Etikett: Juridik

Publicerat

Hur man skriver AB-tentor på juristprogrammet

För några veckor sedan skrev jag min näst sista tenta på juristlinjen,
i processrätt. Jag skulle egentligen skrivit den för två år sedan, men
det är en sån tenta som blivit släpande. I vanlig ordning konspirerade
verkligheten med andra åtaganden, så jag fick absurt lite tid på mig
för att tentaplugga. I princip satte jag igång på allvar den 1:a
januari, tentan var den 12:e, och under samma period hade jag ett
PM att bli klar med samt undervisning att hålla. Så jag fokuserade på
tentaförberedelser enligt den instuderingsmetod jag använt, och den fungerar skrämmande
bra.

Metoden är anpassad efter mina svagheter (rastlöshet, tveksam
arbetsmoral) och styrkor (lättja/otålighet/hybris
samt kategoriseringsmani), så den kanske inte funkar för dig. Metoden
går ut på att plocka isär den struktur som ämnet enligt den
kursansvarige har, och sätta ihop en ny struktur som passar dig
bättre. Det låter kanske komplicerat men är hur enkelt som helst. Du
börjar med ett tomt ark (eller snarare en tom fil) och slutar med 20
sidor som sammanfattar ämnet på ett för dig begripligt sätt.

Först plockar jag ut en handfull fakta från nån del av kursen —
säg, rekvisiten för
häktning. Jag plockar ut enskilda begrepp — ”minst 1 års fängelse
i straffskalan” (1 st), ”skäligen misstänkt”, (1 st), ”erkännande är
sannolika skäl för misstanke” (litteraturen), ”flight risk” (1 p),
”kollusionsfara” (2 p), ”recidivfara” (3 p), ”obligatorisk
häktningsgrund” (2 st), ”erkännande utesluter kollusionsfara” (litteraturen)
— och sätter ihop dem till en beskrivning som
är lätt för mig att följa, samt sorterar in den under en lämplig
rubrik:

Häktningsyrkande – vad måste vara uppfyllt?

  • Brottet ska ha 1 års fängelse i straffskalan
  • Personen ska vara på sannolika skäl misstänkt
    (”skäligen misstänkt” räcker inte)

    • Om någon erkänner ett brott är detta sannolika skäl att
      misstänka densamme för brottet (24:1, ”misstanken vid en
      objektiv bedömning framstår som berättigad”)
  • Och en särskild häktningsgrund enl punktlistan i 24:1 1 st) föreligger:
    • 1. Flight risk
    • 2. Kollusion – föreligger inte vid erkännande
    • 3. Recidiv
  • Eller om obligatorisk häktningsgrund (minst 2 år i
    fängelse, 24:1 2 st) föreligger

Sen plockar jag ut nästa handfull av fakta och upprepar tills jag gått
igenom det mesta materialet. Så långt inte särskilt märkligt, men det
finns ett par saker att tänka på.

Se till att formulera om materialet på ett sätt som passar ditt
tänkande. Fastna inte i de uttryck och idiom som lagtext eller
kurslitteratur använder (i ovanstående har jag använt ”flight risk”
istället för ”risk för att han avviker eller på något annat sätt
undandrar sig lagföring eller straff”, dels för att det blir kortare,
dels för att det får mig att tänka på passionerade försvarsadvokater
som argumenterar för sin klient i amerikanska TV-serier).

Ta inte med allt som finns att veta om frågan (i
ovanstående har tar jag inte upp proportionalitetsprincipen (3 st),
spärren mot häktning (4 st) vid antagligt bötesstraff eller krav på
särskilda skäl om häktningen kan antas medföra men (24:4)). Du kommer komma tillbaka till frågan senare, genom någon annan handfull fakta längre fram.

Var så slumpmässig som möjligt när du betar av fakta. Börja inte på
lärobokens första sida eller med den första föreläsningen. Slå upp
boken nånstans mitten eller välj en föreläsningsslide på
måfå. Kursansvarige måste börja lära ut delarna i någon viss ordning,
läroboken likaså, men om du avviker från den tvingas du jobba själv med
att skapa struktur. Vilket är hela poängen med metoden.

