Staffan Malmgrens blogg

För en månad sedan hintade jag om att jag skulle börja krönikörera i en större branschtidning. Nu har det första numret som jag medverkar i kommit ut, och min krönika finns att ladda ner i PDF-format (där jag dock av någon anledning kallas “Staffan Malmberg“…). Jag tar över efter Nicklas Lundblad (vilket är ett par sjukt stora skor att fylla) och ska skriva riktat till en IT-kunnig publik, med juridiska aspekter på deras arbete.

Det är ju sådant jag redan skriver om här på bloggen. Jag skulle vilja skriva mer, men med tanke på alla andra saker jag har för mig har det i varit svårt att hitta tid och motivation att sitta ner och blogga igenom ett ämne såpass noggrant att det ger någonting. Det tar ju ändå några timmar. Att få i uppgift av någon annan att skriva är precis en sådan motivator jag behöver för att få lite mer gjort. Morötter och piskor i form av pengar, bylines, utrymmesbegränsningar, deadlines och så vidare är också viktiga faktorer.

Just den här första krönikan är faktiskt ett sådant utvecklande av en gammal bloggpost som jag påbörjade för ett tag sedan men aldrig slutförde - jag har irriterat mig på att personuppgiftsregleringen i praktiken gör det osäkert i vilken utsträckning jag kan vidareutveckla lagen.nu (exv publicera domskäl i brottmålsdomar), och ett sätt ut ur det hela skulle vara att skaffa utgivningstillstånd för att på så sätt hamna under YGL och slippa bry mig om PUL. Men då det ställs så detaljerade krav på hur en webbplats ska vara beskaffad för att kunna få utgivningstillstånd blir jag i praktiken bakbunden vad det gäller utvecklingsmöjligheterna (exv mot wiki-hållet), på ett sätt som traditionell media inte är.

Och så vidare. Ni kan läsa om det i krönikan — poängen är att det här är en av många texter som nu förhoppningsvis blir skrivna, istället för att stanna som halvfärdiga resonemang i huvudet på mig.

Den senaste tiden har jag mest legat hemma och vårdat min förkylning. Idag tillät dock det vackra senhöstvädret inte mer ihopkurande med varmt honungste, så jag begav mig ut på en promenad. Lång historia kort: jag hamnade vid Pocketshop och Presstop och shoppade loss på lite analogmedia. Mina inköp:

Anthony Bourdain: The Nasty Bits

Jag är svag för autobiografier, och Bourdains “Kitchen Confidential” är nog en av de roligaste jag läst — en väldigt macho redogörelse för hans liv som kock med mycket sex, droger och rock n’ roll. Efterföljande reseskildringen “A cook’s tour” var inte lika spännande, men det är svårt att inte smittas av den entusiasm för mat och matlagning som utstrålas. “The Nasty Bits” är en samling av kortare artiklar utan något särskilt tema, och verkar så här långt vara ganska lovande.

Dennis Töllborg: Bli inte blåst - regler eller juridik?

Det sägs ibland att jurister har svårt att förstå teknik, och det är väldigt sant, men tekniker har — vill jag påstå, efter att ha diskuterat teknik och juridik med båda grupperna i snart två år nu – ännu svårare att förstå juridik. Den här boken, skriven av en professor i rättsvetenskap, verkar vara en bra rekommendation till personer som vill förstå vad juridik faktiskt är och dess roll i samhället, tillsammans med en mängd praktiska nedslag i olika rättsområden, men inte vill lägga 4½ år på en jur.kand….

Malcom Gladwell: Blink - the power of thinking without thinking

Ganska hypad bok från förra året. Jag har läst halva “The Tipping Point” och vill minnas att den var intressant, men av någon anledning lade jag den ifrån mig och har inte plockat upp den, så helt oumbärligt intressant kan den inte ha varit. Premissen i den här boken – “showing how a snap judgement can be far more effective than a cautious decision” — tilltalar mig dock.

