”Efter The Pirate Bay” i epub-format (och en lång diskussion om ND-klausulen)

I fredags släpptes, via Rasmus Fleischer och ett antal nättjänster, antologin ”Efter The Pirate Bay” i PDF-format. Eftersom den är licensierad under en Creative Commons-licens så får vem som helst sprida den vidare hur som helst. Vackert så.

Men jag är ju, som kanske tidigare framgått, väldigt förtjust i min Sony PRS-300, och även om den kan läsa PDF-filer så gör den bäst ifrån sig på epub-filer. Eftersom jag redan provat att konvertera en annan PDF-fil till epub så tänkte jag göra det även för denna fil.

Här är resultatet: Efter The Pirate Bay (epub). Lång utläggning om de tekniska och juridiska problem jag hade med att göra denna version följer.

Den första juridiska frågan är: Får jag sprida en epub-version av verket? Den licens som anges i PDF-filen är Creative Commons Erkännande, Icke-kommersiell, Inga bearbetningar 3.0 (eller, som kidsen säger, BY-NC-ND), och denna licens har ett antal villkor (lustigt nog verkar utgivarna av boken själva bryta mot ett av dessa, nämligen 4(a) som säger ”You may Distribute or Publicly Perform the Work only under the terms of this License. You must include a copy of, or the Uniform Resource Identifier (URI) for, this License with every copy of the Work You Distribute or Publicly Perform.” – varken licenstext eller URI tycks finnas i PDF-filen).

Det villkor som är mest intressant är ND, dvs ”no derivatives” eller på svenska ”inga bearbetningar”. När jag såg detta klagade jag högljutt vilket väckte en diskussion där kontentan var att ND-klausulen skiljer på rena formatkonverteringar och ”adaptions” (eller på svenska ”bearbetat verk”). Man får, även med en ND-licens göra konverteringar av ett verk till ett annat format (artikel 3, sista stycket):

The above rights include the right to make such modifications as are technically necessary to exercise the rights in other media and formats, but otherwise you have no rights to make Adaptations.

Så frågan är om en PDF -> epub-konvertering är en formatkonvertering eller ett bearbetat verk. Det tycks åtminstone klart för mig att en konvertering från PDF till epub måste anses vara ett bearbetat verk under vissa förutsättningar, nämligen när jag tillför saker som inte fanns i ursprungsverket, exv egna kommentarer om innehållet. Och det verkar rimligt att en epub-version av ett verk som till allt innehåller samma text, samma utseende och samma funktionalitet som PDF-filen borde klassas som en formatkonvertering, tillåten enligt artikel 3.

Men ingen av dessa ytterligheter verkar särskilt realistisk att nå. Jag beslöt mig för att använda det eminenta programmet calibre (ett open source-itunes för eböcker) och dess inbyggda formatkonverterare. Resultatet blev… nästan läsbart, men inte bra:

Ni ser själva. Fotnoter och sidnummer dyker upp som om det vore text, styckeindelningen är kaotisk, och formen är inte i närheten av Jens Anderssons original. Att göra en bra konvertering från PDF till epub är helt enkelt inget som låter sig göras med automatik, eftersom man i princip måste omtolka all formgivning till de förutsättningar som gäller för ett CSS-baserat, omflödningsbart format. För att det ska gå måste innehållet vara rimligt semantiskt uppmärkt. Och som vi alla vet är processen att konvertera PDF till något strukturerat är som att konvertera hamburgare till kor.

Men det är ändå denna kackiga version jag gjort tillgänglig. Anledningen (förutom tidsbrist) är att varje manuell handpåläggning medför en bedömning eller, rättare sagt, ett utrymme för mig att ge uttryck för min individuella skaparförmåga. Det låter högtravande, men om man gör femtio sådana handpåläggningar (och min Lessig-konvertering innebar fler än så) får man ett resultat och ett uttryck som är unikt för mig som epub-hantverkare. Allt sådant gör att avvägningen mellan formatkonvertering och bearbetat verk förskjuts åt det senare.

Jag har skrivit om det här förut. Inget nytt under solen. ND-klausulens kompis NC (”icke-kommersiell”-klausulen) har traditionellt orsakat minst lika mycket huvudbry, men efter mycket arbete presenterade Creative Commons för ett år sedan en omfångsrik rapport om hur det begreppet kan tolkas. Kanske det är läge att göra samma sak för ND?

En annan fråga är varför man i detta fall valde att använda ND-klausulen. Kanske är det en liknade motivering som Spelbloggen använt? Några författare eller redaktörer till antologin som kan sprida ljus över detta?

Sociala medier och olika sorters ansvar

En intressant nyhet som drunknat i veckans Almedalsflod är att Datainspektionen avslutat ett inledande projekt om sociala medier genom att meddela beslut i tre tillsynsärenden avseende vilket ansvar en myndighet, ett företag respektive en kommun har för sådant som andra skriver på deras facebooksidor.

Det hela sammanfattas i rubriken ”Myndigheter och företag på Facebook ansvarar för andras inlägg”, vilket kanske låter lite märkligt om man tänker straffansvar och den grundläggande principen att man enbart har ett straffrättsligt ansvarar för sina egna handlingar. Men det finns många sorters ansvar, och Datainspektionen siktar in sig på ett av dem, nämligen personuppgiftsansvaret. En liten terminologilektion är kanske på sin plats:

Datainspektionens tillsyn tar sikte på sådana handlingar som på något sätt involverar personuppgiftsbehandling (1), och som kränker den personliga integriteten (2). För sådana handlingar har den personuppgiftsansvarige (3) ett skadeståndsansvar (4), medan straffansvaret (5) ligger på den som utför (6) själva handlingen.

