Om tekniska skyddsåtgärder, och världsbilder
Som jag nämnt tidigare ska jag vara med på ett seminarium ganska snart. Som förberedelse försöker jag stolpa upp ungefär vad jag tycker och vad mina viktigaste argument för detta är — området är närmast fraktalt i det att när man tittar på en aspekt så hittar man en massa delaspekter, alla med för- och motargument, som i sin tur har delaspekter osv. Nånstans måste man sätta gränsen när man bara har 30 minuter på sig att prata.
Jag läser massor av juridiska artiklar om framförallt Infosoc-direktivet, dess implementation i olika länder, och analyser av direktivets mål och hur väl det har lyckats. Det kanske är elakt, men jag tycker att ju bättre koll författaren har på tekniken, desto skeptiskare är han eller hon till både infosocs mål och utformning. Eller kanske — ju entusiastiskare författaren är inför teknikens möjligheter, desto större skepticism inför omfattande reglering.
Man kan nästan känna det i de inledande styckena; hur författaren beskriver de förändringar som digitalisering och elektronisk kommunikation medför har en direkt koppling till slutsatserna. Är det en engagerad redogörelse för teknikutvecklingen eller en plikttrogen avhandling av begreppen som måste klaras av innan man får dyka in i de juridiska resonemangen?
Det känns som en skillnad i världsbilder. Ett synsätt är det att digitalisering och internet inte egentligen förändrat något i sak, bara justerat vissa parametrar som exemplarframställnings- och distrubitionskostnader, och att de gamla upphovsrättsreglerna bara behöver mindre justeringar. Det andra synsättet är att digital information, när den frigörs från sin bärare (det exemplar, exv den DVD-skiva den lagras på) eller säljs utan bärare (exv en nedladdning från ITMS) framtvingar en ny syn på begreppen och balansen i upphovsrätten.
Uppenbara saker, som att konsumtionen av spridningsrätten (det som gör det möjligt att handla med begagnade böcker, trots ensamrätten för spridning) inte längre är relevant, men även en avtalsrättslig dimension som inte fanns förut (när du köper en skiva i en affär träder du inte in i något avtal1, men det gör du när du köper samma skiva på ITMS — ett avtal som kan ersätta de dispositiva reglerna i upphovsrättslagen).
En sak tycker jag dock samtliga författare missar eller underskattar. Många förstår att ett DRM-system (åtminstone ett offline-dito) omöjligen kan göras 100% effektivt i en öppen datormiljö.2 Däremot underskattar de den praktiska betydelsen av detta. Man noterar att det i praktiken kommer vara omöjligt för den enskilde användaren att kringgå skyddet, och att det på grund av förbud inte kommer finnas någon marknad för verktyg som kringgår skydd. Men är det något vi lärt oss av DeCSS och framåt är dels att alla kopieringsskydd hittils är BOBE-svaga — dvs om man knäcker skyddet i ett fall har man knäckt det för alla fall, eftersom kunskapen uttrycks i programkod, dels att de här verktygen inte behöver en kommersiell marknad för att tas fram — de släpps nästan jämt gratis, med källkod tillgänglig. Förbudet mot spridning av sådana verktyg gör visserligen att spridningen i någon mån försvåras, men i praktiken kan vem som helst idag få tag på mycket användarvänliga verktyg för att kringgå CSS. Samma utveckling har vi sett eller kommer att få se för andra väl spridda kopieringgskydd.
Hmm. Det är enklare att komma fram till de viktiga punkterna när man skriver för bloggen än för ett juridiskt PM. Men ovanstående ska nog gå att översätta till juridiska utan att poängen går förlorad.
—
1: Du träder visserligen in i ett momentant köpavtal, men det enda som reglerar dina skyldigheter och rättigheter är konsumenttjänstlagen och upphovsrättslagen.
2: Jag hävdar att DRM-system är teoretiskt omöjliga även för stängda datormiljöer — modchips och softmods för TV-spel är exempel på detta.
Tags: DRM, Infosoc, konsumtionsprincipen