Johan Norberg / America Vera-Zavala: Ett annat Sverige är möjligt

Ett liberalt och ett socialistiskt perspektiv på vad som är fel med Sverige och hur det borde utvecklas. För något år sedan läste jag Norbergs “Till världskapitalismens försvar” sida vid sida med Johan Ehrenbergs “Socialismen min vän” — det kändes som att det gav mer att läsa två radikalt olika meningar om samma ämne sida vid sida. Den här boken är samma idé på betydligt färre (~160) sidor. Jag tror jag vet vem jag kommer hålla med mest, men ser fram emot att läsa bägge.

Nick Hornby: A long way down

Jag hade helt missat att Hornby kommit ut med något nytt efter “How to be good” — en bok som jag läste i ett sträck, men som inte lämnade några spår efter sig alls. Jag antar att inte heller denna är i “High Fidelity”-klass, annars borde jag väl hört något om den. Å andra sidan – det är Hornby, hur dålig kan den vara?

Denimzine #11

Jag har, jämfört med dagarna då jag gav ut fanzinet “Krama Varandra” eller rattade sajten “The Swedish Punk/HC Archive”, inte så bra koll längre. Jag har prenumerat på Close-Up sedan länge för att åtminstone ha lite koll på vad som händer i de hårdare musiklägren, men deras punk/HC-bevakning är ganska tunn. Denimzine börjar kännas som en tidning som kompletterar på det området. Jag har köpt de senaste numren när jag ramlat förbi en välsorterad tidningsaffär och blir ständigt imponerad över den (även om språket är lite charmigt stolpigt på sina ställen). Det blir nog en prenumeration på den här också.

Nu har det blivit en längre paus i postandet igen. Jag skyller på att jag fyllt trettio förra helgen, och ställde till med en fest som jag fortfarande håller på och hämtar mig från.

Jag läser fortfarande statsrätt - mindre än tre veckor till tentan nu - och ämnet fortsätter att väcka många frågor och mer eller mindre motiverade paraleller till datavärlden. Idag läste jag om rättighetskatalogen i CCPR (eller IKMPR som den heter på svenska). En rättighetskatalog är en mer eller mindre juridiskt bindande uppsättning fri- och rättigheter som en stat garanterar sina medborgare - likhet inför lagen, inget straff utan lagstöd, yttrandefrihet och alla de där bra prylarna . CCPR är inte den enda rättighetskatalogen vi som svenska medborgare har att luta oss mot vad gäller våra grundläggande fri- och rättigheter (eller “F&R” alt “MR” som vi säger i branschen) - de viktigaste är väl katalogen i RF 2 kap. och Europakonventionen, men även FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, även om dessa inte är juridiskt bindande. Jag återkommer snart till frågan på vilka sätt dessa binder svenska staten och svenska medborgare.

Först kan man dock observera att dessa rättighetskataloger till allra största delen överlappar varandra. Redundans är ofta dåligt i datavärlden, speciellt när man programmerar, men här är det bra - det visar att världen i stort är på samma planhalva när det gäller uppfattningen om vad de grundläggande rättigheterna är. Det finns några olikheter - förbudet mot krigspropaganda i art. 20 i CCPR är lite oväntat, liksom förbudet mot dataregistrering i RF 2:3 2 st, men i stort sett är de väldigt lika vid en första översyn. Det finns skillnader som man kanske missar vid första genomläsningen, som att Europakonventionen generellt bara tillåter sådana rättighetsinskränkningar (för de finns här och var i alla de här katalogerna) som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, medans RF 2:12 2 st. pratar om vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Ett kul arbete för nån juriststudent med tid över (ha!) skulle kunna vara att göra en sida-vid-sida-jämförelse av de fem rättighetskatalogerna.