Många kursiva uttryck i det föregående stycket. Vi tar dem ett efter ett:

  1. Personuppgiftsbehandling är i princip vad som helst man gör med en dator som rör information som har det allra minsta att göra med en nu levande människa. Något så trivialt som lagring räknas som behandling, och något så personavlägset som ett fotografi av en registreringsskylt räknas som personuppgift.
  2. Vad som är en kränkning av den personliga integriteten är inte möjligt att generellt slå fast, men gränsen bestäms ytterst av domstolspraxis.
  3. Den personuppgiftsansvarige är den som bestämmer varför och på vilket sätt personuppgiftsbehandlingen ska gå till.
  4. Skadeståndsansvar betyder att man, vid skada, ska ersätta den som drabbats med en mängd pengar som, så långt det är möjligt, är tänkta att reparera den inträffade skadan. Det är ganska lätt att räkna ut den mängden när man ska ersätta ett nedbrunnet hus, men lite knepigare när någons integritet kränkts. Men det betyder inte att man inte ska försöka! Ett bra sätt att göra bort sig i en juridisk debatt är att förväxla skadestånd med böter.
  5. Straffansvar betyder att man, vid en straffbar handling, får betala böter eller sitta i fängelse (det finns några andra sanktioner också). Böterna går till staten, inte den som drabbats, och är genom dagsbotsystemet anpassade så att det ska svida lika mycket för fattig som för rik. Medan skadestånd kan drabba en juridisk person (exv ett företag) kan straffansvaret bara falla på en fysisk person.
  6. ”Den som utför” är lite svårare att definera, åtminstone för mig. Den som matar in uppgifter, eller direkt får en dator att utföra behandlingen. Med tanke på att även passiv lagring kan anses som behandling måste det finnas många scenarier där det är svårt att bedöma vem som ”utfört” ”behandlingen”.

Ok, vad betyder det i ett facebookscenario? I alla tre ärendena var fråga om juridiska personer som hade en Facebook-sida. Genom att bli ett fan kan varje facebookanvändare skriva meddelanden på sidan. Det datainspektionen i sitt beslut kom fram till var att de juridiska personerna (myndigheten, företaget respektive kommunen) uppfyllde kraven för att vara personuppgiftsansvarig för den personuppgiftsbehandling som förekom på deras respektive sidor:

Arbetsmiljöverket är en myndighet som har valt att finnas på Facebook genom att tillhandahålla Facebook-sidan i sin verksamhet. Arbetsmiljöverket har namngett sidan och kan bestämma vilka möjligheter det ska finnas för andra att behandla personuppgifter (göra inlägg) samt ge anvisningar för vilket innehåll sidan ska ha. Arbetsmiljöverket innehar den faktiska möjligheten att ta bort personuppgifter som publicerats på sidan. […] Arbetsmiljöverket får anses inneha möjlighet att bestämma över såväl ändamål som medel för behandlingen av personuppgifter på Facebook-sidan.

Med detta inte sagt att (i det här fallet) Arbetsmiljöverket var den enda personuppgiftsansvarige i sammanhanget:

Inspektionen omfattar således inte det eventuella personuppgiftsansvar som enskilda användare eller företagen Facebook, Twitter m.fl. kan ha för behandlingen av personuppgifter

Det ligger i sakens natur att Datainspektionen, med sitt begränsade tillsynsområde, inte kan belysa alla övriga ansvarsaspekter som finns. Men låt mig ändå räkna upp de andra jag kommer på. För att bli konkret kan vi ta exemplet att ett företag sätter upp en facebooksida, och en privatperson på denna sida skriver ett meddelande som dels kränker en enskild (namngiven) individs integritet genom att förtala denne, dels utgör hets mot folkgrupp.

  1. Straffansvar enligt PUL 49 §. Tillkommer, som vi konstaterat enligt ovan, den som utför handlingen. Det borde i första hand vara privatpersonen, men kanske kan även ansvar inträda för någon person på företaget (den som har möjlighet att ta bort publicerade meddelanden) efter att denne blivit uppmärksammad på meddelandets innehåll (krävs för att uppfylla brottets subjektiva rekvisit)? Ytterligare en fråga är om någon, och i så fall vem, på Facebook som kan bli straffrättsligt ansvarig (men i praktiken lär något sådant straff aldrig dömas ut)
  2. Straffansvar enligt BrB 5:1 för förtal och BrB 16:8 för hets mot folkgrupp. Tillkommer privatpersonen enbart.
  3. Straffansvar enligt BBS-lagen 5 och 7 §§ för den som tillhandahåller tjänsten. Enligt förarbetenas definition av ”tillhandahållande” ska detta vara den ”som kan bestämma över tjänstens användning, inklusive de tekniska och administrativa rutinerna”. Det borde i första hand träffa företaget (och där den eller de personer som har ansvar för och möjlighet att ta bort meddelanden).
  4. Om det har gjorts en databasanmälan eller ansökts om utgivningsbevis enligt YGL så blir den ansvarige utgivaren exklusivt straffrättsligt ansvarig för allt ovanstående. Det ska inte gå, eftersom databasen kan ändras av andra än den som driver verksamheten (särskilt om vem som helst kan skriva på sidan), men det har inte hindrat folk från att försöka liknande saker.
  5. Sedan kan kanske även privatpersonen bli skadeståndsskyldig, antingen genom PUL 48 § (om man anser att denne har ett delat personuppgiftsansvar tillsammans med företaget) eller genom SkL 2:1 (om man menar att kränkningen är en ren förmögenhetsskada). De här frågorna prövar datainspektionen inte, och jag vågar mig inte heller på en gissning. Kommentarsfältet är öppet för spekulationer.

En sak som man kanske kan tycka är konstig är att man som företag, myndighet eller privatperson är ansvarig för vad folk skriver till en på en facebooksida, men inte för @-omnämnanden på twitter (enligt det tredje beslutet). Men det är ändå två helt olika kommunikationsmodeller, och i Twitterfallet kan man inte ha någon kontroll över @-omnämnanden. Därför vore det orimligt att utkräva något ansvar för detta.

