Dumma grafexperiment 4 (EU-rättsligt perspektiv)

Som jag skrev så kommer den juridiska relevansrankningsalgoritm jag jobbar på vara en enklare form av PageRank. Jag har en
RDF-databas med drygt 10 000 rättsfall med alla hänvisningar mellan rättsfall och även mellan rättsfall och lagstiftning. Det gör det möjligt att bland annat göra utsnitt ur datat med SPARQL, och på så sätt få fram exempelvis alla länkar mellan alla rättsfall där både det hänvisande och det hänvisade fallet även hänvisar till en viss EU-rättsakt. Från det kan man sen skapa en graphviz-fil för att få ett snyggt diagram. Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag försökt rita diagram med graphviz förut, med varierande resultat. Låt oss se hur EU-rätten lämpar sig för sånt här!

Som rättsinformatiker finns det några direktiv som är av särskilt intresse. Dataskyddsdirektivet är ett sådant. Såhär ser rättspraxis ut för det:

(Alla diagram är klickbara och leder till en PDF-version. Scriptet som skapar graferna kan ”namnen” på några fall, de som jag har tyckt varit viktigast, och ritar ut dem med en annan färg).

Som synes är ”vårt” svenska fall om en konfirmandlärare som publicerade uppgifter om sina kollegor på föreningens webbplats med, och har en rätt framträdande position. Ju fler rättsfall som hänvisar till ett visst fall, desto större ruta. Vi kan också se att ett fall som inte alls har en så framträdande roll i svensk juristundervisning, Österreichicher Rundfunk, är ungefär lika ”viktigt”, baserat på antal hänvisningar.

Men rättspraxis för dataskyddsdirektivet är lite tunn. Hur ser en gammal goding som direktiv 69/335/EEG om indirekta skatter på kapitalanskaffning ut?

Äldre direktiv har i största allmänhet hunnit samla upp en större rättspraxis. Här ser man att Ponente Carni (61991J0071 AKA C-71/99 och C-178/91) har en framskjuten position. Nu kan jag för lite om EU-skatterätt för att avgöra om det är det allra viktigaste rättsfallet på det här området, men man kan notera (under ”Doctrine” i länken ovan) att det blivit föremål för analys i åtminstone nio artiklar.

Det mest hänvisade direktivet i domstolens historia är det sjätte mervärdesskattedirektivet, 388/77/EEG. Det finns 377 fall som berör det, och de har inbördes 1315 hänvisningar. Det ser ut såhär:

(Från och med här rekommenderar att man klickar sig igenom till PDF-versionen för att kunna se åtminstone något av vad som pågår.)

Här är det C-349/96 (Card Protection Plan Ltd) och C-62/93 (BP Soupergaz) som tycks vara viktigast. Är de det? Det vet jag inte innan jag gjort en djupdykning i litteraturen (eller hittat någon expert på sjätte mervärdesskattedirektivet).

Men direktiv i all ära, det är ju artiklarna i de grundläggande fördragen som har den riktigt stora samlingen praxis. I den testdata jag håller på att jobba fram har jag särskilt valt ut tio artiklar som är centrala. En klassiker är artikel 34 i EUF (mer känd som artikel 28 EG, men Lissabonfördraget numrerade om allt…), om förbud mot kvantitativa importförbud. Det finns 480 fall med inbördes 2982 hänvisningar som rör den artikeln (eller någon av dess tidigare inkarnationer. Såhär ser (ett utsnitt av det) ut:

När jag läste EG-rätt var det tre fall som särskilt togs upp som viktiga i undervisningen: Dassonville, Cassis de Dijon, och Keck. Glädjande nog är det dessa fall som får de överlägset största boxarna även i detta diagram.

Men så är det inte alltid. För artikel 267 EUF (aka artikel 234 EG) borde 6/64 (Costa v ENEL) och 283/81 (Cilfit) vara de absolut viktigaste fallen. Men i nedanstående (737 rättsfall, 5651 hänvisningar) är de inte alls framhävda.

