Programmering, juridik, punkrock och andra trivialiteter
The first chapter sets the scene by describing the basis for information retrieval systems, legal information and how it is used, as well as the motivation for improving the former so that we can use the latter better. It also contains a description of the method used in the thesis, as well as the general structure of it.
My graduate thesis, somewhat loftily titled ”Towards a theory of jurisprudential relevance ranking – Using link analysis on EU case law” has been submitted to and approved by my supervisor. It has taken far too long time since I first started working on it, but I’m very satisfied that it is finally finished. Except that it’s not really finished, since I hope to re-work and extend it with the aim of publishing it in some other form. Which is why I’m soliciting feedback on it.
Over the coming week, I’ll be publishing a chapter at a time. Each chapter will be available in PDF form and also inline in the form of images. This since that was the best conversion to a web-friendly format I could manage… (also note that the pagination differs slighly between the PDF and the web version).
If you are at all interested in legal informatics, information retrieval, jurisprudence or just what we really mean when we say that something is relevant, I hope you will find the time to read the chapters and maybe also give me your feedback below.
We’ll be kicking of with the front matter of the thesis. It does not contain anything substantial in itself, but it has a very neat Gephi-drawn cover and some interesting quotes. The table of contents should give you an idea of what it is about.
Download the front matter here.
Almost a year since my last post, so it’s time for a followup. And to mark the occasion, we will be switching the language of this blog to english. The reason for my return to blogging, and also the subject of today’s post, is that I’ve been working with legal information in all it’s aspects a lot lately. And these matters are not necessarily specific to Swedish law.
The subject of todays’ post is an old text I wrote for the nordic yearbook of law and informatics last year. It’s a brief introduction to semantic web concepts, with examples and use cases pertaining to legal information.
I hope some of you will find the attached Legal information systems and the Semantic Web interesting and/or useful.
I fredags släpptes, via Rasmus Fleischer och ett antal nättjänster, antologin ”Efter The Pirate Bay” i PDF-format. Eftersom den är licensierad under en Creative Commons-licens så får vem som helst sprida den vidare hur som helst. Vackert så.
Men jag är ju, som kanske tidigare framgått, väldigt förtjust i min Sony PRS-300, och även om den kan läsa PDF-filer så gör den bäst ifrån sig på epub-filer. Eftersom jag redan provat att konvertera en annan PDF-fil till epub så tänkte jag göra det även för denna fil.
Här är resultatet: Efter The Pirate Bay (epub). Lång utläggning om de tekniska och juridiska problem jag hade med att göra denna version följer.
Den första juridiska frågan är: Får jag sprida en epub-version av verket? Den licens som anges i PDF-filen är Creative Commons Erkännande, Icke-kommersiell, Inga bearbetningar 3.0 (eller, som kidsen säger, BY-NC-ND), och denna licens har ett antal villkor (lustigt nog verkar utgivarna av boken själva bryta mot ett av dessa, nämligen 4(a) som säger ”You may Distribute or Publicly Perform the Work only under the terms of this License. You must include a copy of, or the Uniform Resource Identifier (URI) for, this License with every copy of the Work You Distribute or Publicly Perform.” – varken licenstext eller URI tycks finnas i PDF-filen).
Det villkor som är mest intressant är ND, dvs ”no derivatives” eller på svenska ”inga bearbetningar”. När jag såg detta klagade jag högljutt vilket väckte en diskussion där kontentan var att ND-klausulen skiljer på rena formatkonverteringar och ”adaptions” (eller på svenska ”bearbetat verk”). Man får, även med en ND-licens göra konverteringar av ett verk till ett annat format (artikel 3, sista stycket):
The above rights include the right to make such modifications as are technically necessary to exercise the rights in other media and formats, but otherwise you have no rights to make Adaptations.
Så frågan är om en PDF -> epub-konvertering är en formatkonvertering eller ett bearbetat verk. Det tycks åtminstone klart för mig att en konvertering från PDF till epub måste anses vara ett bearbetat verk under vissa förutsättningar, nämligen när jag tillför saker som inte fanns i ursprungsverket, exv egna kommentarer om innehållet. Och det verkar rimligt att en epub-version av ett verk som till allt innehåller samma text, samma utseende och samma funktionalitet som PDF-filen borde klassas som en formatkonvertering, tillåten enligt artikel 3.
