Länkekonomin och anseende

Jag bytte nyligen RSS-läsare, från Bloglines till Google Reader. Jag gillade visserligen bloglines enkla gränssnitt och ogillar tanken på att lägga ytterligare ett av mina onlineaktivitetsägg i Googles korg, men det faktum att det enda som hänt på Bloglines under de senaste två åren är ett nytt, förevigt-i-beta-gränssnitt som jag inte alls kommer överens med, och att stabiliteten kontinuerligt har försämrats, kände jag att det var dags.

Såhär långt saknar jag visserligen Bloglines mobile, där man kan få alla sina olästa inlägg på en enda sida — googles motsvarighet kräver en ny sidladdning för varje oläst inlägg, vilket blir oanvändbart för att läsa annat än enstaka inlägg — men i övrigt är jag mycket nöjd. Och flytten har gett mig en bra anledning att gallra i de flöden jag prenumerar på, så att det finns plats för lite nya.

Ett av de nya är Bisonblog, som sätter ord på ett koncept jag inte haft någon bra svensk ettikett på tidigare – ”länkekonomin”. Det handlar alltså om de värden som skapas genom länkar (och, antar jag, andra former av hänvisningar). På engelska har valutan i länkekonomin fått ett namn – whuffie – som jag hittils inte sett någon svensk översättning på.

På samma anseende-som-ekonomisk-resurs-tema noterar jag den här artikeln i Yale Law Journal (via Boingboing), och blir påmind av den klassiska (snart ett år gammal) ”Better than Free”-postningen av Kevin Kelly. Märkligt nog finns anseende inte med i Kellys lista av åtta okopieringsbara egenskaper som har ekonomiskt värde (om man inte anser att det är samma sak som förtroende/autenticitet, men jag tror nog att anseende är ett bredare begrepp).

Anseendebegreppet behandlas även (dock ur en annan vinkel, mer kring ”vilka skydd för anseendet finns och är de tillräckliga i en twittrande mobloggande youtubeande värld”), behandlas i boken The future of reputation av juristprofessorn Daniel Solove – finns att ladda ner gratis.

När jag tittar igenom mina egna bloggpostningar det senaste halvåret inser jag att jag själv är usel på länkekonomi. Det här inlägget är iallafall ett steg i rätt riktning.

Fildelning och försäljning

Ett kärt ämne i fildelningsdebatterna är huruvida nedladdning1 av
musik minskar skivförsäljningen2. Den initiala
reaktionen som många har kan sammanfattas med ”Ja, det måste den ju
göra” mot vilket ställs svaret ”Nej, ökade möjligheter att upptäcka ny
musik leder till ökad försäljning” (samplingsteorin). När man börjar
analysera skivförsäljningsdata, nedladdningsdata och börjar korrelera
dessa med olika ekonomiska teorier börjar även teorier som
”minskningen i skivförsäljningen beror på ökad konkurrens av andra
verkstyper”, ”nedladdningen minskar främst de större artisternas
försäljning, medans de mindre tjänar på den” och ”den ekonomiska
förlusten för skivförsäljningen är liten i jämförelse med den
välfärdsökning som kommer samhället till godo genom fildelning”.

Det görs en del forskning i det här, både rent ekonomiskt och
tvärvetenskapligt. En bra
sammanställning
har gjorts av Rufus Pollock. Till hans lista skulle jag vilja lägga ett par rapporter:

De har, kan sägas, väldigt olika slutsatser relativt
varandra. Framförallt är Liebowitz tvärsäker på ett kausalt samband
mellan fildelning och minskad skivförsäljning. Jag har inte läst någon
av varken de rapporter som Pollock listar, eller de tre nedanstående,
från pärm till pärm, och mina kunskaper i ekonomi hänger inte med i de
mer avancerade svängarna, men bara genom att läsa abstract och
conclusions kan man konstatera är att det inte finns en klar konsensus
att fildelning leder till minskad skivförsäljning. Det verkar troligt
att det finns någon negativ påverkan, men att denna är relativt liten
— kanske mellan 0 och 30% av den totala försäljningsnedgången.

Men som sagt: Mot detta måste man väga positiva effekter, såsom en
allmän välfärdsökning, en större marknad för mindre
artister3 men kanske mer specifikt positiva ekonomiska
aspekter för andra marknader
(uppföljare).

Varför sätter inte Steven Levitt tänderna i det här?

—-

1: Och med fildelning menar jag även i denna post med fildelning ”upp-
och nedladdning av upphovsrättsskyddat material utan rättsinnehavarens
tillstånd” — vi behöver en akronym för denna mer specialiserade
definition av fildelning.

2: Det är synd att debatten så ofta fastnar vid just verkstypen
”musik” och inkomstmodellen ”exemplarframställning” — särskilt som
det är rimligt att anta att olika verkstyper ställs mot varanda (”ska
jag köpa ett datorspel, tre CD-skivor eller en DVD-box för min
femhundring?”) men även att exemplarförsäljning ställs mot andra
ekonomiska modeller involverandes musikaliska verk (”om jag låter bli
att köpa skivor den närmsta tiden har jag råd att åka till Hultsfred
istället”)

3: Vilket är objektivt bra, inte för att top 40-artister är skräp,
utan för att mångfald i sig är bra.