Men den riktigt intressanta skillnaden mellan katalogerna är deras rättsliga status. RF 2 kap. är svensk grundlag, så det är inte så mycket att orda om - den gäller för alla i sverige, kan åberopas i domstol av vilken medborgare som helst, och så vidare. EU-stadgan och FN-deklarationen har inte mycket rättslig kraft alls - det är fina målsättningsdokument, och ffa FN-deklarationen har påverkat världsutvecklingen de senaste 50+-åren bara genom att finnas, men det är inget man kan åberopa i domstol. Europakonventionen hade länge en sådan status att Sverige som nation var bunden av den, men enskilda medborgare kunde inte åberopa den i svensk domstol (däremot i Europadomstolen). Detta på grund av den dualistiska inställningen vi har i det svenska rättssystemet till den här typen av internationella överenskommelser - till skillnad från exv Frankrike, där en påskriven konvention omedelbart binder såväl stat som medborgare. Europakonventionen är numera inkorporerad (cut-n-paste:ad) in i svensk lag, så numera kan man åberopa exv Artikel 8 (som påminner om RF 2:6, men går att använda även mot privata rättssubjekt, typ arbetsgivare) om man tycker att ens personliga integritet har kränkts. CCPR har, om jag förstått det rätt, samma status idag som Europakonventionen hade före 1994.

Vad har det här med client-server resp peer-to-peer att göra, frågar sig vän av ordning som förväntade sig ytterligare en bloggpost om upphovsrätt och piratkopiering? Jo, det går tillbaka på de två sätt man kan strukturera ett distribuerat system:

Antingen har man en server som kan bestämma över sina klienter (man kan även se ett operativsystem som server i ett mer abstrakt tankesätt, och användarapplikationer som klienter) på samma sätt som en stat kan bestämma över sina medborgare - om din process försöker peta på minne den inte har rätt till kan den dö med ett bus error, och om du rånar, slåss och stjäl kan du åka in i fängelse. En Windows AD-domänkontroller kan stänga av en maskin i domänen av vilken anledning som helst, och riksdagen kan stifta lagar om skatter lite som de vill. När jag tänkt på juridik och paraleller till datorsystem förut, har jag alltid tänkt i client-server-termer: Det finns någon (riksdagen, regeringen, kommunen etc) som har makt att bestämma, en makt som visserligen bygger på konsensus, men som inte desto mindre är verkställbar.

Alternativet är att alla deltagare i systemet är med på samma villkor: Alla maskiner som kör en SMTPd deltar i peer-to-peer-samarbete vi känner under namnet “email”. Ingen mailmaskin har mer makt än någon annan (något förenklat) och alla bestämmer autonomt vilka de vill utbyta mail med. Om någon mailserver gör fel (exempelvis skickar iväg en massa spam) finns det inte så mycket de andra kan göra, mer än att sluta prata med de maskinen. Alla stater som har skrivit på CCPR, deltar i ett mellanstatligt samarbete som syftar till att främja mänskliga rättigheter, och har bestämt att de vill gå med av egen fri vilja. Om någon stat börjar göra fel (exempelvis dömer folk till dödsstraff utan en rättvis rättegång) finns det inte så mycket de andra staterna kan göra, mer än att sluta prata med den staten¹, och kanske deklarera att staten som gör fel inte får vara med längre. När ingen stat har makt över någon annan på det sätt som en stat har makt över sina medborgare blir resonemangen annorlunda.

Hursomhelst, folkrätt, som jag ska läsa härnäst, är peer-to-peer-juridik. När man bara tänkt client-server-juridik, och resonerat väldigt mycket i termer om vem som har makt över vem, kan det nog bli en intressant omställning.

Jag hade tänkt mig att det här skulle bli en kort postning, men hej vad jag bedrog mig. Imorgon (eller när det nu blir) återkommer jag med en kort och enkel idé som en hugad entreprenör kan bygga ett multimiljonföretag på. Eller åtminstone en schysst webtjänst.

—-

1: Eller invadera, förstås. Kan man likna det vid att DDOSa spammare?

