Men även om inledningsspåret går att ladda ner gratis vill man ju
gärna ha resten av skivan också. Disfear ligger på Relapse, vilka ju
finns på Emusic, som jag ju hyllat några gånger tidigare. Men de
har inte
fått in något nytt från Relapse sedan ”Red
Album” av Baroness (som IMHO är ganska överskattat) — utöver
Disfear-plattan saknar jag även Dillinger
Escape Plan (och Death Breath,
men de ges bara ut på Relapse i USA, och Black Lodge verkar inte finnas på
Emusic alls).

På CDON
downloads finns inte Disfear alls, och på ITMS finns plattan bara i
DRM:at format (det där med DRM-fritt
utbud på ITMS verkar bara gälla EMI). Att köpa DRM:ad musik år
2008 känns… halvfräsht.

Tänk om man kunde ladda ner plattan från valfri fildelningstjänst
istället, fast på ett lagligt sätt. Kanske genom nån typ av avtalslicens, liknande den
mekanism som radiostationer använder för att få spela all musik (av
såväl STIM-anslutna musiker som andra) utan att behöva cleara
rättigheter för varje enskild låt? Jag tycker att STIMs utspel i
frågan är mycket välkommet, och tror att en sådan licens kan bli
en riktigt bra lösning om den utformas rätt.

Faktum är att lösningar av det slaget har föreslagits
redan 2004 av EFF, och att IRI:s Katarina Renman-Claesson varit
inne på liknande
tankegångar 2006.

Men i ”utformas rätt” ligger IMHO ett krav på att det ska vara
fråga om en verklig fildelningslicens — i STIMs utspel pratas
bara om nedladdning, och det räcker inte. En sådan licens måste göra
det tillåtet att ladda upp, dvs tillgängliggöra, för att det ska vara
någon poäng med det. Jag är inte heller övertygad om att det måste,
eller ens bör, vara ISP:ernas sak att administrera en sådan
licens. Det blir lite för bekvämt att i nästa steg ställa politiska
krav på att ISP:er ska blockera portar, eller lämna ut personuppgifter
till rättighetsorganisationer, för kunder utan
fildelningslicens. Bättre att de får koncentrera sig på
kärnverksamheten att skyffla bitar så fort som möjligt. Och
framförallt måste det vara praktiskt möjligt att köpa internettillgång
utan att samtidigt lösa fildelningslicens — annars är vi tillbaka i
kassettavgiftsträsket.

Utspelet
har mestadels
sågats (även om några
är försiktigt
positiva),
inte så mycket på sina egna meriter som det faktum att ingen längre
har något förtroende för STIM med flera upphovsrättsorganisationer,
och läser in antaganden om att ett sådant system skulle öppna för ännu
mer krav på nätövervakning och piratjakt.

En helt korrekt invändning mot förslaget är att att en sådan
fildelningslicens med STIM som motpart bara skulle göra det möjligt att fildela
musik. Förmodligen skulle även IFPI behöva vara med på ett hörn –
en inspelad låt omfattas ju av två ensamrätter, dels den egentliga
upphovrätten till kompositionen (som STIM administrerar), dels den
s.k. närstående rättigheten till själva ljudinspelningen (som IFPI
hanterar). TV-serier, filmer, datorprogram, spel, böcker, med flera
upphovsrättskyddade verk skulle inte omfattas.

Vilket inte är så förvånande — upphovsrättsorganisationerna är
inte, som man ibland kan få uppfattningen av, någon välkoordinerad
intressesammanslutning med en enda gemensam agenda. Musikbranschen har
den största ”digitala mognaden” med tanke på att man vid det här laget
inte bara insett möjligheterna med digital distrubition, utan även
börjat inse att DRM förtar sådana möjligheter. Filmbranschen tror
fortfarande att DRM är en bra idé och bokbranschen är knappt på
banan vad gäller digitalisering.

(För att knyta ihop säcken kan noteras att Live the Storm varken finns på Mininova eller The Pirate Bay. Jag tror det säger något om kängpunkares digitala mognad, alternativt DIY-etikens inställning till upphovsrätt, men jag är osäker på vad.)