Staffan Malmgrens blogg

Om du var på internet igår kan du inte ha missat lanseringen av Google Chrome, en ny webbläsare som är avskalad, illersnabb och riktigt, riktigt slick. Även om den saknar poweruserfinesser gör den det den kan på bästa tänkbara sätt, och processisoleringen är inte bara bra för användaren, den har också potential att göra webben bättre genom att den tydligt placerar skulden för dåliga websidor där den hör hemma. Om de får igång tredjepartsutvecklingen (det verkar inte ännu finnas något gränssnitt för att skriva tillägg) så att nån portar ad-block med mera livsnödvändigheter så kan det här bli min förstahandsbrowser.

Men i den snygga lanseringen gjorde man samma misstag som vi har sett så många gånger tidigare - man låter juristerna skriva ett licensavtal utan att sanity-testa det. Om man läser punkt 11.1 (tillsammans med 1.1) i framgår det Google får en användarlicens till allt material som skickas via läsaren (som den text jag skriver i wordpress administrationsgränssnitt just nu, om jag nu hade gjort det i GC). Språkbruket i artikel 11.1 antyder att den ursprungligen skrevs för användaravtal till googles onlinetjänster — och där är det ju rimligt att google får rätt att hantera och distribuera material som användaren sänder in, det blir ju lite svårt att bygga tjänsterna annars (vilket också sista meningen i punkten antyder). Men eftersom man i punkt 1.1 definerar även webbläsarprogrammet som en tjänst blir resultatet en betydligt mer omfattande upphovsrättsöverlåtelse än vad den typiske användaren kanske förväntar sig. Sen är det en annan sak att detta nog inte vad vad Google menade — de har knappast behov, eller ens möjlighet att överhuvudtaget se det material som jag skickar från min webbläsare till en tredjepartstjänst.

Den bästa summeringen av läget är nog den här bloggposten. Jag har inte hittat något officiellt förtydligande från Google, men så länge väljer jag att tro att det är ett misstag, enligt Hanlons rakkniv.

Tänk om bara Google hade läst min krönika i senaste Techworld! Där förklarar jag på ett tydligt och pedagogiskt sätt att även avtalsvillkoren är en del av användarupplevelsen.

Uppdatering: Det verkar vara på väg att fixas:

Ward admits that sometimes “this means that the legal terms for a specific product may include terms that don’t apply well to the use of that product” and says that Google is “working quickly to remove language from Section 11 of the current Google Chrome terms of service. This change will apply retroactively to all users who have downloaded Google Chrome.”

I FRA-debatten har det ofta hävdats att den föreslagna regleringen strider mot grundlagen. Det kan den mycket väl göra, men kanske inte på de skäl som oftast anges. Den paragraf som det vanligtvis hänvisas till är regeringsformens 2 kap 6 §:

6 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Lag (1976:871).

(min kursivering). Men när man analyserar en rättighetsfråga kan man inte stanna där — väldigt få av de grundläggande fri- och rättigheterna är absoluta, dvs omöjliga att inskränka. Den stora inskränkningsmöjligheten finns i 2 kap 12 § första och andra stycket:

12 § De fri- och rättigheter som avses i 1 § 1-5 samt i 6 och 8 §§ och i 11 § andra stycket får, i den utsträckning som 13-16 §§ medgiver, begränsas genom lag. Efter bemyndigande i lag får de begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 7 § första stycket 7 och 10 §. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 14 § första stycket andra meningen.

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

(min kursivering). Dvs: Inskränkningar i den personliga integriteten är tillåtna så länge de inte går utöver gränserna för vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Det kan med all rätt hävdas att FRA-lagen går utöver detta (man kan även hävda att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen). Mer om detta, med ett rättsfilosofiskt perspektiv, i ett tidigare inlägg.

Men ska man kritisera FRA-lagen från ett grundlagsperspektiv är det fruktbarare att titta på 2 kap 23 §:

23 § Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (1994:1468).

För även om en FRA-lagsförespråkare kan argumentera för att signalspaning enligt förslaget är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, särskilt med de integritetsgarantier som blev tillagda i sista stund, är det svårare att påstå att det skulle vara nödvändigt. Europakonventionen ställer nämligen upp strängare krav - en inskränkning i den personliga integriteten ska inte bara vara godtagbart, utan nödvändigt (art 8(2)):

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Europakonventionen är alltså ett starkare argument än den svenska grundlagen i sig. I en debatt är “grundlagsstridigt” ett tungt argument, men peka då inte i första hand på RF 2:6. Europakonventionen ställer upp ett starkare skydd för den personliga integriteten, och tack vare RF 2:23 är varje brott mot Europakonventionen grundlagsstridigt i sig.