Som en del av mitt nya jobb letar jag efter nyutgivet material inom rättsinformatik. Juridiken är, åtminstone om man jämför med datavetenskapen, ganska löjligt pappersbunden i det att ingenting räknas om det inte finns tryckt på fysiska sidor. För en programmerare som är van vid att förlita sig på onlinedokumentation, usenet och google är det ett lite märkligt sätt att se på saker.

Men saker rör på sig. Begreppet att kolla efter är “Open access“, och via portaler som Directory of Open Access Journals eller Social Science Research Network kan man hitta sjukt mycket tidskrifter som gör delar eller allt av sitt material tillgängligt online. Som en del av mina bibliotekariesysslor har jag börjat leta bland sådana här källor. Några av veckans intressanta artiklar:

• Schartum, Dag Wiese: Utvikling av beslutningssystemer - Fra lovtekst til programkode
• Willinsky, John: The unacknowledged convergence of open source, open access, and open science
• Geist, Michael: Piercing the peer-to-peer myths: An examination of the Canadian experience
• Solum, Lawrence B. & Chung, Minn: The Layers Principle: Internet Architecture and the Law
• Hale, Robert V.: Wi-Fi Liability: Potential Legal Risks in Accessing and Operating Wireless Internet
• Wu, Tim: When Code Isn’t Law
• Yu, Peter K.: Intellectual Property and the Information Ecosystem

Ska man vara med i framkanten på juridikens utveckling är det de akademiska tidskrifterna, inte kursböckerna, man måste läsa. Av den anledningen är det synd att avståndet mellan bloggosfären och tidskrifterna är så stort. Även bland hardcore-blawgers är det sällan man dyker på länkar till artiklar på SSRN eller liknande. Nu när jag har ytterligare en anledning att hålla mig ajour kommer det dock förhoppningsvis dyka upp mer artikellänkar, både här och i mitt del.icio.us-flöde.

Lagen om TV-avgift måste ligga högt uppe på listan över impopulära lagar. Även om jag gillar public service och därför betalar TV-avgiften tycker jag det är principiellt fel att utkräva en avgift för att en person har möjlighet att utnyttja en tjänst — särskilt när personen kanske aldrig eftersträvat att kunna utnyttja tjänsten i fråga.

Men bara utifall att det var någon som fortfarande tyckte att TV-avgiften var rätt acceptabel, har nu Radiotjänsts VD Lars Lindberg gått ut och sagt att alla som har en mobiltelefon ska betala TV-licens, om de inte redan gör det. Anledningen skall vara att Telia nu erbjuder sina kunder nån typ av “TV i mobilen”-tjänst. Jag har inte kollat närmare på hur den tjänsten funkar, men gissningsvis är det nån sorts strömmande video över deras 3G-nät.

Det centrala för att avgöra om man är skyldig att betala TV-avgift är om den apparat man äger kan betraktas som TV-mottagare i lagens mening (1 §). Lagtexten ger ingen vidare ledning om exakt vad en TV-mottagare är, och de förarbeten som finns är så gamla att de varken finns hos Rixlex eller Proplex, så jag kan inte kolla upp dem där. Men den intressanta bestämmelsen finns i 4 §, som lyder:

Skyldigheten att betala TV-avgift omfattar inte sådana TV- mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna sändningar. Lag (1997:1164).

En typisk mobiltelefon idag kan inte ta emot markbundna sändningar (jag undrar om det ens finns någon), och mobiltelefoninnehav medför därför inte skyldighet att betala TV-avgift. Jag kan bara dra slutsatsen att Lars Lindberg är ute och cyklar.

Men vad händer i framtiden? I utredningen SOU 2005:2 föreslås att lagen om TV-avgift ändras så att den, för att definera begreppet “TV-mottagare” ska hänvisa till en ny “lag om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst”. Dess relevanta paragrafer är följande:

1 § Radio- och TV i allmänhetens tjänst, jämte sådan verksamhet som direkt anknyter härtill, skall finansieras med en medieavgift enligt denna lag under förutsättning att sändningstillstånd enligt 2 kap. 2 § radio- och TV-lagen (1996:844) har meddelats den som bedriver sändningsverksamheten och tillståndet innehåller ett förbud mot att sända reklam.

