Staffan Malmgrens blogg

Idag var det dags för min första riktiga triathlontävling, som en övning inför Kalmar. Jag körde Hjorten Triathlon på halv ironman-distans (1,9/90/21), vilket kändes något övermodigt, men om jag ska klara det dubbla om två månader så är det väl lika bra att känna på de längre distanserna.

Simningen gick bra — det var premiär för min våtdräkt, och även om armrörelserna hindrades något kompenserade dräktens flytförmåga det med råge. Jag hade seedats in i den långsammaste banan, men lyckades till min stora förvåning komma före mina fyra bandelarkompisar. Jag har inte exakt tid, men gissningsvis runt 43 minuter.

Cyklingen gick förvånansvärt bra. Medvind ut och motvind hem, men inte oöverstiglig, och jag slog till med en snittfart runt 29 km/h — inte de 30 som jag hade drömt om, men snabbare än jag gjort någon längre sträcka tidigare. Etappen gick på kanske 3:07.

Tyvärr fanns det inte så mycket krafter kvar när det var dags för löpningen — det var helt klart det tyngsta passet den här säsongen. Jag lade ambitionen att komma under två timmar på hyllan rätt fort och tog generösa gångpauser i samband med vätskepauserna. Jag tror det hela tog 2:15, kanske 2:20, vilket jag ändå får vara nöjd med.

Sluttid 6:07:53 — snubblande nära de sex timmar blankt jag drömde om, och en bra bit bättre än de 6:20-6:30 som var min mer realistiska kalkyl. Det känns med ens betydligt mer görbart att klara Kalmars femtontimmarsgräns.

Jag rekommenderar verkligen Hjorten triathlon till den som vill pröva på — trevlig bansträckning, välarrangerat och över två månader innan Kalmar för den som får blodad tand.

Nu ska jag sova mycket, mycket gott.

Uppdatering: Nu finns resultaten ute. Jag kom inte sist, eller ens näst sist, utan en hedrande 33:e-plats (av 39 startande). Yay me!

Om du läser den här bloggen via websidan (istället för via en rss/flödesläsare) har du kanske sett att det dykt upp lite bilder på högersidan - det är från min fotoström på flickr, till vilken jag skickar bilder via min telefon när jag behöver ett avbrott i studierna, eller i övrigt hittar något värt att bevara till omvärlden. För er som inte kan få nog av mig kan ni följa utvecklingen LIVE genom att antingen, om ni själva använder flickr, lägga till mig som kontakt, eller prenumera direkt på RSS-flödet.

Och du har väl inte missat att allt jag bokmärker på del.icio.us också, med fördel, kan upplevas LIVE genom flöde, snarare än ihopklumpat på söndagkvällarna?

Under sommaren har det inte blivit mycket bloggat här. Jag har, fri från sommarjobb, latat mig mer än jag trodde var möjligt och har tillochmed börjat längta tillbaka något till studierna. De startade idag med en introduktionsföreläsning till statsrätt. När jag läste C1:an fick jag ett nya perspektiv på framförallt arbetsrätt — ett ämne vars praktiska tillämpning jag råkat ut för i många skepnader som anställd och småföretagare, men där jag saknat kunskap om lagarna som styr. Jag hoppas statsrätten kommer ge nya insikter kring den grundlagsmässiga aspekten av många frågeställningar.

Idag började jag även mitt nya jobb, som halvtidsanställd forskningsamanuens på IRI, vilket är det institut inom Juridicum som fokuserar på rättsinformatik, det vill säga studiet av IT från en juridisk synvinkel. Med tanke på min bakgrund är det ett jobb som passar mig nästan osannolikt bra. Jag kommer ha hand om instutionens bibliotek, websidor och i övrigt hjälpa forskare och professorer med praktiska göromål.

Kommer jag med detta ha tid att blogga och jobba på lagen.nu? Det är lite tidigt att svara på än, men det har hänt en del på ffa den senare fronten under sommaren. Imorgon blir det smygpremiär för ny funktionalitet (och jag kan lova att den är såååå 2005).