Man kan kanske tycka att det är orimligt att utkräva ansvar från den som startat en facebooksida, med hänvisning just till den grundläggande principen att alla svarar endast för sina egna handlingar. Poängen är dock att detta ansvar inte försvinner — i exemplet ovan är det fortfarande så att privatpersonen svarar för sina handlingar.  Men när man startar och driver en facebooksida får man nya, sekundära ansvar (personuppgiftsansvar enligt PuL, tillsynsansvar enligt BBS-lagen). Detta ansvar sammanfaller med förmågan att ta bort kränkande meddelanden — en inte helt orimlig konstruktion.

Om något är orimligt i sammanhanget är det kanske snarare PULs breda definitioner av ”personuppgift” och ”behandling”, och smala definition av ”privat behandling” som gör att i princip allt som är intressant i sociala medier (dvs sådant som på ett eller annat sätt anknyter till levande människor, dvs det sociala) är föremål för lagreglering på ett sätt som det offentliga samtalet aldrig någonsin var på papperstidning-och-torgmöte-tiden.

PSI-lagen har trätt i kraft – spelar det någon roll?

Dagens stora informationspolitiksnackis är otvivelaktigen att Lag (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen (aka PSI-lagen) har trätt ikraft. Lagen är, tillsammans med slopad värnplikt och kårobligatorium, en ljuspunkt i ett övrigt ganska trist paket av lagar som trätt ikraft idag (sammanfattning, sammanfattning av sammanfattningen). Många i bloggosfären har uppmärksammat och firat detta; Joakim Jardenberg har Hela Listan. Jag tycker också att lagen är ett steg i rätt riktning, och den inledande texten blir man alldeles varm i hjärtat av:

1 § Syftet med denna lag är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter.

Men vackra syften i all ära — jag måste ändå fråga mig: vad spelar PSI-lagen för praktisk roll? Vad kan vi som vill återanvända offentlig data lagligen kräva, som vi inte kunde kräva igår?

En del av svaret får man redan i nästnästa stycke:

Bestämmelser om tillhandahållande av handlingar finns i annan författning.

Ett förtydligande finns i departementspromemorian (Ds 2009:44 s. 106):

Lagen innebär endast begränsade åligganden för myndigheterna. Lagen i sig förändrar inte rätten till tillgång till handlingar eller sättet att tillhandahålla handlingar. Lagen kräver därför inte några nya arrangemang för att tillhandahålla handlingar och förorsakar därmed inte några nya kostnader i detta avseende.

Glada förhoppningar om att det här skulle innebära att myndigheter är tvugna att tillgängliggöra mer än de gör idag är alltså dessvärre grundlösa. PSI-lagen handlar inte om vad myndigheter ska göra tillgängligt, bara hur de ska göra det. Jag är inte så säker på att Magnus Betnér skulle ha det lättare idag att få ut siffror från SCB än vad han hade förra månaden (se även Jonas Lejons kommentar om sekretess för statistikuppgifter), åtminstone inte direkt. Det är nog mer korrekt att se det som en inledande spark i baken, som förhoppningsvis leder till att de goda krafter som faktiskt finns inom myndigheterna får lättare att driva igenom projekt som gör data mer proaktivt tillgängligt via API:er.

Med det sagt är lagen inte enbart en signallagstiftning. Även om lagen inte ålägger myndigheterna att göra något nytt tillgängligt, och dessutom inte gäller stora delar av myndigheternas data (se 3-5 §§, särskilt begränsningen att den inte omfattar myndigheters affärsverksamhet) så innehåller den en mycket viktig princip för kostnadsberäkning i 7 §, hinder mot begränsning av vidareutnyttjande i 8 §, och ett förbud mot exklusiva avtal i 10 §. Det är bra grejer som absolut kan förbättra konkurrensen på informationsmarknaden.

PSI-lagens tillkomst har varit en smärtsam process för den svenska lagstiftaren. Det EG-direktiv (2003/98/EG, allmänt kallat PSI-direktivet) som ålade Sverige att införa dagens lag kom redan 2003, med ett krav på att lagstiftningen skulle vara på plats den 1 juni 2005. Den svenska lagstiftaren ansåg först att befintlig lagstiftning uppfyllde direktivets krav, för att sedan göra en halvhjärtad implemention genom en förordning och först nu åstadkomma en lag som förhoppningsvis passerar Europeiska kommissionens nålsöga (läs Prop 2009/10:175, avsnitt 14.2.2 för mer bakgrund kring de olika turerna). Vi är alltså exakt fem år sena med att implementera direktivet.

Vilket leder mig till nästa aspekt av att dagens ikraftträdande kanske inte spelar någon roll, i betydelsen att den skulle förändra rättsläget. Säg att en privatperson eller ett företag för fem år sedan ville vidareutnyttja handlingar från en svensk myndighet, men fått svaret att det skulle kosta hutlösa mängder pengar eller att myndigheten hade ett exklusivt avtal om återanvändning med ett annat företag.  Även om det då inte fanns stöd i svensk lag, undrar jag om man inte kunnat överklaga myndighetens beslut med hänvisning till direktivet.

Det finns nämligen en EU-rättslig princip om vertikal direkt effekt, dvs att EU-rättens innehåll ska tillämpas vid nationella domstolar, och att den ska ha företräde framför nationell rätt. Principen grundlades för snart 50 år sedan i målet Van Gend en Loos. I senare rättspraxis, framförallt Van Duyn, har principens betydelse för direktiv utmejslats. Om det är fråga om ett direktiv som rör den enskildes ställning mot staten (check), direktivets bestämmelse är tillräckligt precisa och ovillkorliga (check), och implementationsfristen gått ut (check), så ska den enskilde kunna åberopa direktivet direkt, även fast det inte finns någon nationell lagstiftning. Poängen är att ingen medlemsstat ska kunna dra nytta av sin egen försummelse.