Var inte rädd för att skriva fel. Är du inte säker på din
beskrivning, skriv ”(?)” efteråt. För eller senare kommer du tillbaks
till frågeställningen utifrån nya fakta, och då kanske du kan räta ut
ditt eget frågetecken då. Låt inte osäkerheten sakta ner ditt tempo
nu. I en typisk kurs finns det kanske 50 – 200 delfrågor av samma omfattning som häktningsgrunderna ovan, och du hinner inte lägga en halvdag på att reda ut alla frågetecken direkt.

Kategorisera och strukturera fakta allt eftersom. När du hållt på ett
tag kommer du upptäcka att den struktur som du börjat på inte kanske
passar – ett fråga borde kanske delas upp, en annan visar sig vara ett
specialfall av en mer generell fråga. Då är du på rätt väg. Flytta
runt textsnuttar, slå ihop och dela upp tills strukturen känns bra
igen. Försök strukturera materialet på ett sånt sätt att det hjälper
dig att besvara frågeställningar, med checklistor och flödesscheman.

Bra ställen att hämta fakta från är svarsmallar till gamla
tentafrågor, föreläsningsslides och -anteckningar samt
seminarieuppgifter. Undvik dock i möjligaste mån att fastna i
kurslitteraturen – har du inte läst den vid det här laget är det för
sent. Använd den som uppslagsverk, men försök inte läsa ingenom den
från början till slut.

Eller kortare uttryck: Jobba slarvigt, ofullständigt och
slumpmässigt. Försök inte skapa den perfekta strukturen från
början, utan annama den ordning som verkar vettig efter ett tag, och
överge den när den inte längre verkar vettig.

När de grova dragen av din nya struktur börjar kanske du har en
5-15 huvudavdelningar, vart och en med ett antal underavdelningar. Då
kan det vara läge att försöka använda det för att besvara
tentafrågor. Använd inte lagbok, rättsfall eller kurslitteratur, utan
bara din egen text. Täpp till luckorna i din struktur allt eftersom
frågeställningarna avslöjar dem.

Du är klar när du inte längre hittar fel i din övergripande
struktur, och börjar få svårt att hitta fakta som du inte redan
sorterat in. Förmodligen kommer din struktur inte skilja sig så mycket
från den struktur som den kursansvarige eller läroboksförfattaren
använder. Men eftersom du byggt den från grunden förstår du bättre
varför den ser ut som den gör.

Såhär
ser det ut när jag börjar. Klicka på ”nyare version” några gånger
för att få en bild av hur mer och mer fakta tillkommer och hur
strukturen (i innehållsförteckningen) kompletteras. Jag använder
alltså en wiki som mitt verktyg (som bland annat har fördelen att göra
hierarkin i strukturen tydlig), men du kanske föredrar något annat. Du
bör dock använda något som gör det enkelt att strukturera om
materialet – den här metoden funkar inte med papper och
penna. Möjligtvis en stor anslagstavla och en massa postitlappar.

NB: Att skriva bra tentor är inte samma sak som att vara duktig i
ämnet. Jag kan ett fåtal rättsområden bra – statsrätt, it-rätt och
upphovsrätt – och inget av dem var jag särskilt bra på när jag skrev
tentorna. Enda anledningen att jag nu tycker att jag är bra på dem är
att jag jobbat vidare med dem efter att kursen avslutats, eftersom de
är roliga. Ovanstående metod gör dig bara bättre på att besvara
tentafrågor. För djup förståelse av ett ämne krävs mer än den här rätt
ytliga formen av kunskapsstrukturering. Samtidigt tror jag inte man
kan bli riktigt bra på ett ämne om man inte har åtminstone ifrågasatt
dess etablerade struktur.

Publicerat

Rättsliga aspekter på serverns placering

Den uppsats jag nämnde i förra inlägget har nu blivit inlämnad, opponerad på och godkänd. Den behandlar alltså frågan om huruvida det spelar någon juridisk roll i vilket land man placerar sin server. Den korta sammanfattningen är att det mycket väl kan göra det, men att man inte kan undvika att omfattas av svensk lag bara genom att ställa servern utomlands. Att det i praktiken blir svårare att utreda är en annan sak.