Kanske är det för att jag själv sysslat mycket med screenscraping och omstöpande av innehåll från andra webbplatser som jag tycker att SF Bio:s agerande enligt nedanstående är rent fantastiskt korkat — ännu mer så när det kommer från den enda sektor av filmbranschen som faktiskt i teorin kan erbjuda ett mervärde som inte kan kopieras digitalt.

“På SF medger man att biotider.se numera inte har möjlighet att automatiskt hämta information om var och när filmerna visas. Enligt informationschefen Thomas Runfors är nu de “spindlar”, eller program, som biotider.se använt blockerade”

(SvD, läs även Bloggywood eller direkt från källan.)

Jag kände inte till biotider.se sedan tidigare (man kan väl anta att de fått rätt bra med uppmärksamhet nu i elfte timmen, då ovanstående just nu är förstanyhet på svd.se), men det verkar vara en schysst site - lagom web 2.0-ig ut med taggmoln och pastellfärger och användarinteraktion och annat bra som SF:s egen webbplats inte har. Att alienera sådana passionerade användare känns som grund för uppsägning för en marknadschef på 2000-talet.

Men marknadsföring är inte min grej, så vad vet jag. Dock är de juridiska aspekterna är ju intressanta. Jag kan se tre separata frågor.

1: Har SF någon ensamrätt över sina biotider? Jag tycker det känns lite tveksamt — nån vanlig upphovsrätt kan det inte vara frågan om (då såväl verkshöjd som originalitet saknas), men kanske s.k. databas- eller tabellskydd? Denna ensamrätt är en s.k. närstående rättighet, som regleras i samma lag som upphovsrätten, men lyder under andra villkor. Huvudregeln för att något ska skyddas på detta sätt är att att det ska vara antingen en samling av ett stort antal uppgifter, eller att samlingen ska vara resultatet av en stor investering. Både rättsläget och det aktuella fallet är alltför komplicerat för att jag ska våga mig på att reda ut huruvida någon ensamrätt föreligger för biotiderna, men det är i vart fall inte självklart. (Den intresserade läser lämpligtvis Fixtures mot Svenska Spel och fortsätter med Johan Axhamns examensuppsats)

2: Har SF möjlighet att spärra ut crawlers? Till att börja med kan man observera att SF inte har någon robots.txt-policy, vilket är lite märkligt eftersom de hänvisar till den från sinlänkpolicysida. Eftersom rättsläget kring rekvisiten för dataintrång är så pass luddigt i svensk rätt (vilket jag skrivit om tidigare) är det lite oklart vilken betydelse en sådan icke-maskinläsbar policy har, men vi får anta att biotider.se åtminstone numera är medvetna om att de inte har SF Bio:s tillåtelse att hämta datat (”bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling”). Därmed kan det utgöra dataintrång att fortsätta.

3: Har SF möjlighet att förbjuda djuplänkar? (i betydelsen “länk till en resurs annan än “startsidan” på en webbplats.) Rent tekniskt har de möjligheten - sf.se har infört en referer-check genom vilken den som försöker följa en länk från biotider.se till SF:s bokningssida för en specifik film, plats och tid www.sf.se istället vidarebefordras till SF:s förstasida, och får välja film, plats och tid igen (och under processen exponeras för några reklambanners). Men kan SF på upphovsrättslig eller annan grund tvinga biotider.se att inte djuplänka? Rättsläget är inte solklart, men i tidigare diskussioner om länkning och svensk rätt har man främst riktat in sig på två fall:

• inramade länkar, dvs när en frame-tagg i ett frameset på en första webbplats hänvisar till en annan webbplats så att det för användaren framstår som den externa webbbplatsens innehåll är en del av den första webbplatsens, eller
• direktlänkar till ljud- eller bildfiler, som för användaren typiskt spelas upp utan att det tydligt framgår att innehållet kommer från en annan webbplats

Dessa skulle kunna falla in under beskrivningen av offentligt framförande, vilket är ett upphovsrättsligt förfogande. Men jag har svårt att se att en länkning från en sida till en annan sida, där det tydligt framgår att innehållet på den nya sidan kommer från en annan part, skulle kunna hindras på upphovsrättslig väg. Den kan förstås hindras på avtalsmässig väg, men nu har ju biotider.se och SF Bio knappast träffat något avtal.

