I fredags släpptes, via Rasmus Fleischer och ett antal nättjänster, antologin ”Efter The Pirate Bay” i PDF-format. Eftersom den är licensierad under en Creative Commons-licens så får vem som helst sprida den vidare hur som helst. Vackert så.
Men jag är ju, som kanske tidigare framgått, väldigt förtjust i min Sony PRS-300, och även om den kan läsa PDF-filer så gör den bäst ifrån sig på epub-filer. Eftersom jag redan provat att konvertera en annan PDF-fil till epub så tänkte jag göra det även för denna fil.
Här är resultatet: Efter The Pirate Bay (epub). Lång utläggning om de tekniska och juridiska problem jag hade med att göra denna version följer.
Den första juridiska frågan är: Får jag sprida en epub-version av verket? Den licens som anges i PDF-filen är Creative Commons Erkännande, Icke-kommersiell, Inga bearbetningar 3.0 (eller, som kidsen säger, BY-NC-ND), och denna licens har ett antal villkor (lustigt nog verkar utgivarna av boken själva bryta mot ett av dessa, nämligen 4(a) som säger ”You may Distribute or Publicly Perform the Work only under the terms of this License. You must include a copy of, or the Uniform Resource Identifier (URI) for, this License with every copy of the Work You Distribute or Publicly Perform.” – varken licenstext eller URI tycks finnas i PDF-filen).
Det villkor som är mest intressant är ND, dvs ”no derivatives” eller på svenska ”inga bearbetningar”. När jag såg detta klagade jag högljutt vilket väckte en diskussion där kontentan var att ND-klausulen skiljer på rena formatkonverteringar och ”adaptions” (eller på svenska ”bearbetat verk”). Man får, även med en ND-licens göra konverteringar av ett verk till ett annat format (artikel 3, sista stycket):
The above rights include the right to make such modifications as are technically necessary to exercise the rights in other media and formats, but otherwise you have no rights to make Adaptations.
Så frågan är om en PDF -> epub-konvertering är en formatkonvertering eller ett bearbetat verk. Det tycks åtminstone klart för mig att en konvertering från PDF till epub måste anses vara ett bearbetat verk under vissa förutsättningar, nämligen när jag tillför saker som inte fanns i ursprungsverket, exv egna kommentarer om innehållet. Och det verkar rimligt att en epub-version av ett verk som till allt innehåller samma text, samma utseende och samma funktionalitet som PDF-filen borde klassas som en formatkonvertering, tillåten enligt artikel 3.
Men ingen av dessa ytterligheter verkar särskilt realistisk att nå. Jag beslöt mig för att använda det eminenta programmet calibre (ett open source-itunes för eböcker) och dess inbyggda formatkonverterare. Resultatet blev… nästan läsbart, men inte bra:
Ni ser själva. Fotnoter och sidnummer dyker upp som om det vore text, styckeindelningen är kaotisk, och formen är inte i närheten av Jens Anderssons original. Att göra en bra konvertering från PDF till epub är helt enkelt inget som låter sig göras med automatik, eftersom man i princip måste omtolka all formgivning till de förutsättningar som gäller för ett CSS-baserat, omflödningsbart format. För att det ska gå måste innehållet vara rimligt semantiskt uppmärkt. Och som vi alla vet är processen att konvertera PDF till något strukturerat är som att konvertera hamburgare till kor.
Men det är ändå denna kackiga version jag gjort tillgänglig. Anledningen (förutom tidsbrist) är att varje manuell handpåläggning medför en bedömning eller, rättare sagt, ett utrymme för mig att ge uttryck för min individuella skaparförmåga. Det låter högtravande, men om man gör femtio sådana handpåläggningar (och min Lessig-konvertering innebar fler än så) får man ett resultat och ett uttryck som är unikt för mig som epub-hantverkare. Allt sådant gör att avvägningen mellan formatkonvertering och bearbetat verk förskjuts åt det senare.
Jag har skrivit om det här förut. Inget nytt under solen. ND-klausulens kompis NC (”icke-kommersiell”-klausulen) har traditionellt orsakat minst lika mycket huvudbry, men efter mycket arbete presenterade Creative Commons för ett år sedan en omfångsrik rapport om hur det begreppet kan tolkas. Kanske det är läge att göra samma sak för ND?
En annan fråga är varför man i detta fall valde att använda ND-klausulen. Kanske är det en liknade motivering som Spelbloggen använt? Några författare eller redaktörer till antologin som kan sprida ljus över detta?