Jag har fått flera förfrågningar om texten, så med benäget tillstånd av mina medförfattare Johan och Richard är här
uppsatsen i PDF-format.

Publicerat

Nytt extraknäck

För en månad sedan hintade jag om att jag skulle börja krönikörera i en större branschtidning. Nu har det första numret som jag medverkar i kommit ut, och min krönika finns att ladda ner i PDF-format (där jag dock av någon anledning kallas ”Staffan Malmberg”…). Jag tar över efter Nicklas Lundblad (vilket är ett par sjukt stora skor att fylla) och ska skriva riktat till en IT-kunnig publik, med juridiska aspekter på deras arbete.

Det är ju sådant jag redan skriver om här på bloggen. Jag skulle vilja skriva mer, men med tanke på alla andra saker jag har för mig har det i varit svårt att hitta tid och motivation att sitta ner och blogga igenom ett ämne såpass noggrant att det ger någonting. Det tar ju ändå några timmar. Att få i uppgift av någon annan att skriva är precis en sådan motivator jag behöver för att få lite mer gjort. Morötter och piskor i form av pengar, bylines, utrymmesbegränsningar, deadlines och så vidare är också viktiga faktorer.

Just den här första krönikan är faktiskt ett sådant utvecklande av en gammal bloggpost som jag påbörjade för ett tag sedan men aldrig slutförde – jag har irriterat mig på att personuppgiftsregleringen i praktiken gör det osäkert i vilken utsträckning jag kan vidareutveckla lagen.nu (exv publicera domskäl i brottmålsdomar), och ett sätt ut ur det hela skulle vara att skaffa utgivningstillstånd för att på så sätt hamna under YGL och slippa bry mig om PUL. Men då det ställs så detaljerade krav på hur en webbplats ska vara beskaffad för att kunna få utgivningstillstånd blir jag i praktiken bakbunden vad det gäller utvecklingsmöjligheterna (exv mot wiki-hållet), på ett sätt som traditionell media inte är.

Och så vidare. Ni kan läsa om det i krönikan — poängen är att det här är en av många texter som nu förhoppningsvis blir skrivna, istället för att stanna som halvfärdiga resonemang i huvudet på mig.

Publicerat

Fem böcker och en tidning

Den senaste tiden har jag mest legat hemma och vårdat min
förkylning. Idag tillät dock det vackra senhöstvädret inte mer
ihopkurande med varmt honungste, så jag begav mig ut på en
promenad. Lång historia kort: jag hamnade vid Pocketshop och
Presstop och shoppade loss på lite analogmedia. Mina inköp:

Anthony Bourdain: The Nasty Bits
Jag är svag för autobiografier, och Bourdains ”Kitchen Confidential”
är nog en av de roligaste jag läst — en väldigt macho redogörelse för
hans liv som kock med mycket sex, droger och rock n’
roll. Efterföljande reseskildringen ”A cook’s tour” var inte lika
spännande, men det är svårt att inte smittas av den entusiasm för mat
och matlagning som utstrålas. ”The Nasty Bits” är en samling av
kortare artiklar utan något särskilt tema, och verkar så här långt
vara ganska lovande.
Dennis Töllborg: Bli inte blåst – regler eller juridik?
Det sägs ibland att jurister har svårt att förstå teknik, och det är
väldigt sant, men tekniker har — vill jag påstå, efter att ha
diskuterat teknik och juridik med båda grupperna i snart två år nu —
ännu svårare att förstå juridik. Den här boken, skriven av en
professor i rättsvetenskap, verkar vara en bra rekommendation till
personer som vill förstå vad juridik faktiskt är och dess roll i
samhället, tillsammans med en mängd praktiska nedslag i olika
rättsområden, men inte vill lägga 4½ år på en jur.kand….
Malcom Gladwell: Blink – the power of thinking without
thinking
Ganska hypad bok från förra året. Jag har läst halva ”The Tipping
Point” och vill minnas att den var intressant, men av någon anledning
lade jag den ifrån mig och har inte plockat upp den, så helt
oumbärligt intressant kan den inte ha varit. Premissen i den här boken
— ”showing how a snap judgement can be far more effective than a
cautious decision” — tilltalar mig dock.
Johan Norberg / America Vera-Zavala: Ett annat Sverige är
möjligt
Ett liberalt och ett socialistiskt perspektiv på vad som är fel med
Sverige och hur det borde utvecklas. För något år sedan läste jag
Norbergs ”Till världskapitalismens försvar” sida vid sida med Johan
Ehrenbergs ”Socialismen min vän” — det kändes som att det gav mer att
läsa två radikalt olika meningar om samma ämne sida vid sida. Den här
boken är samma idé på betydligt färre (~160) sidor. Jag tror jag vet
vem jag kommer hålla med mest, men ser fram emot att läsa bägge.
Nick Hornby: A long way down
Jag hade helt missat att Hornby kommit ut med något nytt efter ”How to
be good” — en bok som jag läste i ett sträck, men som inte lämnade
några spår efter sig alls. Jag antar att inte heller denna är i ”High
Fidelity”-klass, annars borde jag väl hört något om den. Å andra sidan
— det är Hornby, hur dålig kan den vara?
Denimzine #11
Jag har, jämfört med dagarna då jag gav ut fanzinet ”Krama Varandra”
eller rattade sajten ”The Swedish Punk/HC Archive”, inte så bra koll
längre. Jag har prenumerat på Close-Up sedan länge för att åtminstone
ha lite koll på vad som händer i de hårdare musiklägren, men deras
punk/HC-bevakning är ganska tunn. Denimzine börjar kännas som en
tidning som kompletterar på det området. Jag har köpt de senaste
numren när jag ramlat förbi en välsorterad tidningsaffär och blir
ständigt imponerad över den (även om språket är lite charmigt stolpigt
på sina ställen). Det blir nog en prenumeration på den här också.
Publicerat

Peer-to-peer vs client-server, i juridiken

Nu har det blivit en längre paus i postandet igen. Jag skyller på att jag fyllt trettio förra helgen, och ställde till med en fest som jag fortfarande håller på och hämtar mig från.

Jag läser fortfarande statsrätt – mindre än tre veckor till tentan nu – och ämnet fortsätter att väcka många frågor och mer eller mindre motiverade paraleller till datavärlden. Idag läste jag om rättighetskatalogen i CCPR (eller IKMPR som den heter på svenska). En rättighetskatalog är en mer eller mindre juridiskt bindande uppsättning fri- och rättigheter som en stat garanterar sina medborgare – likhet inför lagen, inget straff utan lagstöd, yttrandefrihet och alla de där bra prylarna . CCPR är inte den enda rättighetskatalogen vi som svenska medborgare har att luta oss mot vad gäller våra grundläggande fri- och rättigheter (eller ”F&R” alt ”MR” som vi säger i branschen) – de viktigaste är väl katalogen i RF 2 kap. och Europakonventionen, men även FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, även om dessa inte är juridiskt bindande. Jag återkommer snart till frågan på vilka sätt dessa binder svenska staten och svenska medborgare.

Först kan man dock observera att dessa rättighetskataloger till allra största delen överlappar varandra. Redundans är ofta dåligt i datavärlden, speciellt när man programmerar, men här är det bra – det visar att världen i stort är på samma planhalva när det gäller uppfattningen om vad de grundläggande rättigheterna är. Det finns några olikheter – förbudet mot krigspropaganda i art. 20 i CCPR är lite oväntat, liksom förbudet mot dataregistrering i RF 2:3 2 st, men i stort sett är de väldigt lika vid en första översyn. Det finns skillnader som man kanske missar vid första genomläsningen, som att Europakonventionen generellt bara tillåter sådana rättighetsinskränkningar (för de finns här och var i alla de här katalogerna) som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, medans RF 2:12 2 st. pratar om vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Ett kul arbete för nån juriststudent med tid över (ha!) skulle kunna vara att göra en sida-vid-sida-jämförelse av de fem rättighetskatalogerna.