Så möjligtvis finns det en (svag) juridisk grund för SF att hindra biotider.se att fortsätta sin verksamhet, även om det inte är den man hävdar i sina uttalanden. Klart är att man redan försökt hindra dem på teknisk väg åtskilliga gånger. Om SF lyckas blir förlorarna dels biotider.se, dels alla människor som trots att de blir utsatta för rent förolämpade pekpinnar envisas med att stödja filmbranschen. Men ser någon några vinnare?

Jag har fått förmånen att få delta i datorföreningen Lysators föredragsserie UppLYSning, med en remix på föredraget jag höll för några månader sedan — den här gången blir det mer fokus på det grundläggande juridiska ramverket, och även kanske lite fördjupning i de tekniska detaljerna kring skyddsåtgärder (till skillnad från sist har jag nästan två timmar på mig att svamla). Ämnet har ju blivit högaktuellt igen, i och med muslix64’s kringgående av AACS - Ed Felten och Alex Halderman fortsätter sin folkbildningsgärning med att förklara allt på ett initierat och begripligt sätt — obligatorisk läsning!

Tid och plats: 20 februari 18:15, Visionen, B-huset, Linköpings universitet. Öppet och gratis för alla! Mer information här.

Jag har funderat på sista tiden om hur den perfekta IT-miljön för en praktiserande jurist borde se ut. Det synes mig som om det mesta arbetet på det här området fokuserar på rättsinformationstjänster – företrädelsevis webbtjänster, med mycket rättsinformation (lagar, rättsfall, förarbeten…) och smarta sätt att hitta i informationsmängden.

Men när man väl hittat information, vad gör man med den? På samma sätt som en programmerares vanligaste deliverable är en kompilerad binär, är en jurists vanligaste deliverable ett dokument av något slag — en rättsutrednings-PM, ett domskäl, en doktorsavhandling… För att kunna skapa dessa dokument konsumerar vi stora mängder rättsinformation. Men kan kopplingen mellan rättsinformationstjänsten och dokumentproduktionen bli bättre än ett ständigt alt-tabbande mellan webläsarfönstret och Word?

Min idé är en ny kategori av program — låt oss kalla dem Integrated Legal Lab Environment for Research (ILLER) som knyter ihop informationssökandet och -producerandet. Min ide om hur en ILLER skulle kunna se ut är grundat i min erfarenhet av olika IDE:er från mina glada programmerardagar, parat med det lilla jag lärt mig om rättsutredningar genom mina studier och jobbet på IRI.

Det finns tre aspekter på en rättsutredning:

• Relevant information ska sökas fram
• De källor man använder sig av ska redovisas
• Själva skrivandet

En ILLER skulle ha “rättsutredning” som grundkoncept. I en rättsutredning finns ett eller flera deliverabledokument (säg, 2 Word-dokument och en powerpoint). Men framförallt finns en lång lista på källor (Upphovsrättslagen, infosoc, sanktionsdirektivet, rättsfall, artiklar, böcker…). En ILLER skulle ha sökfunktionalitet för att hitta sådana källor, antingen i fulltext (lagtext, rättsfall, vissa artiklar) eller åtminstone bibliografiinformation (monografier, andra artiklar). Hur ett sådant gränssnitt ser ut är klassisk rättsinfosökning — men en grundidé är att en ILLER kan konfigureras att söka i olika databaser. På det viset kan man tänka sig att man får tillgång till KarnovPlus kommenterade lagtext, eller NIRs artikelarkiv, om man prenumererar på deras tjänster (och de har ett sökgränssnitt som är kompatibelt med ILLERn). När en relevant källa är hittad lägger man till den till utredningens källförteckning med ett klick.

Självklart ska man kunna lägga upp en ny källa från scratch, och koppla den till en URL eller ett dokument på hårddisken. Det är kanske bäst att tänka på källförteckningen i en ILLER som en bokmärkeslista, fast med all info som behövs för att skapa en bibliografiförteckning.

