However, the study used a sampling scheme that excluded four of the most well known members of the 27 club (Robert Johnson, Jimi Hendrix, Janis Joplin and Jim Morrisson). Furthermore, it only included 71 musicians that actually died. This seems to me to be a very small sample. Can we procure a better sample?

Using DBPedia (the structured database containing facts gathered from Wikipedia), I selected a list of dead musicians that were born after 1900 using a somewhat simple SPARQL query:

PREFIX dbo:
SELECT DISTINCT ?person ?birth ?death WHERE {
     ?person dbo:birthDate ?birth .
     ?person dbo:deathDate ?death .
     ?person rdf:type ?musician
     FILTER (regex(str(?musician), "Musicians"))
     FILTER (?birth >= "1900-01-01"^^xsd:date) .

This yields a list of almost 2500 persons. When plotting a histogram for the age of these musicians, we get the following view:

It seems to me that there is a small but significant spike at 27 (154 % increased chance of death compared to the year before), with a secondary spike at 32 (78 % increased chance). This shows the value of selecting a good sample when using statistical analysis.

Furthermore, it shows the value of structured data. I fixed the above charts by fiddling with SPARQL queries for half an hour, then about an hour of fiddling with Excel. I believe my criteria (”Dead musician famous enough to have a Wikipedia article”) is better than the one used in the study (”Artists with a number one UK album”). But if you disagree, you can easily modify the SPARQL query to work with a different study sample. Let me know your results!

Towards a theory of jurisprudential relevance ranking – Using link analysis on EU case law

If you’d like to republish or repurpose it in some way, you might be interested to know that it’s licensed under CC-BY 3.0.

The file is tested with FBReader, Adobe Digital Editions, and Sony PRS-300, and works reasonably well in all of them. Comments from readers using iBooks or Stanza would be welcome. The conversion was done by hand (and emacs), which was an educational experience. More about that to come in a separate posting.

(Which will be in Swedish, by the way. This post is in english for the benefit of people searching for an epub version of Remix.)

Offentlighetsprincipen 2.0

Den svenska offentlighetsprincipen innebär att alla har rätt att ta del av de handlingar som upprättas eller inkommer till en myndighet. Allt eftersom myndigheternas verksamhet datoriserats har insynen gått från att gälla traditionella pappershandlingar till att omfatta databaser och utdrag ur dessa, för att säkerställa att offentlighetsprincipen inte urholkas när pappershanteringen överges.

Själva formerna för utlämnande av elektroniska handlingar har dock inte ändrats. Myndigheter är idag bara skyldiga att lämna ut handlingar i pappersform, inte elektronisk form. Detta, tillsammans med de avgifter som myndigheterna tar ut för att kopiera handlingarna, begränsar i praktiken offentlighetens räckvidd. Detta har av vissa ansetts vara ett skydd för den personliga integriteten, och av andra ett hinder för effektiv insyn i den statliga förvaltningen.

Två tidigare utredningar (Datalagskommittén 1997 och Offentlighets- och sekretesskommittén 2001) har föreslagit att införa en skyldighet att lämna ut handlingar i elektronisk form, men det har inte lett till lagstiftning.

I februari i år lämnade E-offentlighetskommittén sitt slutbetänkande, där man föreslår att myndigheter ska vara skyldiga att lämna ut allmänna handlingar i elektronisk form om det inte är olämpligt. Vid denna lämplighetsbedömning ska framförallt skyddet för den personliga integriteten beaktas.

Lotten Karlén var sekreterare i E-offentlighetskommittén. Hon kommer redogöra för frågans bakgrund, de motstående intressen som talar för respektive emot en generell utlämnandeplikt i elektronisk form, och varför kommittén har kommit till sina slutsatser.

Joakim Jardenberg är debattör i internet- och samhällsfrågor, och driver projektet ”Makten och öppenheten”. Han kommer att visa på vad som är blir möjligt med en ökad tillgång till myndighetsinformation i elektronisk form.