Medieavgiften skall tillfalla den som bedriver sådan verksamhet som avses i första stycket och skall utgöra en betalning för rätten att ta del av utsändning som görs i denna verksamhet. Sändningsverksamhet enligt första stycket, som är riktad till Sverige, skall vara tillgänglig för allmänheten utan villkor om annan betalning än medieavgiften.

2 § En TV-mottagare är sådan teknisk utrustning som kan ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program från sådan verksamhet som avses i 1 § första stycket.

Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den.

Med andra ord är definitionen av TV-mottagare funktionell — om apparaten kan ta emot ut- eller vidaresändning av SVT är det en TV-mottagare. Men vad betyder “utan särskild begäran”? Om vi gräver lite i SOU’n hittar vi följande (11.6.2, s 192):

Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den (rundradiosändning). Med uttrycket “utan särskild begäran” görs en avgränsning mot s.k. video-on-demand eller pay-per-view som innebär att en TV-tjänst inte kan tas emot utan att den enskilde måste beställa TV-tjänsten särskilt (eventuellt mot betalning). Som beskrivits ovan kan utsändning av IP-TV ske bland annat genom s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast. Dessa tekniker för utsändning eller vidaresändning får jämställas med rundradiosändning (”broadcasting”) i lagens mening.

Med definitionen ovan verkar det som en dator med bredband inte orsakar avgiftsskyldighet för innehavaren bara för att man kan surfa in på svt.se och klicka fram lite strömmande video — klickandet borde kunna anses utgöra en beställning, och det finns inget krav på att det måste kosta pengar a la pay-per-view-system.

Den här tolkningen stöds senare i 11.6.3, s 193:

Det bör inte föreligga avgiftsskyldighet för den som innehar en dator med Internet-uppkoppling och som endast via detta distributionssätt tar emot rundradiosändningar från SVT och UR. Mottagning av program “on-demand” utlöser inte heller någon avgiftsskyldighet eftersom en sådan presentation av TV-program från programföretagens sida inte utgör någon rundradiosändning. Avgiftsfriheten omfattar inte det separata distributionssättet IP-TV.

Det framstår som långt ifrån självklart att man ens i framtiden skulle bli skyldig att betala TV-avgift för sin mobiltelefon. Möjligtvis om mobiltelenäten och telefonerna byggs så att det verkligen blir riktig IP-TV rakt ut i telefonen. Jag vill dock gärna hoppas att hela det ganska otidsenliga systemet med TV-avgift skrotas innan vi är där.

Den överlägset vanligaste juridiska missuppfattningen jag råkat ut för är “begreppet god tro är avskaffat”. Detta är inte sant. Om jag skriver hur det ligger till här finns det en viss chans att någon vilsen själ kommer hit när han googlar nästa gång.

Vad som hänt är att reglerna för godtrosförvärv ändrades 2003 så att en person som i god tro köpt stöldgods inte längre får behålla detta, om den rätta ägaren ger sig till känna inom sex månader efter att han fått kännedom om förvärvet - och om personen som i god tro förvärvat egendomen haft besittning i tio år, har den nya ägaren äganderätt på grund av hävd. Lag om godtrosförvärv av lösöre (SFS 1986:796), 3-4 §§.

“God tro” som begrepp finns i allra högsta grad. Det finns två varianter av god tro, som kanske har olika benämningar. Den första är vad det låter som - om man verkligen trodde att någonting förhöll sig på ett visst sätt, så är man i god tro om detta. Detta godtrosbegrepp förekommer framförallt inom straffrätten - ett exempel är att om man missuppfattat skattelagstiftningen och på grund av detta i god tro lämnat in en deklaration med för låg inkomst upptagen, så kan man inte dömas för skattebrott (Skattebrottslagen 2 §).

