PSI-lagen har trätt i kraft – spelar det någon roll?

Dagens stora informationspolitiksnackis är otvivelaktigen att Lag (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen (aka PSI-lagen) har trätt ikraft. Lagen är, tillsammans med slopad värnplikt och kårobligatorium, en ljuspunkt i ett övrigt ganska trist paket av lagar som trätt ikraft idag (sammanfattning, sammanfattning av sammanfattningen). Många i bloggosfären har uppmärksammat och firat detta; Joakim Jardenberg har Hela Listan. Jag tycker också att lagen är ett steg i rätt riktning, och den inledande texten blir man alldeles varm i hjärtat av:

1 § Syftet med denna lag är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter.

Men vackra syften i all ära — jag måste ändå fråga mig: vad spelar PSI-lagen för praktisk roll? Vad kan vi som vill återanvända offentlig data lagligen kräva, som vi inte kunde kräva igår?

En del av svaret får man redan i nästnästa stycke:

Bestämmelser om tillhandahållande av handlingar finns i annan författning.

Ett förtydligande finns i departementspromemorian (Ds 2009:44 s. 106):

Lagen innebär endast begränsade åligganden för myndigheterna. Lagen i sig förändrar inte rätten till tillgång till handlingar eller sättet att tillhandahålla handlingar. Lagen kräver därför inte några nya arrangemang för att tillhandahålla handlingar och förorsakar därmed inte några nya kostnader i detta avseende.

Glada förhoppningar om att det här skulle innebära att myndigheter är tvugna att tillgängliggöra mer än de gör idag är alltså dessvärre grundlösa. PSI-lagen handlar inte om vad myndigheter ska göra tillgängligt, bara hur de ska göra det. Jag är inte så säker på att Magnus Betnér skulle ha det lättare idag att få ut siffror från SCB än vad han hade förra månaden (se även Jonas Lejons kommentar om sekretess för statistikuppgifter), åtminstone inte direkt. Det är nog mer korrekt att se det som en inledande spark i baken, som förhoppningsvis leder till att de goda krafter som faktiskt finns inom myndigheterna får lättare att driva igenom projekt som gör data mer proaktivt tillgängligt via API:er.

Med det sagt är lagen inte enbart en signallagstiftning. Även om lagen inte ålägger myndigheterna att göra något nytt tillgängligt, och dessutom inte gäller stora delar av myndigheternas data (se 3-5 §§, särskilt begränsningen att den inte omfattar myndigheters affärsverksamhet) så innehåller den en mycket viktig princip för kostnadsberäkning i 7 §, hinder mot begränsning av vidareutnyttjande i 8 §, och ett förbud mot exklusiva avtal i 10 §. Det är bra grejer som absolut kan förbättra konkurrensen på informationsmarknaden.

PSI-lagens tillkomst har varit en smärtsam process för den svenska lagstiftaren. Det EG-direktiv (2003/98/EG, allmänt kallat PSI-direktivet) som ålade Sverige att införa dagens lag kom redan 2003, med ett krav på att lagstiftningen skulle vara på plats den 1 juni 2005. Den svenska lagstiftaren ansåg först att befintlig lagstiftning uppfyllde direktivets krav, för att sedan göra en halvhjärtad implemention genom en förordning och först nu åstadkomma en lag som förhoppningsvis passerar Europeiska kommissionens nålsöga (läs Prop 2009/10:175, avsnitt 14.2.2 för mer bakgrund kring de olika turerna). Vi är alltså exakt fem år sena med att implementera direktivet.

Vilket leder mig till nästa aspekt av att dagens ikraftträdande kanske inte spelar någon roll, i betydelsen att den skulle förändra rättsläget. Säg att en privatperson eller ett företag för fem år sedan ville vidareutnyttja handlingar från en svensk myndighet, men fått svaret att det skulle kosta hutlösa mängder pengar eller att myndigheten hade ett exklusivt avtal om återanvändning med ett annat företag.  Även om det då inte fanns stöd i svensk lag, undrar jag om man inte kunnat överklaga myndighetens beslut med hänvisning till direktivet.

Det finns nämligen en EU-rättslig princip om vertikal direkt effekt, dvs att EU-rättens innehåll ska tillämpas vid nationella domstolar, och att den ska ha företräde framför nationell rätt. Principen grundlades för snart 50 år sedan i målet Van Gend en Loos. I senare rättspraxis, framförallt Van Duyn, har principens betydelse för direktiv utmejslats. Om det är fråga om ett direktiv som rör den enskildes ställning mot staten (check), direktivets bestämmelse är tillräckligt precisa och ovillkorliga (check), och implementationsfristen gått ut (check), så ska den enskilde kunna åberopa direktivet direkt, även fast det inte finns någon nationell lagstiftning. Poängen är att ingen medlemsstat ska kunna dra nytta av sin egen försummelse.

Nu är det ju lite mer uppförsbacke att som enskild argumentera för att en myndighet (eller i förlängningen förvaltningsdomstol) ska ge sig utanför nationell lagstiftning, särskilt när lagstiftaren vid två tidigare tillfällen deklarerat att den då befintliga lagstiftningen uppfyllde direktivets krav. Om vår tänkta privatperson, med start den 1 juli 2005, försökt dra processen till EU-domstolen hade frågan säkert fortfarande inte varit avgjord. Men i teorin hade han/hon haft rätten på sin sida.

(Sen har jag personligen en pet peeve med PSI-direktivet: Det gäller bara medlemsländerna, inte EU:s egna institutioner. Vilket leder till att publikationskontoret kan begära fullständigt hutlösa priser för XML-versioner av EU:s egen lagstiftning…)

4 reaktioner till “PSI-lagen har trätt i kraft – spelar det någon roll?”

  1. Du har helt rätt, även de myndighetsjurister jag har pratat med belyser även detta faktum. Jag undrar dock om inte TF 2 tillsammans med 2010:566 funkar? Grundlag går väl före andra lagar som är skrivna för många av myndigheternas register?

  2. Jonas: Nja, jag ser ingen bra samverkan mellan offentlighetsprincipen (TF kap 2) och PSI-lagen. Grejen med offentlighetsprincipen är att den bara omfattar handlingar, och till viss del sammanställningar av data genom det lite krystade begreppet ”potentiell handling” (se en tidigare post om begreppet och desss begränsningar), och dess räckvidd har inte ändrats iom PSI-lagens införande. PSI-lagen blir främst intressant när det är fråga om informationsuttag och -vidareutnyttjande som inte ryms inom offentlighetsprincipen. För sådana informationsuttag har myndigheterna tidigare varit ganska fria att sätta villkor (inkl omotiverat höga priser) och även träffa exklusiva avtal, men efter PSI-lagen får de inte göra sådant längre, utan måste erbjuda lika villkor. Men det påverkar som sagt inte vad som måste göras tillgängligt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.