Sista anmälningsdag nu på tisdag!

Som rättsinformatiker finns det några direktiv som är av särskilt intresse. Dataskyddsdirektivet är ett sådant. Såhär ser rättspraxis ut för det:

(Alla diagram är klickbara och leder till en PDF-version. Scriptet som skapar graferna kan ”namnen” på några fall, de som jag har tyckt varit viktigast, och ritar ut dem med en annan färg).

Som synes är ”vårt” svenska fall om en konfirmandlärare som publicerade uppgifter om sina kollegor på föreningens webbplats med, och har en rätt framträdande position. Ju fler rättsfall som hänvisar till ett visst fall, desto större ruta. Vi kan också se att ett fall som inte alls har en så framträdande roll i svensk juristundervisning, Österreichicher Rundfunk, är ungefär lika ”viktigt”, baserat på antal hänvisningar.

Men rättspraxis för dataskyddsdirektivet är lite tunn. Hur ser en gammal goding som direktiv 69/335/EEG om indirekta skatter på kapitalanskaffning ut?

Äldre direktiv har i största allmänhet hunnit samla upp en större rättspraxis. Här ser man att Ponente Carni (61991J0071 AKA C-71/99 och C-178/91) har en framskjuten position. Nu kan jag för lite om EU-skatterätt för att avgöra om det är det allra viktigaste rättsfallet på det här området, men man kan notera (under ”Doctrine” i länken ovan) att det blivit föremål för analys i åtminstone nio artiklar.

Det mest hänvisade direktivet i domstolens historia är det sjätte mervärdesskattedirektivet, 388/77/EEG. Det finns 377 fall som berör det, och de har inbördes 1315 hänvisningar. Det ser ut såhär:

(Från och med här rekommenderar att man klickar sig igenom till PDF-versionen för att kunna se åtminstone något av vad som pågår.)

Här är det C-349/96 (Card Protection Plan Ltd) och C-62/93 (BP Soupergaz) som tycks vara viktigast. Är de det? Det vet jag inte innan jag gjort en djupdykning i litteraturen (eller hittat någon expert på sjätte mervärdesskattedirektivet).

Men direktiv i all ära, det är ju artiklarna i de grundläggande fördragen som har den riktigt stora samlingen praxis. I den testdata jag håller på att jobba fram har jag särskilt valt ut tio artiklar som är centrala. En klassiker är artikel 34 i EUF (mer känd som artikel 28 EG, men Lissabonfördraget numrerade om allt…), om förbud mot kvantitativa importförbud. Det finns 480 fall med inbördes 2982 hänvisningar som rör den artikeln (eller någon av dess tidigare inkarnationer. Såhär ser (ett utsnitt av det) ut:

När jag läste EG-rätt var det tre fall som särskilt togs upp som viktiga i undervisningen: Dassonville, Cassis de Dijon, och Keck. Glädjande nog är det dessa fall som får de överlägset största boxarna även i detta diagram.

Men så är det inte alltid. För artikel 267 EUF (aka artikel 234 EG) borde 6/64 (Costa v ENEL) och 283/81 (Cilfit) vara de absolut viktigaste fallen. Men i nedanstående (737 rättsfall, 5651 hänvisningar) är de inte alls framhävda.

Costa v ENEL har elva hänvisningar, och Cilfit tio –småpotatis i sammanhanget. Återstår att se vad det kan bero på. En tentativ teori är det som bibliometrister kallar obliteration by incorporation, dvs när en resurs blir så etablerad inom ett fält att den mer anses som en del av ämnets grundläggande kunskapsbas än något man borde hänvisa till. Eftersom Costa handlar om EG-rättens företräde framför nationell, och Cilfit etablerade Acte Clair-doktrinen, båda djupt etablerade principer inom EU-rätten, så kan det vara så att domstolen inte hänvisar till de fallen längre eftersom de har blivit allmänna rättsgrundsatser. Kanske.