Det andra godtrosbegreppet är vanligare förekommande inom civilrätten, och är lite mer kvalificerat: om man inte insåg, eller borde ha insett att något låg till på ett visst sätt, så är man i god tro. Ett exempel på det senare är Konsumentköplagen 13 § 4 st.

Och ja, motsatsen kallas naturligtvis “ond tro”. Vi som är nere med true black metal tycker naturligtvis detta är extra kul.

If you read this blog the old-fashioned way (that is, not through a RSS/Atom reader), you might have noticed, among the blogroll lists on the right-hand side, a category named “Law blogs”. As of now, they’re all written by laywers/legal students/law professors based in the US.

Even though swedes and americans face many of the same questions regarding law, particularly as it’s affected and affects technology, the swedish and the american legal systems are very very different. There are a few swedish blogs that focus on legal matters — particularly Kommenterat, Copyriot and Karl Jonsson’s weblog, but I’m always looking for more.

Are there other swedish law students, or law professionals, blogging?

In the legal world, there is this latin term “culpa”, which translates roughly to “carelessness” or “neglience”. The term does not seem to be used in US Law, but I’m guessing a similar concept still exists in all Common Law countries (it might be worth mentioning to the casual Google refereant that this post is written based in my understanding of swedish law — if you’re in some other jurisdiction you should take this with an even larger grain of salt).

The concept of culpa, or rather careless behaviour, is very important when it comes to assessing whether a certain harmful action (or sometimes inaction) by a person should make that person liable for damages. The rules differ somewhat if the two parties were in a legal agreement of some kind, but basically — if you cause harmful effects, you’re generally worse off if it was due to carelessness than if it was by accident (”casus”).

For example, if a supplier did not deliver his goods to the customer at the agreed time and place, and this was harmful to the customer in some way, the supplier is more likely to be liable for damages if the reason for the failed delivery was due to him forgetting about it, as opposed to there being a unforeseeable traffic jam that prevented him from reaching the delivery place on time.

To determine wheter a particular action should be categorized as casus or culpa, a court need to have some sort of guideline as to what is generally considered to be careless in the context of the harmful action. In some cases (such as traffic, or working environments), there are rules that more or less spell out what is considered careless. In the absence of those rules, courts generally observe what level of carefulness that is considered adequate by those proficient in the profession or trade.

In the programming world, there’s a whole lot of “culpatic programming” going on — proficient developers know about appropriate steps to ensure at least some level of quality in their delivered products, ranging from design methologies to source code management to customer involvement to established QA techniques. They also know that these steps often are not followed — for whatever reason. The result is buggy software that cost time, money and sometimes lives.

Yet, the fact that many programs and systems are carelessly written ise rarely discussed — most of the time, it is observed that bugs will happen, a EULA or other agreement that absolves the company of liabilities due to bugs in the code is slapped on, and that’s the end of that.

While is true that it’s impossible (in any practical sense) to write bug-free programs, it is possible to make a meaningful distinction between bugs cased by carelessness (”culpa” bugs) and bugs cased by accident (”casus” bugs). The intented usage for the system will probably affect how the distinction is made (a off-by-one bug might well be determined to be a “casus” bug in a admin UI for a in-house CMS, but is probably a “culpa” bug in the firmware for a electronic pacemaker). This also means that software that, when written, is likely to capture a mass market (such as the RPC server in the next Windows version) could and should be held to a higher standard than software written on a hobby basis, when it comes to determine carelessness.

Often, when the issue of software liability is raised, the discussion is cut short by the observation that software will always have bug, and that some of them will cause disastrous effect. It’s also observed that there is a point in software development where the cost of finding and fixing the remaining bugs is larger than what the customers are prepared to pay, and if we make the law demand software developer liability, no programs (particularly open source ones) will get released. While it’s true, it’s a all-or-nothing argument. As a (semi-retired) developer, I’ve caused my fair share of bugs in my time. Many of these were casus bugs, but some were culpa bugs, bugs that I would not have created had I followed adequate development procedures. It’s the latter sort of bug I’m talking about — the ones that are technologically AND economically feasible to eliminate, but developers lack incentive to do so (other than pride of craftmanship).

