Staffan Malmgrens blogg

Igår hade cykelcity en 25-årsspecialare med fina priser på det mesta. Jag shoppade loss på nya däck, en aerobar och en pump, för att sedan komplettera på cykloteket med glasögon och handskar. Det kostar att ligga på topp!

Men det var det värt, för idag var det premiär för cykling i träningsprogrammet! Under vintern och våren har jag visserligen cyklat till och från skolan/jobbet, men det blir ingen kvalitetsträning av det. Min Nishiki har under vintern fått stå ut med att bli trampad genom snömodd, utstyrd i stänkskärmar och dubbdäck. Den har tidvis känts så trög att jag kastat längtande blickar på andra, mer extrema cyklar. Men budgeten för sommarens utmaning tillåter inte sådana utsvävningar, jag får göra det bästa av vad jag har. Vilket var anledningen till både ovannämnda köpfest och de fyra timmars TLC inkluderat tvättning, montering och däckbyte som den gamla trotjänaren fick.

Och vilken respons! Det visade sig att jag haft en pigg (om än inte fjäderlätt) racer hela tiden, under den nedsmutsade ytan. Det kommer nog dröja ett tag till innan jag blir bättre än min cykel.

Av ovanstående inköp var det nog däcken som gav bäst valuta för pengarna, men det roligaste tillbehöret var aerobaren. Jag måste nog justera sittställningen något för den, för det var svårt att trycka till lika hårt som i min vanliga ställning, och det var i början väldigt läskigt att ha händerna långt långt ifrån både växlar och broms. Men det kändes att framförallt luftmotståndet var dramatiskt mindre.

I vanliga cykellopp är det vanligt att cyklister samlas i klunga. Detta ger stora aerodynamiska fördelar för alla utom stackarn längst framme som drar (och det ses visst som dålig stil att vara med i en klunga utan att då och då ta täten). I triathloncykling är klungkörning normalt inte tillåtet, vilket leder till att man istället tillåter utrustning som är optimerad för att minska luftmotståndet för varje enskild cyklist. En aerobar (eller tempobar, eller tribar) är kanske det viktigaste elementet, eftersom den sittställning man får ger så mycket mindre luftmotstånd. Plus att det ser så mycket tuffare ut.

Den väg jag tog gick Sverigeleden från Karlberg till Huvudsta, sedan Mälardalsleden över Drottningholm och Ekerö ner till Masmo (med färjetransport över Jungfrusund), och sist Cykelspåret tillbaka hem. Den som söker cykelstråk i Stockholmstrakten bör inte missa Tio Pepe:s sammanställning över arrangerade leder med kartor, foton och varningar för knepiga ställen. Just den här rundan har jag kört några gånger, men med aerostyre kändes den lite svårare (på grund av den längre reaktionstiden får man antingen sakta ner eller gå över till vanlig sittställning i de områden där medtrafikanterna är många och/eller oberäkneliga, eller där terrängen tvingar ner farten) — jag måste hitta någon andra rundor med längre sträckor oavbruten landsvägscykling. De 48 kilometerna gick på exakt två timmar (borträknat väntetiden på färjan), vilket är lite lägre än jag hade hoppats på. Jag skyller på alla knixiga partier — på de rena landsvägsrakorna kändes det som en njutning att dra på i 30-35 km/h.

Jag var med andra ord ganska osliten när jag kom hem. Vilket var bra eftersom jag dessutom tänkt pröva på mitt första brick-pass, dvs två grenar efter varandra. Så efter ett snabbt ombyte gav jag mig ut på min nya bana runt karlbergskanalen / södermälarstrand. Jag har bara sprungit den en gång förut, då jag kom runt de 12 kilometerna på 1.08. Den här gången kändes det föga förvånande lite tyngre. Jag blev med andra ord rätt förvånad när klockan vid målgång visade exakt samma 1.08 även den här gången. Det känns som ett bra tecken.

