Permalänkar och Högsta domstolen

I förra veckan uppmärksammade Mårten Schultz att HD töjer gränserna för den svenska rättskälleläran genom att lägga utkast till förslag till europeisk civillagkodifiering (som bisarrt nog kräver inloggning på den angivna addressen, men finns tillgänglig i någon version på ett antal ställen) till grund för ett beslut. I samband med detta ställdes frågan om det var första gången HD hänvisat till något genom att ange en URL. Genom en snabb find data/dv/intermediate/docbook -type f | xargs grep http så kunde jag hitta några tidigare exempel.

Av särskilt intresse är NJA 2007 s 194, där Högsta domstolen i ett resonemang om livstidsstraff och omvandling av sådana till tidsbestämda straff bland annat hänvisar till en rapport från regeringskansliet, och gör detta genom en URL-hänvisning. Länken är i och för sig felaktigt utformad (det är ett mellanslag mellan ”http://” och ”www.regeringen.se/sb/d/2296/a/12694”), men om man klipper ihop den rätt och försöker gå till den möts man av det här:

rk404-crop

En hänvisning som alltså är mindre än tre år gammal funkar inte
längre. Nu kanske vissa
tycker
att vaddå, internet ändras hela tiden, tre år är ju en evighet. Men i
juridikens värld, där vi hänvisar till hundra år gamla rättsfall,
närmare trehundra år gamla
lagar
, och flertusenåriga
grundläggande principer
bör man nog ha ett mer långsiktigt tänkande (även om även
jurister
gör fel ibland
).

Problemet här är att regeringskansliets webbmaster ändrat addressen
till den resurs som HDs domslut förlitar sig på. Den som i efterhand
vill förstå hur HD har resonerat kan inte längre gå till samma
källor. Om man vill ta till de riktiga brösttonerna skulle man kunna
tala om ett begynnande sammanbrott för rättsstaten, där
förutsättningarna för en förutsägbar rättstillämpning eroderar på
några få år, när man inte tar permalänkar på
allvar
.

Nu kan man tycka att det var obetänksamt av HD att hänvisa till en
resurs på ett sådant flyktigt sätt (förmodligen hade rapporten något
diarienummer eller liknande som man kunde ha nämnt), men
regeringskansliet är de som verkligen borde skämmas. Har
man en gång publicerat något på en URL är man skyldig att underhålla
den URL:en tills universum imploderar
.

När det gäller myndigheter är denna regel inte bara moralisk. Allt som
en myndighet lägger på webben är nämligen allmänna handlingar, och att
ta bort sådana (även att bara ta bort åtkomstmöjligheten, såsom att få
en länk att sluta fungera) utgör en gallring. Sådant får i och för
sig en myndighet göra, men då bör de tänka på att det kvarvarande
materialet tillgodoser bl.a behovet av information för
rättskipningen
. Det tror jag inte man har gjort här.

Rent allmänt borde en myndighet aldrig orsaka brutna länkar. Det har
jag tjatat
om tidigare
. Här finns en viktig uppgift för riksarkivarien, som
nyligen jobbat med att ta fram nya
ADB-föreskrifter
(det känns på något vis väldigt… arkivariskt att framhärda med förkortningen ”ADB”), men som inte verkar tagit upp frågan om
permalänkar. Är det här kanske en fråga för Makten och
öppenheten
att ta tag i?

Mer om monokromatik och punkarkiv

Konstnären bakom streetart-projektet ”Andre the Gigant Has a Posse”, som jag länkvis anspelade på i ett tidigare inlägg, heter Shepard Fairey, och har den sista tiden varit mest känd för sin Hope-poster med Barack Obama (vars formspråk har blivit något av ett meme). Hope-postern är inte riktigt enbitars, men har i vart fall en begränsad färgskala (och skulle förmodligen kunna se rätt OK ut även på en CGA-monitor).

Shepard Fairey har nyligen samarbetat med en av mina gamla idoler, fotografen Glenn E Friedman, vars böcker Fuck you Heroes och Fuck you Too är de enda fotoböcker jag har i min bokhylla. Samarbetetet beskrivs i nedanstående snutt från Boingboing video:


Samarbetet har resulterat i en poster som är så överdjävligt snygg – och förstås monokrom – att jag är mycket sugen på att faktiskt börja dekorera väggarna här hemma. Även om jag har svårt att lyssna på just Bad Brains.

Glenn Friedmans allra första projekt var fotozinet ”My Rules”, som gjordes någon gång under tidigt åttiotal, och som har varit omöjligt att få tag på sedan dess. Även om de bästa bilderna från zinet har återpublicerats i böcker har jag alltid velat se vad det handlade om, eftersom det är minst sagt legendariskt.

Och så visar det sig att punkarkivarien Mikael Sörling har scannat sitt exemplar och lagt upp på nätet. Otroligt coolt!

Men det är bara toppen på ett isberg — det visar sig att Sörling har scannat hur många gamla zines som helst, och även digitaliserat en massa klassiska punkkassetter och singlar. En sann kulturgärning! När jag höll på med SPHA var det sånt här jag ville – men aldrig riktigt lyckades – åstadkomma.

Upphovsrättsligt är det hela totalförbjudet, förstås (såvida inte Sörling fått upphovsrättsinnehavarnas tillstånd), men jag tror inte många kommer protestera. Men det är ändå problematiskt att sådana här kulturarvsbevarande insatser – rent formellt – är olagliga. Man kunde önska att inskränkningarna i upphovsrättsregleringen utökades för att möjliggöra sådant här användande av föräldralösa verk. Det borde kunna rymmas inom Bernekonventionens trestegstest.