Costa v ENEL har elva hänvisningar, och Cilfit tio –småpotatis i sammanhanget. Återstår att se vad det kan bero på. En tentativ teori är det som bibliometrister kallar obliteration by incorporation, dvs när en resurs blir så etablerad inom ett fält att den mer anses som en del av ämnets grundläggande kunskapsbas än något man borde hänvisa till. Eftersom Costa handlar om EG-rättens företräde framför nationell, och Cilfit etablerade Acte Clair-doktrinen, båda djupt etablerade principer inom EU-rätten, så kan det vara så att domstolen inte hänvisar till de fallen längre eftersom de har blivit allmänna rättsgrundsatser. Kanske.

Studieuppdatering

Som jag skrev
tidigare
så är jag nu klar med teoretiska terminen, tillika den
sista terminen med obligatoriska kurser på juristlinjen. Om jag får
skryta lite så har det gått sjukt bra – kursfemma på rättshistorian,
alla rätt på nationalekonomitentan,
ett halvt fel på IP:n
och, inte för att ropa hej än, men jag tror även allmän
rättslära
gick rätt bra (den avslutades med en hemtenta, som
kommer vara färdigrättad om några veckor). Efter en lång Ba-svacka (på
straffrätt,
företagsekonomi,
associationsrätt
och skatterätt)
har jag det sista halvåret varit på solid Ab-mark. Märkligt nog
korrelerar detta med att jag det sista halvåret lagt ner mindre tid än
någonsin på studierna.

Det finns lite olika förklaringar till det (jag har äntligen fått till
en tentaoptimerad studieteknik, och har haft väldigt bra
instuderingssamarbeten) men jag tror att mycket har att göra med att
jag gillar det teoretiska inslaget. Kurserna i materiell juridik (dvs
om innehållet i specifika lagar och rättsområden) är ärligt talat inte
så spännande – det handlar mest om att sätta sig in i varje områdes
struktur, identifiera de typiska frågeställningarna och sen traggla
bedömningskriterier, undantag, rättsfall med mera. Väldigt praktiskt
inriktad kunskap, och väldigt mycket dikesgrävande (dvs den nivå man
når är en linjär funktion av hur mycket studietid man lagt ned).

Men inte särskilt utvecklande. För programmerarna i läsekretsen kan
man jämföra kurser i materiell juridik med kurser om ett visst
programmeringsspråk. De teoretiska kurserna under sista halvåret har
mer varit som att lära sig grundläggande datalogi, och jag tycker
verkligen att det är synd att de kommit så sent under utbildningen.

Det som väntar nu är tentapluggande för kurserna i fastighetsrätt
och processrätt
som jag fortfarande inte tagit, specialkurser (där jag siktar på IT-rätt,
law
and economics
samt juridisk
metodlära
) och examensarbete. Ämnet för det senare är något jag
har funderat på i stort sen jag började utbildningen. Jag kommer inte
att skriva om någon materiell juridisk fråga (även om det finns mycket
inom IT-rätt, immaterialrätt och statsrätt som lockar) utan försöka
mig på ett lite mer rättsinformatiskt/metodinriktat tema.

Grundfrågeställningen är ”vad gör ett rättsfall viktigt?” och
syftet är att analysera den tysta kunskap som jurister använder för
att hitta relevanta rättsfall när de undersöker en viss rättsfråga,
med en förhoppning om att kunna uttrycka denna kunskap på något
sätt. Helst förstås i form av en algoritm som givet ett sökord eller
en lagrumshänvisning kan ge de viktigaste fallen på det området. Jag
har tänkt använda EG-domstolens
samlade avgöranden
som datamängd (ca 11000 fall, eller drygt 16000
om man tar med förstainstansrätten). Det hela skrivs på engelska, i
python och med LaTeX
nästan så man tror att det är en datavetaruppsats!

