På samma ställe finns även den artikel om PUL som jag stressade ihjäl mig för i slutet av februari, dock dessvärre inte fritt nedladdningsbar. Den som tycker sig känna mig kan dock höra av sig för den oredigerade versionen.

6 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Lag (1976:871).

(min kursivering). Men när man analyserar en rättighetsfråga kan man inte stanna där — väldigt få av de grundläggande fri- och rättigheterna är absoluta, dvs omöjliga att inskränka. Den stora inskränkningsmöjligheten finns i 2 kap 12 § första och andra stycket:

12 § De fri- och rättigheter som avses i 1 § 1-5 samt i 6 och 8 §§ och i 11 § andra stycket får, i den utsträckning som 13-16 §§ medgiver, begränsas genom lag. Efter bemyndigande i lag får de begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 7 § första stycket 7 och 10 §. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 14 § första stycket andra meningen.

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

(min kursivering). Dvs: Inskränkningar i den personliga integriteten är tillåtna så länge de inte går utöver gränserna för vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Det kan med all rätt hävdas att FRA-lagen går utöver detta (man kan även hävda att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen). Mer om detta, med ett rättsfilosofiskt perspektiv, i ett tidigare inlägg.

Men ska man kritisera FRA-lagen från ett grundlagsperspektiv är det fruktbarare att titta på 2 kap 23 §:

23 § Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (1994:1468).

För även om en FRA-lagsförespråkare kan argumentera för att signalspaning enligt förslaget är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, särskilt med de integritetsgarantier som blev tillagda i sista stund, är det svårare att påstå att det skulle vara nödvändigt. Europakonventionen ställer nämligen upp strängare krav - en inskränkning i den personliga integriteten ska inte bara vara godtagbart, utan nödvändigt (art 8(2)):

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Europakonventionen är alltså ett starkare argument än den svenska grundlagen i sig. I en debatt är “grundlagsstridigt” ett tungt argument, men peka då inte i första hand på RF 2:6. Europakonventionen ställer upp ett starkare skydd för den personliga integriteten, och tack vare RF 2:23 är varje brott mot Europakonventionen grundlagsstridigt i sig.

På förekommen anledning köpte jag SSL-certifikat till lagen.nu igår ($15 per år var det billigaste jag hittade). Inte för att rättsinformation är superkänslig information, men vissa kanske ändå vill att information om vilka lagtexter/rättsfall de kollar upp ska vara konfidentiellt.

För att det skulle bli något genomslag har jag satt en stor allomfattande redirect på den gamla tjänsten på port 80 — om man försöker gå till http://lagen.nu/1960:729 blir man vänligt men bestämt omdirigerad till https://lagen.nu/1960:729. Detta genom lite mod_rewrite-fu i konfigurationen för den befintliga tjänsten:

    RewriteEngine On
    RewriteCond %{HTTPS} !=on
    RewriteRule ^(.*)$ https://lagen.nu/$1 [L,R]

Nu undrar jag om det kan ställa till problem för vissa användare.

• Finns det browsers som inte klarar SSL (typ enklare mobiltelefonläsare)?
• Finns det folk som sitter bakom brandväggar som inte klarar SSL?
• Finns det webbspindlar som vägrar kravla SSL-sajter (jag noterar i loggarna att både Yahoo och Google glatt verkar kravla på som om inget hänt)?
• Finns det andra problem jag inte tänkt på?
• Om svaret på någon av frågorna ovan är “ja”, kan man lindra problemet på något vis (exv genom att tilllåta vissa User-agent-strängar/IP-ranges att komma åt den oskyddade versionen)?

Eller ska jag helt enkelt låta den befintliga okrypterade port 80-tjänsten finnas kvar, möjligen med en stor fin varningsbanner på varje sida, med uppmaning att använda SSL-varianten?

I det blogginlägg som väl är inlägg zero för diskussionen skriver Hax

• Alla bloggar skall registreras / licensieras av staten.
• Det skall bli lättare att komma åt bloggare juridiskt.
• Myndigheterna kan reglera innehållet på din blogg.

I efterföljande diskussioner nämndes även att EU vill avgiftsbelägga bloggande. Sammantaget skulle förslaget bryta mot EU:s subsidiaritetsprincip, europakonventionens krav på yttrandefriheten, svenska grundlagens censurförbud, med mycket mer. Och det är ju fullständigt horribelt.

Om det hade varit sant. Men det är det inte. Den rapport som alla hänvisar till är 2007/2253(INI), men uppenbarligen läser jag den inte med samma sorts glasögon som resten av bloggosfären. Den punkt som skulle kunna tolkas som att den handlar om registrering är punkt 9, men den lyder:

9. Europaparlamentet föreslår att bloggarnas rättsliga och allmänna ställning ska klargöras och uppmuntrar en frivillig klassificering av dem utifrån deras författares och utgivares yrkesmässiga och ekonomiska ansvar och intressen.