Men ingen av dessa ytterligheter verkar särskilt realistisk att nå. Jag beslöt mig för att använda det eminenta programmet calibre (ett open source-itunes för eböcker) och dess inbyggda formatkonverterare. Resultatet blev… nästan läsbart, men inte bra:
Ni ser själva. Fotnoter och sidnummer dyker upp som om det vore text, styckeindelningen är kaotisk, och formen är inte i närheten av Jens Anderssons original. Att göra en bra konvertering från PDF till epub är helt enkelt inget som låter sig göras med automatik, eftersom man i princip måste omtolka all formgivning till de förutsättningar som gäller för ett CSS-baserat, omflödningsbart format. För att det ska gå måste innehållet vara rimligt semantiskt uppmärkt. Och som vi alla vet är processen att konvertera PDF till något strukturerat är som att konvertera hamburgare till kor.
Men det är ändå denna kackiga version jag gjort tillgänglig. Anledningen (förutom tidsbrist) är att varje manuell handpåläggning medför en bedömning eller, rättare sagt, ett utrymme för mig att ge uttryck för min individuella skaparförmåga. Det låter högtravande, men om man gör femtio sådana handpåläggningar (och min Lessig-konvertering innebar fler än så) får man ett resultat och ett uttryck som är unikt för mig som epub-hantverkare. Allt sådant gör att avvägningen mellan formatkonvertering och bearbetat verk förskjuts åt det senare.
Jag har skrivit om det här förut. Inget nytt under solen. ND-klausulens kompis NC (”icke-kommersiell”-klausulen) har traditionellt orsakat minst lika mycket huvudbry, men efter mycket arbete presenterade Creative Commons för ett år sedan en omfångsrik rapport om hur det begreppet kan tolkas. Kanske det är läge att göra samma sak för ND?
En annan fråga är varför man i detta fall valde att använda ND-klausulen. Kanske är det en liknade motivering som Spelbloggen använt? Några författare eller redaktörer till antologin som kan sprida ljus över detta?
Som jag nämnde tidigare idag har jag konverterat en bok till epub-format. Det krävde några kvällars arbete, och gav stoff till åtminstone tre blogginlägg. Jag slår ihop dem till ett genom att fuska mig igenom de första två i förbigående.
1: Epub är inget bra format för eböcker. Jag skaffade nyligen en Sony PRS-300, vilken jag är riktigt nöjd med (åtminstone nöjdare än Jocke). Den läser, i likhet med en lite mer hajpad läsplatta, epub-formatet. Som flera andra moderna format är det i princip en zippad hög med XHTML-filer, samt övriga resurser (bilder, stylesheets osv). Det är en bra början att bygga på standardiserade format som dessutom kan undersökas med enkla verktyg (vilket kan jämföras med betydelsen av ”view source”-konceptet för webben), men det finns ett par problem:
Kanske hade det varit bättre att bygga på DocBook eller TEI?
2: Att konvertera PDF till epub på ett bra sätt är icketrivialt. Epub är, genom att det bygger på XHTML, ett format som låter oss uttrycka semantiken i en text (eller åtminstone textens yttre form). Vi kan tala om att en rubrik är just det, och inte bara en textsnutt som råkar ha ett visst typsnitt, i en viss storlek, placerad på ett visst ställe på en sida (vilket är allt PDF låter oss göra). I Remix används kapitel (samt ett antal andra typer av textsektioner), fyra rubriknivåer, blockcitat, fotnoter, slutnoter, kapitäler, anfanger, index, sidhuvuden, sidfötter samt på ett ställe dialog.
All information om att en viss textsnutt representerar någon av dessa konstruktioner är borttagna i en PDF. Allt som återstår är information om var på en sida varje enskild textsnutt ska placeras, och med vilket typsnitt det ska visas. Om man i löpande text exempelvis fetstilar något representeras detta som en separat textsträng. Att avgöra vilka textsträngar som tillsammans utgör ett stycke är ganska svårt.
Man får en bild av hur svårt det är om man tar en PDF-fil och använder Adobe Readers inbyggda ”Save as text”-funktion. Det var så jag började konvertera hela texten. Genom lite sök-och-ersätt samt dess kusin-på-stereoider, tangentbordsmakron i emacs, kunde jag steg för steg återskapa den semantik som ursprungligen fanns i Lessigs text, innan den konverterades till PDF. Det var detta arbete som tog några kvällar.
