Kort är det nya svarta: Det började med jQuerys fokus på att förkorta vanliga
javascriptidiom till en eller ett par tokens, fortsatte med Paul
Grahams sneak preview på Arc och dess galet kompakta
uttrycksfullhet, och idag liknar Steve Yegge babbliga
programmerare (och språk) vid tvååringar.
Juristmetafor: EG-rätt = Java, Handelsbalken = Lisp.

Lagar och kod: En sak som är lite frustrerande är att jag efter tre
års juriststudier fortfarande inte har bra svar på varför lagen är så
svårtolkad och oförutsägbar. Precis i början av studierna, när jag
fortfarande utgick
från det tankesätt som jag tillägnat mig som programmerare,
undrade jag om man inte kunde ha nån sorts enhetstester för
paragraferna, så att man kunde utvärdera om lagen uppfyllde de syften
den skapats för. Bennet Haselton har utvecklat
ett förslag längs samma linjer som han tror skulle kunna lösa de
problem han stött på i amerikanska
underrättsdomstolar. Problemställningen saknar helt uppenbart inte
verklighetsförankring, men är det en bra lösning? More to the point,
är det en genomförbar lösning? Jag drar paralleller till den
kurs jag läser just nu, och dess diskussioner om olika
rättskällors legitimitet. Den rättskälla som för de flesta är the
rättskälla, lagstiftningen, behöver bara ha en yttre legitimitet (vara
utfärdad av någon med folkets eller vapenmaktens mandat) — en
eventuell inre legitimitet (i betydelsen fungerande systematik,
exakthet, logisk konstistens, fullständighet) är bara en
nice-to-have. Åtminstone så länge avsaknaden av inre legitimitet inte
har någon bäring på den yttre legitimiteten (dvs så länge väljarna
inte kräver lagstiftning vars faktiska utformning är begriplig).

Ska vi ha bättre spärrar — eller inga? Utredningen Musik och film på
internet – hot eller möjlighet? (Ds 2007:29), med dess förslag att
ålägga ISP:er att stänga av fildelare, har väl (milt sagt) inte blivit
så väl mottagen i bloggosfären, och har även blivit mer
genomgående kritiskt granskad. På andra sidan Atlanten ställs
också krav på att ISP:er ska ”ta sitt ansvar” för att hejda olaglig
fildelning. Nicholas Weaver föreslår, på bästa code-is-law-manér, en
bittorrentspecifik lösning för att spärra just bara den olagliga
fildelningen, som han menar är en mer ändamålsenlig lösning som
minimerar ”collateral damage”. Min spontana tanke är att en sådan
spärrning – om den implementeras – kommer att påskynda utvecklingen av
mindre darknets
som är ännu svårare att övervaka eller stoppa. Och gör existensen av
en mer ändamålsenlig (”bättre”) spärr det svårare att argumentera för
ett övervaknings- och filtreringsfritt Internet?

Alla måste läsa: Kevin Kelly, Better
Than Free.

Slutligen: Hela förra veckan gick tankeverksamheten på
halvfart. Inte bra när man har mycket att göra. Så jag fick jobba sent
och hann inte ut och springa något. Igår snodde jag åt mig några
timmar och körde nästan en halvmara runt
kungsholmen och söder. Idag har jag haft träningsvärk och ett helt
fantastiskt flyt på tankarna. Lärdom (som jag lyckas glömma bort då
och då): Träning är inte en hobby man kan göra i mån av tid, utan en
förutsättning för att man ska orka med allt annat. Ungefär som frukost
(fast svettigare).

Oj, det blev visst fem snabba. Jag är så otroligt busy att jag inte hinner kontrollräkna.

Men även om inledningsspåret går att ladda ner gratis vill man ju
gärna ha resten av skivan också. Disfear ligger på Relapse, vilka ju
finns på Emusic, som jag ju hyllat några gånger tidigare. Men de
har inte
fått in något nytt från Relapse sedan ”Red
Album” av Baroness (som IMHO är ganska överskattat) — utöver
Disfear-plattan saknar jag även Dillinger
Escape Plan (och Death Breath,
men de ges bara ut på Relapse i USA, och Black Lodge verkar inte finnas på
Emusic alls).

