Allmänt uppsamlingsrace

Nu skrivs det inte mycket här på bloggen. Tentapluggande och amanuensande gör att det snarast är fjorton-, inte tolvtimmarsdagar som gäller. Känns lite som den gamla goda tiden i IT-branshen (fast gratisfesterna är numera i studentkorridorer).
Imorgon är det folkrättstenta och sen blir det lite lugnt igen medans europarätten trappar upp.

Spridda observationer och åsikter:

  • Förra helgen ville jag verkligen ut och shoppa skivor, men den senaste tidens debacle har fått mig att känna att det vore moraliskt tveksamt att öht stödja en industri som håller på som den gör. Vilka etiketter ägs inte av Sony?
  • Första tesen som drevs på första folkrättsföreläsningen: ”Folkrätt är minsann visst riktig juridik”. Min slutsats efter fyra veckor: Folkrätt är realpolitik nödtorftigt legitimerat i en juridisk språkdräkt.
  • Katarina Renman Claesson har uppdaterat sin ”kort om upphovsrätt” (PDF)
  • Min DVD gick sönder. För att ersätta den har jag lämnat in min Xbox (som tidigare mest samlade damm) på moddning, och avser att installera XBMC som DVD- och mediacenterersättare. Det verkar, vid en första anblick, vara riktigt riktigt komplicerat, inte minst de legala aspekterna.
  • Jag var visst med på TV4-nyheterna förra veckan. Daniel Westman blev intervjuad om den senaste fildelingsdomen, och jag råkade sticka ut huvudet i korridoren. Tyvärr är inga bildbevis sparade.
  • Daniel kommer för övrigt hålla ett publikt seminarium om fildelning och upphovsrätt i IRI/ADBJ’s regi. Gratis, alla är välkomna!
  • Zach Braff säger att flera säsong 5-avsnitt av Scrubs är inspelade och klara, men att NBC tjuvhåller på dem. Vafan?!
  • Nokia 770 går nu att köpa. Jag är sugen, men jag har just beställt en 5G iPod (som egen belöning för ett Ab på statsrättstentan), så min budget för leksaker är slut för lång tid framöver. Jag får vänta till andra generationen av små wifi-tablets.
  • Det går numera att ladda upp filer med ren ASP. När jag gjorde sånt sist var man tvungen att köpa kackiga komponenter för dyra pengar.
  • Jag håller på att försöka fulltextindexera PDF-filer i SQL server. Det är inte heller helt trivialt.
  • Har nån sett ett applescript för iTunes som automatiskt sätter artwork för varje låt till den folder.jpg som ligger i samma katalog som mp3-filen? Jag försökte hacka ett själv utifrån Save Album Art to Album Folder, men det är något med konverteringen från JPG till PICT som går snett. Det verkar finnas gott om kackscripts som laddar ner filer från amazon.com, men jag har redan alla omslag till mina bortglömda svenska trallpunk här på disk, tack.

DRM med officiell bakdörr

För några veckor sedan skrev
jag
om det nya ”kopieringsskyddet” för CD-skivor, XCP2. Nu visar det sig
att Sony/BMG (som licensierat systemet) glatt talar om hur
man kringår skyddet
till kunder som klagar. Det verkar onekligen
som det är ett autorun-baserat
skydd. Ernest
Miller
diskuterar vad detta innebär från ett amerikanskt
DMCA-perspektiv. Själv står jag fast vid min tidigare åsikt; det här
kan aldrig vara ett ”verkningsfullt kopieringsskydd” enligt den nya
upphovsrättslagen.

Ännu ett nytt kopieringsskydd för CD-skivor

Wired skriver
om
ett nytt kopieringsskydd för CD-skivor, utvecklat av
First4Internet och använt på ett tiotal titlar från Sony/BMG, som
tydligen ska låta folk göra första-generationskopior av en köpt skiva,
men kopiorna ska sedan inte i sin tur gå att kopiera. Konceptet kallas
för ”Sterile Burning”, men det tekniska produktnamnet verkar vara XCP2

Den tekniska beskrivningen av XCP2 är inte uttömmande, och det ser
ut som att det bygger på någon typ av samarbete från datorn man
bränner med (”[…] is also able to integrate with second session
technologies such as Windows Media Player […]”), nästan i stil med
det autoinstallerande ”kopieringsskyddet” Mediamax CD-3 som Suncomm
försökte lura på världen förraförra året.