3: Allt remixarbete förutsätter tillgång till råformat. Den remixare som inte har råformat måste först ägna tid åt att konvertera vad han/hon nu har tillgång till, till ett format som duger för att bygga vidare på.
Råformatet är det format man använder för att skapa eller vidareutveckla ett verk. Det är sällan det slutformat som man faktiskt vill använda för att uppleva verket. Råformatet kan vara ett gäng wav-filer (ett för varje inspelat instrument), och slutformatet en mp3-fil. Råformatet kan vara en LaTeX-fil, några EPS-filer samt en Bibtex-databas, och slutformatet en PDF. Råformatet kan vara en filstruktur fylld med källkod och slutformatet en exekverbar binär. Ni fattar.
Lessig har tillgängliggjort verket som PDF-fil under en CC-licens, vilket förstås är generöst (även om det tog tid), men jag som remixare av innehållet hade hellre velat ha tillgång till de ursprungliga .doc/.odt-filerna. Istället fick jag ägna mycket tid åt att rekonstruera ett råformat genom att ta den textfil som Adobe Reader konstruerat och sedan manuellt märka upp de semantiska element som gått förlorade i PDF-konverteringen.
Det här är relativt vanligt bland Creative Commons-licensierat material, att man enbart slutformatet, inte råformatet, tillgängliggörs. I öppen källkod-världen skulle ingen drömma om att släppa en kompilerad binär utan att samtidigt den källkod som använts för att bygga densamma (och de som prövar blir förstås utskällda).
På FSCONS 2008 höll Mike Linksvayer från Creative Commons ett föredrag om skillnaden mellan ”Free Software”-rörelsen (dvs öppen källkod) och ”Free Culture”-rörelsen (dvs Creative commons), eller kanske snarare hur långt efter den senare ligger efter den förra (Det finns sammanfattat i hans text i boken som gjordes från den konferensen). Bland annat berördes att skillnaden mellan råformat och slutformat för programkod är knivskarp, medans den är betydligt suddigare för exempelvis en bok eller en musikinspelning.
Kanske är det anledniningen till att favoritlicensen inom öppen källkod-rörelsen (GPL) redan i sin andra klausul sätter en viktig definition:
The “source code” for a work means the preferred form of the work for making modifications to it.
Creative commons-licenserna innehåller inget liknande.
En kompilerad binär är relativt hopplös att bygga vidare på, även om man har juridisk tillåtelse. En färdigställd PDF kan man faktiskt bygga något från, även om det tar tid. Kanske är det anledningen till att Lessig nöjer sig med att släppa sina verk enbart i slutformat. Men om man stannar där tror jag att man missar något viktigt. Nämligen:
4: Ju enklare det är att skapa ett nytt slutformat, ju enklare är det att göra en remix. Om det första man måste göra är att konvertera en excelfil med ett inbäddat epostmeddelande med en digitalkamerabild av en utskrift av en skärmdump av en accessdatabas så kommer färre personer att göra något kul med informationen. Och om man har skapat det ursprungliga verket med verktyg som gör det svårt eller dyrt att bygga en slutversion så får det samma effekt. När Lawrence Lessig skrev ”Remix” gissar jag att han använde Microsoft Word eller OpenOffice Writer, för att skapa en eller flera .doc eller .odt-filer, som sedan en typograf laddade in i InDesign och skapade en .indd-fil utav. Efter en hel del typografiskt finlir skapades slutligen en tryckfärdig PDF. Slutformatet blev mycket grafiskt tilltalande, men krävde säkerligen en hel del manuellt arbete. Om författaren, efter att ha lämnat textmaterialet till typografen, velat göra en omstrukturering, krävs förmodligen att detta manuella arbete till stor del görs om. Nu är jag ingen expert på InDesign, men jag gissar att det är svårt till omöjligt att bara med ett knapptryck (eller hellre en kommandorad) gå från råformat till slutformat. Om inte annat så krävs det tillgång till Adobe InDesign, en proprietär programvara som definitivt är utanför min budget.
I ”Free Culture” skriver Lessig i sitt förord:
I realize that all of the theoretical insights I develop here are insights Stallman described decades ago. One could thus well argue that this work is “merely” derivative.
I accept that criticism, if indeed it is a criticism. The work of a lawyer is always derivative, and I mean to do nothing more in this book than to remind a culture about a tradition that has always been its own.