När man sen skriver själva PM:et eller vad det nu är frågan om embeddas Word eller Powerpoint in i ILLERn. Denna har en massa magi för att känna igen källreferenser (ffa lagtext och liknande) i löpande text. Säg att man skriver “Enligt 54 § URL så gäller […]” — när markören är i närheten av den texten visas texten till 54 § URL i en sidopanel. Genom magisk dokumentrelevansranking presenteras också listor på andra dokument som kanske är relevanta men som inte är med i källförteckningen.

För att hänvisa till en källa är det enkel drag&drop från källförteckningen in i dokumentet. Källförteckningen i slutet av dokumentet genereras naturligtvis automatiskt.

Fler saker kan tänkas. Men det viktiga är att koppla ihop skrivandet med informationssökandet — automatisk referenshantering är en uppenbar feature, men fler dyker upp ju mer jag tänker på det hela. Integration med olika KM-system är en. Juridikanpassad grammatik/språkkontroll är en annan. Autocomplete för referenser är en tredje.

Jag tror det finns en stor marknad för ett sådant här verktyg — men det hela hänger på hur bra rättsinformationstjänst som ligger i botten för sökningarna. Två affärsidéer kan skönjas — antingen bygger man en ILLER och lanserar den under eget namn, och träffar dealar med rättsinformationsförädlningsföretagen (Infotorg, Thomson, WoltersKluwer, Westlaw…) om att de ska erbjuda ett ILLER-kompatibelt gränssnitt — eller så bygger man en anpassningsbar ILLER och säljer den till rättsinfoföretagen, som brandar den och kopplar den tight till sina egna databaser, och säljer den genom existerande kanaler.

Den första varianten är svårast men kan ge bäst utdelning (och även om det bara går halvbra kan man nog bli uppköpt av någon rättsinfoleverantör som vill få en edge för sina tjänster). För att nå marknader utanför Sverige måste naturligtvis kopplingar med nationella rättsinfortjänster göras. Den andra varianten är enklare, inte minst för att man slipper arbetet med att arbeta upp egna kanaler för försäljning och lokalisering.

Men det är inget jag kan göra den närmsta tiden. Ni som jobbar inom rättsinformations/verktygsbranschen - ta idén och spring! Ni får tre års försprång

Mer studieflykt:

1: Ska EU förbjuda videobloggare att uttrycka sig utan licens? Enligt den här artikeln är Storbritannien rädda för det. Det verkar vara det här förslaget (PDF, mer info om processen) det rör sig om; jag har inte läst igenom det, men vid en snabb skumning ser jag inte riktigt problemet — särskilt skäl 12 i preambeln (”Inga bestämmelser i detta direktiv bör ålägga eller uppmuntra medlemsstaterna att införa nya licens- eller tillståndssystem för någon typ av media”) verkar göra det tydligt att inget nytt licenssystem föreslås. Skäl 13 verkar ge skydd till privatpersoner (”Tillämpningsområdet […] omfattar alla typer av ekonomisk verksamhet […] men inte verksamhet utan ekonomiska syften, som rent privata webbplatser”), men frågan är vad den ställer en tjänst som bubblare.se — där privatpersoner utan ekonomiska syften kan publicera klipp, men där tjänsten som sådan är ett kommersiellt företag. Om det är något som Youtube har visat är det väl hur viktig en sådan publiceringstjänst är för att göra det möjligt för privatpersoner att utnyttja sin yttrandefrihet.

2: Hur stor makt har USA (mer specifikt en lokal domstol i Illinois) över domännamnssystemet på Internet? En Illionois-baserad spammare stämde Storbritannien-baserade spamlistetillhandahållaren Spamhaus i sin lokala domstol och vann genom “default judgment” (motsvarande svenska begreppet tredskodom), då Spamhaus inte dök upp till förhandling eftersom man inte ansåg att domstolen var behörig att döma i frågan. Spamhaus har av samma anledning inte för avsikt att betala det absurdt stora skadeståndet (notera dock att eftersom det var en tredskodom så gjorde domaren ingen skälighetsbedömning av summan, eller ens en materiell prövning av målet). Det är alltså i grund och botten en ren forumvalsfråga. Men domaren funderar nu på att ålägga ICANN att plocka bort domänadressen spamhaus.com — ICANN har dock redan svarat att de inte kommer lyda ett sådant eventuellt åläggande. Eftersom ICANN (eller den aktuella registratorn Tucows) nånstans i slutändan dock måste lyda amerikansk rätt kan det hela utvecklas till en ödesfråga. Matthew Price har en bra summering av de juridiska aspekterna och Ed Felten en av de mer principiella aspekterna.