Nu är det ju lite mer uppförsbacke att som enskild argumentera för att en myndighet (eller i förlängningen förvaltningsdomstol) ska ge sig utanför nationell lagstiftning, särskilt när lagstiftaren vid två tidigare tillfällen deklarerat att den då befintliga lagstiftningen uppfyllde direktivets krav. Om vår tänkta privatperson, med start den 1 juli 2005, försökt dra processen till EU-domstolen hade frågan säkert fortfarande inte varit avgjord. Men i teorin hade han/hon haft rätten på sin sida.

(Sen har jag personligen en pet peeve med PSI-direktivet: Det gäller bara medlemsländerna, inte EU:s egna institutioner. Vilket leder till att publikationskontoret kan begära fullständigt hutlösa priser för XML-versioner av EU:s egen lagstiftning…)

Jävsbedömningar (angående styrelser i allmänhet och TPB-målet i synnerhet)

Jag hade missat att Eric Bylander (doktor i processrätt) skrivit en artikel i förra numret av (den för övrigt utmärkta) Juridisk Publikation, med titeln Om jävsprövningen i TPB-målet. Att döma av en snabb bloggsökning verkar resten av bloggosfären missat den också. Det var ju ett tag sedan den första jävsfrågan var aktuell.

Bakgrunden, för nytillkomna eller glömska läsare, var att en rådman, tillika rättens ordförande, var medlem i två organisationer vars verksamhet kan sägas vara att debattera immaterialrättsliga frågor, och mer specifikt verka för upphovsrättshavares intressen. Av särskilt intresse kanske är att samtliga målsägandeombud också var med i den ena organisationen.

Bylander är inte opartisk i frågan, eftersom han uttalat sig om att rådmannen i fråga borde betraktas som jävig och även på försvarets uppdrag skrivit ett rättsutlåtande till hovrätten om detta. I artikeln går Bylund igenom artikel 6 i Europakonventionen (rätt till en fair trial) och jävsreglerna i RB 4:13, och försöker förstå hur hovrätten resonerat när de kommit fram till att det inte var fråga om jäv. Bylund hänvisar till både Europadomstolens och HD:s praxis som stöd för att hovrättens argument (i den mån de är uttalade) inte entydigt stöder beslutet.

Men särskilt uppmärksammar Bylund hur målet uppfattades – både av de tilltalade och av debatten i stort. Eftersom det uppfattades som ett principiellt viktigt och politiskt anstruket mål anser han att detta bör vägas in i jävsbedömningen. Det har hovrätten inte gjort.

Rent allmänt har hovrätten inte motiverat sitt beslut särskilt utförligt. Många aspekter har överhuvudtaget inte berörts (exv organisationernas koppling till internationella organisationer med en starkare pro-immaterialrättslig hållning).

Man kan nog karaktärisera Bylunds artikel som en regelrätt sågning av hovrättens beslut:

Efter hovrättens jävsprövning i TPB-målet kvarstår dock en i vida kretsar upplevd brist på en annan domaregenskap, som är ännu viktigare och svårare att ersätta än sakkunskap: opartiskhet. Som försvar för domstolarnas förtroendekapital på delegation från lagstiftaren är hovrättens beslut därför ett klart misslyckande.

Frågan om hur jävig man blir av att sitta i en styrelse är av personligt intresse för mig. Sedan ett drygt år tillbaka är jag kassör i föreningen ADBJ. Föreningens verksamhet är att anordna seminarier kring och dela ut stipendier för arbeten inom det IT-rättsliga området. Utöver det har föreningen inte någon särskild hållning, vi förespråkar exempelvis inte ett starkare integritetsskydd på yttrandefrihetens bekostnad (eller vice versa). Jag upplever inte att en bedömning av min opartiskhet i en viss fråga borde påverkas av mitt engagemang där (däremot kanske av uttalanden som jag själv gör, exempelvis här på bloggen).

Jag kommer med största sannolikhet aldrig bli domare, så reglerna i RB 4:13 kommer aldrig tillämpas på mig (och skulle jag bli det kommer jag ta upplysningsplikten på fullaste allvar).

Men jag sitter ändå i en styrelse som i både sin nuvarande och tidigare sammansättning har ledamöter som gjort en hel del olika rättspolitiska uttalanden. Mycket håller jag med om, en del har jag precis motsatt åsikt angående. Inga motsättningar har varit så fundamentala att jag skulle avstå från möjligheten att vara med och driva en verksamhet som jag är mycket stolt över att få vara en del av. Om rädslan för att uppfattas som jävig eller icke trovärdig hindrar ett sådant engagemang vore det mycket illa.

Magnus Betnér och god offentlighetsstruktur

Dagens mest retweetade inlägg måste vara Magnus Betnérs ”Sverigedemokraterna del 5”, som är den mest underhållande sifferexcercis jag läst på mycket länge. Om du inte redan läst det, gör det nu och kom tillbaka sedan.

Men av särskilt intresse för mig var en passage där Betnér beskriver mödan att få ut siffran på hur mycket av A-kassans medel som går till gruppen ”Utlands födda”:

”Efter ett antal mail och en faktura på 2 700 + moms så fick jag I alla fall ut det här dokumentet från SCB”

Vän av ordning och TF 2 kap. kanske hajar till där och undrar vad som hände med offentlighetsprincipen (och kanske även prislistan i avgiftsförordningen). Hur kan ett enstaka Excelblad med en handfull siffror kosta så mycket?

Förklaringen är att det Betnér begärde inte bedömdes vara en allmän handling. Det som efterfrågades inte fanns som ett färdigt avgränsat dokument (eller en separat fil) utan en sammanställning av information från SCB:s databaser, och ansågs därför inte vara en traditionell handling. För sådant som inte faller under begreppet ”allmän handling” är myndigheterna mycket friare att ta betalt för sitt nedlagda arbete.

Men med tanke på att rätt mycket information hos myndigheterna numera bara finns i form av uppgifter i databaser så sträcker sig offentlighetsprincipen lite längre. Även sådana handlingar som man skulle kunna skapa från databaserna — dvs potentiella handlingar — anses vara allmänna om de kan skapas utan alltför mycket arbete.

