och Karl Jonsson för det!

The GNU GPL, modifications and swedish copyright law.

Yesterday, I was involved in a discussion that started with the Affero General Public
License
, a modification of GNU GPL, indented to close the ASP
loophole
in GNU GPL v2. The ”ASP loophole” referst to the fact
that a Application service provider (ASP) can make the functionality
of a GPL’ed program available, without distributing the actual
program, through a Web UI or something similar.

The Affero GPL (and upcoming
GPL v3
) intends to close this by demanding (in 2 d) that, if the
software has functionality to allow users to download the source code
of that program, you may not remove this functionality.

Now, the GPL (both Affero and GNU v2) is not a binding license. It
even says so itself in section 5: ”You are not required to accept this
License, since you have not signed it”
. It’s power derives from
the fact that, unless you accpt it, normal copyright law applies,
which forbids you to redistribute software for which you do not hold
the copyright.

However, to exploit the Affero/GNU v3 GPL, you don’t have to
redistribute the software, just remove the feature that allows users
to download the source. And if you don’t accept the license, who’s
going to stop you? Section 5 of the Affero GPL goes on to say:
”However, nothing else grants you permission to modify or
distribute the Program or its derivative works. These actions are
prohibited by law if you do not accept this License.”
(emphasis
mine)

So, the whole power of the Affero GPL hinges on the fact that,
under normal law, you do not have the right to modify a program for
which you do not hold the copyright. But is that really correct? I’ve
read and re-read the Swedish copyright law, and I cannot
find where it says that personal modifications are not allowed. In
fact, it explicitly allows the modification of programs and copying
(but not redistributing) the result in 26 g §, in certain
cases. The swedish copyright law is all about making copies and
the redistribution of copyrighted material, not modification-making.

So, under Swedish law, are you allowed to modify software for which
you do not have the copyright? If so (and I think that’s the case),
the raison d’etre for Affero GPL is null and void in
Sweden. Presumably, this is different under US copyright law.

If you know (or think that you know) that I’m wrong in the above
assumption, I’d love to hear about it, preferably with a reference to
a law and section, or reference to a precedential case. Or, you know,
just with a logical reasoning about why I’m wrong. Still no talkback
system, but I check my referrer logs, so if you blog about it, I’ll
read it. Or just email me at staffan@tomtebo.org

The one thing I can think of that would make modifications of a
software program illegal, according to Swedish law, is 12 §, which states that
one may not create copies of a computer program, not even for personal
use (as opposed to most other works such as books or music, where
personal copying is allowed). Maybe it can be argued that modifying a
program is, in effect, making a copy of it?

New toy: CassiniEx

A while ago, Microsoft released a small webserver called Cassini,
aimed at only hosting ASP.NET, for the developer who didn’t want to/could install
IIS, under their ”Shared
source
” license. Michael J. Carter took the code and added
a bunch of features
that makes it a realistic alternative to IIS in some scenarios.
In particular, it supports multiple virtual hosts, something that I’ve had
problems with
, using IIS 5.0 under W2K, so I’m going to take a look at it and
see if it works as a replacement.

It’s interesting to note that good things do
come out of the shared source releases that Microsoft has done so far, even though
the license has been throughly
blasted
in the more zealous parts of the open-source world. In particular, this
document
states ” All versions of `shared source’ deny
you the right to redistribute the code or share it with third parties”
. However,
Michael is redistributing the source for CassiniEx, so either he’s in trouble or OSI
is wrong.

Update: Now I’ve downloaded the original Cassini source code and viewed the
license
, and I cannot find anything that denies anyone from redistributing the
source or derivatives of it. In fact, point 3 states:

[We simply require that you agree]: That if you distribute the Software
in source code form you do so only under this license (i.e. you must include a complete
copy of this license with your distribution), and if you distribute the Software solely
in object form you only do so under a license that complies with this license.

Doesn’t seem more restrictive than the GPL to me. Could someone fill me in with what
I’m missing?