Uppdateringar om det hela lär komma fortlöpande här på bloggen.

Tre snabba

Mer studieflykt:

1: Ska EU förbjuda videobloggare att uttrycka sig utan licens? Enligt
den
här artikeln
är Storbritannien rädda för det. Det verkar vara det
här förslaget
(PDF, mer
info om processen
) det rör sig om; jag har inte läst igenom det, men
vid en snabb skumning ser jag inte riktigt problemet — särskilt skäl
12 i preambeln (”Inga bestämmelser i detta direktiv bör ålägga eller
uppmuntra medlemsstaterna att införa nya licens- eller
tillståndssystem för någon typ av media”) verkar göra det tydligt att
inget nytt licenssystem föreslås. Skäl 13 verkar ge skydd till
privatpersoner (”Tillämpningsområdet […] omfattar alla typer av
ekonomisk verksamhet […] men inte verksamhet utan ekonomiska syften,
som rent privata webbplatser”), men frågan är vad den ställer en tjänst som
bubblare.se — där privatpersoner utan ekonomiska syften kan publicera
klipp, men där tjänsten som sådan är ett kommersiellt företag. Om det
är något som Youtube har visat är det väl hur viktig en sådan
publiceringstjänst är för att göra det möjligt för privatpersoner att
utnyttja sin yttrandefrihet.

2: Hur stor makt har USA (mer specifikt en lokal domstol i Illinois)
över domännamnssystemet på Internet? En Illionois-baserad spammare
stämde Storbritannien-baserade spamlistetillhandahållaren Spamhaus i
sin lokala domstol och vann genom ”default
judgment
” (motsvarande svenska begreppet tredskodom), då
Spamhaus inte dök upp till förhandling eftersom man inte ansåg att
domstolen var behörig att döma i frågan. Spamhaus har av samma
anledning inte för avsikt att betala det absurdt stora skadeståndet
(notera dock att eftersom det var en tredskodom så gjorde domaren
ingen skälighetsbedömning av summan, eller ens en materiell prövning
av målet). Det är alltså i grund och botten en ren forumvalsfråga. Men
domaren funderar nu på att ålägga
ICANN att plocka bort domänadressen spamhaus.com
— ICANN har dock
redan svarat att de inte
kommer lyda
ett sådant eventuellt åläggande. Eftersom ICANN (eller
den aktuella registratorn Tucows) nånstans i slutändan dock måste lyda
amerikansk rätt kan det hela utvecklas till en ödesfråga. Matthew
Price har en bra summering av de juridiska
aspekterna
och Ed Felten en av de mer principiella
aspekterna
.

3. Vad betyder dagens tingsrättsdomar där två personer, mot sina
nekanden, blivit fällda för tillgängliggörande av film
respektive musik, med
tanke på den friande hovrättsdomen för två
veckor sedan? Jag vet inte, men ett tips för den intresserade är att
gå på ADBJ’s seminarium om Brottsutredning och
fildelning
nästa vecka, där frågan kommer analyseras — gratis för medlemmar.

Yttrandefrihetsgrundlagens exklusivitet vs EG-rättens företräde

Här är en juridisk-teknisk frågeställning jag har funderat över de senaste dagarna. Jag ska, när tiden tillåter, försöka skriva en lite längre utredning av sakfrågorna med bakgrundsbeskrivning osv, men om nån har några tankar om nedanstående, hör gärna av er. Det rör alltså en potentiell konflikt mellan svensk grundlag och EG-rätt.

