Länkekonomin och anseende

Jag bytte nyligen RSS-läsare, från Bloglines till Google Reader. Jag gillade visserligen bloglines enkla gränssnitt och ogillar tanken på att lägga ytterligare ett av mina onlineaktivitetsägg i Googles korg, men det faktum att det enda som hänt på Bloglines under de senaste två åren är ett nytt, förevigt-i-beta-gränssnitt som jag inte alls kommer överens med, och att stabiliteten kontinuerligt har försämrats, kände jag att det var dags.

Såhär långt saknar jag visserligen Bloglines mobile, där man kan få alla sina olästa inlägg på en enda sida — googles motsvarighet kräver en ny sidladdning för varje oläst inlägg, vilket blir oanvändbart för att läsa annat än enstaka inlägg — men i övrigt är jag mycket nöjd. Och flytten har gett mig en bra anledning att gallra i de flöden jag prenumerar på, så att det finns plats för lite nya.

Ett av de nya är Bisonblog, som sätter ord på ett koncept jag inte haft någon bra svensk ettikett på tidigare – ”länkekonomin”. Det handlar alltså om de värden som skapas genom länkar (och, antar jag, andra former av hänvisningar). På engelska har valutan i länkekonomin fått ett namn – whuffie – som jag hittils inte sett någon svensk översättning på.

På samma anseende-som-ekonomisk-resurs-tema noterar jag den här artikeln i Yale Law Journal (via Boingboing), och blir påmind av den klassiska (snart ett år gammal) ”Better than Free”-postningen av Kevin Kelly. Märkligt nog finns anseende inte med i Kellys lista av åtta okopieringsbara egenskaper som har ekonomiskt värde (om man inte anser att det är samma sak som förtroende/autenticitet, men jag tror nog att anseende är ett bredare begrepp).

Anseendebegreppet behandlas även (dock ur en annan vinkel, mer kring ”vilka skydd för anseendet finns och är de tillräckliga i en twittrande mobloggande youtubeande värld”), behandlas i boken The future of reputation av juristprofessorn Daniel Solove – finns att ladda ner gratis.

När jag tittar igenom mina egna bloggpostningar det senaste halvåret inser jag att jag själv är usel på länkekonomi. Det här inlägget är iallafall ett steg i rätt riktning.

SF Bio, negativ marknadsföring och sökspindeljuridik

Kanske är det för att jag själv sysslat mycket med screenscraping och omstöpande av innehåll från andra webbplatser som jag tycker att SF Bio:s agerande enligt nedanstående är rent fantastiskt korkat — ännu mer så när det kommer från den enda sektor av filmbranschen som faktiskt i teorin kan erbjuda ett mervärde som inte kan kopieras digitalt.

”På SF medger man att biotider.se numera inte har möjlighet att automatiskt hämta information om var och när filmerna visas. Enligt informationschefen Thomas Runfors är nu de ”spindlar”, eller program, som biotider.se använt blockerade”

(SvD, läs även Bloggywood eller direkt från källan.)

Jag kände inte till biotider.se sedan tidigare (man kan väl anta att de fått rätt bra med uppmärksamhet nu i elfte timmen, då ovanstående just nu är förstanyhet på svd.se), men det verkar vara en schysst site – lagom web 2.0-ig ut med taggmoln och pastellfärger och användarinteraktion och annat bra som SF:s egen webbplats inte har. Att alienera sådana passionerade användare känns som grund för uppsägning för en marknadschef på 2000-talet.

Men marknadsföring är inte min grej, så vad vet jag. Dock är de juridiska aspekterna är ju intressanta. Jag kan se tre separata frågor.

1: Har SF någon ensamrätt över sina biotider? Jag tycker det känns lite tveksamt — nån vanlig upphovsrätt kan det inte vara frågan om (då såväl verkshöjd som originalitet saknas), men kanske s.k. databas- eller tabellskydd? Denna ensamrätt är en s.k. närstående rättighet, som regleras i samma lag som upphovsrätten, men lyder under andra villkor. Huvudregeln för att något ska skyddas på detta sätt är att att det ska vara antingen en samling av ett stort antal uppgifter, eller att samlingen ska vara resultatet av en stor investering. Både rättsläget och det aktuella fallet är alltför komplicerat för att jag ska våga mig på att reda ut huruvida någon ensamrätt föreligger för biotiderna, men det är i vart fall inte självklart. (Den intresserade läser lämpligtvis Fixtures mot Svenska Spel och fortsätter med Johan Axhamns examensuppsats)

2: Har SF möjlighet att spärra ut crawlers? Till att börja med kan man observera att SF inte har någon robots.txt-policy, vilket är lite märkligt eftersom de hänvisar till den från sinlänkpolicysida. Eftersom rättsläget kring rekvisiten för dataintrång är så pass luddigt i svensk rätt (vilket jag skrivit om tidigare) är det lite oklart vilken betydelse en sådan icke-maskinläsbar policy har, men vi får anta att biotider.se åtminstone numera är medvetna om att de inte har SF Bio:s tillåtelse att hämta datat (”bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling”). Därmed kan det utgöra dataintrång att fortsätta.

3: Har SF möjlighet att förbjuda djuplänkar? (i betydelsen ”länk till en resurs annan än ”startsidan” på en webbplats.) Rent tekniskt har de möjligheten – sf.se har infört en referer-check genom vilken den som försöker följa en länk från biotider.se till SF:s bokningssida för en specifik film, plats och tid www.sf.se istället vidarebefordras till SF:s förstasida, och får välja film, plats och tid igen (och under processen exponeras för några reklambanners). Men kan SF på upphovsrättslig eller annan grund tvinga biotider.se att inte djuplänka? Rättsläget är inte solklart, men i tidigare diskussioner om länkning och svensk rätt har man främst riktat in sig på två fall:

  • inramade länkar, dvs när en frame-tagg i ett frameset på en första webbplats hänvisar till en annan webbplats så att det för användaren framstår som den externa webbbplatsens innehåll är en del av den första webbplatsens, eller
  • direktlänkar till ljud- eller bildfiler, som för användaren typiskt spelas upp utan att det tydligt framgår att innehållet kommer från en annan webbplats

Dessa skulle kunna falla in under beskrivningen av offentligt framförande, vilket är ett upphovsrättsligt förfogande. Men jag har svårt att se att en länkning från en sida till en annan sida, där det tydligt framgår att innehållet på den nya sidan kommer från en annan part, skulle kunna hindras på upphovsrättslig väg. Den kan förstås hindras på avtalsmässig väg, men nu har ju biotider.se och SF Bio knappast träffat något avtal.

Så möjligtvis finns det en (svag) juridisk grund för SF att hindra biotider.se att fortsätta sin verksamhet, även om det inte är den man hävdar i sina uttalanden. Klart är att man redan försökt hindra dem på teknisk väg åtskilliga gånger. Om SF lyckas blir förlorarna dels biotider.se, dels alla människor som trots att de blir utsatta för rent förolämpade pekpinnar envisas med att stödja filmbranschen. Men ser någon några vinnare?