Jävsbedömningar (angående styrelser i allmänhet och TPB-målet i synnerhet)

Jag hade missat att Eric Bylander (doktor i processrätt) skrivit en artikel i förra numret av (den för övrigt utmärkta) Juridisk Publikation, med titeln Om jävsprövningen i TPB-målet. Att döma av en snabb bloggsökning verkar resten av bloggosfären missat den också. Det var ju ett tag sedan den första jävsfrågan var aktuell.

Bakgrunden, för nytillkomna eller glömska läsare, var att en rådman, tillika rättens ordförande, var medlem i två organisationer vars verksamhet kan sägas vara att debattera immaterialrättsliga frågor, och mer specifikt verka för upphovsrättshavares intressen. Av särskilt intresse kanske är att samtliga målsägandeombud också var med i den ena organisationen.

Bylander är inte opartisk i frågan, eftersom han uttalat sig om att rådmannen i fråga borde betraktas som jävig och även på försvarets uppdrag skrivit ett rättsutlåtande till hovrätten om detta. I artikeln går Bylund igenom artikel 6 i Europakonventionen (rätt till en fair trial) och jävsreglerna i RB 4:13, och försöker förstå hur hovrätten resonerat när de kommit fram till att det inte var fråga om jäv. Bylund hänvisar till både Europadomstolens och HD:s praxis som stöd för att hovrättens argument (i den mån de är uttalade) inte entydigt stöder beslutet.

Men särskilt uppmärksammar Bylund hur målet uppfattades – både av de tilltalade och av debatten i stort. Eftersom det uppfattades som ett principiellt viktigt och politiskt anstruket mål anser han att detta bör vägas in i jävsbedömningen. Det har hovrätten inte gjort.

Rent allmänt har hovrätten inte motiverat sitt beslut särskilt utförligt. Många aspekter har överhuvudtaget inte berörts (exv organisationernas koppling till internationella organisationer med en starkare pro-immaterialrättslig hållning).

Man kan nog karaktärisera Bylunds artikel som en regelrätt sågning av hovrättens beslut:

Efter hovrättens jävsprövning i TPB-målet kvarstår dock en i vida kretsar upplevd brist på en annan domaregenskap, som är ännu viktigare och svårare att ersätta än sakkunskap: opartiskhet. Som försvar för domstolarnas förtroendekapital på delegation från lagstiftaren är hovrättens beslut därför ett klart misslyckande.

Frågan om hur jävig man blir av att sitta i en styrelse är av personligt intresse för mig. Sedan ett drygt år tillbaka är jag kassör i föreningen ADBJ. Föreningens verksamhet är att anordna seminarier kring och dela ut stipendier för arbeten inom det IT-rättsliga området. Utöver det har föreningen inte någon särskild hållning, vi förespråkar exempelvis inte ett starkare integritetsskydd på yttrandefrihetens bekostnad (eller vice versa). Jag upplever inte att en bedömning av min opartiskhet i en viss fråga borde påverkas av mitt engagemang där (däremot kanske av uttalanden som jag själv gör, exempelvis här på bloggen).

Jag kommer med största sannolikhet aldrig bli domare, så reglerna i RB 4:13 kommer aldrig tillämpas på mig (och skulle jag bli det kommer jag ta upplysningsplikten på fullaste allvar).

Men jag sitter ändå i en styrelse som i både sin nuvarande och tidigare sammansättning har ledamöter som gjort en hel del olika rättspolitiska uttalanden. Mycket håller jag med om, en del har jag precis motsatt åsikt angående. Inga motsättningar har varit så fundamentala att jag skulle avstå från möjligheten att vara med och driva en verksamhet som jag är mycket stolt över att få vara en del av. Om rädslan för att uppfattas som jävig eller icke trovärdig hindrar ett sådant engagemang vore det mycket illa.

1 reaktion till “Jävsbedömningar (angående styrelser i allmänhet och TPB-målet i synnerhet)”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.