Min uppsats handlar dock inte om gällande rätt i någon specifik fråga, utan mer allmänt om en aspekt av det juridiska arbetet. Den går ut på att formulera och testa en relevansrankningsfunktion för juridiska söksystem. För att göra det så innehåller första delen en undersökning om vad vi menar med ”relevans”, inom juridik, informationsvetenskap och andra områden, och fortsätter med en kort genomgång av modeller för informationssökning (boolska modeller, vektorrumsmodeller, sannolikhetsmodeller, länkanalys) och de antaganden om relevans som man gör inom dessa modeller. Här vet jag inte riktigt vilken metod, om någon, som jag använder. Jag sammanfattar det andra har skrivit för att ge en heltäckande bild av dessa olika forskningsområdens historiska utveckling och nuvarande state of the art. I de delar som rör det juridiska relevansbegreppet kanske man kan säga att jag tillämpar rättshistorisk metod.

I den andra delen så beskriver jag andra befintliga försök att bygga informationssöksystem som på ett eller annat sätt tillämpar juridiskt präglade resonemang för relevansrankning, för att sedan introducera mitt eget. Det bygger på länkanalys och är väl egentligen inte så magiskt (en sorts enkel pagerank som istället för länkar utnyttjar olika sorters hänvisningar i domslut), men det som gör den intressant är att den testas på en ganska stort och intressant korpus (alla rättsfall i EU-domstolens arkiv, ca 10 000 dokument), dels att jag evaluerar systemets effektivitet med en mer traditionell relevansrankning (BM25) som baseline och en specifik läroboks bedömningar om vilka fall som är mest relevant i olika sammanhang som gold standard. Jag tror att man kan betrakta den här delen som jurimetrisk metod. I övrigt är det väl en ganska Poppersk syn på metoden: Ställ upp en falsifierbar hypotes, och försök sen falsifiera den.

Den sortens metod är svår att tillämpa på traditionella rättsvetenskapliga arbeten. Och rent allmänt är det inte mycket i den här uppsatsen som påminner om det som mina kursare har gjort eller gör. Vilket får mig att undra om det överhuvudtaget är en juridiskt examensuppsats jag skriver.

Lyckligtvis finns det, särskilt inom de rättsinformatiska sammanhangen, en hel del artiklar, uppsatser, rapporter och avhandlingar som är lika spretiga gränsöverskridande i sin omfattning. Jag tror jag tänker låta mig inspireras av dem när jag författar mitt metodavsnitt.

(18 Rocky Mntn. L. Rev. 378 (1945-1946) Does the Law Need a Technological Revolution; Kelso, Louis O.)

Visionen bygger förstås på Vannevar Bush:s As we may think från året innan, som jag har sett referenser till under de senaste femton åren. Förra veckan tog jag mig äntligen tid att läsa den — gör det du med!

Högsta domstolens praxis är en av de absolut viktigaste källorna som
finns för att ta reda på vad lagen säger. Denna praxis framgår genom
de domar som HD avkunnar, och dessa domar sammanställs på ett fint
sätt i publikationen ”Nytt Juridiskt Arkiv”, allmänt förkortat NJA
(det är väl ingen som blir förvånad över att detta ”nya” juridiska
arkiv har getts ut sedan slutet av 1800-talet?). När HD eller någon
annan ska hänvisa till ett gammalt rättsfall så hänvisar man inte till
själva domen med målnummer, utan till det sidnummer som
rättsfallsreferatet hamnat på i just det årets utgåva av NJA, exv ”NJA
1980 s. 705″.

Det som publiceras i NJA är inte själva HD:s dom rakt
upp och ned (sådana kan man läsa i PDF-form här),
utan en sammanställning av fallet från att det anhängigjorts i
tingsrätten, med såväl tingsrättens, hovrättens och högsta domstolens
dom, sammanfattningar av parternas yrkanden och överklaganden,
utlåtanden från sakkunniga och annat. Det är alltså ganska mycket jobb
med att framställa den text som trycks i NJA, även om HD:s domskäl är
den viktigaste beståndsdelen.