Om skivbranshen har ont om pengar borde de kanske sluta licensera
verkningslösa skydd från ormoljeförsäljare.
Från Cory Doctorow’s ”All Complex
Ecosystems Have Parasites
”:

Likewise, DRM has exacted a punishing toll wherever it has come
into play, costing us innovation, free speech, research and the
public’s rights in copyright. And likewise, DRM has not stopped
infringement: today, infringement is more widespread than ever.
All those costs borne by society in the name of protecting
artists and stopping infringement, and not a penny put into an
artist’s pocket, not a single DRM-restricted file that can’t be
downloaded for free and without encumbrance from a P2P network.

Den enda skiva jag har som är markerad med kopieringsskyddssymbolen
rippades hur enkelt som helst med EAC. Jag vet inte vilket av
de olika skydden den var utrustad med, men om det är så enkelt att
kringgå ett skydd att man inte ens märker att det finns där, kan man
verkligen säga att man ”kringgått” något?

Vad gällde Mediamax CD-3 så hävdar jag att ett sådant kopieringsskydd
aldrig skulle kunna betecknas som ”verkningsfyllt”. Jag menar, ett
”skydd” som bygger på att ”angriparen” har en dator som stödjer
Autoplay och kör Win32-binärer — kom igen!

Exemplet från Prop 2004/05:110 (s 414), får sägas hålla med mig:

Den tekniska åtgärden måste emellertid vara verkningsfull,
dvs. den måste ha effekt. Något krav på att åtgärden skall vara
omöjlig att ta sig förbi kan förstås inte ställas upp. Samtidigt får
den inte vara så enkel att kringgå att den överhuvudtaget inte kan
anses verkningsfull, t.ex. om man med ett enkelt handgrepp kan ta bort
en spärr eller tejpa över en kod så att spärren inte fungerar. Var den
exakta gränsen går för skydd blir en sak för domstol att
avgöra.

Jag skulle inte bli förvånad om XCP2 visar sig vara lika enkelt att
kringgå.

Som en sidnot: Nu försöker utvecklarna av sådana här skydd iallafall
adressera ett vanligt klagomål, det om att man måste få göra en privat
kopia till bilen eller sommarstugan. Och, tja, det är väl bra för de
som har en vanlig amish-CD-spelare, men själv har jag inte lyssnat på
en CD på det vanliga sättet på flera år. Jag rippar till FLAC, transcodar
eventuellt till MP3
och lyssnar genom min Showcenter eller någon
av mina bärbara musikmaskiner. JWZ om fysiska CD-skivor: ”Here in the
21st Century, they’re solely for backup

Begreppet ”Rätt till ersättning” i nya upphovsrättslagen

Det var väl ingen som missade att förslaget till ändring i
upphovsrättslagen gick igenom igår? I den efterföljande debatten
verkar fokus ha skiftat från huruvida det ska vara olagligt att ladda
ner musik till hur motiverad den nya ”kassettavgiften” är.

Kassettersättningen, eller som det uttrycks i propositionen, en ”rimlig
kompensation vid kopiering för privat bruk” är avsedd att kompensera
upphovsrättshavare för den privata kopiering som även i
fortsättningen kommer vara laglig (se avsnitt 8.5 i
propositionen). Den är inte avsedd att kompensera olaglig
kopiering. I och med den nya lagen höjs denna ersättning, och den
utökas till att täcka in nya områden.