(Ska man vara noggrann, och det kan man väl tillåta sig inom parantes, så är det lite mer komplicerat. Det finns tre krav som måste vara uppfyllda för att en handling ska vara allmän. 1: Det ska vara fråga om en faktisk handling, dvs något med ett informationsinnehåll. 2: Den ska förvaras hos myndigheten. 3: Den ska vara antingen inkommen till myndigheten eller upprättad hos densamma. En potentiell handling anses vara förvarad om den kan skapas med ”rutinbetonade åtgärder” — dvs om det är enkelt att skapa den så anses den finnas,  men om det är svårt så finns den inte. Det är kanske inte en helt intuitiv lagteknisk konstruktion. Och sen kan en handling, även om den är allmän, omfattas av sekretess. Med andra ord är en handling inte offentlig bara för att den är allmän. Slut på parantesen.)

Vad gränsen för mycket arbete går är inte helt klart. I vägledningar nämns ofta en tidsgräns på två timmar som riktline, men enligt ett ganska nytt kammarrättsfall ansågs 1½ timme vara för mycket. Men den intressanta frågan kommer när man tänker på att vad som är enkelt för en person inte är enkelt för en annan. En myndighet som har en SQL/Excel-guru anställd kommer ha en mycket större mängd potentiella handlingar än en myndighet med identiska databaser, men personal som inte hittar Any-knappen.

På samma sätt kommer offentlighetsprincipen ha en större räckvidd in i en myndighet som har lättanvända och flexibla gränssnitt mot sina databaser, jämfört med en myndighet som använder en osupportad version av Filemaker från mitten av nittiotalet.

Det här är ju förstås inte helt OK. Myndigheter är skyldiga att ta hänsyn till allmänhetens rätt till insyn när de bygger upp sina IT-system — detta benämns ibland som att myndigheter är skyldiga att ha en god offentlighetsstruktur. Det är dessutom en förvaltningsrättslig princip att allmänheten  ska ha tillgång till datalagrad information i samma utsträckning som den är tillgänglig för myndigheten (likställighetsprincipen, inte att förväxla med den kommunalrättsliga principen med samma namn).

Tyvärr är kunskapen om god offentlighetsstruktur, likställighetsprincipen, och potentiella handlingar ganska eftersatt på många myndigheter. De uppgifter som Betnér ville ha från SCB tog, att döma av kostnaden, mellan en halv och en hel dag för någon tjänsteman att ta fram. Hade tjänstemannen varit en SQL-expert, eller systemet haft flexibla stöd för att generera rapporter, skulle det varit ett halvtimmesjobb max. Då hade det ansetts vara en potentiell handling, och därmed gratis att få tillgång till. Det är sorgligt, och jag hoppas att exempelvis E-delegationen i framtida betänkanden föreslår att stärka offentlighetsprincipen på det här området.

Men det riktigt sorgliga är att det inte ens skulle behövas. Om rådatan var fritt tillgänglig skulle Betnér inte behöva förlita sig på kompetensen hos en enskild tjänsteman eller myndighet. Han skulle kunna kruncha datan själv, eller få hjälp av andra som var intresserade. Kanske skulle han kunna använda färdiga tjänster för att navigera datan.

Betnérs text är ett sakligt (och källbelagt!) inlägg i en debatt som präglas av osaklighet. Siffrorna sticker effektivt hål på de främlingsfientligas argument. Den är, med tryckfrihetsförordningens ord, ett ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning”. Men offentlighetsprincipen var inte till någon vidare hjälp, och en mindre ihärdig person hade kanske gett upp.  Hur många debattinlägg i klass med Betnérs förblir oskrivna för att det är för svårt att få tag på informationen?

Tempocyklister, twitter och post-DNS-cybersquatting

En av de första personerna jag började följa på Twitter var Lance Armstrong, efter
ett tips från Jojje
Karlsson
. Lance är förstås en av de bästa linjeloppscyklisterna
genom tiderna, men som triatletwannabe
klappar mitt hjärta lite extra för tempocyklister. Linjeloppets
gruppdynamiska
rävspel
framstår som fånigt jämfört med tempoloppets
plattan-i-mattan-attityd. Och
rent estetiskt är ju tempocyklar
överlägsna linjecyklar.

Nu tipsar
Lance
om att Levi
Leipheimer
, en av världens bästa tempocyklister, har börjat
använda Twitter. Här är hans
första tweet

— eller? Det verkar som @Levi_Leipheimer
funnits ett bra tag, men vem
tweetade under december och januari? Det är ett misstänkt tidsglapp,
och en helt annan språklig stil i de tidigare tweetningarna. Kan det
vara så att ”den riktiga” Levi har övertagit kontot från någon annan?

Namnkrockar och namninmutningar är ju inget nytt. En av de första
grejerna jag läste i den på den tiden stormcoola tidningen Wired var en
historia om hur en reporter registrerade
domännamnet mcdonalds.com
. Cybersquatting har sedermera blivit en
vanligt förekommande företeelse, vilket gett massor av uppdrag till
varumärkesjurister och bland annat lett till utvecklingen av ett
alternativt tvistlösningsförfarande, så bråk om domännamn ska kunna avgöras
inom ett självreglerat system, snarare än att de ska behöva gå till
vanlig domstol.

Men systemet för domännamn – DNS – är ju bara en katalogtjänst i
mängden. Varje annan tjänst som använder en teckensträng som
identifikator för en fysisk/juridisk person kommer, i takt med att den
blir tillräckligt populär, ställas inför samma frågeställning som
DNS-register redan fått tackla, nämligen ”vem har rätt till ett namn”?
I den analoga världen har det för det mesta inte varit ett stort
problem att folk, organisationer eller företag haft samma namn. Bara
de är små och lokala nog finns ingen förväxlingsrisk och därmed inte
heller någon anledning att bråka över vem som har störst rätt.