Men den riktigt intressanta skillnaden mellan katalogerna är deras rättsliga status. RF 2 kap. är svensk grundlag, så det är inte så mycket att orda om – den gäller för alla i sverige, kan åberopas i domstol av vilken medborgare som helst, och så vidare. EU-stadgan och FN-deklarationen har inte mycket rättslig kraft alls – det är fina målsättningsdokument, och ffa FN-deklarationen har påverkat världsutvecklingen de senaste 50+-åren bara genom att finnas, men det är inget man kan åberopa i domstol. Europakonventionen hade länge en sådan status att Sverige som nation var bunden av den, men enskilda medborgare kunde inte åberopa den i svensk domstol (däremot i Europadomstolen). Detta på grund av den dualistiska inställningen vi har i det svenska rättssystemet till den här typen av internationella överenskommelser – till skillnad från exv Frankrike, där en påskriven konvention omedelbart binder såväl stat som medborgare. Europakonventionen är numera inkorporerad (cut-n-paste:ad) in i svensk lag, så numera kan man åberopa exv Artikel 8 (som påminner om RF 2:6, men går att använda även mot privata rättssubjekt, typ arbetsgivare) om man tycker att ens personliga integritet har kränkts. CCPR har, om jag förstått det rätt, samma status idag som Europakonventionen hade före 1994.

Vad har det här med client-server resp peer-to-peer att göra, frågar sig vän av ordning som förväntade sig ytterligare en bloggpost om upphovsrätt och piratkopiering? Jo, det går tillbaka på de två sätt man kan strukturera ett distribuerat system:

Antingen har man en server som kan bestämma över sina klienter (man kan även se ett operativsystem som server i ett mer abstrakt tankesätt, och användarapplikationer som klienter) på samma sätt som en stat kan bestämma över sina medborgare – om din process försöker peta på minne den inte har rätt till kan den dö med ett bus error, och om du rånar, slåss och stjäl kan du åka in i fängelse. En Windows AD-domänkontroller kan stänga av en maskin i domänen av vilken anledning som helst, och riksdagen kan stifta lagar om skatter lite som de vill. När jag tänkt på juridik och paraleller till datorsystem förut, har jag alltid tänkt i client-server-termer: Det finns någon (riksdagen, regeringen, kommunen etc) som har makt att bestämma, en makt som visserligen bygger på konsensus, men som inte desto mindre är verkställbar.

Alternativet är att alla deltagare i systemet är med på samma villkor: Alla maskiner som kör en SMTPd deltar i peer-to-peer-samarbete vi känner under namnet ”email”. Ingen mailmaskin har mer makt än någon annan (något förenklat) och alla bestämmer autonomt vilka de vill utbyta mail med. Om någon mailserver gör fel (exempelvis skickar iväg en massa spam) finns det inte så mycket de andra kan göra, mer än att sluta prata med de maskinen. Alla stater som har skrivit på CCPR, deltar i ett mellanstatligt samarbete som syftar till att främja mänskliga rättigheter, och har bestämt att de vill gå med av egen fri vilja. Om någon stat börjar göra fel (exempelvis dömer folk till dödsstraff utan en rättvis rättegång) finns det inte så mycket de andra staterna kan göra, mer än att sluta prata med den staten1, och kanske deklarera att staten som gör fel inte får vara med längre. När ingen stat har makt över någon annan på det sätt som en stat har makt över sina medborgare blir resonemangen annorlunda.

Hursomhelst, folkrätt, som jag ska läsa härnäst, är peer-to-peer-juridik. När man bara tänkt client-server-juridik, och resonerat väldigt mycket i termer om vem som har makt över vem, kan det nog bli en intressant omställning.

Jag hade tänkt mig att det här skulle bli en kort postning, men hej vad jag bedrog mig. Imorgon (eller när det nu blir) återkommer jag med en kort och enkel idé som en hugad entreprenör kan bygga ett multimiljonföretag på. Eller åtminstone en schysst webtjänst.

—-

1: Eller invadera, förstås. Kan man likna det vid att DDOSa spammare?

Publicerat

Öppen tillgång till juridisk forskning

Som en del av mitt nya jobb letar jag efter nyutgivet material inom rättsinformatik. Juridiken är, åtminstone om man jämför med datavetenskapen, ganska löjligt pappersbunden i det att ingenting räknas om det inte finns tryckt på fysiska sidor. För en programmerare som är van vid att förlita sig på onlinedokumentation, usenet och google är det ett lite märkligt sätt att se på saker.

