Månad: juni 2010

Publicerat

Jävsbedömningar (angående styrelser i allmänhet och TPB-målet i synnerhet)

Jag hade missat att Eric Bylander (doktor i processrätt) skrivit en artikel i förra numret av (den för övrigt utmärkta) Juridisk Publikation, med titeln Om jävsprövningen i TPB-målet. Att döma av en snabb bloggsökning verkar resten av bloggosfären missat den också. Det var ju ett tag sedan den första jävsfrågan var aktuell.

Bakgrunden, för nytillkomna eller glömska läsare, var att en rådman, tillika rättens ordförande, var medlem i två organisationer vars verksamhet kan sägas vara att debattera immaterialrättsliga frågor, och mer specifikt verka för upphovsrättshavares intressen. Av särskilt intresse kanske är att samtliga målsägandeombud också var med i den ena organisationen.

Bylander är inte opartisk i frågan, eftersom han uttalat sig om att rådmannen i fråga borde betraktas som jävig och även på försvarets uppdrag skrivit ett rättsutlåtande till hovrätten om detta. I artikeln går Bylund igenom artikel 6 i Europakonventionen (rätt till en fair trial) och jävsreglerna i RB 4:13, och försöker förstå hur hovrätten resonerat när de kommit fram till att det inte var fråga om jäv. Bylund hänvisar till både Europadomstolens och HD:s praxis som stöd för att hovrättens argument (i den mån de är uttalade) inte entydigt stöder beslutet.

Men särskilt uppmärksammar Bylund hur målet uppfattades – både av de tilltalade och av debatten i stort. Eftersom det uppfattades som ett principiellt viktigt och politiskt anstruket mål anser han att detta bör vägas in i jävsbedömningen. Det har hovrätten inte gjort.

Rent allmänt har hovrätten inte motiverat sitt beslut särskilt utförligt. Många aspekter har överhuvudtaget inte berörts (exv organisationernas koppling till internationella organisationer med en starkare pro-immaterialrättslig hållning).

Man kan nog karaktärisera Bylunds artikel som en regelrätt sågning av hovrättens beslut:

Efter hovrättens jävsprövning i TPB-målet kvarstår dock en i vida kretsar upplevd brist på en annan domaregenskap, som är ännu viktigare och svårare att ersätta än sakkunskap: opartiskhet. Som försvar för domstolarnas förtroendekapital på delegation från lagstiftaren är hovrättens beslut därför ett klart misslyckande.

Frågan om hur jävig man blir av att sitta i en styrelse är av personligt intresse för mig. Sedan ett drygt år tillbaka är jag kassör i föreningen ADBJ. Föreningens verksamhet är att anordna seminarier kring och dela ut stipendier för arbeten inom det IT-rättsliga området. Utöver det har föreningen inte någon särskild hållning, vi förespråkar exempelvis inte ett starkare integritetsskydd på yttrandefrihetens bekostnad (eller vice versa). Jag upplever inte att en bedömning av min opartiskhet i en viss fråga borde påverkas av mitt engagemang där (däremot kanske av uttalanden som jag själv gör, exempelvis här på bloggen).

Jag kommer med största sannolikhet aldrig bli domare, så reglerna i RB 4:13 kommer aldrig tillämpas på mig (och skulle jag bli det kommer jag ta upplysningsplikten på fullaste allvar).

Men jag sitter ändå i en styrelse som i både sin nuvarande och tidigare sammansättning har ledamöter som gjort en hel del olika rättspolitiska uttalanden. Mycket håller jag med om, en del har jag precis motsatt åsikt angående. Inga motsättningar har varit så fundamentala att jag skulle avstå från möjligheten att vara med och driva en verksamhet som jag är mycket stolt över att få vara en del av. Om rädslan för att uppfattas som jävig eller icke trovärdig hindrar ett sådant engagemang vore det mycket illa.

Publicerat

Magnus Betnér och god offentlighetsstruktur

Dagens mest retweetade inlägg måste vara Magnus Betnérs ”Sverigedemokraterna del 5”, som är den mest underhållande sifferexcercis jag läst på mycket länge. Om du inte redan läst det, gör det nu och kom tillbaka sedan.

Men av särskilt intresse för mig var en passage där Betnér beskriver mödan att få ut siffran på hur mycket av A-kassans medel som går till gruppen ”Utlands födda”:

”Efter ett antal mail och en faktura på 2 700 + moms så fick jag I alla fall ut det här dokumentet från SCB”

Vän av ordning och TF 2 kap. kanske hajar till där och undrar vad som hände med offentlighetsprincipen (och kanske även prislistan i avgiftsförordningen). Hur kan ett enstaka Excelblad med en handfull siffror kosta så mycket?

