Spotify, avtalsfrihet och kreativt skapande

Dagens stora snackis i mitt bloggflöde har varit Spotifys planer på att ta bort låtar och införa GRM (man hade kunnat hoppas på att kommissionens blatanta ministerstyre fått större rubriker, men jag följer kanske fel flöden — cred för detta pressmeddelande dock). Folk är förstås förbannade.

Jag har använt spotify sen jag fick en invite av bredbandsbolaget, och är väl en sådär-nöjd kund. Jag har lite för mycket kontrollbehov för att vara nöjd med andras metadata, gillar att lyssna på musik i min ipod och är inte begeistrad över utbudet. För min del är emusic, trots att det är dubbelt så dyrt och har mindre mainstreammusik, fortfarande en bättre deal. Inte minst för att de filer jag gjort till mina är mina för tid och evighet.

Hur som helst, det hela fick mig att fundera kring det här med avtal, licenser och upphovsrätt. Upprördheten kring spotifys begränsning är ett uttryck för det allmäna missnöjet med det monopol som upphovsrätten de facto är (eller kanske snarare upphovsrättsindustrins missbruk av detta monopol), men också ett underkännande av avtalsfriheten. För faktum är att upphovsmännen och artisterna har träffat frivilliga avtal med skivbolag, musikförläggare m.fl. och i detta överlåtit sin rätt. Dessa har i sin tur rätt att träffa avtal på de villkor de vill, vilket spotify nu märker.

Och det får mig att undra: Varför ska jag investera tid i låtskrivare och band som inte värderat makten över sitt eget uttryck? Varför ska jag med min tid och uppmärksamhet stödja företag som varken är bra för sina kunder eller för samhället i stort? Visst, jag kan piratkopiera de verk som kommer från det hållet, och på det viset stödjer jag inte verksamheten direkt finansiellt. Men spelar det någon roll i en värld där uppmärksamhet är minst lika värdefullt som exemplarförsäljning (eftersom uppmärksamhet, till skillnad från exemplar, är en begränsad resurs)?

Är det inte bättre att ge uppmärksamhet till de upphovsmän som vill dela med sig av sina verk? Programmerare har sedan länge fattat att piratkopiering inte är något vidare substitut för fri programvara, och utifrån den insikten sett till att inte göra sig beroende av stängda verk. Och när man väl anammat det blir det lättare att acceptera att andra upphovsmän kanske inte använder sin avtalsfrihet på ett för samhället optimalt sätt. ”He who writes the code gets to choose the license, and nobody else gets to complain.”

Månadens Emusic

Förra månadens guldkorn i emusicnedladdningen var helt klart Coliseum, vars emokäng med metalkänsla påminner om ett något mer varierat och tyngre From Ashes Rise. Mumsigt.

Den här månaden blev det

  • Arch Enemy, ”Rise of the Tyrant” (provlyssna)
  • Burst, ”Origo” (provlyssna)
  • Circle takes the Square, ”As the Roots Undo” (provlyssna)
  • Dashboard Confessional, ”The Shade of Poison Trees” (provlyssna)
  • Okkervil River, ”The Stage Names” (provlyssna)
  • Samiam, ”Billy” (provlyssna)
  • The Donnas, ”Turn 21” (provlyssna)
  • Thrice, ”The Alchemy Index: Vols 1 & 2 Fire and Water” (provlyssna)

Så, lite hårt, lite mjukt, lite post-hardcore, och lite klassiker. Vet inte riktigt med vilken jag ska börja, men kanske förmodligen Dashboard. Även om jag inte fastnade för Dusk and Summer var A mark, a mission, a brand, a scar en sån modern klassiker att jag är beredd att ge Chris ett gäng chanser till. Eller kanske Thrice, eftersom alla musikstilar som börjar på ”post-” funkar så bra att somna till.