Sedan 1981 är det domstolsverket själva som gör denna sammanställning,
och upphovsrätten innehas alltså av staten. De kan därför nyttjas i princip fritt av
vem som helst, exempelvis lagen.nu. Men för referat från
1980 och tidigare ägs upphovsrätten av ett privat företag, eftersom
arbetet då utfördes av privata aktörer.

Det är viktigt att förstå att själva domarna inte är upphovsrättsskyddade
alls, men att sammanställningarna av domar och annat material i
ett referat kan vara upphovsrättsskyddat. Och denna upphovsrätt kan
alltså ägas av staten eller av någon privat aktör, beroende på vem som
faktiskt gjort arbetet.

Här finns ett par problem. De flesta rättsfall från 1980 eller
tidigare är inte så intressanta idag, men många är fortfarande
relevanta då de etablerat någon viktig princip eller ger grundläggande
vägledning i någon vanligt förekommande fråga. Ett mått på de äldre
rättsfallens vikt är hur ofta de hänvisas till. Eftersom rättsfall
regelmässigt hänvisar till äldre rättsfall är just högsta domstolens
hänvisningsvanor särskilt intressanta. Och under 2009 var 18,8% av
HD:s rättsfallshänvisningar till fall från 1980 eller
tidigare. Slutsatsen är klar: För att kunna veta vad lagen säger måste
man ha tillgång till även äldre rättsfall.

Men som sagt: När man hänvisar till ett rättsfall så hänvisar man
till dess referat i NJA, inte till den underliggande HD-domen. Och
äldre referat är inte fritt tillgängliga. För jurister är detta inget
problem, de har tillgång till webbtjänster där referaten finns i
elektronisk form (och old school-jurister har långa rader av tryckta
NJA-volymer i sina bokhyllor). Men jag tycker ju det är viktigt att
även icke-jurister har en sportslig chans att förstå vad gällande rätt är.

Alltså måste även äldre rättsfall bli fritt tillgängliga. Det finns
en serie referat som inte är fritt tillgängliga, men man kanske
kan skapa en annan referatsserie som är det? Själva domarna är
som sagt inte skyddade av upphovsrätt, så det borde bara vara att ta
dessa HD-domar, skaffa fram motsvarane överklagade HovR och TR-domar,
slå ihop dem till en fil, mappa denna till den etablerade
identifieraren (exv ”motsv. NJA 1980 s. 705″) och publicera? Det blir
kanske inte lika snyggt sammanställt med summeringar av yrkanden,
motyrkanden, osv, men ändå nyttigt och användbart.

Då stöter man på nästa problem: HD:s domar från 1980 och tidigare
finns inte i digitalt format. De finns deponerade på Riksarkivet
vid Marieberg i Stockholm, och de har inga planer på att
digitalisera dessa. Men det kanske man också kan lösa? Arkivets forskarsal
är ju öppet för allmänheten, och man kan tillochmed ta med sig egen
kamera och fotografera loss.

Så igår provade jag. Efter lite inledande förvirringar där jag fick
veta att exempelvis egna väskor eller kamerastativ inte var tillåtna i
forskarsalen fick jag en plats vid ett bord som hade ett fastmonterat
kamerastativ, och även ”fototillstånd” (en laminerad blå A4-lapp med
texten ”Fototillstånd”). Vi inledde med lite förvirring kring vilka
volymer som jag egentligen ville ha. Först beställde jag fram de
fullständiga aktmapparna med bl.a. brottsregisterutdrag,
läkarutlåtanden och annat, men efter någon halvtimme kom en senior
arkivarie fram och sa att det blivit ett misstag och att de papper jag
satt med var sekretessbelagda i femtio år… Efter nya försök så
hittade vi den tjocka volymen ”Högsta domstolens koncepter” som
innehöll mycket av det som var intressant.