Men saker rör på sig. Begreppet att kolla efter är ”Open access”, och via portaler som Directory of Open Access Journals eller Social Science Research Network kan man hitta sjukt mycket tidskrifter som gör delar eller allt av sitt material tillgängligt online. Som en del av mina bibliotekariesysslor har jag börjat leta bland sådana här källor. Några av veckans intressanta artiklar:

Ska man vara med i framkanten på juridikens utveckling är det de akademiska tidskrifterna, inte kursböckerna, man måste läsa. Av den anledningen är det synd att avståndet mellan bloggosfären och tidskrifterna är så stort. Även bland hardcore-blawgers är det sällan man dyker på länkar till artiklar på SSRN eller liknande. Nu när jag har ytterligare en anledning att hålla mig ajour kommer det dock förhoppningsvis dyka upp mer artikellänkar, både här och i mitt del.icio.us-flöde.

Publicerat

TV-licens för mobiltelefoner?

Lagen om TV-avgift måste ligga
högt uppe på listan över impopulära lagar. Även om jag gillar public
service och därför betalar TV-avgiften tycker jag det är principiellt
fel att utkräva en avgift för att en person har möjlighet att
utnyttja en tjänst — särskilt när personen kanske aldrig eftersträvat
att kunna utnyttja tjänsten i fråga.

Men bara utifall att det var någon som fortfarande tyckte att
TV-avgiften var rätt acceptabel, har nu Radiotjänsts VD Lars Lindberg
gått ut och sagt att alla
som har en mobiltelefon ska betala TV-licens, om de inte redan gör
det. Anledningen skall vara att Telia nu erbjuder sina kunder nån typ
av ”TV i mobilen”-tjänst. Jag har inte kollat närmare på hur den
tjänsten funkar, men gissningsvis är det nån sorts strömmande video
över deras 3G-nät.

Det centrala för att avgöra om man är skyldig att betala TV-avgift är
om den apparat man äger kan betraktas som TV-mottagare i lagens mening
(1 §). Lagtexten ger ingen
vidare ledning om exakt vad en TV-mottagare är, och de förarbeten som
finns är så gamla att de varken finns hos Rixlex eller Proplex, så jag
kan inte kolla upp dem där. Men den intressanta bestämmelsen finns i
4 §, som lyder:

Skyldigheten att betala TV-avgift omfattar inte sådana
TV- mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för
att ta emot markbundna sändningar. Lag (1997:1164).

En typisk mobiltelefon idag kan inte ta emot markbundna
sändningar (jag undrar om det ens finns någon), och
mobiltelefoninnehav medför därför inte skyldighet att betala
TV-avgift. Jag kan bara dra slutsatsen att Lars Lindberg är ute och
cyklar.

Men vad händer i framtiden? I utredningen SOU 2005:2
föreslås att lagen om TV-avgift ändras så att den, för att definera
begreppet ”TV-mottagare” ska hänvisa till en ny ”lag om finansiering
av radio och TV i allmänhetens tjänst”. Dess relevanta paragrafer är
följande:

1 § Radio- och TV i allmänhetens tjänst, jämte sådan verksamhet som
direkt anknyter härtill, skall finansieras med en medieavgift enligt
denna lag under förutsättning att sändningstillstånd enligt
2 kap. 2 § radio- och TV-lagen (1996:844) har meddelats den som
bedriver sändningsverksamheten och tillståndet innehåller ett
förbud mot att sända reklam.

Medieavgiften skall tillfalla den som bedriver sådan verksamhet
som avses i första stycket och skall utgöra en betalning för rätten
att ta del av utsändning som görs i denna verksamhet.
Sändningsverksamhet enligt första stycket, som är riktad till
Sverige, skall vara tillgänglig för allmänheten utan villkor om annan
betalning än medieavgiften.

2 § En TV-mottagare är sådan teknisk utrustning som kan ta emot
utsändning eller vidaresändning av TV-program från sådan verksamhet
som avses i 1 § första stycket.

Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är
avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan
särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot
den.