Månadens emusic-nedladdningar

Runt den 20:e varje månader refreshar mina emusic-downloads, vilket innebär några timmars lustfyllt vrakande bland alla plattor som finns på min ”saved for later”-lista (runt 90 stycken just nu) för att utröna vilka jag är mest sugen på att höra just nu. Den här månaden kom refreshen tidigt, och följande blev nedladdat:

En stadig bas av HC och metal (och klar övervikt av Relapseband), således, med lite utflykter åt andra håll (Jo, jag vet att M.I.A. precis släppt ”Kala” men jag brukar vara runt 18 månader efter hypen, så det är helt i sin ordning). De flesta av dessa för mig okända band har jag blivit tipsade om via 17 dots, som är en skitbra tjänst. Synd bara att de inte har någon i redaktionen som gillar arg musik, med tanke på hur mycket bra sådan det ändå finns på tjänsten.

Med detta sagt har jag blivit mer och mer besviken på emusic på sistone. Det saknas information om när nya plattor kan förväntas bli tillgängliga (jag väntar otåligt på Chapitre 7, exempelvis), många bolag har bara delar av sin katalog tillgänglig, bolag kommer och går (nu senast Epitaph) och många plattor (exv Donnas nya) är bara tillgängliga för amerikanska kunder. Jag inser att Emusic inte kan göra så mycket utan att få med sig bolagen, men de måste bli lite tuffare i förhandlingarna.

Idag introducerades för övrigt ljudböcker. Tyvärr måste man ha ett särskilt medlemsskap för att ladda ner sådana, och 12€/månad för att ladda ner en(1) bok känns inte riktigt lika bra bang for the buck som jag vant mig vid från emusic.

Skambankt!

Skambankt

För några år sedan fick jag av en slump upp ögonen för norska Skambankt genom deras självbetitlade debut med fethård punkrock med vissa arenatendenser. Skitarga texter på norska och låttitlar som alla slutade med utropstecken. Bra grejjer. Samma år såg jag dem på Roskilde en sen natt på näst största scenen och kände att de här kan bli hur stora som helst språket till trots. Tänk Turbonegro fast med pajastendenserna utbytt mot barrikadilska.

skamania_skambankt.jpg

Fast sen hände ingenting. Mini-CDn ”Skamania” skaffade jag aldrig eftersom jag bara hittade den för svindyra priser (6 låtar för 150 spänn, fet chans!) och sen föll de lite i glömska hos mig.

Men så förra månaden bläddrade jag bland nyinkommet på emusic och såg att Skamania nu fanns tillgänglig där. 6 låtar för 13 spänn kändes mycket mer överkomligt. Och visst är det fortfarande bra. Kanske lite softare, kanske ännu mera arenarockkänsla, men helt OK. Helt klart ett band att ha på radarn.

eliksir_skambankt.jpg

De släppte visst sin andra fullängdare Eliksir (finns inte på Emusic) i början av året, vilket har gått mig spårlöst förbi. Jag antar att rock på norska inte går hem i Sverige såvida den inte framförs av onda pandor. Däremot ska de tydligen vara stora i Danmark, vilket är ett inte helt ovanligt exempel på hur Sverige står utanför nordiskt musikutbyte. Synd. Men lyssna på deras myspacelåtar sålänge.

emusic och Ignite

Det var länge sedan någon platta gick lika varm som Ignite’s ”Our Darkest Days” har gjort den senaste veckan. Men först lite gräsrotsreklam:

Jag har sedan några månader varit emusic-användare. För er som ev inte känner till emusic: Det är en nedladdningstjänst för musik i mp3-format. Den har två, eller kanske tre, egenskaper som gör den annorlunda jämfört med exempelvis ITMS, cdon, eller inprodicons tjänster.

  1. Man handlar inte a la carte, utan signar upp för medlemsskap på en av tre nivåer — detta berättigar en till att ladda ner 40, 65, eller 90 låtar per månad.¹ Man får ingen rabatt för att ladda ner ett helt album. Nedladdningar som man inte utnyttjat vid månadens slut går upp i rök.
  2. De har ingen musik från några majorbolag.
  3. Ingen DRM, och ingen annan teknisk eller juridisk anordning för att förhindra att de filer man laddat ner är lagligt spelbara även efter att man slutat prenumerera på tjänsten (man förbinder sig dock avtalsmässigt att inte ”överlåta” filerna).