Jag menar att det finns mer att lära av Richard Stallman. Exempelvis kan man uppmärksamma att en av de första program han skrev för sitt helt fria operativsystem var en implementation av make, ett fritt system för att helt automatiskt från råformat (källkod) skapa ett slutformat (körbart program). Hade Lessig använt det (tillsammans med exempelvis LaTeX) för att skriva Remix hade han säkert fått se flera remixer av det.
Just what the headline says — I’ve converted Lessig’s excellent book ”Remix: Making art and commerce thrive in the hybrid economy” to epub format from the original PDF source. You can download it here.
The file is tested with FBReader, Adobe Digital Editions, and Sony PRS-300, and works reasonably well in all of them. Comments from readers using iBooks or Stanza would be welcome. The conversion was done by hand (and emacs), which was an educational experience. More about that to come in a separate posting.
(Which will be in Swedish, by the way. This post is in english for the benefit of people searching for an epub version of Remix.)
En intressant nyhet som drunknat i veckans Almedalsflod är att Datainspektionen avslutat ett inledande projekt om sociala medier genom att meddela beslut i tre tillsynsärenden avseende vilket ansvar en myndighet, ett företag respektive en kommun har för sådant som andra skriver på deras facebooksidor.
Det hela sammanfattas i rubriken ”Myndigheter och företag på Facebook ansvarar för andras inlägg”, vilket kanske låter lite märkligt om man tänker straffansvar och den grundläggande principen att man enbart har ett straffrättsligt ansvarar för sina egna handlingar. Men det finns många sorters ansvar, och Datainspektionen siktar in sig på ett av dem, nämligen personuppgiftsansvaret. En liten terminologilektion är kanske på sin plats:
Datainspektionens tillsyn tar sikte på sådana handlingar som på något sätt involverar personuppgiftsbehandling (1), och som kränker den personliga integriteten (2). För sådana handlingar har den personuppgiftsansvarige (3) ett skadeståndsansvar (4), medan straffansvaret (5) ligger på den som utför (6) själva handlingen.
Många kursiva uttryck i det föregående stycket. Vi tar dem ett efter ett:
Ok, vad betyder det i ett facebookscenario? I alla tre ärendena var fråga om juridiska personer som hade en Facebook-sida. Genom att bli ett fan kan varje facebookanvändare skriva meddelanden på sidan. Det datainspektionen i sitt beslut kom fram till var att de juridiska personerna (myndigheten, företaget respektive kommunen) uppfyllde kraven för att vara personuppgiftsansvarig för den personuppgiftsbehandling som förekom på deras respektive sidor:
Arbetsmiljöverket är en myndighet som har valt att finnas på Facebook genom att tillhandahålla Facebook-sidan i sin verksamhet. Arbetsmiljöverket har namngett sidan och kan bestämma vilka möjligheter det ska finnas för andra att behandla personuppgifter (göra inlägg) samt ge anvisningar för vilket innehåll sidan ska ha. Arbetsmiljöverket innehar den faktiska möjligheten att ta bort personuppgifter som publicerats på sidan. […] Arbetsmiljöverket får anses inneha möjlighet att bestämma över såväl ändamål som medel för behandlingen av personuppgifter på Facebook-sidan.
Med detta inte sagt att (i det här fallet) Arbetsmiljöverket var den enda personuppgiftsansvarige i sammanhanget:
Inspektionen omfattar således inte det eventuella personuppgiftsansvar som enskilda användare eller företagen Facebook, Twitter m.fl. kan ha för behandlingen av personuppgifter
Det ligger i sakens natur att Datainspektionen, med sitt begränsade tillsynsområde, inte kan belysa alla övriga ansvarsaspekter som finns. Men låt mig ändå räkna upp de andra jag kommer på. För att bli konkret kan vi ta exemplet att ett företag sätter upp en facebooksida, och en privatperson på denna sida skriver ett meddelande som dels kränker en enskild (namngiven) individs integritet genom att förtala denne, dels utgör hets mot folkgrupp.
En sak som man kanske kan tycka är konstig är att man som företag, myndighet eller privatperson är ansvarig för vad folk skriver till en på en facebooksida, men inte för @-omnämnanden på twitter (enligt det tredje beslutet). Men det är ändå två helt olika kommunikationsmodeller, och i Twitterfallet kan man inte ha någon kontroll över @-omnämnanden. Därför vore det orimligt att utkräva något ansvar för detta.