3. Vad betyder dagens tingsrättsdomar där två personer, mot sina nekanden, blivit fällda för tillgängliggörande av film respektive musik, med tanke på den friande hovrättsdomen för två veckor sedan? Jag vet inte, men ett tips för den intresserade är att gå på ADBJ’s seminarium om Brottsutredning och fildelning nästa vecka, där frågan kommer analyseras — gratis för medlemmar.

På fredag har jag tenta i C4, och huvudet är fullt av fastighetsrätt. Jag behöver desperat en studieflyktsursäkt. Så snubblar jag över den här postningen på BoingBoing, där Cory Doctorow ondgör sig över den moderna upphovsrätten så som han ofta gör. Jag tycker det mesta Cory gör är jättebra, men här skjuter han bredvid målet. Men frågan är intressant, eftersom den visar på skillnader, likheter och beröringspunkterna mellan upphovs- och avtalsrätt.

Det gäller alltså en textil som man inte får använda för att sy föremål som man tänkt sälja. Detta är iofs rätt märkligt, men det är inte en upphovsrättsfråga, utan en avtalsrättsfråga.

Första frågan: Kommer upphovsrätten öht in i frågan? Ja, mönstret på textilen är definitivt ett verk av bild- och/eller brukskonst. Vad innebär då att mönstret är upphovsrättsskyddat? Ett par olika saker, men två som är viktiga i den här frågan.

Dels innebär det att upphovsmannen har en ensamrätt att framställa exemplar av mönstret (URL 2 § 2 st) — exv textilier med mönstret påtryckt. Ingen annan får, utan upphovsmannens tillstånd, tillverka likadana textilier, eller något annat öht med mönstret på.

Dels innebär det att upphovsmannen har en ensamrätt att sprida exemplar av verket (2 § 3 st 4 p). Det är alltså bara upphovsmannen, eller någon med hans tillstånd, som får sälja, hyra ut, eller låna ut textilierna.

Detta är självklarheter för alla som tragglat sig igenom en kurs i immaterialrätt, men en oförstörd människa kanske tänker “men hur kan då begagnade skivaffärer, antikvariat, bibliotek och loppmarknader vara tillåtna — har alla de fått tillstånd från varje upphovsman till verk som de hanterar exemplar av?”. Nej, de har de vanligtvis inte, och det behövs heller inte. Det finns nämligen en viktig inskränkning i upphovsmannens spridningsrätt — denna rätt konsumeras vid en giltig överlåtelse (19 §). När upphovsrättsjurister pratar om konsumtionsprincipen är det detta, och inte nån sorts allmän kommentar till det västerländska levnadssättet, de avser. Den motsvaras i någon mån av “The first sale doctrine” i amerikansk upphovsrätt.

Så med detta borde det vara rätt klart att butiken som säljer textilierna inte har något på fötterna, eller? Textilien är såld med upphovsmannens samtycke, och då får exemplaret spridas vidare oavsett vad upphovsmannen tycker, i ursprunglig eller bearbetad form (som exempelvis en beståndsdel i ett kuddöverdrag, eller vad man nu kan tänkas vilja göra med det där tyget).¹

Men nästa fråga är: Vad säger avtalet? De flesta av inskränkningarna i upphovsrätten, konsumtionsprincipen inbegripet, är nämligen dispositiva — de kan avtalas bort. När den här textilen säljs ingår det i köpavtalet en klausul som säger, i princip, “19 § ska inte gälla”. Vill en köpare inte gå med på det står det honom fritt att inte ingå avtalet — men då får han inte textilierna heller. Avtalsfrihet in action.

Men om detta är möjligt, varför säljs inte alla skivor, böcker och filmer under avtal som förbjuder spridning? Det vore väl en bra grej för upphovsrättsinnehavarna om det inte gick att köpa exemplar av deras verk begagnat — det tjänar ju de inga pengar på?