Den vanligaste kritiken mot emusic riktar in sig på #2 (den saknar också många av independentbolagen — jag saknar särskilt Relapse). Men det är som att kritisera en jazzbutik för att ha dåligt hårdrockssortiment – det finns ingen anledning att ha emusic som sin enda digitala musikbutik. De inlåsningseffekter som ITMS, Zune och i viss mån PlaysForSure-systemen har finns inte här. Sen är det den detaljen att den mesta musik jag gillar ofta ligger på independentbolag, som är väldigt bra representerade på emusic. Jag har inte gjort någon uttömmande undersökning, men jag skulle inte bli förvånad om de har fler av mina favoritplattor än ITMS — de har definitivt fler än cdon och de andra WMA-butikerna.

Den näst vanligaste kritiken går ut på att prenumerationsförfarandet är sämre än a la carte-handel. Och det är det ju i viss mån, iom minskad flexibilitet och risken att missa nedladdningar. För min del är det inget praktiskt problem — jag har drygt 60 plattor på min ”save for later”-lista, att beta av när nästa månads nedladdningar blir tillgängliga, och den listan har stadigt växt sedan jag började använda tjänsten. Om ny musik fortsätter att läggas till i samma takt som nu kommer risken att få slut på intressant musik att ladda ner ganska obefintlig. Frågan man ska ställa sig är ”kommer jag hitta tillräckligt mycket intressant musik för att fylla upp mina nedladdningar varje månad?”. Svarar man inte ”ja” på den, då kanske inte emusic är rätt för en (men då kan man å andra sidan inte ha särskilt stort musikintresse).

Övrigt positivt: Priset är löjligt billigt, och konkurrenskraftigt jämfört med allofmp3.com (~2 kr/låt mot ~1 kr/låt). När en platta kostar motsvarande 25 kr vågar man prova på musik som man annars kanske inte skulle lyssnat på.

Det finns, så klart, ett par negativa saker. Det första är att många skivor är licensierade per region, så allt som oftast får man meddelandet ”We’re sorry. This album is unavailable for download in your country (Sweden) at this time. We apologize for any inconvenience this may cause” — vilket är sjukt irriterande. Man får hoppas att emusic blir bättre på att sätta press i rättighetsförhandlingarna med tiden. Det andra är att tjänsten är förvånansvärt ansiktslös — kommunikationen från företaget till användarna är mycket sparsam, på forumen förekommer aldrig några emusic-representanter, och många frågor (inte minst om regionslicensieringen) förblir obesvarade. Inte ens en blogg — känns inte så 2007. Det tredje är att tjänsten är svår att utvärdera utan att ge emusic sitt kreditkortsnummer – det finns ingen uppenbar väg att bläddra igenom utbudet utan att ha en användarprofil (vilket i viss mån är förståeligt mtp licensierings/regionssituationen, men ändå). Det sista kan man dock avhjälpa genom att gå via de länkar David Smey lagt upp — man bör också läsa hans FAQer för nya användare och gamla stofiler.

Hursomhelst, för någon vecka sedan såg jag att Ignite hade dykt upp bland nytillkomna band. Det är ett namn som alltid har funnits lite i periferin — jag har aldrig hört någon hype att tala om, utan snarast fått intrycket att det rört sig om ett anonymt dussinband. Emusic gertillgång till 30 sek smakprov från varje låt, samlat i en m3u-spellista — mycket smidigt sätt att få en överblick över en eller flera skivor — så man kan köa upp allt man har på sin save for later-lista och se om det är något som sticker ut.

Och satan i gatan vad Ignite stack ut — löjligt catchy melodiös hardcore, som inte degenererar till skatepunk, metalcore, screamo eller något annat. Melodierna sitter direkt efter första lyssningen, och Zoli Teglas pipa är riktigt imponerande. När jag nu kollar runt på olika punksajter verkar det som de flesta haft den ganska högt på bäst-av-2006-listorna — förstår inte hur jag kunnat missa den. Rekommendas reservationslöst – det verkar som man kan lyssna på plattan i sin helhet på bandets myspace-sida.

¹ Vilket kommer ändras till 30/50/75 för nyblivna abbonenter den 20:e februari — så om du redan funderat på att börja använda tjänsten är nog det här ett bra tillfälle.