Man kan kanske tycka att det är orimligt att utkräva ansvar från den som startat en facebooksida, med hänvisning just till den grundläggande principen att alla svarar endast för sina egna handlingar. Poängen är dock att detta ansvar inte försvinner — i exemplet ovan är det fortfarande så att privatpersonen svarar för sina handlingar. Men när man startar och driver en facebooksida får man nya, sekundära ansvar (personuppgiftsansvar enligt PuL, tillsynsansvar enligt BBS-lagen). Detta ansvar sammanfaller med förmågan att ta bort kränkande meddelanden — en inte helt orimlig konstruktion.
Om något är orimligt i sammanhanget är det kanske snarare PULs breda definitioner av ”personuppgift” och ”behandling”, och smala definition av ”privat behandling” som gör att i princip allt som är intressant i sociala medier (dvs sådant som på ett eller annat sätt anknyter till levande människor, dvs det sociala) är föremål för lagreglering på ett sätt som det offentliga samtalet aldrig någonsin var på papperstidning-och-torgmöte-tiden.
Dagens mest spännande utspel står Piratpartiet för när de utfäster sig att driva The Pirate Bay inifrån riksdagen om de kommer in i densamma. Det väcker många frågor (där den kanske viktigaste är hur de ska få OK från IT-avdelningen), men eftersom de i debattartikeln menar att de kommer vara immuna mot eventuella åtal:
Där [i regeringsformen] står att riksdagsledamöter inte kan stämmas eller åtalas för någonting som görs som en del av det politiska uppdraget.
I praktiken total immunitet för allt politiskt som görs på arbetsplatsen.
Jag tror att de drastiskt har överskattat omfånget av RF 4:8, som reglerar denna immunitet (min fetstil):
8 § Ingen får väcka talan mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot eller beröva honom friheten eller hindra honom att resa inom riket på grund av hans yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgivit det genom beslut om vilket minst fem sjättedelar av de röstande har förenat sig.
Misstänkes riksdagsledamot för brott i annat fall, skall bestämmelser i lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller fråga är om brott för vilket ej är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
Så om TPB-driftandet anses vara en gärning under utövandet av uppdraget behöver riksdagen stå nästan enig mot handlandet. Om PP kommer in och får den vågmästarposition de eftersträvar verkar det osannolikt (men kanske inte fullständigt otänkbart).
Är det inte under utövandet av uppdraget så krävs för att någon ska häktas att han/hon exempelvis erkänner brottet. Det verkar mycket sannolikt att det ska ske (erkänner handlingen, inte nödvändigtvis att det är ett brott).
Så frågan om åtalsimmunitet står och väger på om drift av TPB kan anses vara under utövande av uppdraget. Enligt förarbetena ska detta begrepp tolkas snävt och är begränsat till sådant som sker i riksdagens kammare, utskott, valberedning, krigsdelegation, riksdagsstyrelse eller utrikesnämd. I de två fall jag känner till där frågan varit uppe (1993/94:KU49 respektive 1999/2000:KU21) fann konstitutionsutskottet (som gör dessa bedömningar, såvida talmannen inte direkt avvisar frågan om åtalsmedgivande) att handlingarna hade utförts under utövandet.
Om PP skulle komma in verkar det alltså svårt att få immunitet för dess riksdagsledamöter om de uppfyller sitt vallöfte. Som utspel betraktat har det väckt viss uppmärksamhet, men jag undrar om man övertygar några andra än de redan frälsta. Den starka position man har som tillskyndare av rättsstatliga principer riskeras att urholkas. Även om jag inte är piratpartist så tycker jag en sådan utveckling vore synd.
Dagens stora informationspolitiksnackis är otvivelaktigen att Lag (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen (aka PSI-lagen) har trätt ikraft. Lagen är, tillsammans med slopad värnplikt och kårobligatorium, en ljuspunkt i ett övrigt ganska trist paket av lagar som trätt ikraft idag (sammanfattning, sammanfattning av sammanfattningen). Många i bloggosfären har uppmärksammat och firat detta; Joakim Jardenberg har Hela Listan™. Jag tycker också att lagen är ett steg i rätt riktning, och den inledande texten blir man alldeles varm i hjärtat av:
1 § Syftet med denna lag är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter.