Om ni följde den här bloggen igår vet ni att jag lyckades ta mig runt Sveriges näst största sjö, om än inte riktigt lika fort som jag hade hoppats på.

Jag är inte riktigt säker på om förra årets maratonlopp eller den här rundan var jobbigast. Cykling är mycket mindre slitsamt, och framförallt är det möjligt att variera ansträngningen i ganska stor utsträckning — när man springer är det en väldigt tydlig gräns mellan att jogga och att gå, men på cykel går det alltid att trampa lite långsammare.

Å andra sidan tog vätternrundan över tre gånger så lång tid. Den rena tristessfaktorn är större. Jag hade med mig en MP3-spelare med en ljudbok laddad, men den räckte bara i nio timmar, och var i ärlighetens namn inte speciellt engagerande ens under tiden. Jag borde skaffat en rymligare spelare och laddat ner ett gäng podcasts. Slitaget på knän och bak blir, efter ett tag, rätt omfattande. Solen brände, som synes, ganska bra. Träningsvärken när jag vaknade idag var definitivt värre än efter maran, men den börjar lugna ner sig nu. Jag kan tillochmed gå i trappor utan smärtstillande!

Men båda aktiviteterna är lika i det att den sista fjärdedelen är värre än de föregående tre fjärdedelarna tillsammans. All den där sköna grundläggande glädjen i att använda kroppen är slut för länge sedan, allt som ömmar känns värre för varje steg/tramptag och i stort sett det enda som lyfter upp humöret är tanken på hur lite man har kvar, relativt sett.

Till skillnad från löpning är cykling dock en riktig materialsport. Min cykel, som jag skaffade för några månader sedan, är förmodligen en bra kompromiss mellan racer och “vanlig” cykel, men jag har blivit rätt sugen på en riktig extremracer med bockstyre och toksmala däck. Och en cykeldator med kadens- och pulsmätare. Och cykelhandskar. Och cykelglasögon. Och… Fast även om jag skaffade allt det skulle jag ändå bli omkörd vid Hammarkullen av någon seg 65-åring på en sliten åttiotalscykel.

Mobloggningsexperimentet gick rätt bra. Återigen, stort tack till alla som kom med glada kommentarer och tillrop, det var ett stort stöd ute på vägarna. Tanken med en serie självporträtt var att åskådliggöra hur jag blev tröttare och slitnare, vilket väl framgick sådär… det kanske hade varit roligt med några omgivningsbilder också. Men rent tekniskt fungerade det, så det kanske blir mera mobloggning om några veckor när jag åker till Roskilde.

After hearing about them all over the place, I finally checked out del.icio.us, and liked it so much that I started a linkblog: here!. I’ll probably post interesting links over there, instead of rounding them up in “quickies of the day” style posts, at least as long as I don’t have anything significant to say about them.

The links should be auto-included on my front page through some blosxom plugin, but it will have to wait.

Of course, it’s much more preferable just to subscribe to the RSS feed.

In march, I noticed that a google search for “staffan” yielded my blog at 23th place, down from 4th. I am now happy to announce that I’m yet again the fourth most important “staffan” on the web (at least on the US google.com). This might mean that Rasmus google-poisoning powers has worn off. I’m also number two in a search for “malmgren“, which I think is an all-time high.

I think there’s some kind of executive desk toy that displays things like stock indexes and website load with real-life analog dials, that get their information from some sort of radio network (I remember reading about it in Wired somewhere). I’d like to have one of those hooked up to my google rating.

Before:

After:

A few weeks ago, I noticed that googling for “staffan” yielded this blog in 4th place. Now I’m down to 23rd place! Ack!

I wonder if this might have something to do with that I linked to Rasmus blog, since his domain dll.nu is Google-banned. Oops, there I did it again.

If you google for “staffan“, this very blog comes up on fourth place. Since “sam” yields Sam Ruby’s blog in fourth place, I must be at least as famous. “jamie” yields jwz’s homepage in seventh place, and “raymond” yields Raymond Chen’s blog in eleventh place, so I’m way ahead of those people. If I only could climb two slots, I’d be on equal footing with Tim Bray, Rory Blyth, and Justin Hall.