På CDON
downloads finns inte Disfear alls, och på ITMS finns plattan bara i
DRM:at format (det där med DRM-fritt
utbud på ITMS verkar bara gälla EMI). Att köpa DRM:ad musik år
2008 känns… halvfräsht.

Tänk om man kunde ladda ner plattan från valfri fildelningstjänst
istället, fast på ett lagligt sätt. Kanske genom nån typ av avtalslicens, liknande den
mekanism som radiostationer använder för att få spela all musik (av
såväl STIM-anslutna musiker som andra) utan att behöva cleara
rättigheter för varje enskild låt? Jag tycker att STIMs utspel i
frågan är mycket välkommet, och tror att en sådan licens kan bli
en riktigt bra lösning om den utformas rätt.

Faktum är att lösningar av det slaget har föreslagits
redan 2004 av EFF, och att IRI:s Katarina Renman-Claesson varit
inne på liknande
tankegångar 2006.

Men i ”utformas rätt” ligger IMHO ett krav på att det ska vara
fråga om en verklig fildelningslicens — i STIMs utspel pratas
bara om nedladdning, och det räcker inte. En sådan licens måste göra
det tillåtet att ladda upp, dvs tillgängliggöra, för att det ska vara
någon poäng med det. Jag är inte heller övertygad om att det måste,
eller ens bör, vara ISP:ernas sak att administrera en sådan
licens. Det blir lite för bekvämt att i nästa steg ställa politiska
krav på att ISP:er ska blockera portar, eller lämna ut personuppgifter
till rättighetsorganisationer, för kunder utan
fildelningslicens. Bättre att de får koncentrera sig på
kärnverksamheten att skyffla bitar så fort som möjligt. Och
framförallt måste det vara praktiskt möjligt att köpa internettillgång
utan att samtidigt lösa fildelningslicens — annars är vi tillbaka i
kassettavgiftsträsket.

Utspelet
har mestadels
sågats (även om några
är försiktigt
positiva),
inte så mycket på sina egna meriter som det faktum att ingen längre
har något förtroende för STIM med flera upphovsrättsorganisationer,
och läser in antaganden om att ett sådant system skulle öppna för ännu
mer krav på nätövervakning och piratjakt.

En helt korrekt invändning mot förslaget är att att en sådan
fildelningslicens med STIM som motpart bara skulle göra det möjligt att fildela
musik. Förmodligen skulle även IFPI behöva vara med på ett hörn –
en inspelad låt omfattas ju av två ensamrätter, dels den egentliga
upphovrätten till kompositionen (som STIM administrerar), dels den
s.k. närstående rättigheten till själva ljudinspelningen (som IFPI
hanterar). TV-serier, filmer, datorprogram, spel, böcker, med flera
upphovsrättskyddade verk skulle inte omfattas.

Vilket inte är så förvånande — upphovsrättsorganisationerna är
inte, som man ibland kan få uppfattningen av, någon välkoordinerad
intressesammanslutning med en enda gemensam agenda. Musikbranschen har
den största ”digitala mognaden” med tanke på att man vid det här laget
inte bara insett möjligheterna med digital distrubition, utan även
börjat inse att DRM förtar sådana möjligheter. Filmbranschen tror
fortfarande att DRM är en bra idé och bokbranschen är knappt på
banan vad gäller digitalisering.

(För att knyta ihop säcken kan noteras att Live the Storm varken finns på Mininova eller The Pirate Bay. Jag tror det säger något om kängpunkares digitala mognad, alternativt DIY-etikens inställning till upphovsrätt, men jag är osäker på vad.)