Grundpremiss 1: Myndighet lägger ut offentlig information, ev inte omfattad av upphovsrätt, i kopieringsskyddat format (hindrar inte läsning, men däremot redigering, av PDF-filer – redigeringsförbudet hindrar eller försvårar viss återanvändning)

Fråga 1: Är detta OK enligt direktiv 2003/98/EG (inte implementerat i svensk lag, implementationsperioden har gått ut – presumerad direktivkonformitet i svensk rätt) som föreskriver att myndighetsinformation ska kunna återanvändas av privatpersoner/kommersiella företag – troligtvis inte (se särskilt preambel 23)

Fråga 2: Får jag knäcka kopieringsskyddet på sådan information/sådana verk som inte omfattas av upphovsrätt? – troligtvis (det är inte en upphovsrättsligt relevant handling)

Fråga 3: Får jag knäcka kopieringsskyddet på sådana verk som är utgivna av myndigheter, men som ändå omfattas av upphovsrätt? Eventuellt om jag kan hitta stöd i 2003/98/EG – men det kanske konflikterar med direktiv 2001/29/EG?

Fråga 4: Får jag publicera det program jag skrivit för att knäcka kopieringsskyddet på min vanliga webbplats – troligen inte, även om jag själv skrev det för att knäcka icke upphovsrättsskyddat material faller det förmodligen in under definitionen i URL 52 e § / Art 6.2 2001/29/EG

Fråga 5: Får jag publicera programmet på min YGL-skyddade webbplats? Troligtvis enligt svensk rätt – TF/YGL är exklusiv framför URL, och upphovsrättsundantaget i TF 1:8 (via YGL 1:12) är snävt och täcker förmodligen inte URL:s skydd för tekniska åtgärder. Dock bygger URL:s skydd för tekniska åtgärder på ett EG-direktiv, som här alltså skulle kunna komma i konflikt med YGL/TF’s exklusivitet. Enligt principen om EG-rättens företräde har denna företräde även framför svensk grundlag. Måste en domstol då tolka TF 1:8 direktivkonformt, ev i strid mot dess faktiska ordalydelse?

Eller för att uttrycka det kortare och kärnfullare: yttrandefrihet vs kopieringsskyddsknäckningsförbud — vilket är mer värt att skydda?

Två svar på tal

Den första: I förrgår skrev
jag
om att det var omöjligt att hitta EG-domstolens dom i
apoteksmonopolmålet. Nu kan man hitta den här. Jag
har dock inte läst den än (den är låååång, och jag har en tenta i övermorgon…)

Jag försökte också hitta de två hovrättsdomar som handlade om
spritimportförbudets vara eller inte vara. Ingen av de bägge finns på
Domstolsväsendets
rättsinformation
, men genom Juridik Direkt (som man kommer åt som
juridikstudent) hittade jag vad som verkar vara de relevanta målen:
B194-99 i Hovrätten över Skåne och Blekinge, där de tilltalade frias
för varusmuggling (där var det dock inte fråga om internethandel), och
B1260-02 i Hovrätten för
Västra Sverige
, där TR’s domslut fastställs (som är att spriten i
fråga förverkas).

Hovrättens domar finns i de flesta fall inte på nätet. Vissa fall, som
har allmänt intresse men som inte överklagas till HD, publiceras i Rättsfall
från Hovrätterna
i anonymiserad form, och dyker då (gissningsvis?)
upp även hos Domstolsväsendets rättsinformation. Men så inte dessa två
domar.

Den andra: Förra veckan klagade jag över att det är så svårt att hitta bland internationella
normkällor
, men nyligen såg jag att Wikipedia-spinoffen Wikisource håller på
att bygga upp en samling konstitutionella
dokument
, och det finns väl ingen anledning till att den inte kan
byggas ut med även andra normkällor (så länge de inte är
upphovsrättsskyddade, vilket väl tillhör ovanligheterna). Här är EU-konstitutionen,
exempelvis.

Mjukvarupatentpatentlagstiftningsprocessen på väg åt rätt håll?

Enligt en nyhet i Computer
Sweden
ser det ut som EU-parlamentet har kommit med ett nytt
förslag till ny patentlagstiftning som begränsar möjligheterna till
mjukvarupatent. Det låter ju intressant, men två frågor infinner sig:
Vad betyder det? Och är det bra?