Det finns ett antal olika anledningar som delvis är sammanflätade, men vi kan ta några: Möjligheten till återförsäljning är redan inbakat i priset. Kunder skulle inte acceptera sådana avtalsvillkor. Det skulle inte vara praktiskt att i den typiska köpsituationen i en bokhandel eller skivaffär, ställa upp och inträda i ett sådant avtal. Framförallt skulle ett sådant avtalsvillkor, som för en konsument är både oväntat och betyngande, kanske inte ens vara tillåtet (det skulle förmodligen ses som oskäligt enligt AVLK 3 § och kanske tillochmed enligt AvtL 36 §).

Är något av det här tillämpligt i vårt fall? Tja, kanske. Men är det upphovsrättsligt relevant? Nej — och ja.

Cory skriver “Ever wonder why your butcher, the kid who sewed your shoes, or the woman who picked your fruit can’t get the same kind of deal?” — men poängen med avtalsfrihet är att slaktaren, skotillverkaren² eller fruktplockerskan kan ställa upp vilka villkor de vill för att ingå ett köpavtal med dig.

I vissa sammanhang - framförallt när vi vill skydda en svagare part, som en konsument - görs inskränkningar i denna avtalsfrihet, men i vårt exempel finns det ingen skillnad i det här avseendet mellan fruktplockerskan och textilförsäljaren.

Förutom den lilla detaljen att om du inte gillar fruktplockerskans avtalsvillkor kan du köpa likvärdig frukt från någon annan. Om du inte gillar textilförsäljarens villkor finns det ingen annan du kan köpa en likvärdig textil av — han har ensamrätt på att tillverka tyger (och annat) med mönstet på.

Men i en värld med långt gången avtalsfrihet — behöver textilförsäjaren denna ensamrätt? Det finns, i de flesta branscher som hanterar upphovsrättsskyddade verk, ett omfattande och komplext avtalsramverk som reglerar vad de ingående tillverkarna, återförsäljarna och andra spelarna får och inte får göra. I en värld utan upphovsrätt kan vår textiltillverkare exempelvis skriva avtal med de tygbutiker han säljer genom, och därigenom ålägger tygbutikerna att inte sälja några andra textilier med samma mönster. Är hans verk tillräckligt intressant kommer butikerna gå med på ett sådant avtal. Man skulle kunna tänka sig att branschorganisationer, typ Sveriges tyghandlares förbund, kommer överens om att alla medlemmar ska se till att bara sälja exemplar som är framställda av den som också gjorde mönstret. Om dagens upphovsrätt verkligen främjar skapande av verk, kommer inte marknadsmekanismer att se till att sådana överenskomelser ingås?

Eller för att ta ett annat exempel mer närliggande traditionell upphovsrätt — behövs en upphovsrätt för film? När filmen skapas kan alla medverkande bindas av avtal som förbjuder dem att sprida vidare råkopior eller liknande. När filmen distribueras kan alla biografer bindas av avtal som förbjuder dem att kopiera filmen, och ålägger dem att se till att biobesökarna inte spelar in filmen på sina medhavda digitalkameror. När filmen ska släppas på DVD kan alla butiker, för att få leverans, åläggas att ingå avtal med slutkunderna om att dessa inte får kopiera filmen hur som helst. Samma mål som med upphovsrätten har uppnåtts — att alla som avnjuter verket också betalar för det — men på rena avtalsrättsliga villkor.

Det kanske låter lite opraktiskt — men det är precis vad som händer i den digitala distrubitionen. När jag köper något på ITMS eller Publiken.se kan vi avtala om huruvida, och under vilka förutsättningar, jag ska få göra egna kopior (dvs en inskräkning i privatkopieringsinskränkningen). Om det bara görs någorlunda balanserat och tydligt kommer ett sådant avtalsvillkor att vara giltigt.

Det låter lite långsökt att ersätta all upphovsrätt med avtalskonstruktioner, men det finns två ytterligare punkter som talar för. Den första punkten är att det inte är någon stor förändring: Upphovsrättsområdet är redan idag väldigt reglerat av avtal — dessa binder i stort sätt alla spelare förutom slutkonsumenterna. Avtalskomplexet är byggt ovanpå upphovsrätten, men om denna avlägsnas, kommer det ramla ihop som ett korthus? Jag tror mer på att det blir som när en skicklig kypare/trollkarl rycker undan bordsduken utan att dukningen följer med.