Den här ändringen känns absurd av tre anledningar:

  • Det är obalanserat att dels kriminalisera handlingar
    (nedladdningsförbudet i 12 §, kopieringsskyddsknäckningsförbudet
    i 52 d §) och samtidigt öka kompensationen för de lagliga
    handlingar som finns kvar.
  • Det är orättvist att en konsument, när han inte utnyttjar sin rätt
    att privatkopiera (som att bränna ner en linuxdist eller backa upp
    sina semesterfoton på DVD) ändå får vara med och finansiera
    ersättningen.
  • Det är otidsenligt, när utvecklingen går mot att privatkopiering i
    allt mindre utsträckning sker med ”anordningar på vilka ljud eller
    rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för
    framställning av exemplar av verk för privat bruk” — min digitala
    musik finns på min datorhårddisk eller på min mobiltelefon, båda
    generella maskiner som inte faller under lagens
    bestämmelser. Paradoxalt använder jag främst DVDR-skivor för att backa
    upp mina egna verk (källkod, foton, heminspelad musik) — dessa får
    jag betala ersättning för.

Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget är motiverat med en
ersättning för den kopiering som sker för privat bruk. Man kan tycka
att rätten till privatkopiering är en rimlig inskränkning i den
exklusiva upphovsrätten som faktiskt inte kräver någon ersättning. Hur
det än må vara med detta har Sverige, i likhet med bestämmelserna om
”skydd för tekniska åtgärder”, inte så mycket val — vi måste ha någon
typ av ersättningsbestämmelser enligt 5.2 b i direktiv 2001/29/EG.

Dock pratas det mycket om hur
absurt stort påslaget kommer bli
, i och med att de nya
bestämmelserna utgår från digital lagringskapacitet. Det är värt att
citera de nya bestämmelserna i 26 l §:

26 l §

Ersättningen enligt 26 k § är

  1. för en anordning för analog upptagning: två och ett halvt öre för
    varje möjlig upptagningsminut,
  2. för anordningar där digital upptagning kan ske upprepade gånger: 0,4 öre per megabyte lagringsutrymme,
  3. för andra anordningar där digital upptagning kan ske: 0,25 öre per megabyte lagrings-utrymme.

Näringsidkaren har rätt till nedsättning av ersättningsbeloppen enligt
första stycket, om

  1. upphovsmännen på annat sätt kompenseras för framställning av exemplar av sådana verk som avses i 26 k §, eller
  2. ersättningen med hänsyn till omständigheter hänförliga till en
    anordning eller i övrigt förhållandena på marknaden är oskäligt
    hög.

Det är den sista punkten som är intressant. I författningskommentaren
(s 398 i propositionen) motiveras den med bland annat:

Syftet med regeln är bl.a. att åstadkomma att kassettersättningens
storlek anpassas på ett rimligt sätt till priset på olika anordningar,
så att marknadsstörningar eller för stora belastningar i slutledet för
konsumenterna, inte uppstår.

Att en DVD-skiva, som idag går att köpa för 2
kronor och 65 öre
, skulle förses med ett påslag på 343 % känns som
en rätt stor belastning i slutledet för konsumenten. Är inte det
större påslag än på sprit, tillochmed?

Så vem ska bestämma en rimlig nedsättning? Förslagsvis marknadens
aktörer, importörer/tillverkare på ena sidan och de organisationer som
representerar ersättningsberättigare upphovsmän på andra sidan. I viss
utsträckning görs detta redan idag (s 141 i propositionen):

Syftet med regeln bör även vara att hantera andra situationer där
ersättningen blir oskäligt hög. Ett exempel på detta är en situation
där nedsättning redan tillämpas på marknaden. Av tillgänglig
information, bl.a. i den publikation från Copyswede som ingetts som
bilaga till Copyswedes remissvar och i IMI:s remissvar, framgår att
parterna på marknaden redan träffat avtal om nedsättning av
ersättningen för bl.a. CD-R- och CD-RW-skivor. Enligt parternas
uppgifter är grunden för nedsättningen att skivorna används även till
annat än kopiering för privat bruk. Parterna har därför enats om att
sänka ersättningen till 62,5 % av den ersättning som annars skulle ha
utgått.