Men på nätet har varje katalogtjänst ett upptagningsområde som täcker
hela världen, och alla tänkbara branscher. Vilket gör att namnkrockar
blir mycket mycket vanligare. DNS, som är en old school-tjänst som
inte direkt ägs av enskilda företag, har löst problemet genom
delegation. Varje toppdomän får ha sin egen policy för
domännamnstvister, och de flesta har utgått från WIPOs principer för
tvistlösningsförfarande
(aka ADR, Alternative Dispute Resolution).

Men vem bryr sig om domännamn längre? Är du ett rockband bryr du
dig förmodligen mer om din
myspace-address
, och vill du marknadsföra ditt personliga
varumärke är det ditt twitternamn som är viktigast — fråga @lance (eller
för ett mer old school-exempel, fråga
Bruce Perens
). Och på varje nytt socialt nätverk måste jag börja med att
försöka hitta det kortaste användarnamnet som unikt identifierar mig –
staffan, stma, staffanm, staffanmalmgren eller
i värsta fall grungeKid.

Varje tjänst som innehåller en katalogfunktion (synliga, unika
användarnamn) kommer, när den blir tillräckligt stor, behöva hantera
samma namnkrocksproblem som DNS. Det är inbyggt i definitionen av
”unik” — och notera att facebook med flera tjänster sidsteppar
problemet genom att skilja på det publika namnet (”Staffan Malmgren”)
och den unika identifikatorn (”staffan@tomtebo.org”). Jag vet inte om
Levi Leipheimer fått ”sitt” twitterkonto genom informella kontakter,
en väldefinerad tvistlösningsprocedur eller om det kanske varit samma
Levi hela tiden, men det är klart att om just den katalogtjänst som du
använder inte har en tydlig och transparent tvistlösningsprocedur så riskerar
du att hamna i kläm
.

Kanske intressant för
de som är intresserade av varumärken, domännamn eller identitet?

Om Piratebay-rättegången 2, nu med katter och Bamse

När jag börjar skriva ett blogginlägg har jag oftast en utgångspunkt
och nån sorts tanke om var jag vill hamna med den. Det är inte alltid
jag hamnar där jag tänkt, men själva processen att ”tänka högt” brukar
vara utvecklande eller åtminstone underhållande. För mig alltså.

Idag har jag två utgångspunkter, eller kanske tre, men ingen idé om
vad som knyter dem samman. Vi får se vart vi hamnar.

1: Uppdelningen av mänskligheten i hund- och kattmänniskor är
ganska uttjatad, men ändå lätt att återkomma till. Själv är jag en
utpräglad kattmänniska och har rätt svårt för hundar
överhuvudtaget. Därför vill jag protestera å det bestämdaste mot Oscar
Swartz befängda påstående att människan genom sin förmåga att
socialisera skulle
stå närmare hundar än än katter
(även här). Jag
noterar för övrigt att det på bloggar.se finns 78 pingade inlägg om hundar, medans det finns 950
om katter, men är osäker på
om det förstärker eller försvagar Oscars tes.

Denna görs i kontexten av Pirate Bay-rättegången,
och menar att fildelning är att dela upplevelser, vilket är en form av
socialisering, och att ett försök att stoppa detta är
människofientligt eftersom allt vi tydligen vill göra är att
socialisera med varann.

En av de saker jag tycker sämst om med hundar är deras
flockbeteende. Den människa som är med i flocken älskas
reservationslöst av denna enda anledningen, och den som inte är med i
flocken attackeras (eller möts åtminstone av ett dovt morrande) av
precis samma anledning. De som är med i flocken skyddas mot de som
inte är med. Och – värst av allt – flocken leds av en ledare som
inte kan ifrågasättas, och bara bytas ut genom revolution.

Katter däremot har en stark personlig integritet, och låter sig inte
styras. Det betyder inte att de är asociala, bara att socialisering
sker på deras egna villkor. Katter är decentraliserade
individualister, hundar är hierarkiska kollektivister.

Nu – i kontext av rättegången – vilket djur vill du helst
vara
?

(Oscar har rätt i mycket annat, som att exemplar inte finns i den
digitala världen – vilket är ett ämne som förtjänar sin egen bloggpost
senare, men jag har börjat utveckla tanken i en
kommentar här
)

2: Ett annat uttjatat ämne är Bamses
politiska hemvist
och påverkan på det uppväxande släktet.

Det har många gånger påståtts att Pirate Bay-rättegången är en
politisk rättegång. Jag har själv ställt mig frågande till det
påståendet, inte minst för att jag inte vet vad som skiljer en
politisk rättegång mot en juridisk. Kanske har det att göra med om
argumentationen från de olika sidorna (eller resonemanget i domskälen)
är baserade på politisk retorik eller juridisk
metod
. Hittils har jag tyckt att åklagar- och målsägandesidans
resonemang haft sin grund i sådant material som enligt rättskälleläran
kan användas i en juridisk argumentation – man hänvisar till lagrum i
upphovsrättslagen,
inte musikeråsikter, sifoundersökningar eller bibelverser. Jag har
kanske inte hållt med om de tolkningar och slutsatser de landat i, men
deras argumentation de lege lata är inte ogiltig. Men mycket i dagens
förhör verkar gå ut på just politisk
argumentation
, om vad de tilltalade tycker de lege ferenda. Det
görs säkert i syfte att bevisa uppsåt, men det är liksom inte där det
problemet ligger – den stora frågan är om det har funnits någon
koppling som når upp till kravet på medhjälp
mellan användaren KingKong och de tilltalade
.

Jag tycker kanske fortfarande inte att det är en politisk
rättegång. För att det ska kunna vara det måste domskälen
baseras på något annat än juridisk argumentation, och där är vi inte
än. Målsäganden (notera att det är dennes advokat, och inte åklagaren,
som fört den mer politiska argumentationen) får naturligtvis
argumentera precis hur denne vill, och bär risken för att dennes
resonemang ignoreras av domstolen om de inte är juridiskt grundade.