Den andra punkten: En självreglerad branschkonstruerad “upphovsrätt” skulle kunna vara mycket mer flexibelt och lättrörlig jämfört med dagens ganska långsamma, oändligt komplicerade särreglerade upphovsrätt. Denna smidighet, som exempelvis kommer manifesteras i ganska olika avtalsstrukturer i olika branscher och för olika verkstyper, gör att avtalsrättlig approach har bättre förutsättningar att klara de utmaningar som upphovsrätten idag står inför - inte minst legitimitetsfrågan.

Jag tror inte heller att det är otänkbart att rättsinnehavarna inser detta och börjar agera efter det. Anne Sweeny, medstyrelseordförande(?) på Disney, verkar ha kommit nära denna insikt med sitt uttalande om att piratkopiering är en affärsmodell — citat från intervjun: “We we don’t like the model but we realise it’s competitive enough to make it a major competitor going forward”. Det markerar ett skifte i synen på piratkopiering, och ändrar det hela från en kamp som den traditionella upphovsindustrin inte kan vinna, till en konkurrenssituation där de faktiskt har en hyfsad chans.

—

1: Man kan tänka sig ett fall där tyget används på ett sådant sätt att upphovsmannens anseende eller egenart kränks — då är det förbjudet enligt 3 § 2 st, men det är ganska långsökt i det här fallet.

2: Det är väl dessvärre osannolikt att barnet som syr skorna också är den som säljer dig skorna.

Från dagens IRI/IFIM-seminarium på temat “Upphovsrätt och fildelning - behövs de tekniska skyddsåtgärderna i den utformning de fått?” — här är mina slides och mitt föreläsningsmanus.

Notera att föreläsningsmanuset är oslipat och väldigt tunt på sina ställen — det var främst till för att jag inte skulle glömma bort saker eller inte få bra formuleringar, och därför kändes det inte nödvändigt att skriva ut precis allt. Ta det med en nypa salt och använd det inte för något viktigt.

Föreläsningsmanuset är en nerbantad version av ett mycket ambitiösare PM som jag började skriva i samband med förberedelserna. Nu när jag måste börja fokusera mer på studierna igen kommer jag inte hinna färdigställa det — finns det någon juridikkunnig med intresse för frågan (och någorlunda kompatibla åsikter) som vill samarbeta för att få klart det? Jag tror det vore bra med en svensk juridisk kritisk analys av ämnet. Maila mig!

Uppdatering: Här är Juridicums rapport från händelsen.

Jag delar upp blogginlägget om dagens seminarium i två delar, en saklig och en mer dagbokssvamlande personlig sak. Det här är det senare. Det andra (med länkar till PP-presentation och ungefärligt manus, kommer senare).

Idag var alltså dagen D för det seminarium om upphovsrätt, fildelning och tekniska skyddsåtgärder där jag deltog med ett av två inledande anföranden. Det är ingen underdrift att säga att jag har varit nervös inför det här tillfället — att som akademiskt omeriterad göra ett inlägg i ett brännhett juridiskt ämne, dessutom med åsikter som inte är helt jättepoppis i de aktuella kretsarna, kräver att man har någorlunda torrt på fötterna. Det håller liksom inte med ett slentrianmässigt “Äh vadå $kivbolagen ba suger ut artisterna ändå juh!”.

Så jag har förberett mig som en tokig de senaste veckorna. Jag har läst och tänkt och läst och skrivit. Egentligen tror jag att min ansats hade passat mer för ett examensarbete än ett 40-minuters muntligt anförande, och att det hade varit bättre att lägga mer tid på att putsa själva framförandet. Även presentationen borde ha avgränsats – framförallt sektionerna om problem orsakade av juridiskt skydd för tekniska skyddsåtgärder och konflikter med närliggande rättsområden blev för rushade.

Framförandet gick ok, även om jag stakade mig och tittade ner i papprena lite väl mycket. När jag föreläser brukar jag ofta prata ganska fritt utan stöd av papper, vilket ger ett mer levande framförande, men jag brukar alltid glömma nån viktig punkt och ibland får jag inte riktigt till formuleringarna. Här kändes det viktigt att inte göra några sådana misstag.

Powerpointpresentationen i sig är jag ganska nöjd med. Den var en komplettering, inte en summering, av det jag sade och gjorde det möjligt att trycka ut mer information per tidsenhet. Det är förstås svårt att veta om resultatet blev begripligt för åhörarna.

