Tempocyklister, twitter och post-DNS-cybersquatting

En av de första personerna jag började följa på Twitter var Lance Armstrong, efter
ett tips från Jojje
Karlsson. Lance är förstås en av de bästa linjeloppscyklisterna
genom tiderna, men som triatletwannabe
klappar mitt hjärta lite extra för tempocyklister. Linjeloppets
gruppdynamiska
rävspel framstår som fånigt jämfört med tempoloppets
plattan-i-mattan-attityd. Och
rent estetiskt är ju tempocyklar
överlägsna linjecyklar.

Nu tipsar
Lance om att Levi
Leipheimer, en av världens bästa tempocyklister, har börjat
använda Twitter. Här är hans
första tweet
– eller? Det verkar som @Levi_Leipheimer
funnits ett bra tag, men vem
tweetade under december och januari? Det är ett misstänkt tidsglapp,
och en helt annan språklig stil i de tidigare tweetningarna. Kan det
vara så att ”den riktiga” Levi har övertagit kontot från någon annan?

Namnkrockar och namninmutningar är ju inget nytt. En av de första
grejerna jag läste i den på den tiden stormcoola tidningen Wired var en
historia om hur en reporter registrerade
domännamnet mcdonalds.com. Cybersquatting har sedermera blivit en
vanligt förekommande företeelse, vilket gett massor av uppdrag till
varumärkesjurister och bland annat lett till utvecklingen av ett
alternativt tvistlösningsförfarande, så bråk om domännamn ska kunna avgöras
inom ett självreglerat system, snarare än att de ska behöva gå till
vanlig domstol.

Men systemet för domännamn – DNS – är ju bara en katalogtjänst i
mängden. Varje annan tjänst som använder en teckensträng som
identifikator för en fysisk/juridisk person kommer, i takt med att den
blir tillräckligt populär, ställas inför samma frågeställning som
DNS-register redan fått tackla, nämligen ”vem har rätt till ett namn”?
I den analoga världen har det för det mesta inte varit ett stort
problem att folk, organisationer eller företag haft samma namn. Bara
de är små och lokala nog finns ingen förväxlingsrisk och därmed inte
heller någon anledning att bråka över vem som har störst rätt.

Men på nätet har varje katalogtjänst ett upptagningsområde som täcker
hela världen, och alla tänkbara branscher. Vilket gör att namnkrockar
blir mycket mycket vanligare. DNS, som är en old school-tjänst som
inte direkt ägs av enskilda företag, har löst problemet genom
delegation. Varje toppdomän får ha sin egen policy för
domännamnstvister, och de flesta har utgått från WIPOs principer för
tvistlösningsförfarande (aka ADR, Alternative Dispute Resolution).

Men vem bryr sig om domännamn längre? Är du ett rockband bryr du
dig förmodligen mer om din
myspace-address, och vill du marknadsföra ditt personliga
varumärke är det ditt twitternamn som är viktigast — fråga @lance (eller
för ett mer old school-exempel, fråga
Bruce Perens). Och på varje nytt socialt nätverk måste jag börja med att
försöka hitta det kortaste användarnamnet som unikt identifierar mig -
staffan, stma, staffanm, staffanmalmgren eller
i värsta fall grungeKid.

Varje tjänst som innehåller en katalogfunktion (synliga, unika
användarnamn) kommer, när den blir tillräckligt stor, behöva hantera
samma namnkrocksproblem som DNS. Det är inbyggt i definitionen av
”unik” — och notera att facebook med flera tjänster sidsteppar
problemet genom att skilja på det publika namnet (”Staffan Malmgren”)
och den unika identifikatorn (”staffan@tomtebo.org”). Jag vet inte om
Levi Leipheimer fått ”sitt” twitterkonto genom informella kontakter,
en väldefinerad tvistlösningsprocedur eller om det kanske varit samma
Levi hela tiden, men det är klart att om just den katalogtjänst som du
använder inte har en tydlig och transparent tvistlösningsprocedur så riskerar
du att hamna i kläm.

Kanske intressant för
de som är intresserade av varumärken, domännamn eller identitet?