Notera “frivillig”. Inte tvång. VARFÖR man skulle vilja frivilligt registrera sig framgår inte — Mikkos uttalande i DN tyder på att hon hoppas på att en sån klassificering ska utgöra en kvalitetsstämpel. Det verkar väl sådär sannolikt, men det punkten säger är att EU uppmanar till transparens.

Mikkos uttalande “Om en bloggare förolämpar eller manipulerar så kommer vi att veta vem som står bakom bloggen” förutsätter ju en registrering/kontroll, men det framgår inte från sammanhanget om hon vill att det ska gälla alla bloggare eller bara de som fått en “kvalitetsstämpel” (artikelns uttryck) genom klassificering.

Man bör också uppmärksamma att punkten om klassificering fallit bort från förslaget inför Europaparlamentets utskott för kultur och utbildnings omröstning, enligt DN. Jag har försökt jaga rätt på texten i sin aktuella lydelse, men EU-dokumentationen är för mig (som ändå har läst europarätt 4 p och har ett intresse för rättsinformation) ogenomtränglig.

Den punkt som skulle kunna peka på en avgiftsplikt är punkt 7, men om man läser hela punkten och motiveringen framgår det att det rör avgifter för gammelmedia att återanvända användargenererat innehåll.

Europaparlamentet föreslår att avgifter som står i proportion till det kommersiella värdet på det användargenererade innehållet införs, liksom etiska koder och användningsvillkor för användargenererat innehåll i kommersiella publikationer.

Något stöd för slutsatsen att myndigheterna ska få reglera blogginnehållet hittar jag överhuvudtaget inte. Det närmsta är väl punkt 2:

Europaparlamentet föreslår i det sammanhanget att självständiga medieombudsmän tillsätts i medlemsstaterna.

Notera “självständiga”.

Lika imponerad som jag var av svenska bloggosfären veckorna fram till FRA-beslutet, lika besviken har jag varit på den efter. Politikerföraktet må vara mer välförtjänt än på länge efter FRA-beslutet, men var är de kritiska resonemangen? Var är analysen? Var är källkritiken? Det verkar som man misstror allt politiker säger till den grad att man läser “tvång” där det står “frivillighet”. Cred till Hans Lind som faktiskt läst rapporten. Även gammelmediarepresentanten Aftonbladet har en mer balanserad rapportering.

Med det sagt är jag inte för förslaget. De problem som rapporten målar upp håller jag helt enkelt inte med om är några problem (möjligtvis med undantag om mediaägarkoncentrationen — men den ska man väl tackla med EU:s konkurrensregler), och förslaget är i bästa fall meningslöst. Pressmeddelandets uttalanden har en anda av att spretigheten i bloggvärlden är ett problem, om inte nu så åtminstone potentiellt, och att det är EU:s sak att lösa det. Det är det inte, och det är det inte.

Förslaget kan sågas på sina egna meriter — man behöver inte tillgripa halmgubbeargument för att argumentera mot det.

Så när jag skaffade en Tablet PC och skulle testa dess handskriftsigenkänning var det självklara testmaterialet Carlins “Seven dirty words“. Glädjande nog klarar den testet ganska bra (klicka för full storlek):

Även om den vägrar förstå “fuck” har den åtminstone den goda smaken att ersätta det med “frick”, Elliot Reed-style.

Och på tal om det här med reglering av IT och frågeställningarna om, hur, när och av vem det ska göras så vill jag gärna börja marknadsföra den konferens som jag och resten av IRI anordnar nu i november - “ICT Regulations and Policies - from theory into practice” (eller “e08″ for short)  Under två galet späckade dagar kommer några av norden och europas duktigaste IT-jurister (med flera) avhandla ungefär alla tänkbara ämnen som finns i gränslandet mellan IT och juridik. Tycker du det jag skriver om här på bloggen är intressant är sannolikheten stor att du är i målgruppen för konferensen.

Jag kom och tänka på en artikel jag läste i Wired för många år sedan, precis i början av bloggosfärens framväxt. Dave Winer slog vad om $1000 att bloggar inom fem år skulle vara viktigare än New York Times som nyhetsförmedlare, och använde kriteriet “högst googlerankning på fem begrepp som sammanfattar nyhetsåret” som viktighetsmått.

Redan i början av 2006 konstaterade Jason Kottke åt vilket håll utvecklingen gick, och förra året löpte tiden för vadslagningen ut. Bloggarna vann, 4-1. Men det intressantaste kanske var att den webbtjänst som visade sig vara viktigare än både New York Times och bloggar, Wikipedia, knappt fanns på kartan när vadet antogs.