Tyvärr innehöll den också mycket oíntressant – 95% av innehållet
utgjordes av beslut att inte meddela prövningstillstånd, och varje
sådant beslut följdes av alla handlingar i ärendet, framförallt
Hovrätts- och tingsrättsdomar. Sådant material är relativt ointressant
för den som vill förstå gällande rätt (när HD nekar prövningstillstånd
så betyder det vanligen att det inte finns någon intressant juridisk
fråga i fallet kring vilket rättsläget är oklart).

Men här och var fanns det faktiskt riktiga domar. Paydirt! Det
smidigaste sättet att hitta dessa är att använda en annan volym, ”T
och B-mål” (volymserie D1 AA – jag antar att det finns motsvarande för
Ö-mål, men begärde inte ut någon sådan), där kan man hitta
förteckningar över vilka domar som avkunnats på vilka datum. Sen kan
man bläddra sig fram till rätt ställe i koncepterna utifrån datumet.

Så för att göra ett fullskaletest försökte jag digitalisera de
domar som motsvarar referatet ”NJA 1980 s. 1″, som handlar om en
kommun som genom ett exploateringsavtal utövat lindrigt tvång mot en
avtalspart.

Till en början ser det hela rätt ok ut. HD:s dom är maskinskriven
och bör vara lätt att OCR:a.

Sen följer HD:s dom en gång till, fast med lite annan inledning –
det verkar vara någon sorts orginalhandling, för den är undertecknad
av justitieråden.

Sen följer HovR:s dom. Den verkar vara en andra- eller tredje
generationens fotostatkopia (gjort med 1980 års teknik). Klart svårare
att OCR:a, men det kanske går? Det är ju åtminstone
fastbreddstypsnitt, vilket borde göra det enklare.

Sen följer tingsrättens dom, vilket också är den matigaste (19
sidor, att jämföras med HovR:s åtta sidor och HD:s tre sidor) och
förmodligen nödvändig för att förstå hela bakgrunden. Den har
fotokopierats i ytterligare en generation, och är svår att läsa för en
vanlig människa.

Det som saknas i ovanstående är bland annat kommunen och bolagets
yrkanden, samt de sakkunnigyttranden som HD begärde in från Statens
planverk, Svenska kommunförbundet och Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. De dokumenten fanns i de fullständiga
aktmapparna (de som seniorarkivarien kom och tog från mig) — om jag
förstår det rätt kan jag i varje enskilt fall begära att få ut
enskilda handlingar från dessa, varpå arkivarien gör en
sekretessprövning. Dessa kan ibland vara viktiga för att förstå den
praktiska och rättsliga bakgrunden till en viss fråga, och gör det
åtminstone lättare att sätta sig in i hur läget tedde sig för högsta
domstolen när de beslutade sin dom.

Så hur görbart är det att skapa egna, fria, referat av äldre
HD-domar? Det visade sig vara betydligt jobbigare än jag hade hoppats
på. Digitaliseringen av materialet är ganska tidskrävande — med all
overhead kring att begära ut volymer, hitta i koncepterna, kontrollera
bilder/exponering, och bläddrandet med de otympliga vita
bommullshandskarna så tror jag att man får hålla på i 30-60 minuter
per rättsfall. Och att sedan behandla och OCR:a bilderna så att man
får användbar text, anonymisera personuppgifter, skapa relevant
metadata (hänvisningar till lagrum och tidigare rättsfall, nyckelord
och rättsfallssummering), samt koppla texten till rätt
NJA-identifikator kommer ta ytterligare minst två timmar, även efter
att man får upp rutin och fart. Om vi antar att det finns 100 HD-fall
per år så motsvarar detta en manmånad per årsvolym. Man kan begränsa
arbetet något genom att välja ut de viktigaste fallen (exempelvis
genom att bara scanna och behandla de rättsfall som HD och aktuell
juridisk litteratur hänvisar till), men jag tror att för att få en bra
täckning av äldre material så krävs minst ett manår.