Den efterföljande debatten var intressant, och även om jag fick några mothugg kändes det som att de flesta av mina bärande argument klarade sig oskadda.

Jag blev nöjd med mina helt oplanerade slutord. Jag spann vidare på min meddebattants tema om moral, och andemeningen var ungefär att om vi vill att upphovsmännen ska få betalt för värdet de skapar även i framtiden så måste vi odla den idén om att betala för åtnjutande av verk är en framförallt moralisk skyldighet. En lösning med bara en piska bestående av teknik och juridik har inte en chans. Den väg som vi är inne på idag, där upphovsrätten ses som en klubba som multinationella bolag dänger i huvudet på resurslösa ungdomar, är inte rätt väg.

(Det jag hade i bakhuvudet, men inte utvecklade, var historien om förseningsavgiften på det israeliska dagiset från det första kapitlet av Freakonomics — läs ett utdrag här. Det är en kort berättelse om incitament som jag tycker illustrerar ett mycket större hot mot upphovsmäns möjligheter att leva på sitt arbete än fildelning.)

Så, ungefär så var min dag. Imorgon ska jag börja fokusera ordentligt på studierna igen.

Ett kärt ämne i fildelningsdebatterna är huruvida nedladdning¹ av musik minskar skivförsäljningen². Den initiala reaktionen som många har kan sammanfattas med “Ja, det måste den ju göra” mot vilket ställs svaret “Nej, ökade möjligheter att upptäcka ny musik leder till ökad försäljning” (samplingsteorin). När man börjar analysera skivförsäljningsdata, nedladdningsdata och börjar korrelera dessa med olika ekonomiska teorier börjar även teorier som “minskningen i skivförsäljningen beror på ökad konkurrens av andra verkstyper”, “nedladdningen minskar främst de större artisternas försäljning, medans de mindre tjänar på den” och “den ekonomiska förlusten för skivförsäljningen är liten i jämförelse med den välfärdsökning som kommer samhället till godo genom fildelning”.

Det görs en del forskning i det här, både rent ekonomiskt och tvärvetenskapligt. En bra sammanställning har gjorts av Rufus Pollock. Till hans lista skulle jag vilja lägga ett par rapporter:

• Liebowitz, “Pitfalls in Measuring the Impact of File-sharing on the Sound Recording Market“
• Pedersen, Claus, “Krise eller Strategi? Pladebranchen 1995 til 2005“
• Delrapporterna i Music Lessons-projektet

De har, kan sägas, väldigt olika slutsatser relativt varandra. Framförallt är Liebowitz tvärsäker på ett kausalt samband mellan fildelning och minskad skivförsäljning. Jag har inte läst någon av varken de rapporter som Pollock listar, eller de tre nedanstående, från pärm till pärm, och mina kunskaper i ekonomi hänger inte med i de mer avancerade svängarna, men bara genom att läsa abstract och conclusions kan man konstatera är att det inte finns en klar konsensus att fildelning leder till minskad skivförsäljning. Det verkar troligt att det finns någon negativ påverkan, men att denna är relativt liten – kanske mellan 0 och 30% av den totala försäljningsnedgången.

Men som sagt: Mot detta måste man väga positiva effekter, såsom en allmän välfärdsökning, en större marknad för mindre artister³ men kanske mer specifikt positiva ekonomiska aspekter för andra marknader (uppföljare).

Varför sätter inte Steven Levitt tänderna i det här?

—-

1: Och med fildelning menar jag även i denna post med fildelning “upp- och nedladdning av upphovsrättsskyddat material utan rättsinnehavarens tillstånd” — vi behöver en akronym för denna mer specialiserade definition av fildelning.

2: Det är synd att debatten så ofta fastnar vid just verkstypen “musik” och inkomstmodellen “exemplarframställning” — särskilt som det är rimligt att anta att olika verkstyper ställs mot varanda (”ska jag köpa ett datorspel, tre CD-skivor eller en DVD-box för min femhundring?”) men även att exemplarförsäljning ställs mot andra ekonomiska modeller involverandes musikaliska verk (”om jag låter bli att köpa skivor den närmsta tiden har jag råd att åka till Hultsfred istället”)

3: Vilket är objektivt bra, inte för att top 40-artister är skräp, utan för att mångfald i sig är bra.