Flera “long bets” har antagits, de flesta ännu oavgjorda. Det finns även en hel massa förutsägelser som bara väntar på att bli antagna vad. Det hela administreras av The Long Now Foundation, som även bland annat anordnar föreläsningar där intressanta talare pratar om saker i ett långsiktigt perspektiv. Som synes av datumangivelserna har de redan börjat tänka på Y10K-problemet.

Det finns lite olika förklaringar till det (jag har äntligen fått till en tentaoptimerad studieteknik, och har haft väldigt bra instuderingssamarbeten) men jag tror att mycket har att göra med att jag gillar det teoretiska inslaget. Kurserna i materiell juridik (dvs om innehållet i specifika lagar och rättsområden) är ärligt talat inte så spännande - det handlar mest om att sätta sig in i varje områdes struktur, identifiera de typiska frågeställningarna och sen traggla bedömningskriterier, undantag, rättsfall med mera. Väldigt praktiskt inriktad kunskap, och väldigt mycket dikesgrävande (dvs den nivå man når är en linjär funktion av hur mycket studietid man lagt ned).

Men inte särskilt utvecklande. För programmerarna i läsekretsen kan man jämföra kurser i materiell juridik med kurser om ett visst programmeringsspråk. De teoretiska kurserna under sista halvåret har mer varit som att lära sig grundläggande datalogi, och jag tycker verkligen att det är synd att de kommit så sent under utbildningen.

Det som väntar nu är tentapluggande för kurserna i fastighetsrätt och processrätt som jag fortfarande inte tagit, specialkurser (där jag siktar på IT-rätt, law and economics samt juridisk metodlära) och examensarbete. Ämnet för det senare är något jag har funderat på i stort sen jag började utbildningen. Jag kommer inte att skriva om någon materiell juridisk fråga (även om det finns mycket inom IT-rätt, immaterialrätt och statsrätt som lockar) utan försöka mig på ett lite mer rättsinformatiskt/metodinriktat tema.

Grundfrågeställningen är “vad gör ett rättsfall viktigt?” och syftet är att analysera den tysta kunskap som jurister använder för att hitta relevanta rättsfall när de undersöker en viss rättsfråga, med en förhoppning om att kunna uttrycka denna kunskap på något sätt. Helst förstås i form av en algoritm som givet ett sökord eller en lagrumshänvisning kan ge de viktigaste fallen på det området. Jag har tänkt använda EG-domstolens samlade avgöranden som datamängd (ca 11000 fall, eller drygt 16000 om man tar med förstainstansrätten). Det hela skrivs på engelska, i python och med LaTeX - nästan så man tror att det är en datavetaruppsats!

Uppdateringar om det hela lär komma fortlöpande här på bloggen.

@prefix _8: http://lagen.nu/.
@prefix _9: http://lagen.nu/1962:700#.
@prefix dct: http://dublincore.org/documents/dcmi-terms/.
@prefix rinfo: http://rinfo.lagrummet.se/taxo/2007/09/rinfo/pub#.

_8:NJA_2005_s_878 dct:identifier "NJA 2005 s. 878 (NJA 2005:95)";
rinfo:lagrum _9:K29P7;
rinfo:rattsfallshanvisning _8:NJA_1996_s_63,
_8:NJA_2000_s_421;

Men nu blir det det oändligt mycket mer läsbara:

@prefix dct: http://dublincore.org/documents/dcmi-terms/.
@prefix rinfo: http://rinfo.lagrummet.se/taxo/2007/09/rinfo/pub#.

 <http://lagen.nu/NJA_2005_s_878> dct:identifier "NJA 2005 s. 878 (NJA 2005:95)";
     rinfo:lagrum <http://lagen.nu/1962:700#K29P7>;
     rinfo:rattsfallshanvisning <http://lagen.nu/NJA_1996_s_63>,
         <http://lagen.nu/NJA_2000_s_421>;

Här är patchen:

C:\Users\staffan\tmp\rdflib-2.4.0\rdflib>diff -u syntax\NamespaceManager.py~ syntax\NamespaceManager.py
--- syntax\NamespaceManager.py~ 2007-04-04 22:05:32.000000000 +0200
+++ syntax\NamespaceManager.py  2008-06-14 21:36:32.606307200 +0200
@@ -59,8 +59,7 @@
namespace = URIRef(namespace)
prefix = self.store.prefix(namespace)
if prefix is None:
-                prefix = "_%s" % len(list(self.store.namespaces()))
-                self.bind(prefix, namespace)
+                raise Exception("Prefix for %s not bound" % namespace)
self.__cache[uri] = (prefix, namespace, name)
return self.__cache[uri]

Den som förstår RDFLib bättre kan säkert få till samma effekt utan att patcha källkoden genom att subklassa NamespaceManager och trycka in den i kedjan någonstans, men mina försök till det misslyckades.