Men vackra syften i all ära — jag måste ändå fråga mig: vad spelar PSI-lagen för praktisk roll? Vad kan vi som vill återanvända offentlig data lagligen kräva, som vi inte kunde kräva igår?
En del av svaret får man redan i nästnästa stycke:
Bestämmelser om tillhandahållande av handlingar finns i annan författning.
Ett förtydligande finns i departementspromemorian (Ds 2009:44 s. 106):
Lagen innebär endast begränsade åligganden för myndigheterna. Lagen i sig förändrar inte rätten till tillgång till handlingar eller sättet att tillhandahålla handlingar. Lagen kräver därför inte några nya arrangemang för att tillhandahålla handlingar och förorsakar därmed inte några nya kostnader i detta avseende.
Glada förhoppningar om att det här skulle innebära att myndigheter är tvugna att tillgängliggöra mer än de gör idag är alltså dessvärre grundlösa. PSI-lagen handlar inte om vad myndigheter ska göra tillgängligt, bara hur de ska göra det. Jag är inte så säker på att Magnus Betnér skulle ha det lättare idag att få ut siffror från SCB än vad han hade förra månaden (se även Jonas Lejons kommentar om sekretess för statistikuppgifter), åtminstone inte direkt. Det är nog mer korrekt att se det som en inledande spark i baken, som förhoppningsvis leder till att de goda krafter som faktiskt finns inom myndigheterna får lättare att driva igenom projekt som gör data mer proaktivt tillgängligt via API:er.
Med det sagt är lagen inte enbart en signallagstiftning. Även om lagen inte ålägger myndigheterna att göra något nytt tillgängligt, och dessutom inte gäller stora delar av myndigheternas data (se 3-5 §§, särskilt begränsningen att den inte omfattar myndigheters affärsverksamhet) så innehåller den en mycket viktig princip för kostnadsberäkning i 7 §, hinder mot begränsning av vidareutnyttjande i 8 §, och ett förbud mot exklusiva avtal i 10 §. Det är bra grejer som absolut kan förbättra konkurrensen på informationsmarknaden.
PSI-lagens tillkomst har varit en smärtsam process för den svenska lagstiftaren. Det EG-direktiv (2003/98/EG, allmänt kallat PSI-direktivet) som ålade Sverige att införa dagens lag kom redan 2003, med ett krav på att lagstiftningen skulle vara på plats den 1 juni 2005. Den svenska lagstiftaren ansåg först att befintlig lagstiftning uppfyllde direktivets krav, för att sedan göra en halvhjärtad implemention genom en förordning och först nu åstadkomma en lag som förhoppningsvis passerar Europeiska kommissionens nålsöga (läs Prop 2009/10:175, avsnitt 14.2.2 för mer bakgrund kring de olika turerna). Vi är alltså exakt fem år sena med att implementera direktivet.
Vilket leder mig till nästa aspekt av att dagens ikraftträdande kanske inte spelar någon roll, i betydelsen att den skulle förändra rättsläget. Säg att en privatperson eller ett företag för fem år sedan ville vidareutnyttja handlingar från en svensk myndighet, men fått svaret att det skulle kosta hutlösa mängder pengar eller att myndigheten hade ett exklusivt avtal om återanvändning med ett annat företag. Även om det då inte fanns stöd i svensk lag, undrar jag om man inte kunnat överklaga myndighetens beslut med hänvisning till direktivet.
Det finns nämligen en EU-rättslig princip om vertikal direkt effekt, dvs att EU-rättens innehåll ska tillämpas vid nationella domstolar, och att den ska ha företräde framför nationell rätt. Principen grundlades för snart 50 år sedan i målet Van Gend en Loos. I senare rättspraxis, framförallt Van Duyn, har principens betydelse för direktiv utmejslats. Om det är fråga om ett direktiv som rör den enskildes ställning mot staten (check), direktivets bestämmelse är tillräckligt precisa och ovillkorliga (check), och implementationsfristen gått ut (check), så ska den enskilde kunna åberopa direktivet direkt, även fast det inte finns någon nationell lagstiftning. Poängen är att ingen medlemsstat ska kunna dra nytta av sin egen försummelse.