Med denna långa utvikning kring kopplingen mellan juridik och politik
i upphovsrättegångar går vi tillbaka till Bamse och hans politiska
åsikter. Per Starbäck visar nämligen ett exempel på hur Bamse (eller
snarare Skalman) förhåller
sig till till upphovsrätten
– det synes som den frisinnade
attityden har varit oförändrad de senaste 34 åren. Det sägs ibland att
upphovsrättsfrågan inte kan placeras på en höger-vänsterskala, utan
både socialistiska
och liberala
argument kan användas för att motivera en svagare upphovsrätt. Kan det
faktum att Skalman återupprepar sin upphovsrättskritiska hållning även
i den digitala tidsåldern vara ett argument för att placera
upphovrättskritiker på ena eller andra sidan av höger-vänsterskalan?
Det är svårt att säga utan att veta mer om andra politiska åsikter i
dagens Bamse. Vad har man för åsikt kring avtalsfrihet,
exempelvis? Oavsett vad blir jag inte förvånad om jag får se några
Skalmantröjor på bilderna från tingsrätten på måndag.

3: Jag får alltid mer
reaktioner, kommentarer och inlänkar
när jag skriver om
upphovsrätt än något annat. Jag vet inte om det beror på att:

  • att jag skriver bättre om upphosvrätt än jag skriver om annat,
  • att jag skriver bättre om upphovsrätt än andra skriver om upphovsrätt eller
  • att mina läsare är mer intresserade av upphovsrätt än annat.

Kanske har det att göra med att mina juridikinlägg i allmänhet
strävar efter att förklara Hur Det Är, snarare än att förlora sig i
något filosofiskt
svammel
. Det här inlägget innehåller både upphovsrätt och svammel,
så vi får se vad reaktionen blir.

Om Piratebay-rättegången

Harrejavvlar vad det smällde till på internet idag. Det var
ingen överraskning att Piratebay-rättegången skulle
väcka stort intresse både hos gammelmedia och i bloggosfären, men att
den skulle bli allmänintresse till den grad att Annika Lantz drog
skämt om Gottfrids
skägg
var jag inte riktigt beredd på.

Och precis som med FRA-debatten i sommar har den massiva mängden
åsikter till allra största del varit på ena sidan – till stöd för TPB,
eller åtminstone emot en fällande dom. Det har sagts massor av saker,
mer eller mindre välargumenterat (vore jag mer länkekonomiskt sinnad
hade jag kunnat länka vartenda ord i detta stycke till en separat
bloggpost någonstans, men vem blir egentligen glad av sånt?).

En läsare ville
höra min förutsägelse om utgången av rättegången
, men jag har
ingen aning. (Min f.d. kollega) Katarina Renman-Claesson vill
inte ens gissa
, med tanke på att frågan (och bevisningen) är så
komplex. Och när någon så insatt och kvalificerad (som för övrigt
borde förekomma oftare i debatten – hennes paper från 2006 om legaliserad
fildelning
är mycket läsvärt) inte tycker sig kunna ge en bra
prognos, vet jag inte riktigt vad min gissning skulle kunna tillföra.

Men däremot hoppas jag att de tilltalade blir frikända. För att
de ska kunna fällas måste begreppet ”medhjälp” tolkas relativt brett,
och innefatta ett generellt främjande till brott i allmänhet, inte
till en specifik handling, och jag tror en sådan tolkning skulle vara
förödande för den teknologiska utvecklingen. För den som vill satsa på
utveckla en teknologi som har både lagliga och olagliga
användningsområden kommer ett vitt definerat medhjälpandebegrepp att
verka mycket hämmande – risken för att kunna bli betraktad som
medhjälpare kommer avskräcka många potentiella affärsmodeller.

Med detta inte sagt att jag skriver under all den övriga
piratretoriken. Jag tycker fortfarande att mycket av argumentationen
mot skiv- och filmbolagen underkänner
enskilda personers avtalsfrihet
, och jag tycker inte att
upphovsrätten till
sin natur är omoralisk
. Rätten att göra (eller tillgängliggöra)
rena kopior av verk är inte alls lika intressant som rätten att använda andras
verk som utgångspunkt för eget skapande
. Jag är framförallt mån om
att sådana transformativa användanden ska vara tillåtna, antingen
genom att de anses falla utanför upphovsrätten som sådan, omfattas av
inskränkningarna i ensamrätten, eller genom användandet av fria
licenser. Karl Sigfrid har en bra
debattartikel på temat
i SvD idag.

Men det är ju inte det rättegången mot TPB handlar om. Mycket av det
jag läser utmålar det hela som the ultimate
showdown of ultimate destiny
mellan gamla partsintressen och en ny
digital verklighet. Men när domen väl har vunnit laga kraft kommer vi
i bästa fall bara veta lite mer om tillåtligheten av sökmotorer och
länkande. Högsta domstolen (det vore otänkbart att målet inte går hela
vägen dit) kommer inte att ge en fullständig vägkarta över
upphovsrätten i det digitala informationssamhället.

Och mitt i det hela vill
Europaparlamentet nu även förlänga skyddstider
för inte bara
ljudinspelningar, utan även videoinspelningar. Man upphör aldrig att
förvånas hur tondöv lagstiftaren verkar vara när det gäller att lyssna
av samtidens uppfattning.

Coolaste juridiska forskningsresultatet

Jag upptäckte den mästerligt
skrivna bloggen inslag.se
först genom den hysteriskt roliga lilla
novellen om narkotikabekämpning
, och har dessvärre missat de
första delarna i den omröstningsserie om det coolaste vetenskapliga
resultatet någonsin. Premissen för omröstningen är lika
osannolik som genialisk, det handlar alltså om att utse det enskilt coolaste
forskningsresultatet i någon vetenskapsgren – vilken som helst. Vilket
leder till att man får ställa exempelvis medicin (upptäckten av
blodomloppet) mot nationalekonomi (teorin om komparativa fördelar).