One large problem is that very few are qualified to determine whether a bug is culpa or casus. Then again, very few are qualified to determine if a certain food handling procedure is adequate or neglient, or wheter a car’s failing braking system was carelessly designed or not. The legal system still demands that we make a destinction between culpa and casus in these cases, and does not allow the food or car industry to sell their products with attached general disclaimers that frees them from responsibility. Wheter enough care was taken is determined by experts in the respective fields. For the software case, this will mean letting independent parties review the code and particular the conditions of the bug. This will, in many cases, be expensive, but so are the problems that software bugs cause.

I have not yet read Lawrence Lessig’s “Code and other laws of cyberspace“, but I like its catchphrase, “Code is Law”. Sadly, the reverse do not hold, particularly not in the real world.

As a programmer, it’s natural for me to view any legal text, be it a law, an agreement or something else, as a set of definitions, conditions and other instructions, similar to a computer program. Most of the time, these instructions are badly written; they do not strive for simplicity, they do not cover corner cases, and for many inputs the outcome is impossible to determine without resorting to case law. In computer terms, way too much checking is done at runtime (when laws are applied) instead of compile time (when they are written).

There’s an interesting article up on Kuro5hin which argues along the same lines, and how the awful quality of most laws makes for a very opaque society, where only legally trained people with a lot of time on their hands can fully understand the rules.

The author draws paralells between the way laws are written and computer programs are constructed, and suggests that the law making process should be “open sourced”; I think the process is already about as open as it can be. What’s lacking is good engineering: the will to strive for clear and simple designs.

Computer programmers realized the need for a structured approach to programming almost as soon as programming was invented. This was needed to be able to construct and maintain large programs. There is, no doubt, a lot of structured thinking in law as well, with its 3000+ year history, but somewhere along the way it seems that clear and unambigious writing fell off the list of things to prioritize.

Of course, my reasoning is a classic example of someone, new to a field, thinking they can apply all lessons learned in another field. I might have more insightful commentary after a few years of law school.

As a part of my ongoing preparations to apply to law school next year, I’m currently studying the history of the world. In Sweden you can, if you find that your old school grades aren’t so good, do a general nationwide test for applying to the university – “Högskoleprovet”, and if you get a good score on that, you can use that instead of your old grades to apply for any university program.

Well, my old school grades weren’t that hot, and so I took the test some time ago, and it went really (really!) well. I might have gotten smarter in the last ten years. But then I discovered that in order to be a laywer, you need to be a history buff. Or at least, your old history grade must be at least 3, regardless of your Högskoleprov-score. Mine was a 2 (graded from 1-5, 5 is best). Oops. (This isn’t specific to law school and history, every university education can have some subjects for which applicants are required to have at least a 3 as their old school grade. This wasn’t a problem to me before since I’ve only read computer science, for which history is not considered that important.)

But there’s a second chance for people like me. We can re-read the high scool history curriculum and take a day-long test, and if we pass, then we still get to apply to law school. And so what I spend a lot of nights doing now is reading and re-reading history books at an increasingly frantic speed. The date for the test is Sept 13th, for which I have to be as historically versed as I’ll ever be (actually, there is another test the 8th of november that I can take, should I fail this, but I try to keep that possibility out of my mind for now).

Anyway, I’m finding that history is really an interesting subject, which really DOES help me to understand the present better. I wonder why I never liked it back in school? I guess it’s harder to see the use of it before getting interested in current affairs and in general seeing the world.

On another note, since I won’t be writing so much about programming anymore, I have been thinking about starting to write this blog in swedish instead, as it will be of even less interest to people outside Sweden now. Then again, if I’m going to link out to lots of people all over (and I will), it might be nice for them to know what I’m writing about. If I had put up a talkback system, all you trusty readers could weigh in with your options, but I’m a lazy lazy man.