Nu är det bestämt: Sommarens utmaning blir järnmannen i Kalmar, dvs en triathlon på ironman-distansen: 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning. Efter att jag gick i mål i New York i höstas var jag omedelbart sugen på en större utmaning, och en ironman är en så löjligt stor utmaning att allt annat (typ klassikern) känns futtigt i jämförelse. På flyget hem pratade jag med en kille som enligt egen uppgift hade den sämsta registrerade tiden någonsin på Kalmar triathlon - 16 timmar och 16 minuter om jag minns rätt. Med en försiktig uppskattning av min förväntade kapacitet på simning, cykling och löpning kan jag klara av det hela på ungefär femton timmar — men då har jag inte provat att göra alla tre sakerna i följd.

Det är, om man ska vara ärlig, ingen större utmaning att ta sig runt en marathon eller en vätternrunda — om man bara är någorlunda tränad, skadefri och bestämd så kommer man runt. Det kanske inte går fort, men man kommer i mål. En ironman är däremot så vansinnigt lång att jag tror att det inte bara räcker med kondition och jävlaranamma — man måste ha en kropp som tål stryk. Minst femton timmars stryk, i mitt fall. Det finns en reell risk att jag, trots många månaders målmedveten träning, inte kommer att klara det. Vilket ju gör utmaningen så mycket mer oemotståndlig.

Bara en mätpunkt: Stockholm Marathon och Vätternrundan har båda över sjutton tusen deltagare. Kalmar Triathlon räknar med kanske tre-fyra hundra deltagare.

Jag har aldrig testat på triathlon tidigare, och eventuellt kommer jag värma upp med en runda på olympisk distans (1,5/40/10) och en på medeldistans (dvs 1,9/90/21).

Jag är mest orolig för simningen. Att cykla 180 km är tufft, men långt ifrån omöjligt, och 42 km löpning är ju en piece of cake. Men jag har aldrig varit något vidare på simning, och nästan fyra kilometer i öppet vatten är en bra bit.

I både långdistanscykling och löpning finns det något som jag i brist på bättre kallar bekvämlighetsnivå; helt enkelt den fart man bekvämt kan köra på utan att ens krafter rinner iväg med en farlig fart. Om man försöker gå över sin bekvämlighetsnivå, om så bara med någon km/h, skenar pulsen iväg och till slut får man stanna. Vad gäller löpning tog det mig ett bra tag innan min bekvämlighetsnivå kom över den brytpunkt som utgör skillnaden mellan rask promenad och långsam jogg — jag kunde helt enkelt inte jogga hur länge som helst, efter en halvtimme-fyrtiofem minuter var jag helt enkelt tvungen att börja gå, för att ta igen krafterna.

Idag ligger min bekvämlighetsnivå på runt 11 km/h. Det är den fart som jag, så länge jag får regelbunden vätske- och energitillförsel, kan springa hur länge som helst, eller tills slitaget på benen blir för mycket (sist hände det runt trettiokilometersstrecket). Min bekvämlighetsnivå på cykel ligger runt 25 km/h i platt terräng. Det är inga imponerande farter, men det viktiga är att jag kan hålla dem utan att göra slut på mina krafter. Den begränsande faktorn blir istället slitaget på leder och annat.

För frisim är min bekvämlighetsnivå så låg att jag sjunker. Det ställer ju till vissa problem. Bröstsim klarar jag av, om än med en mycket långsam fart (1000 meter på 40 minuter), men det är inte ett alternativ om jag ska komma runt kalmarbanan innan de stänger. Men än så länge är det lång tid kvar till 28 juli. Teknik kan jobbas upp.

Mitt favorit-RSS-flöde den sista tiden har varit Jonas Coltings blogg, där han med entusiasm redogjort för vad det innebär att förbereda sig för en IM på elitnivå. Särskilt gillar jag hans JFT-metodik, och försöker efterlikna den med fem pass i veckan (enligt ungefärligt mönster måndag: simning 1000 m, tisdag löpning 8 km, torsdag löpning 8 km, fredag simning 1000 m, söndag löpning 15 km) — hittills har jag inte lyckats med mina förutsatta mål en enda vecka, men om jag hade lyckats direkt hade det bara betytt att jag satt målet för lågt.