Tyvärr missade jag nomineringsförfarandet, och dessvärre visar det
sig att ”mina” områden (datavetenskap och juridik) är sorgligt
underrepresenterade. Vad gäller datavetenskap är detta ett rätt
etablerat naturvetenskapligt område idag, och det finns gott om
väldigt konkreta resultat att peka på — jag skulle kanske främst
vilja nominera lambdakalkylen,
men det finns ju hur mycket som helst — quicksort, hashtabeller, formell
grammatik
, public
key-kryptografi
, turingmaskinen,
Shannons
formel
… Och även om det kanske inte är datavetenskap måste beviset för Fermats
stora sats
hamna extremt högt på coolhetsskalan.

Vad gäller juridik föreslog inledningsvis Peter Santesson-Wilson den
klassiska rättsregeln Pacta sunt servanda (avtal ska hållas), vilket
ledde till en diskussion om juridiken överhuvudtaget producerar
forskningsresultat. Vissa kanske skulle vilja göra samma invändning
mot alla icke-naturvetenskapliga forskningsfält. Men om vi utgår från
att juridisk forskning faktiskt är möjlig och finns, och ger oss
själva relativt vida ramar, vilket är det coolaste resultatet? Det
slutligen nominerade juridiska bidraget blev de mänskliga
rättigheterna, vilka förstås är svårt coola. Men ett problem med de
mänskliga rättigheterna som forskningsresultat betraktade är att de
inte är så mycket av ett resultat som en utgångspunkt. Exakt vad som
ingår i dem varierar från rättighetskatalog till rättighetskatalog, de
är internt motsägelsefulla (yttrandefrihet
och skydd för den personliga integriteten krockar exempelvis
ofta
), och frågan är om positiva rättigheter (rätten att få kräva
X) överhuvudtaget ska räknas in, eller om begreppet ska vara
reserverat för de negativa rättigheterna
(rätten att få slippa
X). Begreppet mänskliga rättigheter är helt enkelt för stort och
odefinerat för att kunna utgöra ett coolt resultat.

Det föreslagna pacta sunt servanda kommer enligt min mening närmre
– det är en grundläggande rättsuppfattning som funnits och finns i
alla rättskulturer, det får otroligt stor påverkan på samhället och
det går att sammanfatta i tre latinska ord. Men det finns ju andra
”resultat” som också är värda att nämna. Proportionalitetsprincipen,
förutsättningsläran,
offentlighetsprincipen,
adekvat
kausalitet
, pactum turpe…

Min nominering blir nog ändå legalitetsprincipen,
helst i den kärnfulla utformningen ”nulla crimen sine lege”. Denna
säger helt enkelt att om en gärning inte är förbjuden i lag så är den
heller inget brott. Från denna följer ytterligare rättsgrundsatser med
exempelvis förbud mot retroaktiv strafflagstiftning, krav på att
gärningen ska vara förbjuden i lag både vid gärnings- och
domstillfället, och krav på att strafflagstiftningen ska vara
offentlig, men kärnan i principen är, i all sin enkelhet, extremt cool.

Dagens upphovsrättsliga frågeställning

Microsoft Songsmith är ett program som hjälper dig att skriva musik – du sjunger en slinga och programmet genererar ett ackompanjemang som passar din melodi. Du kan sen trimma lite reglage (märkta exempelvis ”happy” och ”jazzy”) för att fixa stilen på det hela. Boingboing uppmärksammade den super-ostiga reklamfilmen för ett tag sedan.

Men om man inte kan sjunga själv då? Bloggen I förbund med omoralen utforskar en ny youtubefluga som går ut på att ta en acapellaversion av någon känd låt och låta Songsmith fixa musiken. Den här versionen av Enter Sandman är faktiskt inte så tokig, låter nästan som något som kunde platsat på Die Krupps platta med Metallica-covers.

Den typen av mashup-skapande som exemplifieras av den klassiska ”A stroke of genie-us” (med Christina Aguilera sjungandes över The Strokes komp) kräver en hel del yrkesskicklighet och kreativitet. Med Songsmith blir den här typen av remixande lika lättåtkomligt som karaoke, vilket kanske låter som en dålig sak, men kultur måste (precis som sport) ha bredd och elit.

Problemet är att det är olagligt. Upphovsrätten till det ackompanjemang som Songsmith skapar tillfaller rimligen personen som sitter vid datorn och drar i reglagen (i den mån kompositionen når upp till kraven på verkshöjd och originalitet överhuvudtaget), men mixar man ihop den med någon annans sångmelodi (skyddad enligt 1 § 3 p. URL) och -inspelning (skyddad enligt 46 §) blir det rimligtvis fråga om bearbetning av annans verk (4 §), vilket medför att Songsmith-användaren inte får sprida sitt verk utan sångmelodikompositörens godkännande. Särskilt usla songsmithifieringar (Den här versionen av Creep gör sig påmind) skulle kanske kunna anses som kränkande för originalkompositörens konstnärliga anseende (3 § 2 st URL).

Sammantaget leder detta till att den som tar sina första stapplande steg på väg mot producent- eller kompositörsrollen med hjälp av någon annans sånginspelning och Songsmith, och som vill visa upp detta för världen (vilket är ett jätteviktigt steg i början av sitt skapandet), begår upphovsrättsintrång. Det är bara ett exempel av många på att kreativt skapande idag allt oftare utgår från befintliga (upphovsrättsskyddade) verk. En upphovsrättslagstiftning som strävade efter att främja kultur på bredden skulle ha långt gående inskränkningar i orignalupphovsmannens ensamrätt för den här typen av återanvändande som inte direkt konkurrerar med originalverket. Svensk upphovsrättslagstiftning – med sin allt ålderdomligare uppräkning av godkända inskränkningar iupphovsrätten – har det inte.

Bonusfrågeställning: Vem har upphovsrätten till songsmithkompositioner som är baserade på finansiell data? Kanske Douglas Adams dödsbo?