De importörer och tillverkare som vill hålla låga priser kommer därmed
ha ett incitament att vara tuffa i förhandlingarna med
upphovsmänsrepresentanterna. Jens of Sweden kommer säkerligen stå
främst på barrikaderna
(PDF), tillexempel.

Om importörer och insamlingsorganisationer inte kan komma överens om
vad som ska gälla för framtida superlagringsmedier kan domstol komma
att avgöra vad som är en skälig nedsättning (s 398 i propositionen).

I värsta fall får hugade spekulanter privatimportera inspelningsbart
media från något ställe med mindre drakoniska bestämmelser —
bestämmelserna om ersättning i 26 k § gäller bara näringsidkare som
tillverkar eller importerar media.

Skydd för tekniska åtgärder

Det är synd att så mycket av debatten kring den nya ändringen i
upphovsrättslagen har kretsat om huruvida fildelning av
upphovsrättsskyddat material som ska förbjudas. Frågan om skydd för
tekniska åtgärder är egentligen mycket intressantare, och borde ha
diskuterats mer.

Med den nya lagen får Sverige sin egen DMCA
vad man menar med ”skydd för tekniska åtgärder” är att det blir
olagligt att kringå kopieringsskydd. USA har levt under DMCA i sju år
nu, och erfarenheterna kan inte
sägas vara goda
.

På sikt känns detta som ett mycket större
problem än rätten att ladda ner piratkopierat material. Jag kom att
tänka på det här problemet igen när jag lyssnade på Free
Culture
i helgen. Om du inte har tid att läsa hela boken (PDF),
läs åtminstone ”Architecture
and Law: Force”
i kapitel 10. Eller, för att inse kärnproblemet,
det här citatet från sidan 148:

Increasingly, the rules of copyright law, as interpreted by the
copyright owner, get built into the technology that delivers
copyrighted content. It is code, rather than law, that rules. And the
problem with code regulations is that, unlike law, code has no shame.

Grundproblemet är att kopieringsskydd inte känner till begrepp som
”citaträtt”, ”public domain”, ”enskilt bruk” och andra begränsningar i
den exlusiva upphovsrätten. De som producerar upphovsrättsskyddat
innehåll har sällan ett incitament att se till att kopieringsskyddet bara
skyddar mot otillåten kopiering. Detta kan leda till saker som ett
DRM-skydd för e-böcker inte tillåter kopiering av gamla böcker som
inte längre lyder under upphovsrätt. Den balans mellan enskildas
intressen och allmänhetens intressen som upphovsrättslagstiftningen
ska slå vakt om sätts ur spel.

De flesta vet att fungerande digitala kopieringskydd är en omöjlighet, att
ansträngningarna för att designa allt perfektare DRM-system är ett
massivt slöseri med pengar, och att de hederliga kunderna är de som
hamnar i kläm. Om dessa sen inte ens får möjlighet att rätta till de
problem som innehållsleverantörerna skapat (med program som exempelvis
Advanced
eBook Processor software
, DeCSS eller JHymn) så förvärras problemen. Men
bara för de hederliga människorna som betalar pengar för sina
mediaprodukter. De andra laddar ner versioner av musik, filmer och
datorprogram där kopieringsskydden redan är borttagna. Inte ens
Gamecubespel, som vanligtvis lagras på skivor som varken kan läsas
eller skrivas med någon vanlig DVD-brännare, är skyddade från
piratkopiering
.

Om man vill vara negativ kan man säga att det inte spelar någon större
roll att de här frågorna inte debatterats. Till skillnad från de nya
bestämmelserna om förbud mot nedladdning har Sverige inte hade så
mycket val. Bestämmelserna om skydd för tekniska åtgärder måste
införas i svensk lagstiftning enligt artikel 6 i direktiv
2001/29/EG
(mer känt som INFOSOC eller EUCD), och rätta tidpunkten
för att göra något åt det var för flera år sedan.