Det bästa med föreläsningen var mina powerpointslides. Jag ogillar, som de flesta, den typen av presentation där föreläsaren lägger up en slide med fyra huvudpunkter, några underpunkter och börjar läsa rakt upp och ner från dem. Istället försöker jag hitta illustrationer som får stå i bakgrunden till det jag säger. Vissa bilder har konkreta exempel som jag kan vifta åt, men vissa står helt för sig själv, så att åhörarna får dra sina egna kopplingar mellan det jag säger och det jag visar. Idag rationaliserade jag till och med bort de flesta rubriker. Känns helrätt, lite powerpointminimalism sådär. Om jag har en bra dag nästa gång kan det bli rent strålande.

Här är bilderna från presentationen. De är inte helt begripliga på egen hand, men det är lite av poängen.

Tid och plats: 20 februari 18:15, Visionen, B-huset, Linköpings universitet. Öppet och gratis för alla! Mer information här.

1: Ska EU förbjuda videobloggare att uttrycka sig utan licens? Enligt
den
här artikeln är Storbritannien rädda för det. Det verkar vara det
här förslaget (PDF, mer
info om processen) det rör sig om; jag har inte läst igenom det, men
vid en snabb skumning ser jag inte riktigt problemet — särskilt skäl
12 i preambeln (”Inga bestämmelser i detta direktiv bör ålägga eller
uppmuntra medlemsstaterna att införa nya licens- eller
tillståndssystem för någon typ av media”) verkar göra det tydligt att
inget nytt licenssystem föreslås. Skäl 13 verkar ge skydd till
privatpersoner (”Tillämpningsområdet [...] omfattar alla typer av
ekonomisk verksamhet [...] men inte verksamhet utan ekonomiska syften,
som rent privata webbplatser”), men frågan är vad den ställer en tjänst som
bubblare.se — där privatpersoner utan ekonomiska syften kan publicera
klipp, men där tjänsten som sådan är ett kommersiellt företag. Om det
är något som Youtube har visat är det väl hur viktig en sådan
publiceringstjänst är för att göra det möjligt för privatpersoner att
utnyttja sin yttrandefrihet.

2: Hur stor makt har USA (mer specifikt en lokal domstol i Illinois)
över domännamnssystemet på Internet? En Illionois-baserad spammare
stämde Storbritannien-baserade spamlistetillhandahållaren Spamhaus i
sin lokala domstol och vann genom ”default
judgment” (motsvarande svenska begreppet tredskodom), då
Spamhaus inte dök upp till förhandling eftersom man inte ansåg att
domstolen var behörig att döma i frågan. Spamhaus har av samma
anledning inte för avsikt att betala det absurdt stora skadeståndet
(notera dock att eftersom det var en tredskodom så gjorde domaren
ingen skälighetsbedömning av summan, eller ens en materiell prövning
av målet). Det är alltså i grund och botten en ren forumvalsfråga. Men
domaren funderar nu på att ålägga
ICANN att plocka bort domänadressen spamhaus.com — ICANN har dock
redan svarat att de inte
kommer lyda ett sådant eventuellt åläggande. Eftersom ICANN (eller
den aktuella registratorn Tucows) nånstans i slutändan dock måste lyda
amerikansk rätt kan det hela utvecklas till en ödesfråga. Matthew
Price har en bra summering av de juridiska
aspekterna och Ed Felten en av de mer principiella
aspekterna.

3. Vad betyder dagens tingsrättsdomar där två personer, mot sina
nekanden, blivit fällda för tillgängliggörande av film
respektive musik, med
tanke på den friande hovrättsdomen för två
veckor sedan? Jag vet inte, men ett tips för den intresserade är att
gå på ADBJ’s seminarium om Brottsutredning och
fildelning nästa vecka, där frågan kommer analyseras — gratis för medlemmar.

Idag var alltså dagen D för det seminarium om upphovsrätt, fildelning
och tekniska skyddsåtgärder där jag deltog med ett av två inledande
anföranden. Det är ingen underdrift att säga att jag har varit nervös
inför det här tillfället — att som akademiskt omeriterad göra ett
inlägg i ett brännhett juridiskt ämne, dessutom med åsikter som inte
är helt jättepoppis i de aktuella kretsarna, kräver att man har
någorlunda torrt på fötterna. Det håller liksom inte med ett
slentrianmässigt ”Äh vadå $kivbolagen ba suger ut artisterna ändå
juh!”.