Med andra ord är definitionen av TV-mottagare funktionell — om
apparaten kan ta emot ut- eller vidaresändning av SVT är det en
TV-mottagare. Men vad betyder ”utan särskild begäran”? Om vi gräver
lite i SOU’n hittar vi följande (11.6.2, s 192):

Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är
avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan
särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot
den (rundradiosändning). Med uttrycket ”utan särskild begäran”
görs en avgränsning mot s.k. video-on-demand eller pay-per-view
som innebär att en TV-tjänst inte kan tas emot utan att den
enskilde måste beställa TV-tjänsten särskilt (eventuellt mot
betalning). Som beskrivits ovan kan utsändning av IP-TV ske bland
annat genom s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast. Dessa
tekniker för utsändning eller vidaresändning får jämställas med
rundradiosändning (”broadcasting”) i lagens mening.

Med definitionen ovan verkar det som en dator med bredband inte
orsakar avgiftsskyldighet för innehavaren bara för att man kan surfa
in på svt.se och klicka fram lite strömmande video — klickandet borde
kunna anses utgöra en beställning, och det finns inget krav på att det
måste kosta pengar a la pay-per-view-system.

Den här tolkningen stöds senare i 11.6.3, s 193:

Det bör inte föreligga avgiftsskyldighet för den som innehar en
dator med Internet-uppkoppling och som endast via detta
distributionssätt tar emot rundradiosändningar från SVT och UR.
Mottagning av program ”on-demand” utlöser inte heller någon
avgiftsskyldighet eftersom en sådan presentation av TV-program
från programföretagens sida inte utgör någon rundradiosändning.
Avgiftsfriheten omfattar inte det separata distributionssättet IP-TV.

Det framstår som långt ifrån självklart att man ens i framtiden skulle
bli skyldig att betala TV-avgift för sin mobiltelefon. Möjligtvis om
mobiltelenäten och telefonerna byggs så att det verkligen blir riktig
IP-TV rakt ut i telefonen. Jag vill dock gärna hoppas att hela det
ganska otidsenliga systemet med TV-avgift skrotas innan vi är där.

Publicerat

Det juridiska begreppet ”god tro”

Den överlägset vanligaste juridiska missuppfattningen jag råkat ut för är ”begreppet god tro är avskaffat”. Detta är inte sant. Om jag skriver hur det ligger till här finns det en viss chans att någon vilsen själ kommer hit när han googlar nästa gång.

Vad som hänt är att reglerna för godtrosförvärv ändrades 2003 så att en person som i god tro köpt stöldgods inte längre får behålla detta, om den rätta ägaren ger sig till känna inom sex månader efter att han fått kännedom om förvärvet – och om personen som i god tro förvärvat egendomen haft besittning i tio år, har den nya ägaren äganderätt på grund av hävd. Lag om godtrosförvärv av lösöre (SFS 1986:796), 3–4 §§.

”God tro” som begrepp finns i allra högsta grad. Det finns två varianter av god tro, som kanske har olika benämningar. Den första är vad det låter som – om man verkligen trodde att någonting förhöll sig på ett visst sätt, så är man i god tro om detta. Detta godtrosbegrepp förekommer framförallt inom straffrätten – ett exempel är att om man missuppfattat skattelagstiftningen och på grund av detta i god tro lämnat in en deklaration med för låg inkomst upptagen, så kan man inte dömas för skattebrott (Skattebrottslagen 2 §).

Det andra godtrosbegreppet är vanligare förekommande inom civilrätten, och är lite mer kvalificerat: om man inte insåg, eller borde ha insett att något låg till på ett visst sätt, så är man i god tro. Ett exempel på det senare är Konsumentköplagen 13 § 4 st.

Och ja, motsatsen kallas naturligtvis ”ond tro”. Vi som är nere med true black metal tycker naturligtvis detta är extra kul.

Publicerat

Legal blogs

If you read this blog the old-fashioned way (that is, not through a RSS/Atom reader), you might have noticed, among the blogroll lists on the right-hand side, a category named ”Law blogs”. As of now, they’re all written by laywers/legal students/law professors based in the US.

