För några dagar sedan, provocerad av Lessigs inlägg om den internationella
spridningen av Creative Commons-organsationer, postade Shelley
“Burningbird” Powers en uppföljare
till en tidigare fråga
om hur man skulle tolka en specifik klausul i en Creative
Commons-licens.
Shelley ville bygga vidare på det stylesheet och den layout som
gruppbloggen Between
Lawyers använder sig av. Men eftersom materialet på den bloggen
var licensierat under Attribution-NonCommercial-NoDerivs
2.0 så uppstod frågan “Vad innebär det att skapa en bearbetning
(”derivative work”) till skillnad från att skapa en kopia, i kontexten
av ett stylesheet”. Shelley återanvände stylesheetfilen utan att
modifiera den, men kan man säga att hon i ett större skeende
modifierade Between Lawyers-materialet?
(Shelley har sedermera övergett den layouten, men man kan se ett
exempel på hur det såg ut här)
Det visade sig att inte ens Dennis M Kennedy, en av personerna bakom
Between Laywers, kunde
svara på det. Han efterlyste också mer analys av hur CC-licenserna
skall tolkas:
One of my biggest concerns about the Creative Commons license has been
the lack of guidance from CC on practical interpretation and
enforcement issues. I’ve held off commenting on the issue Shelley
raised because I expected to see something from CC on the
topic. Unfortunately, my daily check of the Creative Commons blog has
shown mainly the usual victory laps being taken when a high visibility
site or celebrity uses or mentions the CC licenses, although I’ll note
that news of a tweak to one of the licenses has been mentioned.
Det är två saker jag tycker är synd med Creative Commons-licenserna så
som de används idag. Det första är att distinktionen mellan de olika
licenserna sällan lyfts fram i “marknadsföringen” av densamma — det
är en stor skillnad mellan Attribution och
Attribution-NonCommercial-NoDerivs,
tillexempel. Men när Lessig använder uttryck som “The green are countries where the project has launched. The yellow are close. The red is yet to be liberated.” känns det mer som om det handlar om att ha en CC-licens, vilken som helst, för att visa att man är en bra människa.
Det andra är att folk är allt för pigga på att begränsa
rättigheter — i snitt 30 % av allt CC-licenserat material
tillåter inte bearbetningar (”derivative works”), och hela 73 %
tillåter inte kommersiell användning. Man ska förvisso inte skåda
given häst i munnen, men med Free
culture i färskt minne tycker jag att det är trist att så många
som ändå tar ett medvetet beslut att inte låta andra bygga vidare på
det de skapat. Att många är skeptiska till att låta sitt innehåll
användas i kommersiella sammanhang är något mer förståeligt, men även
om det (juridiskt) hindrar parasiter som Superfeed Systems (läs mer här
eller här)
att tjäna pengar på andras innehåll, hindrar det också coola tjänster
som bloglines att (juridiskt)
fungera.
Men själv har jag ingen licens alls för varken innehållet på den här
bloggen, eller på lagen.nu, så jag ska
väl egentligen hålla tyst… Jag måste dock understryka att jag tycker att idén med CC-licenserna är jättebra.
När vi ändå är inne på ämnet bör nämnas att den svenska
översättningen/anpassningen av CC-licenserna (än så länge bara Attribution-NonCommercial-ShareAlike
2.0) sedan några dagar finns ute för
kommentarer. Big up för Mathias Klang
och Karl Jonsson för det!