Så jag har förberett mig som en tokig de senaste veckorna. Jag har
läst och tänkt och läst och skrivit. Egentligen tror jag att min
ansats hade passat mer för ett examensarbete än ett 40-minuters
muntligt anförande, och att det hade varit bättre att lägga mer tid på
att putsa själva framförandet. Även presentationen borde ha avgränsats
– framförallt sektionerna om problem orsakade av juridiskt skydd för
tekniska skyddsåtgärder och konflikter med närliggande rättsområden
blev för rushade.

Framförandet gick ok, även om jag stakade mig och tittade ner i
papprena lite väl mycket. När jag föreläser brukar jag ofta prata
ganska fritt utan stöd av papper, vilket ger ett mer levande
framförande, men jag brukar alltid glömma nån viktig punkt och ibland
får jag inte riktigt till formuleringarna. Här kändes det viktigt att
inte göra några sådana misstag.

Powerpointpresentationen i sig är jag ganska nöjd med. Den var en
komplettering, inte en summering, av det jag sade och gjorde det
möjligt att trycka ut mer information per tidsenhet. Det är förstås
svårt att veta om resultatet blev begripligt för åhörarna.

Den efterföljande debatten var intressant, och även om jag fick några
mothugg kändes det som att de flesta av mina bärande argument klarade
sig oskadda.

Jag blev nöjd med mina helt oplanerade slutord. Jag spann vidare på
min meddebattants tema om moral, och andemeningen var ungefär att om
vi vill att upphovsmännen ska få betalt för värdet de skapar även i
framtiden så måste vi odla den idén om att betala för åtnjutande av
verk är en framförallt moralisk skyldighet. En lösning med bara
en piska bestående av teknik och juridik har inte en chans. Den väg
som vi är inne på idag, där upphovsrätten ses som en klubba som
multinationella bolag dänger i huvudet på resurslösa ungdomar, är inte
rätt väg.

(Det jag hade i bakhuvudet, men inte utvecklade, var historien om
förseningsavgiften på det israeliska dagiset från det första kapitlet
av Freakonomics — läs ett utdrag
här. Det är en kort berättelse om incitament som jag tycker
illustrerar ett mycket större hot mot upphovsmäns möjligheter att leva
på sitt arbete än fildelning.)

Så, ungefär så var min dag. Imorgon ska jag börja fokusera ordentligt
på studierna igen.

Det görs en del forskning i det här, både rent ekonomiskt och
tvärvetenskapligt. En bra
sammanställning har gjorts av Rufus Pollock. Till hans lista skulle jag vilja lägga ett par rapporter:

• Liebowitz, ”Pitfalls in Measuring the Impact of File-sharing on the
  Sound Recording Market”
• Pedersen, Claus, ”Krise eller Strategi? Pladebranchen 1995 til 2005”
• Delrapporterna i Music Lessons-projektet

De har, kan sägas, väldigt olika slutsatser relativt
varandra. Framförallt är Liebowitz tvärsäker på ett kausalt samband
mellan fildelning och minskad skivförsäljning. Jag har inte läst någon
av varken de rapporter som Pollock listar, eller de tre nedanstående,
från pärm till pärm, och mina kunskaper i ekonomi hänger inte med i de
mer avancerade svängarna, men bara genom att läsa abstract och
conclusions kan man konstatera är att det inte finns en klar konsensus
att fildelning leder till minskad skivförsäljning. Det verkar troligt
att det finns någon negativ påverkan, men att denna är relativt liten
– kanske mellan 0 och 30% av den totala försäljningsnedgången.

Men som sagt: Mot detta måste man väga positiva effekter, såsom en
allmän välfärdsökning, en större marknad för mindre
artister³ men kanske mer specifikt positiva ekonomiska
aspekter för andra marknader (uppföljare).

