Nyttan av ett selektivt minne

Jag börjar bli övertygad om att den främsta egenskapen man behöver för att träna långdistans är ett vältrimmat selektivt minne.

Ett typiskt långdistanspass består egentligen av 50 % andnöd och smärta, 45 % tristess och 5 % den där fantastiska känslan av att kroppen svarar, att den trivs, att den vill pusha hårdare. För att man ska klara av att ge sig ut på nästa långdistanspass är det av yttersta vikt att psyket snabbt tränger bort minnet av de jobbiga 95 procenten.

Som i söndags. Jag skulle cykla en rejäl distans (12,5 mil blev det till slut). Jag startade tidigt på morgonen, det var kallt, jag hade varit på trettioårsfest kvällen innan, jag tappade bort pengarna jag skulle köpa kexchoklad för på vägen (bästa energitillskottet för längre pass), vattnet tog slut och de sista fyra milen var bara ändlösa mängder uppförsbackar. Det var, kort sagt, ett rätt tungt, långsamt och tröstlöst pass.

Men när jag tänker på det nu kommer jag bara ihåg de härliga sträckorna med perfekt mix av mjuka backar och kurvor på näslandet,
en paus i solen i väntan på skanssundsfärjan, eller känslan av att böja mig ner på aerobaren och känna hur luftmotståndet bara försvinner.

På lördag är det dags för nästa långtur. Mitt selektiva minne har trängt undan allt dåligt redan innan musklerna hämtat sig.

Vätternrundan: Sammanfattning

Om ni följde den här bloggen igår vet ni att jag lyckades ta mig runt Sveriges näst största sjö, om än inte riktigt lika fort som jag hade hoppats på.

Jag är inte riktigt säker på om förra årets maratonlopp eller den här rundan var jobbigast. Cykling är mycket mindre slitsamt, och framförallt är det möjligt att variera ansträngningen i ganska stor utsträckning — när man springer är det en väldigt tydlig gräns mellan att jogga och att gå, men på cykel går det alltid att trampa lite långsammare.

Dagen efter
Å andra sidan tog vätternrundan över tre gånger så lång tid. Den rena tristessfaktorn är större. Jag hade med mig en MP3-spelare med en ljudbok laddad, men den räckte bara i nio timmar, och var i ärlighetens namn inte speciellt engagerande ens under tiden. Jag borde skaffat en rymligare spelare och laddat ner ett gäng podcasts. Slitaget på knän och bak blir, efter ett tag, rätt omfattande. Solen brände, som synes, ganska bra. Träningsvärken när jag vaknade idag var definitivt värre än efter maran, men den börjar lugna ner sig nu. Jag kan tillochmed gå i trappor utan smärtstillande!

Men båda aktiviteterna är lika i det att den sista fjärdedelen är värre än de föregående tre fjärdedelarna tillsammans. All den där sköna grundläggande glädjen i att använda kroppen är slut för länge sedan, allt som ömmar känns värre för varje steg/tramptag och i stort sett det enda som lyfter upp humöret är tanken på hur lite man har kvar, relativt sett.

Till skillnad från löpning är cykling dock en riktig materialsport. Min cykel, som jag skaffade för några månader sedan, är förmodligen en bra kompromiss mellan racer och ”vanlig” cykel, men jag har blivit rätt sugen på en riktig extremracer med bockstyre och toksmala däck. Och en cykeldator med kadens- och pulsmätare. Och cykelhandskar. Och cykelglasögon. Och… Fast även om jag skaffade allt det skulle jag ändå bli omkörd vid Hammarkullen av någon seg 65-åring på en sliten åttiotalscykel.

Mobloggningsexperimentet gick rätt bra. Återigen, stort tack till alla som kom med glada kommentarer och tillrop, det var ett stort stöd ute på vägarna. Tanken med en serie självporträtt var att åskådliggöra hur jag blev tröttare och slitnare, vilket väl framgick sådär… det kanske hade varit roligt med några omgivningsbilder också. Men rent tekniskt fungerade det, så det kanske blir mera mobloggning om några veckor när jag åker till Roskilde.

Vätternrundan: Inatt gäller det

Inatt, klockan 2:22 går starten för min startgrupp i
Vätternrundan. Cirka 15 timmar senare hoppas jag rulla i
mål. Dessemellan ska jag tillbringa 300 kilometer på en riktigt smal
sadel i sällskap med 16000 andra cyklister.

Under vårens uppladdning har jag tillryggalagt ungefär de 100 mil som
rekommenderas, men jag har definitivt tagit lättare på min träning än
jag gjorde förra året, då jag tränade inför Stockholm marathon.

Att springa ett maratonlopp går visserligen fortare än en
vätternrunda, men själva springandet är betydligt mer slitsamt än att
cykla. Förra årets uppladdning var kantat av knäproblem och andra
förslitningsskador, något som jag har varit ganska förskonad från i
år.

Min målsättning är att klara loppet på 15 timmar med 1½ timme avsatt
för depåstopp, vilket innebär ett ”rullsnitt” på 22,3 km/h — vilket
inte låter speciellt fort, men att hålla det i 13½ timme kan nog bli
lite tufft ändå. Den
här utmärkta excelfilen
har hjälpt mig att räkna ut hålltider och
liknande.

Jag hoppas kunna blogga lite längs vägen via mobiltelefon och flickr. Kom
gärna med glada tillrop/kommentarer längs resans gång!

Träning inför Vätternrundan

Förra årets stora projekt var att springa Stockholm Marathon. Eftersom
det gick bra (eller, det gick iaf) bestämde jag mig för att årets mål
skulle vara att cykla vätternrundan. Det är ett cykellopp på
30 mil. Det tar mellan åtta och 24 timmar att fullfölja, om man klarar
av det alls. Om det också går bra är det dags för en svensk klassiker
under 2006.

Det rekommenderas att man har 100 cykelmil i benen innan man ställer
sig på startlinjen. Jag har slarvat lite med träningen under våren och
har snarare kanske kört 20 mil, men den här helgen, fem veckor innan
det hela går av stapeln, tänkte jag komma igång på riktigt.

Så helgens aktivitet var att cykla till föräldrahemmet i Nyköping på
fredag, vidare till Björnlunda och en väns trettioårsfest på lördagen,
och sen tillbaks till Stockholm på söndag, allt som allt 22 mil. Det
gick, även om det blev lite tungt på sina ställen. Framförallt hade
jag problem med en lite väl tung packning. Jag hade med mig ombyte och
annat så att totalvikten hamnade gissningsvis runt 10 kilo – inte helt
ergonomiskt i den framåtlutade ställning man har på en cykel. Jag
cyklade Nyköping-Björnlundasträckan utan packning, och det var sjukt
mycket lättare.

Jag är för övrigt mycket nöjd med cykeln. Jag har haft den en dryg
månad, och den är nyttig på fler sätt än ett — om jag cyklar till
skolan kan jag spara 400-600 kronor i månaden. Det är en Nishiki Pro SL,
en förhållandevis billig hybridracer. Hybrid betyder i det här
sammanhanget att den inte har supersmala däck, utan faktiskt ska gå
att köra på annat än välsopade sommarvägar. Men det bästa med den är
att jag kostade på mig Shimano SPD M324 med tillhörande skor, som
klickar fast i varandra. Det är en helt annan sak att cykla på det
viset än med vanliga skor, kraften man får när man inte bara trycker
ner pedalerna utan även drar upp är fantastisk.

Den här helgen var vädermässigt perfekt att cykla på. Strålande sol
hela tiden, bara lite mycket vind på söndagen som var lite tungt. Vi
får se vad benen säger i morgon.