Som programmerare, och före detta småföretagare, är det kanske ingen
större förvåning att jag är emot mjukvarupatent. Jag har jobbat med
mjukvara som sålts på den amerikanska marknaden, och har därigenom
gått igenom ett antal amerikanska mjukvarupatent för att säkerställa
att vi inte av misstag gjort intrång i dessa. Det hela var ett massivt
slöseri med tid, som vi kunde ha använt till att göra produkten bättre
istället, men framförallt visar den på hur trasigt det amerikanska
patentsystemet är när det gäller mjukvara.

Poängen med patent är att en uppfinnare får ensamrätt till sin
uppfinning under en begränsad tid mot att han talar om för samhället
hur hans uppfinning funkar. I detta ligger ett antagande att det ska
vara omöjligt (eller åtminstone mycket osannolikt) att någon annan ska
kunna komma på samma uppfinning, oberoende av den första personen.

Mjukvarupatent bryter mot detta antagande — och inte så lite
heller. Det är i princip omöjligt att skriva ett icketrivialt lite
större program utan att bryta mot något amerikanskt patent. Och med
tanke på att bara Microsoft tilldelas mellan 10 och 20 nya
mjukvarupatent i veckan blir problemet bara värre med tiden. I
vårt fall hade vi turligt nog utformat vårt program så att det inte
bröt mot något av de patent vi hittade inom det område vi letade —
rörande tvåvägssynkronisering av kalenderobjekt som representerade
återkommande händelser — men vi kunde aldrig vara säkra på att vi
inte bröt mot något av de patent som vi inte granskat.

Men framförallt bryter de patent jag läst mot överenskommelsen mot
samhället i det att de inte talar om hur uppfinningen fungerar
— när man utvecklar funktionalitet i ett program räcker det inte med
att säga ”Programmet ska kunna representera en återkommande
kalenderhändelse” — man måste bryta ned funktionaliteten i så små
bitar att de går att uttrycka i kod. Texten i mjukvarupatent gör inte
detta. De motsvara vanligtvis en designspec på ganska hög nivå. Man
kan visserligen ha hjälp av patenttexten om man ska konstruera
liknande funktionalitet, men man kommer få göra en hel del kreativt
arbete själv, och det färdiga programmet kommer med största säkerhet
skilja sig ganska mycket från den som den ursprungliga uppfinnaren
gjort.

Det är som om James Watt’s patent på ångmaskinen i sin helhet hade
lytt ”Det här är en beskrivning av en ångmaskin. Den omvandlar
brännbart material till rörelse. Den använder ånga för att alstra
rörelsen.” — det är förvisso en korrekt högnivåbeskrivning av en
ångmaskin, men den räcker inte för att någon annan ska kunna bygga en
ångmaskin.

Hela den här utläggningen har inte mycket att göra med det förslag som
EU-parlamentet nu lagt fram, och det är inte särskilt originella
åsikter jag lagt fram. Åter till de ursprungliga två frågorna.

Vad betyder detta? Det första jag lägger märke till att det är just
parlamentet som lagt fram förslaget. Parlamentet har alltid haft en
rätt skeptisk inställning till mjukvarupatent, till skillnad från
ministerrådet som pushat hårdast för mjukvarupatent. Lagtexten som
parlamentet nu föreslår sägs vara närmast identisk med den de föreslog
2003, men som senare ändrats av framförallt ministerrådet. Det är inte
självklart för mig vad det här egentligen betyder för
lagstiftningsprocessen.

Är det bra? Tja, det är svårt att säga utan att analysera den
föreslagna lagtexten, som jag just nu inte har en aning om var jag
hittar. Det är förmodligen bättre än ministerrådets förslag, men det
innebär inte att det är bra.

Förhoppningsvis kommer FFII bena
upp de här frågorna inom den närmsta framtiden. Det har de alltid
gjort förut.