Even though swedes and americans face many of the same questions regarding law, particularly as it’s affected and affects technology, the swedish and the american legal systems are very very different. There are a few swedish blogs that focus on legal matters — particularly Kommenterat, Copyriot and Karl Jonsson’s weblog, but I’m always looking for more.

Are there other swedish law students, or law professionals, blogging?

Publicerat

Culpatic programming

In the legal world, there is this latin term ”culpa”, which translates
roughly to ”carelessness” or ”neglience”. The term does not seem to be
used in US Law, but I’m guessing a similar concept still exists in all
Common Law countries (it might be worth mentioning to the casual
Google refereant that this post is written based in my understanding
of swedish law — if you’re in some other jurisdiction you
should take this with an even larger grain of salt).

The concept of culpa, or rather careless behaviour, is very important
when it comes to assessing whether a certain harmful action (or
sometimes inaction) by a person should make that person liable for
damages. The rules differ somewhat if the two parties were in a legal
agreement of some kind, but basically — if you cause harmful effects,
you’re generally worse off if it was due to carelessness than if it
was by accident (”casus”).

For example, if a supplier did not deliver his goods to the customer
at the agreed time and place, and this was harmful to the customer in
some way, the supplier is more likely to be liable for damages if the
reason for the failed delivery was due to him forgetting about it, as
opposed to there being a unforeseeable traffic jam that prevented him
from reaching the delivery place on time.

To determine wheter a particular action should be categorized as casus
or culpa, a court need to have some sort of guideline as to what is
generally considered to be careless in the context of the harmful
action. In some cases (such as traffic, or working environments), there
are rules that more or less spell out what is considered careless. In
the absence of those rules, courts generally observe what level of
carefulness that is considered adequate by those proficient in the
profession or trade.

In the programming world, there’s a whole lot of ”culpatic
programming” going on — proficient developers know about appropriate
steps to ensure at least some level of quality in their delivered
products, ranging from design methologies to source code management to
customer involvement to established QA techniques. They also know that
these steps often are not followed — for whatever reason. The result
is buggy software that cost time, money and sometimes lives.

Yet, the fact that many programs and systems are carelessly written
ise rarely discussed — most of the time, it is observed that bugs
will happen, a EULA or
other agreement that absolves the company of liabilities due to bugs
in the code is slapped on, and that’s the end of that.

While is true that it’s impossible (in any practical sense) to write
bug-free programs, it is possible to make a meaningful
distinction between bugs cased by carelessness (”culpa” bugs) and bugs
cased by accident (”casus” bugs). The intented usage for the system
will probably affect how the distinction is made (a off-by-one bug
might well be determined to be a ”casus” bug in a admin UI for a
in-house CMS, but is probably a ”culpa” bug in the firmware for a
electronic pacemaker). This also means that software that, when
written, is likely to capture a mass market (such as the RPC server in
the next Windows version) could and should be held to a higher
standard than software written on a hobby basis, when it comes to
determine carelessness.

Often, when the issue of software liability is raised, the
discussion is cut short by the observation that software will always
have bug, and that some of them will cause disastrous effect. It’s
also observed that there is a point in software development where the
cost of finding and fixing the remaining bugs is larger than what the
customers are prepared to pay, and if we make the law demand software
developer liability, no programs (particularly open source ones) will
get released. While it’s true, it’s a all-or-nothing argument. As a
(semi-retired) developer, I’ve caused my fair share of bugs in my
time. Many of these were casus bugs, but some were culpa bugs, bugs
that I would not have created had I followed adequate development
procedures. It’s the latter sort of bug I’m talking about — the ones
that are technologically AND economically feasible to eliminate, but
developers lack incentive to do so (other than pride of
craftmanship).

One large problem is that very few are qualified to determine
whether a bug is culpa or casus. Then again, very few are qualified to
determine if a certain food handling procedure is adequate or
neglient, or wheter a car’s failing braking system was carelessly
designed or not. The legal system still demands that we make a
destinction between culpa and casus in these cases, and does not allow
the food or car industry to sell their products with attached general
disclaimers that frees them from responsibility. Wheter enough care
was taken is determined by experts in the respective fields. For the
software case, this will mean letting independent parties review the
code and particular the conditions of the bug. This will, in many
cases, be expensive, but so are the problems that software bugs
cause.