Men idag har Thomas Bodström, tillsammans med Hillevi Larsson och
Tasso Stafilidis, gått ut och sagt åt skivbranshen att inte
använda kopieringsskydd
:

Självklart ska det vara möjligt att göra en kopia av sin egen
nyinköpta cd-skiva till en mp3-spelare eller att göra en extra kopia
av skivan för att ha i bilen. Branschen måste se till att möjligheten
att kopiera för privat bruk inte hindras genom tekniska åtgärder. Vi
kommer att följa utvecklingen av kopieringsspärrar och andra tekniska
åtgärder noga och tvekar inte att återkomma med lagstiftningsåtgärder
om det skulle visa sig att möjligheten att kopiera för privat bruk
skulle hindras.

Jag får en viss ”too little, too late”-känsla.

Ett ljus i tunneln är dock den
här domen
från en fransk domstol, där en fransk konsument
framgångsrikt stämde ett filmbolag för att hans DVD-film inte gick att
kopiera till VHS, vilket han enligt fransk lag hade rätt att göra. Man
gick här på den konsumentskyddande linjen. Det verkar som om inte
heller Frankrike har implementerat 2001/29/EG än, och det är inte
otänkbart att resultatet blivit ett annat om de hade gjort så. Men med
uppmärksammade fall som det här kanske upphovsrättsdebatten kan
flyttas från de ganska ointressanta frågorna om tonåringar som laddar
hem musik till mer grundläggande frågor om hur våra friheter begränsas.

Fri kultur

När jag cyklade
land och rike runt
i helgen passade jag på att lyssna på
ljudboksversionen av Lessigs ”Free
Culture
”. Långa cykelpass är perfekt för ljudböcker, de är
tillräckligt engagerande för att man inte ska ha tråkigt, men
samtidigt inte så engagerande att man blir en trafikfara. Det går
också bra att bara lyssna i endast en hörlur, så att man har det andra
örat till att höra bilar på väg att köra om och liknande. Det var
också kul att ”läsa” något som inte är kurslitteratur eller rättsfall,
men ändå tillräckligt studienära för att jag ska känna mig nyttig.

Ljudboksversionen är ett intressant projekt i sig; eftersom boken är
släppt under en CC-licens som tillåter bearbetningar (under
förutsättning att den inte används i kommersiella sammanhang) är det
tillåtet för vem som helst att läsa in en ljudversion av boken och
lägga upp den i MP3-format. En bloggare som går under pseudonymen AKMA
uppmanade
folk att läsa in ett kapitel var. Resultatet går att ladda ner härifrån (eller via
Bittorrent i en bättre sammanställd version här. Tekniskt sett är det inget
perfekt resultat, ljudnivåerna varierar vilt mellan kapitlena, några
av uppläsarna har ingen vidare inspelningsutrustning, de delar av
boken som innehåller mycket diagram blir lite svårförståeliga, och
alla medverkande har inte riktigt perfekta berättarröster… Men
slutresultatet är klart användbart, och ett exempel på vad som kan
göras med friare licenser och lite ideellt arbete.

Boken var mycket bra. Dess största problem är att huvudpoängerna
repeteras lite för mycket, vilket blir tjatigt, speciellt i en
ljudboksversion. Diskussionen om mediaindustrins framväxande och de
upphovsrättsintrång som skedde i samband därmed (kapitel 4, ”Pirates”)
och Lessigs rannsakande av sin egen insats i samband med Eldred-fallet
(kapitel 13, ”Eldred”) var särskilt intressanta, och man önskar att
fler av de som är inblandade i den svenska upphovsrättsdebatten hade
läst boken. Debatten skulle tåla att höjas några nivåer, om man så
säger.

Det jag mest funderade över under lyssningen var hur stora likheter
det finns mellan svensk och amerikansk upphovsrätt, särskilt när det
gäller ”derivatives”/bearbetningar. Ett coolt projekt vore att
översätta Free Culture till svenska, särskilt om man kunde lägga till
kommentarer för de passager där svensk och amerikansk rätt skiljer sig
åt. Som synes på remixes-sidan har boken
redan översatts till många språk. Tyvärr var flera, bland annat den
danska översättningen, hostad på en server som sedermera verkar ha
tappat bort det mesta av innehållet.