Protesterna från svenska bloggare har varit helt bortom något tidigare skådat, och även om det ibland har funnits tendenser till ekokammare och uppskruvat tonläge har det gjorts en del fantastiska inlägg, både vad gäller faktagrävande och retorik — den som inte redan sett den här Döda poeters sällskap-remixen måste titta. Och det dramaturgiska i att det krävs fyra enskilda personer som gör vad som är rätt istället för vad som är enkelt är helt oemotståndligt. Gammelmedia har varit märkligt tyst till för några dagar sedan, men har nu börjat komma igång. Just nu verkar nyheten inte vara så mycket lagförslaget i sig, utan snarare bloggosfärens reaktioner.

Personlig integritet är inte ett intresse jag brinner för. Jag gillar yttrandefrihet och informationssamhällets möjligheter - ett starkt skydd för den personliga integriteten står ofta ivägen för dessa. Med det inte sagt att det är oviktigt, bara att i den intresseavvägning som hela tiden måste göras så tycker jag kanske att man kanske borde fokusera på möjligheterna än problemen (även om jag kanske inte går så långt som Scott McNealy eller David Brin).

Med det sagt är det svårt att se vilka de legitima möjligheterna med FRA-lagen är - den känns mycket som säkerhetsteater. Den har inget stöd i det allmäna rättsmedvetandet, eller ens i de flesta riksdagsledamöternas egen ideologiska uppfattning (uttrycket “partipiska” har använts mycket de senaste veckorna). Därför är det märkligt att se hur lagförslaget långsamt kravlat från idé till färdig proposition, hela tiden mot en växande proteststorm, men utan att bevekas gått från direktiv till utredningsbetänkande till ytterligare departementsutredning till lagrådsremiss, proposition och nu (efter ett års paus) slutligen omröstning. Bisarrast är det faktum att regering och riksdag bytts ut under processen, och att politiker på båda sidor på något märkligt sätt bara bytt planhalva så att de som tidigare var för nu är mot, och vice versa.

Under den teoretiska terminen på juristlinjen - så kallad eftersom de två stora kurserna, rättshistoria och allmän rättslära handlar om rättsfilosofi med flera grundläggande aspekter på rättssystemet - är en av de ständigt närvarande frågorna “vad är rätt”, dvs vad som är rättens innehåll. Är det alltid vad lagstiftaren säger, även när denne går emot det allmäna rättsmedvetandet, stiftar motsägelsefull lag eller lag som strider mot överordnade normer (exv grundlag eller jus cogens)?

Mycket förenklat så finns det två skolor, den naturrättsliga och den rättspositivistiska, där de förra menar att lagstiftarens makt inte är oinskränkt utan att det finns normer som lagstiftning måste hålla sig till för att vara legitim, medans de senare menar att en lagstiftare som har legitimitet (exempelvis i kraft av att vara demokratiskt framröstad) inte är begränsad av annat än sig själv. (Knäckfråga: om det finns överordnade normer/rättigheter som begränsar lagstiftarens makt - hur får vi reda på dess innehåll, och vem har mandat att uttyda dem?)

När man väl har börjat fundera över de här begreppen faller en hel del andra bitar på plats (ett bra ställe att börja på är Raymond Wacks “Philosophy of Law - A Very Short Introduction”). Hela idén med mänskliga rättigheter, åtminstone så som vi känner dem efter andra världskriget, är en naturrättslig idé. Domstolarnas och grundlagens relativt svaga ställning i Sverige är en följd av rättspositivismens starka ställning här (på sina håll är “naturrättare” närmast ett skällsord). För en praktisk illustration av vad de olika synsätten resulterar i i praktiken kan man begrunda utspelet om författningsdomstol (naturrättsligt) och reaktionerna (rättspositivistiskt).

Eller, för en ytterligare praktisk illustration kan man titta just på FRA-lagen. Det är klart att lagen gör intrång på en grundläggande rättighet (den personliga integriteten). Frågan är om intrånget är så begränsat till sin omfattning, och att det motstående intresset är så stort, att det är motiverat. Här kan man notera att enligt europakonventionen (präglad av naturrätt) ska ett sådant intrång vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle (artikel 8.2), medans enligt svensk grundlag (präglat av rättspositivism) så räcker det om intrånget är godtagbart (notera även att just den personliga integriteten, som skyddas genom 2 kap 3 §, inte ens är med i uppräkningen i 12 §).

Att den rättsfilosofiska striden mellan naturrätt och rättspositivism tar sitt uttryck i politik är uppenbart. Förenklat på gränsen till missvisande: vänstern är rättspositivister, högern är naturrättare. Vilket gör den nuvarande situationen så mycket obegripligare. Det måste finnas någon bättre förklaring än den trista maximen “makt korrumperar” eller att ideologin hos en en politiker falnar bort någonstans mellan ungdomsförbundet och riksdagen. Så cynisk är jag inte än.