Åtminstone hälften av det här arbetet (scanningen) tycker man att
statens arkiv borde se som sin egen – och högt prioriterade! -
arbetsuppgift. De har kunskapen, utrustningen och rutinen att göra det
både bättre och snabbare än vad en glad amatör med digitalkamera kan
åstadkomma. Materialet är högintressant, inte bara ur historiskt
perspektiv. Det här är som sagt texter som det regelmässigt hänvisas
till, och som utgör en del av dagens gällande rätt.

Den andra hälften innefattar en del urval och redaktionellt arbete,
varför det inte lika självklart är en uppgift för just statens
arkiv. Få se nu, vilken statlig myndighet är det nu som har ansvar för
att publicera uppgifter
om vägledande avgöranden från Högsta domstolen…?

Vad är det offentliga rättinformationssystemet?

Rättsinformationssystemet är statens system för att göra
rättsinformation — lagar, förarbeten, rättsfall med mera –
tillgängligt för allmänheten via nätet. Den här informationen produceras av en
rad olika myndigheter. Idag är varje myndighet ansvarig för att
publicera ”sin” information via sin egen webbplats. Det hela knyts
ihop genom länkportalen lagrummet.se som hänvisar till
varje myndighets respektive rättinformationssida.

Den här decentraliserade approachen har sina fördelar. Varje
myndighet har en stor frihet att utforma informationen på det sätt som
passar myndigheten bäst. Nackdelen är att varje myndighet utnyttjar
denna frihet till att uppfinna egna, och oftast ganska dåliga,
hjul. Den styrning som finns är i form av en författning – rättsinformationsförordningen -
som inte ställer särskilt detaljerade krav på hur det ska
publiceras, bara att det ska publiceras.

Hur ser det ut idag?

Det som finns tillgängligt idag är… inte så bra. Själva portalen
lagrummet.se är snygg och pedagogisk, men den kan inte göra så mycket
så länge de olika myndigheterna tillhandahåller material i sådant
dåligt och framförallt spretigt skick.

Gränssnittet mellan lagrummet och de enskilda myndigheterna är idag i
princip en URL – myndigheten talar om addressen till huvudsidan för
deras rättsinformation, och lagrummet.se listar den. Eftersom varje
myndighet har uppfunnit sitt eget hjul för hur man exempelvis listar
vilka dokument som är tillgängliga, vilken metadata de har, vilka
format de publiceras i, hur informationens semantik uttrycks i de
formaten, hur nya och uppdaterade dokument kan upptäckas, och mycket
annat kan lagrummet.se inte göra så mycket med informationen.

Under de senaste åren har det pågått ett utvecklingsarbete på ett
system för att delvis centralisera hanteringen av
informationen. Projektledare har varit Peter Krantz, känd för sitt
outtröttliga engagemang för en modern och öppen e-förvaltning, nu senast genom
arbetet med opengov.se (Peter
slutar som projektledare eftersom han går
vidare till e-delegationen).

Han och
Niklas Lindström, känd för
sitt outtröttliga engagemang för den semantiska webben, har
tagit fram en specifikation för och en implementation av ett system
som låter varje myndighet publicera sin rättsinformation på ett
konsekvent och standardiserat sätt med maskinläsbar metadata, så att
ett centralt system sedan kan hämta in informationen löpande.

Jag var med
på ett hörn i det här projektet under förra och förrförra året och
hjälpte till med att ta fram en RDF-vokabulär, dvs en formaliserad
beskrivning över vilken data och metadata som finns i olika typer av
rättsinformation. Informationshanteringen
i lagen.nu bygger på denna vokabulär.