Nu är det ju lite mer uppförsbacke att som enskild argumentera för att en myndighet (eller i förlängningen förvaltningsdomstol) ska ge sig utanför nationell lagstiftning, särskilt när lagstiftaren vid två tidigare tillfällen deklarerat att den då befintliga lagstiftningen uppfyllde direktivets krav. Om vår tänkta privatperson, med start den 1 juli 2005, försökt dra processen till EU-domstolen hade frågan säkert fortfarande inte varit avgjord. Men i teorin hade han/hon haft rätten på sin sida.
(Sen har jag personligen en pet peeve med PSI-direktivet: Det gäller bara medlemsländerna, inte EU:s egna institutioner. Vilket leder till att publikationskontoret kan begära fullständigt hutlösa priser för XML-versioner av EU:s egen lagstiftning…)
Jag hade missat att Eric Bylander (doktor i processrätt) skrivit en artikel i förra numret av (den för övrigt utmärkta) Juridisk Publikation, med titeln Om jävsprövningen i TPB-målet. Att döma av en snabb bloggsökning verkar resten av bloggosfären missat den också. Det var ju ett tag sedan den första jävsfrågan var aktuell.
Bakgrunden, för nytillkomna eller glömska läsare, var att en rådman, tillika rättens ordförande, var medlem i två organisationer vars verksamhet kan sägas vara att debattera immaterialrättsliga frågor, och mer specifikt verka för upphovsrättshavares intressen. Av särskilt intresse kanske är att samtliga målsägandeombud också var med i den ena organisationen.
Bylander är inte opartisk i frågan, eftersom han uttalat sig om att rådmannen i fråga borde betraktas som jävig och även på försvarets uppdrag skrivit ett rättsutlåtande till hovrätten om detta. I artikeln går Bylund igenom artikel 6 i Europakonventionen (rätt till en fair trial) och jävsreglerna i RB 4:13, och försöker förstå hur hovrätten resonerat när de kommit fram till att det inte var fråga om jäv. Bylund hänvisar till både Europadomstolens och HD:s praxis som stöd för att hovrättens argument (i den mån de är uttalade) inte entydigt stöder beslutet.
Men särskilt uppmärksammar Bylund hur målet uppfattades – både av de tilltalade och av debatten i stort. Eftersom det uppfattades som ett principiellt viktigt och politiskt anstruket mål anser han att detta bör vägas in i jävsbedömningen. Det har hovrätten inte gjort.
Rent allmänt har hovrätten inte motiverat sitt beslut särskilt utförligt. Många aspekter har överhuvudtaget inte berörts (exv organisationernas koppling till internationella organisationer med en starkare pro-immaterialrättslig hållning).
Man kan nog karaktärisera Bylunds artikel som en regelrätt sågning av hovrättens beslut:
Efter hovrättens jävsprövning i TPB-målet kvarstår dock en i vida kretsar upplevd brist på en annan domaregenskap, som är ännu viktigare och svårare att ersätta än sakkunskap: opartiskhet. Som försvar för domstolarnas förtroendekapital på delegation från lagstiftaren är hovrättens beslut därför ett klart misslyckande.
Frågan om hur jävig man blir av att sitta i en styrelse är av personligt intresse för mig. Sedan ett drygt år tillbaka är jag kassör i föreningen ADBJ. Föreningens verksamhet är att anordna seminarier kring och dela ut stipendier för arbeten inom det IT-rättsliga området. Utöver det har föreningen inte någon särskild hållning, vi förespråkar exempelvis inte ett starkare integritetsskydd på yttrandefrihetens bekostnad (eller vice versa). Jag upplever inte att en bedömning av min opartiskhet i en viss fråga borde påverkas av mitt engagemang där (däremot kanske av uttalanden som jag själv gör, exempelvis här på bloggen).
Jag kommer med största sannolikhet aldrig bli domare, så reglerna i RB 4:13 kommer aldrig tillämpas på mig (och skulle jag bli det kommer jag ta upplysningsplikten på fullaste allvar).
Men jag sitter ändå i en styrelse som i både sin nuvarande och tidigare sammansättning har ledamöter som gjort en hel del olika rättspolitiska uttalanden. Mycket håller jag med om, en del har jag precis motsatt åsikt angående. Inga motsättningar har varit så fundamentala att jag skulle avstå från möjligheten att vara med och driva en verksamhet som jag är mycket stolt över att få vara en del av. Om rädslan för att uppfattas som jävig eller icke trovärdig hindrar ett sådant engagemang vore det mycket illa.