Varför sätter inte Steven Levitt tänderna i det här?

—-

1: Och med fildelning menar jag även i denna post med fildelning ”upp-
och nedladdning av upphovsrättsskyddat material utan rättsinnehavarens
tillstånd” — vi behöver en akronym för denna mer specialiserade
definition av fildelning.

2: Det är synd att debatten så ofta fastnar vid just verkstypen
”musik” och inkomstmodellen ”exemplarframställning” — särskilt som
det är rimligt att anta att olika verkstyper ställs mot varanda (”ska
jag köpa ett datorspel, tre CD-skivor eller en DVD-box för min
femhundring?”) men även att exemplarförsäljning ställs mot andra
ekonomiska modeller involverandes musikaliska verk (”om jag låter bli
att köpa skivor den närmsta tiden har jag råd att åka till Hultsfred
istället”)

3: Vilket är objektivt bra, inte för att top 40-artister är skräp,
utan för att mångfald i sig är bra.

Jag börjar ana att jag kanske måste avgränsa lite. Ett första steg är kanske att summera det jag vill säga till en soundbite och en elevator pitch.

Eller, för att ta ett exempel. För en månad sedan släpptes Entombeds nya EP, ”When in Sodom”. Jag har inte hört den än. Den finns inte på svenska ITMS. Den finns inte på CDON downloads. På Homedownloads kommer jag inte ens in, varken med Firefox eller IE. Den finns inte ens på de vanliga nätbutikerna, ni vet de där old school-relikerna som säljer plastbitar. Gissa vad som är det bekväma alternativet?

Spridda observationer och åsikter:

• Förra helgen ville jag verkligen ut och shoppa skivor, men den senaste tidens debacle har fått mig att känna att det vore moraliskt tveksamt att öht stödja en industri som håller på som den gör. Vilka etiketter ägs inte av Sony?
• Första tesen som drevs på första folkrättsföreläsningen: ”Folkrätt är minsann visst riktig juridik”. Min slutsats efter fyra veckor: Folkrätt är realpolitik nödtorftigt legitimerat i en juridisk språkdräkt.
• Katarina Renman Claesson har uppdaterat sin ”kort om upphovsrätt” (PDF)
• Min DVD gick sönder. För att ersätta den har jag lämnat in min Xbox (som tidigare mest samlade damm) på moddning, och avser att installera XBMC som DVD- och mediacenterersättare. Det verkar, vid en första anblick, vara riktigt riktigt komplicerat, inte minst de legala aspekterna.
• Jag var visst med på TV4-nyheterna förra veckan. Daniel Westman blev intervjuad om den senaste fildelingsdomen, och jag råkade sticka ut huvudet i korridoren. Tyvärr är inga bildbevis sparade.
• Daniel kommer för övrigt hålla ett publikt seminarium om fildelning och upphovsrätt i IRI/ADBJ’s regi. Gratis, alla är välkomna!
• Zach Braff säger att flera säsong 5-avsnitt av Scrubs är inspelade och klara, men att NBC tjuvhåller på dem. Vafan?!
• Nokia 770 går nu att köpa. Jag är sugen, men jag har just beställt en 5G iPod (som egen belöning för ett Ab på statsrättstentan), så min budget för leksaker är slut för lång tid framöver. Jag får vänta till andra generationen av små wifi-tablets.
• Det går numera att ladda upp filer med ren ASP. När jag gjorde sånt sist var man tvungen att köpa kackiga komponenter för dyra pengar.
• Jag håller på att försöka fulltextindexera PDF-filer i SQL server. Det är inte heller helt trivialt.
• Har nån sett ett applescript för iTunes som automatiskt sätter artwork för varje låt till den folder.jpg som ligger i samma katalog som mp3-filen? Jag försökte hacka ett själv utifrån Save Album Art to Album Folder, men det är något med konverteringen från JPG till PICT som går snett. Det verkar finnas gott om kackscripts som laddar ner filer från amazon.com, men jag har redan alla omslag till mina bortglömda svenska trallpunk här på disk, tack.