Rättsinformationsprojektet har även arbetat tillsammans med en rad
myndigheter och hjälpt dem att börja levera information till systemet
enligt det specificerade gränssnittet. De första myndigheterna har
precis börjat med att leverera skarpt data. Det allra mesta arbetet
har redan gjorts, vilket är mycket tacksamt för mig som kommer in i
slutminuterna och får nöjet att vara med och sätta bollen i
mål. Framförallt har arbetet, systemet och tänket präglats av
principer om standardisering, semantik, enkelhet och öppenhet. Vilket
gör det till något av ett drömjobb för mig.

Vad händer med lagen.nu?

Jag har flaggat för att jag kommer driva lagen.nu vidare, och domstolsverket ser
inga problem med det. Lagen.nu är en krävande
rättsinformationsanvändare, och den erfarenheten kommer jag ta med mig
in i det här projektet. Men allt arbete på den tjänsten kommer ske på
fritiden, och sådan kan bli en knapp resurs, särskilt fram till den
22:a februari då jag ska vara klar med uppsatsarbetet.

Tanken framöver är att skapa en fristående juridisk person för
verksamheten och sedan jobba för att finansiera mer verksamhet kring
lagkommentarsskrivande och teknisk utveckling. Målet på sikt är att
skapa ett institut i stil med de legal information
institutes som finns i många andra jurisdiktioner.

Av särskilt intresse är NJA 2007 s 194, där Högsta domstolen i ett resonemang om livstidsstraff och omvandling av sådana till tidsbestämda straff bland annat hänvisar till en rapport från regeringskansliet, och gör detta genom en URL-hänvisning. Länken är i och för sig felaktigt utformad (det är ett mellanslag mellan ”http://” och ”www.regeringen.se/sb/d/2296/a/12694″), men om man klipper ihop den rätt och försöker gå till den möts man av det här:

En hänvisning som alltså är mindre än tre år gammal funkar inte
längre. Nu kanske vissa
tycker
att vaddå, internet ändras hela tiden, tre år är ju en evighet. Men i
juridikens värld, där vi hänvisar till hundra år gamla rättsfall,
närmare trehundra år gamla
lagar, och flertusenåriga
grundläggande principer bör man nog ha ett mer långsiktigt tänkande (även om även
jurister
gör fel ibland).

Problemet här är att regeringskansliets webbmaster ändrat addressen
till den resurs som HDs domslut förlitar sig på. Den som i efterhand
vill förstå hur HD har resonerat kan inte längre gå till samma
källor. Om man vill ta till de riktiga brösttonerna skulle man kunna
tala om ett begynnande sammanbrott för rättsstaten, där
förutsättningarna för en förutsägbar rättstillämpning eroderar på
några få år, när man inte tar permalänkar på
allvar.

Nu kan man tycka att det var obetänksamt av HD att hänvisa till en
resurs på ett sådant flyktigt sätt (förmodligen hade rapporten något
diarienummer eller liknande som man kunde ha nämnt), men
regeringskansliet är de som verkligen borde skämmas. Har
man en gång publicerat något på en URL är man skyldig att underhålla
den URL:en tills universum imploderar.

När det gäller myndigheter är denna regel inte bara moralisk. Allt som
en myndighet lägger på webben är nämligen allmänna handlingar, och att
ta bort sådana (även att bara ta bort åtkomstmöjligheten, såsom att få
en länk att sluta fungera) utgör en gallring. Sådant får i och för
sig en myndighet göra, men då bör de tänka på att det kvarvarande
materialet tillgodoser bl.a behovet av information för
rättskipningen. Det tror jag inte man har gjort här.

Rent allmänt borde en myndighet aldrig orsaka brutna länkar. Det har
jag tjatat
om tidigare. Här finns en viktig uppgift för riksarkivarien, som
nyligen jobbat med att ta fram nya
ADB-föreskrifter (det känns på något vis väldigt… arkivariskt att framhärda med förkortningen ”ADB”), men som inte verkar tagit upp frågan om
permalänkar. Är det här kanske en fråga för Makten och
öppenheten att ta tag i?