Förklaringen är att det Betnér begärde inte bedömdes vara en allmän handling. Det som efterfrågades inte fanns som ett färdigt avgränsat dokument (eller en separat fil) utan en sammanställning av information från SCB:s databaser, och ansågs därför inte vara en traditionell handling. För sådant som inte faller under begreppet ”allmän handling” är myndigheterna mycket friare att ta betalt för sitt nedlagda arbete.

Men med tanke på att rätt mycket information hos myndigheterna numera bara finns i form av uppgifter i databaser så sträcker sig offentlighetsprincipen lite längre. Även sådana handlingar som man skulle kunna skapa från databaserna — dvs potentiella handlingar — anses vara allmänna om de kan skapas utan alltför mycket arbete.

(Ska man vara noggrann, och det kan man väl tillåta sig inom parantes, så är det lite mer komplicerat. Det finns tre krav som måste vara uppfyllda för att en handling ska vara allmän. 1: Det ska vara fråga om en faktisk handling, dvs något med ett informationsinnehåll. 2: Den ska förvaras hos myndigheten. 3: Den ska vara antingen inkommen till myndigheten eller upprättad hos densamma. En potentiell handling anses vara förvarad om den kan skapas med ”rutinbetonade åtgärder” — dvs om det är enkelt att skapa den så anses den finnas,  men om det är svårt så finns den inte. Det är kanske inte en helt intuitiv lagteknisk konstruktion. Och sen kan en handling, även om den är allmän, omfattas av sekretess. Med andra ord är en handling inte offentlig bara för att den är allmän. Slut på parantesen.)

Vad gränsen för mycket arbete går är inte helt klart. I vägledningar nämns ofta en tidsgräns på två timmar som riktline, men enligt ett ganska nytt kammarrättsfall ansågs 1½ timme vara för mycket. Men den intressanta frågan kommer när man tänker på att vad som är enkelt för en person inte är enkelt för en annan. En myndighet som har en SQL/Excel-guru anställd kommer ha en mycket större mängd potentiella handlingar än en myndighet med identiska databaser, men personal som inte hittar Any-knappen.

På samma sätt kommer offentlighetsprincipen ha en större räckvidd in i en myndighet som har lättanvända och flexibla gränssnitt mot sina databaser, jämfört med en myndighet som använder en osupportad version av Filemaker från mitten av nittiotalet.

Det här är ju förstås inte helt OK. Myndigheter är skyldiga att ta hänsyn till allmänhetens rätt till insyn när de bygger upp sina IT-system — detta benämns ibland som att myndigheter är skyldiga att ha en god offentlighetsstruktur. Det är dessutom en förvaltningsrättslig princip att allmänheten  ska ha tillgång till datalagrad information i samma utsträckning som den är tillgänglig för myndigheten (likställighetsprincipen, inte att förväxla med den kommunalrättsliga principen med samma namn).

Tyvärr är kunskapen om god offentlighetsstruktur, likställighetsprincipen, och potentiella handlingar ganska eftersatt på många myndigheter. De uppgifter som Betnér ville ha från SCB tog, att döma av kostnaden, mellan en halv och en hel dag för någon tjänsteman att ta fram. Hade tjänstemannen varit en SQL-expert, eller systemet haft flexibla stöd för att generera rapporter, skulle det varit ett halvtimmesjobb max. Då hade det ansetts vara en potentiell handling, och därmed gratis att få tillgång till. Det är sorgligt, och jag hoppas att exempelvis E-delegationen i framtida betänkanden föreslår att stärka offentlighetsprincipen på det här området.

Men det riktigt sorgliga är att det inte ens skulle behövas. Om rådatan var fritt tillgänglig skulle Betnér inte behöva förlita sig på kompetensen hos en enskild tjänsteman eller myndighet. Han skulle kunna kruncha datan själv, eller få hjälp av andra som var intresserade. Kanske skulle han kunna använda färdiga tjänster för att navigera datan.

Betnérs text är ett sakligt (och källbelagt!) inlägg i en debatt som präglas av osaklighet. Siffrorna sticker effektivt hål på de främlingsfientligas argument. Den är, med tryckfrihetsförordningens ord, ett ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning”. Men offentlighetsprincipen var inte till någon vidare hjälp, och en mindre ihärdig person hade kanske gett upp.  Hur många debattinlägg i klass med Betnérs förblir oskrivna för att det är för svårt att få tag på informationen?