I förra veckan uppmärksammade Mårten Schultz att HD töjer gränserna för den svenska rättskälleläran genom att lägga utkast till förslag till europeisk civillagkodifiering (som bisarrt nog kräver inloggning på den angivna addressen, men finns tillgänglig i någon version på ett antal ställen) till grund för ett beslut. I samband med detta ställdes frågan om det var första gången HD hänvisat till något genom att ange en URL. Genom en snabb find data/dv/intermediate/docbook -type f | xargs grep http så kunde jag hitta några tidigare exempel.
Av särskilt intresse är NJA 2007 s 194, där Högsta domstolen i ett resonemang om livstidsstraff och omvandling av sådana till tidsbestämda straff bland annat hänvisar till en rapport från regeringskansliet, och gör detta genom en URL-hänvisning. Länken är i och för sig felaktigt utformad (det är ett mellanslag mellan “http://” och “www.regeringen.se/sb/d/2296/a/12694″), men om man klipper ihop den rätt och försöker gå till den möts man av det här:
En hänvisning som alltså är mindre än tre år gammal funkar inte längre. Nu kanske vissa tycker att vaddå, internet ändras hela tiden, tre år är ju en evighet. Men i juridikens värld, där vi hänvisar till hundra år gamla rättsfall, närmare trehundra år gamla lagar, och flertusenåriga grundläggande principer bör man nog ha ett mer långsiktigt tänkande (även om även jurister gör fel ibland).
Problemet här är att regeringskansliets webbmaster ändrat addressen till den resurs som HDs domslut förlitar sig på. Den som i efterhand vill förstå hur HD har resonerat kan inte längre gå till samma källor. Om man vill ta till de riktiga brösttonerna skulle man kunna tala om ett begynnande sammanbrott för rättsstaten, där förutsättningarna för en förutsägbar rättstillämpning eroderar på några få år, när man inte tar permalänkar på allvar.
Nu kan man tycka att det var obetänksamt av HD att hänvisa till en resurs på ett sådant flyktigt sätt (förmodligen hade rapporten något diarienummer eller liknande som man kunde ha nämnt), men regeringskansliet är de som verkligen borde skämmas. Har man en gång publicerat något på en URL är man skyldig att underhålla den URL:en tills universum imploderar.
När det gäller myndigheter är denna regel inte bara moralisk. Allt som en myndighet lägger på webben är nämligen allmänna handlingar, och att ta bort sådana (även att bara ta bort åtkomstmöjligheten, såsom att få en länk att sluta fungera) utgör en gallring. Sådant får i och för sig en myndighet göra, men då bör de tänka på att det kvarvarande materialet tillgodoser bl.a behovet av information för rättskipningen. Det tror jag inte man har gjort här.
Rent allmänt borde en myndighet aldrig orsaka brutna länkar. Det har jag tjatat om tidigare. Här finns en viktig uppgift för riksarkivarien, som nyligen jobbat med att ta fram nya ADB-föreskrifter (det känns på något vis väldigt… arkivariskt att framhärda med förkortningen “ADB“), men som inte verkar tagit upp frågan om permalänkar. Är det här kanske en fråga för Makten och öppenheten att ta tag i?
