Evenemangstips: Offentlighetspricipen 2.0

Ett kort avbrott i den aktuella bloggstiltjen för att informera om att ett ADBJ-seminarium, som jag har varit med om att styra ihop, äger rum nu på torsdag:

Offentlighetsprincipen 2.0

Den svenska offentlighetsprincipen innebär att alla har rätt att ta del av de handlingar som upprättas eller inkommer till en myndighet. Allt eftersom myndigheternas verksamhet datoriserats har insynen gått från att gälla traditionella pappershandlingar till att omfatta databaser och utdrag ur dessa, för att säkerställa att offentlighetsprincipen inte urholkas när pappershanteringen överges.

Själva formerna för utlämnande av elektroniska handlingar har dock inte ändrats. Myndigheter är idag bara skyldiga att lämna ut handlingar i pappersform, inte elektronisk form. Detta, tillsammans med de avgifter som myndigheterna tar ut för att kopiera handlingarna, begränsar i praktiken offentlighetens räckvidd. Detta har av vissa ansetts vara ett skydd för den personliga integriteten, och av andra ett hinder för effektiv insyn i den statliga förvaltningen.

Två tidigare utredningar (Datalagskommittén 1997 och Offentlighets- och sekretesskommittén 2001) har föreslagit att införa en skyldighet att lämna ut handlingar i elektronisk form, men det har inte lett till lagstiftning.

I februari i år lämnade E-offentlighetskommittén sitt slutbetänkande, där man föreslår att myndigheter ska vara skyldiga att lämna ut allmänna handlingar i elektronisk form om det inte är olämpligt. Vid denna lämplighetsbedömning ska framförallt skyddet för den personliga integriteten beaktas.

Lotten Karlén var sekreterare i E-offentlighetskommittén. Hon kommer redogöra för frågans bakgrund, de motstående intressen som talar för respektive emot en generell utlämnandeplikt i elektronisk form, och varför kommittén har kommit till sina slutsatser.

Joakim Jardenberg är debattör i internet- och samhällsfrågor, och driver projektet ”Makten och öppenheten”. Han kommer att visa på vad som är blir möjligt med en ökad tillgång till myndighetsinformation i elektronisk form.

Sista anmälningsdag nu på tisdag!

Permalänkar och Högsta domstolen

I förra veckan uppmärksammade Mårten Schultz att HD töjer gränserna för den svenska rättskälleläran genom att lägga utkast till förslag till europeisk civillagkodifiering (som bisarrt nog kräver inloggning på den angivna addressen, men finns tillgänglig i någon version på ett antal ställen) till grund för ett beslut. I samband med detta ställdes frågan om det var första gången HD hänvisat till något genom att ange en URL. Genom en snabb find data/dv/intermediate/docbook -type f | xargs grep http så kunde jag hitta några tidigare exempel.

Av särskilt intresse är NJA 2007 s 194, där Högsta domstolen i ett resonemang om livstidsstraff och omvandling av sådana till tidsbestämda straff bland annat hänvisar till en rapport från regeringskansliet, och gör detta genom en URL-hänvisning. Länken är i och för sig felaktigt utformad (det är ett mellanslag mellan ”http://” och ”www.regeringen.se/sb/d/2296/a/12694”), men om man klipper ihop den rätt och försöker gå till den möts man av det här:

rk404-crop

En hänvisning som alltså är mindre än tre år gammal funkar inte
längre. Nu kanske vissa
tycker
att vaddå, internet ändras hela tiden, tre år är ju en evighet. Men i
juridikens värld, där vi hänvisar till hundra år gamla rättsfall,
närmare trehundra år gamla
lagar
, och flertusenåriga
grundläggande principer
bör man nog ha ett mer långsiktigt tänkande (även om även
jurister
gör fel ibland
).

Problemet här är att regeringskansliets webbmaster ändrat addressen
till den resurs som HDs domslut förlitar sig på. Den som i efterhand
vill förstå hur HD har resonerat kan inte längre gå till samma
källor. Om man vill ta till de riktiga brösttonerna skulle man kunna
tala om ett begynnande sammanbrott för rättsstaten, där
förutsättningarna för en förutsägbar rättstillämpning eroderar på
några få år, när man inte tar permalänkar på
allvar
.

Nu kan man tycka att det var obetänksamt av HD att hänvisa till en
resurs på ett sådant flyktigt sätt (förmodligen hade rapporten något
diarienummer eller liknande som man kunde ha nämnt), men
regeringskansliet är de som verkligen borde skämmas. Har
man en gång publicerat något på en URL är man skyldig att underhålla
den URL:en tills universum imploderar
.

När det gäller myndigheter är denna regel inte bara moralisk. Allt som
en myndighet lägger på webben är nämligen allmänna handlingar, och att
ta bort sådana (även att bara ta bort åtkomstmöjligheten, såsom att få
en länk att sluta fungera) utgör en gallring. Sådant får i och för
sig en myndighet göra, men då bör de tänka på att det kvarvarande
materialet tillgodoser bl.a behovet av information för
rättskipningen
. Det tror jag inte man har gjort här.

Rent allmänt borde en myndighet aldrig orsaka brutna länkar. Det har
jag tjatat
om tidigare
. Här finns en viktig uppgift för riksarkivarien, som
nyligen jobbat med att ta fram nya
ADB-föreskrifter
(det känns på något vis väldigt… arkivariskt att framhärda med förkortningen ”ADB”), men som inte verkar tagit upp frågan om
permalänkar. Är det här kanske en fråga för Makten och
öppenheten
att ta tag i?